Ett långt. Ett kort.

När jag tänker på Winston så känns mitt liv alldeles, alldeles för långt. Om det nu är så att vi ses igen så är det långt dit. Lång tid att sakna och längta. Även om vi inte ses igen, om det inte är så livet och döden fungerar så känns livet, med sorg efter ett barn, oändligt långt.

Sen tänker jag på Elvira och då känns mitt liv alldeles, alldeles för kort. På tok för kort.

Stormigt

Vi mår lite dåligt just nu. Lite sämre. Både jag och D. Vi sover dåligt och oron ligger tung i luften. Vi gråter en hel massa tårar. Mindre sjöar här hemma. Vi är skadade av att Winston dog - att han dog bara sådär. Vi drar i Elvira. Petar på henne när hon sover. Vill alltid vara nära, alltid förvissa oss om att hon lever, att hon andas. Kanske är det för att det gått ett år sen vårt barn inte gjorde det - andades, levde. Kanske är det för att hon börjar bli lik honom, när han tog slut, i ålder och storlek. Kanske är det för att vi växt ihop så, för att vi vågat tänka och tro att hon kommer att stanna. Vi vet inte, men något är det i alla fall. Svallvågor antagligen. Det är tungt att aldrig kunna, aldrig få tänka och känna att något så hemskt som ett barns död inte händer oss. Innan det hände så tänkte vi så. Vi rationaliserade bort oron och tänkte, kände, trodde att det inte händer oss.

Sen hände det oss och nu är det skyhöga vågor.

En pappa sa till sin dotter att han läst ett kinesiskt ordspråk och tänkt på sitt barnbarn

 

När du föds gråter du - och dina anhöriga ler.
När du dör gråter dina anhöriga - men du ler.

 

Tack pappa!

♥ Lovelylillviran

De säger mer än tusen ord.

Första fallet

Nyss inkommen från en promenad. Av med Elviras alla ytterkläder och så ställer vi oss och kikar ut genom vårt stora vardagsrumsfönster. Årets första snö faller. Jag tänker på förra årets första snö. Det året föll snön tung, blöt och illavarslande. Vi gick en lång och kall vinter till mötes. Det var den dagen vi höll begravning för vårt första barn. Jag var iskall inuti. Mitt blods värme var stulit från mig. Nu står jag och kikar ut på detta årets första snö som faller lätt, liksom dansar runt. Mitt andra barn på armen. Vi kramas hårt.

Jag har tinat upp lite inuti.

Tro, hopp och kärlek

När Winston dog så kunde jag inte tro att det var sant. Jag trodde att jag drömde, den värsta av mardrömmar. Jag kommer ihåg att vi for hem, lämnade Winston på sjukhuset, åkte hem för att hämta kläder till honom. Han dog i bara blöjan. Jag minns att jag stod i badrummet och trodde att det var en dröm. Jag hoppades att jag skulle vakna. Ögonen var mörkt röda av tårarna och jag kände inte igen mig själv. Jag vägrade tro att mitt barn precis gått bort. Före mig. Jag hoppades att han skulle vara vaken när vi kom tillbaka. Jag kunde inte tro på dem som sa att han var död. Vi for tillbaka, klädde på, pussade, kramade, låg bredvid i en säng. Sista gångerna av allt det med Winston. Fast det trodde jag inte på. Jag hoppades att han skulle vakna, leva igen. Och jag sa till dem att det inte var sant att han var död. För jag älskar ju honom och det är bara för hemskt att ens tro på att han är död.

Första natten tänkte jag att bara jag klarar den här natten så kommer Winston att leva imorgon. Jag hoppades att det skulle vara så. Men så blev det inte. Jag trodde att om vi gav honom en vacker begravning, den kärleksfullaste vi kunde tänka oss, då skulle han leva igen. Åh så jag hoppades att det var så det fungerade. Men det gjorde det inte. Så jag tog ett halvår, överlevde ett halvår. När halvåret gått tänkte jag; Ok, nu har jag klarat ett halvår. Förväntansfull önskan om att mardrömmen ska få ett slut. Nu kommer han tillbaka. Jag har ju trott det hela tiden. Hoppats det. Fortsatt älska honom. Så blev det inte. Ingen levande Winston. Inget misstag som döden gjort rättades till. Sen närmade sig året. Och jag kände i hela kroppen; NU, nu kommer han tillbaka. Jag har överlevt ett år. Levt ett år. Varit stark som alla sa att jag var tvungen att vara. Jag har klarat av prövningen. Nu tror jag att han kommer tillbaka. Jag hoppades så att han skulle komma tillbaka. Men gissa vad.. Det gjorde han inte. Inte ens efter ett år då jag gjort allt extra mycket, alltid med honom i tanken och hjärtat. Jag har haft och har tro, hopp och kärlek som kan försätta berg men som tyvärr inte kan ändra på döden. Inte ens ändra död till liv för det mest älskade av barn. Besviken.

Jag och Leos mamma. Vi åker runt till två kyrkogårdar, hälsar på våra pojkar. Kallt, blåsigt. Och vi är mörkrädda båda två. Vi håller oss nära varandra, för det är läskigt på kyrkogårdar. Och det gör ont att våra pojkar ligger där. Så vi tröstar varandra genom att lyssna och nicka. Det tröstar att gråta tillsammans och veta att det inte finns någon tröst. Vi tröstar genom att skratta tillsammans åt alla ljud som skrämmer, vi skrattar och låtsasskäller på våra pojkar som busar och skrämmer mammorna. Vi tror och hoppas att de hör. Vi älskar dem. I bilen hem pratar vi om just det. Tro, hopp och kärlek och vi konstaterar; När det gäller ens barn kan man aldrig ge upp dem. Tron, hoppet och kärleken.

Om lördagen, årsdagen kan jag berätta att den gick bra. Trots allt. Kvällen innan var fruktansvärd och ångestfylld. Jag tänkte hela tiden på sista natten med Winston. Och det gav en enorm ångest och rädsla för att det skulle bli en sista natt med Lillasyster. Vi kollade henne om och om och om. Självklart, bara för att jag var rädd utan dess like så (falsk?)larmade andningslarmet tre gånger den natten. Fruktansvärt. När dagen sen kom så var det vänskap som räddade mig. Min Bestis Mia och min bästa vän Johanna som kommit från Gbg för att stötta. Sms från nära som visade på omtanke och hos Winston fanns massor med vackra nya blommor. Ihågkommen, saknad och det som stod på en liten svart sten med silvertext som någon lämnat vid hans grav visade sig stämma; Älskad från första stund. Inte ens döden kunde ändra på det.

Jag har varit på efterkontroll på mvc idag. Blev ok:ad. Och tagit cellprov. Med hopp om att bli ok:ad. Jag kommer sakna vår barnmorska som heter Susanne. Jag blev gravid med Winston någon gång i september. För typ 24 månader sen. Av dessa 24 månader har jag sen varit gravid 18 månader och träffat Susanne i snitt en gång i veckan. Nu ska vi inte ha barn igen förrän om ett och ett halvt år. Om livet går som vi vill. Men det gör det ju sällan.

Är vid relativt gott mod och hoppas på att kunna sova natten som kommer. Natten som gick spenderade jag sömnlös bredvid en snarkande D och en sparkande E. De stensov båda två. Och jag kände mig klarvaken. Irriterande och tröttsamt men inte tillräckligt tydligen.

Jag har fått ett litet pris

Ett litet värmande bevis på uppskattning av mina ord. I priset ingår att man ska skicka utmärkelsen vidare till 7 bloggar och berätta 7 saker om sig själv.

Jag börjar med 7 saker om mig.

• Egentligen heter jag Jenny. Med y. I varje klass jag gått har vi varit minst tre Jenny. Det blev Jenni med i utan e när jag gick på gymnasiet i samma klass som en hel hög med Jennys. Det blev jobbigt. Sen dess hänger det i. Jenni med i.
• När jag tog körkort körde jag upp fem gånger. Kuggade fyra. Anser att jag blev felbedömd vilket måste stämma för jag kör bil som en Gud.
• Jag har klippt mig hos frisör tre gånger i hela mitt liv. Sammanlagt har mitt hår blivit klippt färre än 20 gånger.
• Jag har jobbigt stora fötter. Större än vad man som tjej enligt skoaffärer får ha.
• Jag blir åksjuk av att åka bil, köra bil, stå nära snurrande karuseller, tänka på karuseller, bada i vågor, gungor och av att sitta på/vid stolar/bord som har ett för kort ben och vippar.
• Jag flyttade hemifrån när jag var 16 år. Nu bor jag i min sjätte egna lägenhet.
• Jag har varit i Kina och gått på muren. Jag grät, jag var höjdrädd och jag längtade hem.

De 7 bloggar som jag vill ska få utmärkelsen är följande;

• Tildas mamma. Det var av henne jag fick utmärkelsen. Tack för det fina du för utmärkelsen och för den fina motiveringen! Hennes blogg hittade jag när jag helt förtvivlad, för ett år sen, sökte runt på nätet efter andra som förlorat barn. Jag var tvungen att känna att jag inte var ensam. På gott och ont så var jag inte det. Jag fann hennes blogg och kände igen mig.
• Linaslivilimbo. En blogg om en värld som jag inte känner särskilt mycket till, en värld med en prematur liten flicka. Jag fann hennes blogg via någon, via någon, via någon, så som man brukar hitta bloggar. Jag fastnade.
• Minimalla. En blogg som av olika anledningar är låst så ni som inte redan läser den får inte ta del. Men jag nominerar henne ändå, för att för henne visa min uppskattning. Hon skriver ärligt och träffande om sin ängel och om de två syskonen. En människa jag inte känner men har mycket gemensamt med. Jag vet inte vad hon heter i efternamn, vet inte när hon fyller år, inte vad hon jobbar med. Men jag vet att hon och hennes ord betyder en hel del!
• A franc for your thoughts. Min bästa vän. Min sister from another mister. Min hand och tröst i det eviga mörkret. Hade alla haft en Mia hade världen varit bättre. Men eftersom att hon är unik så tackar jag gudarna att hon är min. Min Bestis. Hon skriver om sitt liv som mamma till Agnes och fru till Herr E.
• Livet då och nu. Ärligt, naket och mycket bra om sorgen efter Lykke och glädjen över Nike.
• Yuki. Att läsa om hur han saknar sin lilla dotter... det finns inte ord och de ord som finns de har han.
• Heidi. Änglamamma åt Linus som dog av PSD. Vi fann varandra i ett forum och så väntades våra två småsyskon samtidigt. Om saknad, sorg och glädjen över storebror Pontus och lillasyster Elsie.

Nu var det 7 man skulle nominera men jag läser fler bloggar. Några av dem är Kolbengtsson, Dolce Bambini, Älskade Familj, Själar säger aldrig farväl, Sarahs Smarties, Veronicaolin. Alla bloggar där en mamma skriver om ett förlorat barn. På gott och ont så är jag inte ensam.

Blinka lilla stjärna där, hur jag undrar vart du är

Jag vaknar. Det är kallt i rummet och kallt i mig. Min första känsla; Det är något som inte stämmer. Min andra känsla; Det är någon som fattas mig. Min första tanke; Men herregud, vart är Winston?? Han är ju inte här, vart är han??

Sen, efter någon sekund kommer jag på det. Han är ju död. Inte här längre. Sen börjar min dag. Sen fortsätter mitt liv. Fast utan honom.

Så är det varje morgon. Imorgon har det varit så varje morgon i ett år, för idag är det ett år sen jag vaknade bredvid min pojke, min livs levande pojke och inte hade jag då kunnat ana att han timmar senare skulle gå dö. Idag är det ett år sen Winston dog. Jag älskar och saknar honom. De säger att sorg är kärlekens pris. Som jag älskar och sörjer honom.

Till Winstons begravning skrev jag ett litet brev till honom;

Winston.

Busigaste, finaste, underbaraste Winston.

Vårt barn. Vårt lille marsvin. Vårt troll. Vår lille groda. Vår älskling.

Vår stolthet och glädje. Vårt ljus. Vårt hopp.

Vårt kött och blod. Vårt hjärta. Våra andetag.

Vårt allt.

Utan att veta om det så hade vi väntat på just dig hela livet och när du kom blev allt vackert. Genom dina ögon fick världen nytt ljus och allt en ny mening.

Att vakna varje morgon och mötas av ditt leende var som att vakna upp till den soligaste av dagar, varje dag.

Att känna dig tryggt somna i vår famn varje kväll var lugnet självt.

Att sova bredvid dig var som att vaggas till sömns av det lättaste av brisar och att lyssna på dina små andetag gav ro.

Att höra dig skratta var som att få höra en ängel sjunga.

Att känna ditt lockiga hår mot kinden var som att nudda vid det vackraste av allt.

Att låta dig klämma på ett finger var att hålla lyckan i handen.

Du var, är och kommer alltid att vara vårt livs största kärlek.

Vi saknar dig men i den svartaste av nätter och ljusaste av dagar finns du med oss nu. Vi tar med dig i alla våra steg. Du finns i alla barn. Du finns i alla träd. I alla vindar. I solens alla strålar. I alla marsvin, i alla troll. I vår stolthet och i vår glädje. Du finns i alla ljus. Du finns i oss. Du finns i vårt kött och i vårt blod. Du finns i våra hjärtan. I våra andetag. Du finns i allt.

Sov gott och ta med dig all vår kärlek på resan nu lille Winston.

// Pussar och kramar från Mamma och Pappa

Hoppas han hörde. Hoppas han vet. Hoppas att han har det bra, att han haft det bra. Nu när det gått ett helt år.

Den vackraste stunden i livet var den när du kom.
Den jävligaste stunden i livet var den när du gick.

Fler och fler

Om himlen finns så har Winston en kompis där, en liten Leo. Idag ringde hans mamma och frågade om jag läst i tidningen om att ännu ett barn dött i vår stad. Det hade jag inte. En liten pojke på ett och ett halvt. Stackars liten. Och det värker i hjärtat för hans föräldrar. Värker på riktigt trots att jag inte känner dem, inte har en aning om vilka de är. Men jag har en aning om hur de känner sig. Jag vet vilket kaos de står inför, vilken djup avgrund. Jag vet vilken hopplöshet och förtvivlan.

Jag och min mamma har varit hos Winston idag. Planterat murgröna, lagt dit nya vita stenar , fina flugsvampar i trä och ett mosshjärta med lite dekorationer som jag satt fast. D jobbade och Elvira passades av min Bestis. Hon får sällan följa med till sin bror, lillan. Mest för att hon kräver så mycket uppmärksamhet. Uppmärksamhet som jag mer än gärna ger henne, när som helst, förutom när jag är hos Winston. Då vill jag finnas bara för honom en stund. Kvalitetstid för mor och son.

En suddig bild för det började skymma och jag hade bara mobilen med mig. Men så här fint blev det. Det gav mig lite ro att veta att han har det fint.

Innan jag var på kyrkogården var det dags för Elviras tvåmånaderskontroll på BVC. Idag är hon två månader och elva dagar. 6405 gram tung och 60 cm lång. God och glad!

En kris i krisen

Jag var student och läste sista terminen på lärarprogrammet. D var hemma och var föräldraledig från sitt kommanditbolag. Winston var vår plan. Att han skulle leva var planen och hans död fanns inte på kartan, inte under min och D's livstid, man räknar inte med att behöva leva med det. Vi skulle klara oss med mitt studielån, D's föräldrapenning, bostadsbidrag och barnidraget. Så D hade tackat nej till en hel massa jobb för att jag skulle kunna gå klart skolan och sen få ett jobb och Winston skulle få en trygg uppväxt med två föräldrar på det torra. Det var vår plan. Och aldrig hade vi kunnat tro att Winstons liv var det som höll vår plan flytande. Men det fick vi bittert uppleva när han dog. Vi sjönk. På alla sätt och vis.

Förra oktober och november skrev jag tre inlägg. Inget av dem handlade om hur vi praktiskt var tvungna att klara livet efter Winston. Inte bara inget om praktiskt som mat, städ, sömn, andning. Jag skrev heller inget om den ekonomiska kris vi försattes i. Jag tänker mycket på allt som direkt hade med hans död och de direkta och indirekta konsekvenserna nu när årsdagen flåsar mig i nacken.

Så här låg det till; Att ha eget företag och bli sjukskriven är krångligt och vi fick veta att hur vi än vred och vände så fick D inte ett rött öre. Det får man inte när man har ett kommanditbolag och är föräldraledig. För då kan man inte visa på förlorad inkomst. Att barnets liv var villkoret för inkomsten tas inte hänsyn till. D hade tackat nej till jobb för att ta hand om livet som inte tog slut så han fick inget. Jag var student och fick fortsätta ta ut studielån tills terminen tog slut. Sen tvingades jag börja studera igen. Det eller så fick jag inget. Inte ett rött öre. Inget barnbidrag för vi hade inget barn och inget bostadsbidrag för vi var inte barnfamilj längre. Ingen idé att ens gå till läkare och försöka bli sjukskrivna för vi var inte ens berättigade sjukersättning. D började "jobba" efter en månad. Jag började "plugga" efter tre månader. Egentligen var vi två skuggor som inte fick något gjort. Det blev några månade med väldigt begränsad inkomst. Som tur i oturen var hade vi försäkrat Winston. Så vi fick 42 000 kronor, ett basbelopp som någon bestämt kan passa. De pengarna tog slut fort. På mat. Räkningar. Tillvaron som var kvar. Begravning och det som blev över för en sten. Vi fick leva upp de pengarna som vi egentligen hade behövt haft till en resa, rekreation, sinnesro och den begravning och sten vi önskat, utan tanke på kostnad. De pengarna skulle inte gå till mat och räkningar. Sanningens ord är att det känns skit att det var tvunget att vara så. Nu har vi klarat oss, jobbat upp och det mesta har löst sig. Men det är skrämmande att det fungerade så. Inte fungerade alls. Det var skrämmande att plötsligt vara som ett av alla de par man läser om i tidningarna, de par som förlorar ett barn och kastas in i ett dåligt fungerande systemet för vår sorg, vår "sjukdom" är svår att bedöma, den har ju inget slut. Det var läskigt att hamna mellan stolarna och landa på bar backe. Och det är ledsamt att det händer om och om igen. Det är skrämmande att det kan hända oss igen.

Så var det med det.

Om tre som blev två och hur det känns nu

Agnes och Isabella. Små människor som betyder hur mycket som helst för mig. Agnes är min Bestis dotter och Isabella är min brors. 09:or. Ett majbarn och ett augustibarn. Och Winston. Junibarnet däremellan. Vi umgicks jämt, i princip varje dag. Det var vi och de tre bebisarna. Men min dog.

Jag skrev ett inlägg för några månader sen om hur otroligt svårt det är att träffa just dessa barn efter att ha förlorat Winston. Jag skrev något om hur deras blotta närvaro, tanken på att se dem och hur de växer skulle få det att isa i kroppen av saknad efter Winston. Jag kände en sådan bitterhet för att han inte växer längre. Bitterhet för att han inte gör någonting alls längre, för det gör man inte när man är död. Då är man bara död. Bara död, såvitt vi vet i alla fall. Jag kunde (kan fortfarande inte) inte förstå varför just mitt barn skulle dö. Inte ville jag att något annat barn skulle dö, inte att någon annan förälder skulle tvingas genomgå det vi blev tvingade till men att se andra levande barn, föräldrar med sina barn, spädde verkligen på känslan av att livet varit så sjukt orättvist mot oss. Av överlevnadsinstinkt så var jag tvungen att sluta träffa andra dem.

Hur som helst så har jag missat större delen av dessa underbara små flickors liv. Agnes och Isabella. Flera månader. Jag har ingen aning om hur Agnes såg ut vid 8 månader. Jag får låna kläder till Lill-Viran av min Bestis som Agnes haft, men jag har aldrig sett dem förut. Jag har ingen aning om hur Isabella såg ut när hon kröp, reste sig, lärde sig gå. Det gör ont att jag missade så mycket med dem. Och det gör ont att det är för att Winston dog som jag inte vet.

Nu träffar jag dem ofta. Vi umgås, går ut och går med barnvagnarna, leker på lekplatser. Det började med att jag någon gång var tvungen att träffa dem och så gjorde jag det bara. Tvingade mig själv att vara redo. Jag höll god min och grät i min ensamhet istället. Sen gick det bättre och bättre för varje gång. Sen kom jag kom till insikt om att Winston är inte död bara för att de lever, deras liv har inget med hans död att göra. Nu går det jättebra. Det går bra och jag är inte så jättebitter och inte iskall, bara lite mer smånedkyld av saknad efter Winston när jag är runt dem. Jag blir glad av att se dem. Uppriktigt glad. Men jag kan inte se dem utan att tänka på att så stor skulle han varit nu. Han skulle också kunnat göra si och så. Också kunnat säga mamma. Och så tänker jag på hur underbart det varit att få höra honom säga mamma. Alltid småkall för att det skulle vara tre bebisar. Men min dog.

Winston bredvid kusin Isabella. Hon två månader och han en månad.

Jag och Bestis ute på promenad med våra förstfödda kottar.

När lillan kom till världen

Jag hade tänkt skriva ned den förlossningsberättelse som slutar med att Elvira kommer till världen. Jag har börjat skriva flera gånger men det känns inte som om orden jag tänker i huvudet görs sig särskilt bra på skärmen, jag kan inte återberätta den som jag vill återberätta den. Inte än i alla fall. Så jag lånar min sambos ord. Under förlossningen skrev han ned förloppet på en liten skrynklig lapp för att hjälpa oss minnas. Så här kommer berättelse om en snabb och intensiv förlossning - ur en av mansfolkets perspektiv.

07:45 Vattnet går i nya bilen, sätet förstört.

09:00 Kommer in och tar CTG. Allt ser bra ut och inga värkar. Öppen 2 cm.

11:30 Sätter ballongkateter, pyttesmå värkar. Ska ta 3 timmar att öppna fyra cm. Tar liten promenad, köper dricka, kollar skadan på nya bilen.


12:20 Katetern trillar ut. Blod, slem och annat göjs droppar från ballongen. Usch.


12:30 Jenni äter lunch. Molande värk.

14:30 Värkstimulerande dropp.


16:35 Elvira ute.

Det som D inte fick med var att vi var spända som tusan kvällen innan och nervösa utan dess like. När vattnet gick i bilen fick D en hjärtattack och jag fick springa in på McD med fostervatten rinnande längs med benen. Han skrev inte med att vi drack massor med burkcola och att byxorna jag fick låna av sjukhuset var fyra nummer för små. Han glömde skriva att vi skrattade hysteriskt åt att han blev så sjukt äcklad av ballongkatetern som ploppade ut på toa när jag skulle kissa och inte fick han med något om värkstormen som det värkstimulerande droppet drog igång. Och inte något om narkosläkaren som försökte ge mig eda medan jag vred mig i plågor och höll emot och förnekade krystvärkar för att jag desperat ville ha eda. Tillslut skickades narkosläkaren ut för jag kunde inte hålla emot och jag hann aldrig få någon smärtlindring mer än lustgas. Nada om hur fort allt gick och om hur jag inte ens hann få av mig linne, BH och med nöd och näppe hann få av mig trosorna innan lillan var ute. Och inget om hur fantastiska våra barnmorskor var och om hur underbart bra förlossningen ändå gick. Inga känslor beskrivs. Men han fick i alla fall med det viktigaste och det allra bästa - "Elvira ute".

Både jag och D är vänsterhänta

Enligt Allt För Vänsterhänta har våra barn, barn med två vänsterhänta föräldrar 26 % chans att bli vänsterhänta. Jag längtar efter att få veta om LillViran är vänster eller högerhänt. Och således är det också en stor sak jag sörjer, att vi aldrig kommer att få veta det om ett av våra barn. Om han var höger eller vänsterhänt.

Jag är så sjukt trött på det här med sorg och saknad. Det står mig upp i halsen. Jag önskar så att jag bara kunde få en paus från det hela. Att Winston kunde få komma tillbaka, ge luft i mina lungor, att jag kunde slippa vakuumet för en stund. Att jag fick hålla honom, se honom, borra in näsan i hans hals, lukta, känna, se honom i ögonen och säga hur mycket jag älskar honom. Att han bara kunde komma tillbaka en stund så att jag kunde få en paus från klumpen i magen, paus från tomheten i hjärtat. Bara en liten paus där allt kunde få vara normalt, som det skulle vara. Winston och Elvira, båda i famn. Man kan väl tro att nu när det snart gått ett år borde ha blivit normalt igen, att livet gått vidare. Och visst har det det, mitt nya liv med ett dött barn har börjat och tuffat på, med en helt annan ton än tidigare. En ton som fördunklat mitt sinne, svärtat ner mitt innersta väsen. Det är denna mörka ton jag behöver en paus ifrån.

Fast jag fattar att jag egentligen inte ska önska mig det, det är ett slöseri med tid och slöseri med önskningar. Dels för att det är omöjligt och dels för att om det skulle vara möjligt så skulle jag omöjligt kunna släppa honom igen. Det skulle vara lika omöjligt som första gången. Men ändå, om jag bara kunde få en paus.. Speciellt denna månaden behövs den. Nu när han varit död så länge så behöver jag en paus och honom levande en stund. Skitoktober. 9 dagar kvar tills dödsdagen. D-day.

10 min senare: Och så ett tillägg om Elvira. Om hur älskad hon är. Det säger väl kanske sig självt, för hon är ju min unge, mitt sockergryn, min gullegris, min livlina och alldeles extraordinärt fantastisk. Efter att ha skrivit klart gick jag in till henne där hon ligger på sin plats i mitten av vår stora säng. Pytteliten. Jag måste få höra, se, känna att hon lever. Hon snarkar och har små ljud för sig i sömnen. Är varm, mjuk och go. Hon breder ut sig med armarna rakt ut och tar sin plats i världen. Jag lägger mig bredvid en liten stund. Och bara känner hur mycket jag älskar henne. Massor. Obeskrivligt mycket.

Idag är jag bara så jävla arg

Så jävla arg på oktober. Och jag bara skäller och gapar på stackars D som bara sväljer. Jag gapar och bryter sen ihop i tårar inlåst på toa. Skäller och skriker för allt och inget. Inget av något jag skäller för är hans fel. Jag är bara arg. Arg på oktober. Arg för att Winston dog. Arg för att jag är så ung. Om det är som optimisterna säger så ses vi igen. När mitt liv är slut, på andra sidan, där väntar han. Men det är ju ett helt långt liv dit. Jag är bara 24. Bara. Så är jag så besviken på livet som jag har kvar. Visst kan jag väl välja att göra det bästa av det, njuta av det jag har. Och jag försöker. Men hur jag än vrider och vänder så är ju mitt barn dött. Smaka på det lite. Känn hur fel det är. Barn och död i samma mening. Jag är arg för att det är ett fel som de flesta kan hålla med om men sättet som det felet skulle bli rätt igen, det finns inte. Man kan inte väcka de döda. Visst finns det de som har de värre, krigsoffer, svältande barn och allt det där. Men för det gör det inte mindre ont i mig att mitt barn inte lever. Jag är arg för att jag saknar honom så mycket. Och för att jag kan gnälla om det precis hur mycket som helst. Älta hur många gånger som helst. Gråta mina tårar hur jag vill. Det spelar ingen roll, han kommer inte tillbaka för det. Det gör mig arg. Arg och frustrerad. Och jag är urförbannad på min jävla skitkropp som inte gjorde jobbet rätt. Som inte gjorde honom rätt. En hjärnskada som uppstod under tidiga fosterstadiet. I mig. Varför i faan kunde det inte få bli rätt? Varför kunde han inte bli rätt? Varför kunde inte min jävla kropp bara göra honom rätt. Skitkropp. Läkaren sa att "något hände under utvecklingen, något hände som störde". Inte ditt fel sa både hon och han. Jag känner; Mitt fel. Inte med flit mitt fel, men ändå, i mig, mitt fel.

Och jo, jag har dåligt samvete för att jag inte skriver om hur underbar och fin lilla Elvira är. För att jag inte skriver om kärleken. För att jag inte skriver om matning, blöjbyten, nattningar, babyrytmik, promenader, fikor, nappar och allt sånt där som hör vardagen till. Jo, jag har dåligt samvete för att jag inte skriver mer om glädjen hon tillför, för att jag inte skriver mer om hur fint det känns att ligga bredvid henne om nätterna och lyssna på hennes små snarkningar, på livet bredvid, mellan mig och D. Men om sanningen ska fram så lindrar hon ingen sorg, hon läker inget sår. Och det hade inte varit rätt att begära det av henne heller. När Winstonabstinensen sätter in som värst så hjälper det inte att krama Elvira. För det är ju honom jag saknar. Det är ju kärleken för honom jag behöver få utlopp för. När jag kramar Elvira får hon sin kärlek, det jag känner för bara henne. Underbara lilla henne. Och allt det jag känner för Winston lagras upp inuti. Blir till klump i magen. Blir till ångest om morgonen när solen snart går upp och bara jag är vaken för att jag inte kan sova. Klump. Ont. Ond olycklig kärlek.

Skitliv. Faan vad jag behöver en paus. Och faans skit vad jag hatar jävla oktober. Han dog ju i mitten av oktober. När löven föll som tyngst. Året senare gör de de igen. Faller tungt, och jag med dem. Helvetes skitoktober. Pardon my french men idag känns det bara så... så jävligt.

Döda barn ser ut som om de sover

Och tvärtom. Jag får hjärtsnörp typ 700 gånger om dygnet.

Till, på och från

När Winston varit död i en månad åkte jag och D till IKEA. Spontant. Även om det kändes konstigt att åka iväg och göra en normal grej så var det skönt att komma iväg. Andas någon annan luft. Jönköpingsluft. Vi gick där och var som alla andra. Långt bort från alla som ville oss så väl och såg på oss med sorgsen blick, från bårhus, kapell, begravning, aska och det tysta hemmet. Jag minns att jag grät i bilen på väg dit. Sen där var vi som alla andra på IKEA i Jönköping. Tills vi kom till barnavdelningen. Ångest. Tomhet. Saknad. Vi hade ju inget att köpa där. Ingen kvar att köpa till. Så vi grät utanför barnavdelningen. Jag minns att jag sa till D att jag också vill ha någon att köpa till. Att jag också vill ha barn. Att jag vill ha tillbaka vårt barn. D sa att vi har barn. Bara inte som alla andra. Sen grät jag på vägen hem. Hem till tystnaden.

I helgen var vi på IKEA igen. Mest för att det är skönt att komma iväg lite. Vi lämnade Elvira hos min Bestis. Trots separationsångest så bestämde vi oss för att hon har det bättre hos dem, i ett lugnt skönt hem där hon får ta sin tid med mat och allt än i ett stort varuhus med två stressade föräldrar. I bilen på väg dit pratade vi om Winston. Och så pratade vi om Elvira. Våra två ungar. Precis som alla andra föräldrar pratar vi om våra barn. Men vi har tårar mellan skratten. När vi kom fram var vi som alla andra på IKEA i Jönköping. Tills vi kom till barnavdelningen. Förväntan. Glädje. Jag kramar D och säger >>Vi har också barn! Som alla andra på barnavdelningen. Fast lite gladare.

På vägen hem tänkte vi på vilket hål ett dött barn lämnar. Hur man planerar framtiden efter barnen, de viktigaste. När barnet föds så föds också plats i hjärtat för minnen och upplevelser som barnen kommer innebära. När barnet dör blir det tomt på den platsen. Istället för första smakportionen blir ett hål. Istället för första steget blir där ett hål. Istället för första pulkafärden, första semestern, första doppet i havet, första skoldagen, sista skoldagen, sommarlov, studenten, barn och barnbarn så blir där hål. Hål i hjärtat. Hål som inget annat barn kan fylla för alla andra barn har egen plats för egna minnen och upplevelser. Vi pratade om det och jag sa >Om Winston varit med idag hade han kunnat käka korv med bröd. Det hade han nog tyckt om. Sen grät vi för istället för korvätning på IKEA i Jönköping så blev det ett hål.

Vi torkade varandras tårar. Och bestämde att vi kanske gifter oss nästa år. Käkade pizza. Hämtade hem Elvira och fortsatte livet.

Växtvärk, magknip, hjärnont och hjärtskav.

Vi har sovit dåligt inatt.

Fem i tolv

Det är ofattbart att 11 månader har gått idag. Jag trodde inte att jag skulle leva ens en dag utan. Nästa gång det gått ännu en månad så har det blivit ett år. Ett sorgeår. Redan nu känner jag att ett sorgeår inte räcker, det kommer att bli ett sorgeliv. Sorg för det livet som slocknade. Winston som kom med ljuset och efterlämnade mörkret.

Varje månad runt den 16:e mår jag sämre - döden är närmare. Jag blir oroligare. Mer rastlös. Tänker mer på om. Om den 16:e oktober förra året hade sett annorlunda ut. Vi fick svar på varför, varför Winston inte kunde leva, det vet vi. Vi vet att det inte hade spelat någon roll om vi inte badat kvällen innan, om vi tagit på pyjamasen, om vi haft annat pålägg på mackorna, om vi släckt lamporna vid en annan tid. Det hade inte spelat någon roll om jag fler gånger, sista kvällen, berättat hur mycket jag älskar honom. Det hade inte spelat någon roll om jag stannat hemma den morgonen. Det hade inte spelat någon roll om D varit vaken, de säger att Winston skulle dött i alla fall. I alla fall. Inte i något fall skulle han kunnat leva med det han dog av. Underutvecklade nerver. Ofta tänker jag på hur livet hade sett ut om vi vetat om att han hade det. Jag frågar mig själv, om vi vetat att han inte skulle leva särskilt länge, hade vi älskat honom mer? Hade vi utnyttjat dagarna med honom bättre? Men nu, 11 månader senare, har jag svaret på den tanken. Där, på den punkten, har mitt dåliga mammasamvete fått ge vika - Om man kan älska sitt barn tillräckligt så gjorde vi det. Vi älskade honom tillräckligt. Jag vet inte hur vi hade kunnat älska honom mer. Han fick allt.

Och han får fortfarande. Så mycket kärlek får älskade lille Winston. Så mycket att det gör ont. Kärleken, den underbara ljuva. Och saknaden, den kalla fruktansvärda. Och längtan, denna olidliga längtan. Allt det gör ont.

Ibland precis lika ont som den dagen. Ibland mer ont för att sekunder som går blir till minuter, timmar, dygn, veckor, månader, snart år - det var så länge sen vi sågs. Ibland mindre ont för att smärtan blivit vardag. Fortfarande gör det dock ont. Hur skulle det inte kunna göra ont att älska och sakna ens egna barn?

11 månader senare och jag har skrattat idag. På babyrytmik med Elvira. Skrattat med henne (som stensov) och för Winston. För att jag måste leva för båda mina barn. Det finns glädje. Och det finns framtid. Det finns liv och jag ser framåt. Framåt och bakåt. Jag har ont men jag lever - idag bara lite mera död.

Traumatiserad

Idag har Elvira blivit passad av min bestis - hennes moster Mia. Jag har varit hos psykologen för att vårda min psykiska hälsa. Det var till henne jag skulle men mötet slutade med att hon av oro för min fysiska hälsa fixade ett akutbesök hos läkare på vårdcentralen. Yrsel, darrhänthet, huvudvärk, suddig syn, kallsvettig, ohjälplig trötthet, hjärtklappning, överdriven törst och overklighetskänsla pekade oroväckande mycket mot diabetes som vi har både typ 1 och 2 av i släkten. Elvira fick vänta på mamma i två och en halv timme när diverse prover skulle tas. Blodtryck, blod och urinprover samt grundlig undersökning visade att min kropp är frisk som en nötkärna. Slutsatsen blev att jag har en fysisk reaktion på den stress det innebär att inom loppet av ett och ett halvt år vänta barn, få barn, förlora barn, vänta barn, få barn, och ständigt frukta att åter förlora barn. Sorgen, kärleken. Han kallade det ett trauma som nu tar sig fysiska uttryck. Psykosomatiskt alltså.

För att trösta mig som nu fått diagnosen; sjuk av oro, och för att fira att jag inte har diabetes köpte vi 2 liter Cola och en stor påse Kexchoklad. Skål!

Andnigslarmet

Fungerar bra och har inte larmat igen. Hon har det på sig nätterna igenom och vid enstaka sovpass på dagen om vi sover samtidigt. Vi är tacksamma för att vi har det. Men. Skit vad jag hatar det. Jag hatar att vi måste ha det. I alla fall hatar jag att det känns som om vi måste ha det. Jag vet ju att vi inte måste ha det så det jag hatar är väl känslan av att om vi ens för en natt väljer att sova utan det så spottar vi ödet i ansiktet. Utmanar det. Och då riskerar vi att få världens loska tillbaka. Rakt i ansiktet. För ödet utmanar man inte med någon kaxig tro om vinst.

(När jag förresten nu ändå skriver om andningslarmet så kan jag ge ett tips till de eventuella läsande föräldrar som använder Respisence Ditto på sin kotte. Vi tyckte att det var lite meckigt att ha larmet fäst i blöjan under en pyjamas så en alternativ lösning blev en strumpbyxa som klipptes av till ett litet "skärp" att dra på bebisen och sen fäster man larmet i skärpet och eventuellt viker en servett och fäster i larmet så det sitter ännu säkrare. På detta sätt så ser man det jämt, man kan lätt justera hur det sitter och så slipper man leta runt i pyjamasen efter ett larm som lossnat och börjat larma.)

Just chillin'

En minut och sexton sekunder av henne. Min lilla, fina, goa bebis.

Viljan finns

Jag vill skriva om hur det går. Att det går bra, att Elvira sover bra på nätterna, att hon inte skriker utan relativt uppenbar anledning och att hon växer så duktigt. Jag vill skriva om hur mycket vi älskar henne och om hur glada vi är för att vi har henne. Jag vill skriva om hur lätt det är. Och jag vill skriva om hur svårt det är. Om hur tungt allt är, hur ont vi har. Om våra skratt och om våra tårar. Jag vill skriva om hur fint det är att se på henne,uppleva det underbara i att känna hennes värme, närhet och liv. Hur bitterljuvt lik hon är sin bror. Hur det lilla barnet ibland ser ut exakt som honom, men inte är han. Och jag vill skriva om hur frustrerande det är att hålla henne samtidigt som man saknar att hålla Winston. Jag vill skriva om den överväldigande känslan av kärlek och saknad och om hur ont det gör att inse att hon inte alls fyller något hål. Och om hur ont det gör att världen runt oss verkar tro det. Jag vill skriva om hur bra hon fyller våra famnar men samtidigt beskriva känslan av att famnen ändå är halvtom. Eller halvfull. Vilket som. Aldrig hel i alla fall.

Men jag har inte ord som täcker in det.

Annonserat

Så här blev Elviras födelseannons som vi satte in i vår lokala tidning för några veckor sen. Det var ju det där med glädjen och sorgen.

Å ena och andra sidan

Idag var vi på ettårskalas. Utöver att jag njöt av tårtorna, det fina sällskapet, Agnes goa miner när hon öppnade alla fina paket och värmen från vår lilla Elvira i min famn så fann jag gång på gång att mina tankar flög iväg. Bort till det som aldrig blev. Vårt ettårskalas som aldrig blev. Paketen han aldrig fick öppna, istället var det väl några enstaka nallar på kyrkogården som dränktes av otaliga mängder regn. Så saknade jag första julen, våren, sommaren, första tänderna, steget, orden, kalaset, dagis, allt med honom. Och tänkte på allt vi kommer att missa; jularna, kalasen, tänderna, stegen, orden, hela livet. Hela livet utan honom. Allt som bara kommer att bli mer och mer utan honom. Och jag lät det göra precis så där jävla skitont som det gör. Fast ljudlöst av ren vana. Sen tillät jag mig själv att längta efter det ettårskalas vi ska ha. Längtar efter hösten, vintern, julen, vår, sommar, tänder, steg, ord, dagis. Livet. Hela livet med henne. Mer och mer med henne om det får bli som vi vill. Och så upplever jag klyschan som de flesta föräldrar som förlorat och fått kan skriva under på; Sorg och glädje, hand i hand.

Och så kan jag bjuda på lite nyheter om vår lilla kicka. En förväntad nyhet; Hon växer! Precis som hon ska och säkerligen lite till. Nu drygt 4,5 kilo tung och 55,5 cm lång. Alltså ligger hon plus 700 gram och 4,5 cm på hennes ynka 26 dagar långa liv. Fantastiskt! Och som vi älskar henne.

Om, om inte och "allt ser bra ut"

Vi har andningslarm på lillan. Inte skulle vi klara av ens den kortaste av natt utan det. En liten dosa som man fäster i blöjan eller byxan med en liten lampa som blinkar i takt med hennes andning. En orange eller grön lampa som blinkar i takt med livet. Om hon slutar andas vibrerar den lilla dosan efter 15 sekunder för att "väcka" henne, påminna henne om att andas. Om andningsuppehållet fortsätter så larmar dosan för att väcka oss. Ett öronbedövande ljud i stil med ett brandlarms ljud som stegras.

Det ljudet vaknade jag av i lördags.

Vi kom i säng ganska sent efter att ha varit på kräftskiva hos en av mina föräldrar och en bit in i natten och en god bit in i sömn och dröm börjar det tjuta så det skakar i hela rummet. Jag flyger upp med världens fart och inser på halvsekunden vad det är som väsnas så ångestframkallande. Skräcken växer sig enorm på nästa halvsekund när jag hårt lägger en hand på min lilla dotter som inte reagerar för fem öre. I det kalla skenet från gatlampan utanför ser hon blå ut. Den färgen har jag sett förut. Jag börjar skrika 'Elvira, Elvira!!' och ruskar henne. Ingen reaktion. Jag har ingen tidsuppfattning under tiden som min panik växer och det enda jag egentligen hinner tänka är "Nej. Gör det inte gumman. Inte du också, lämna oss inte." Det går en sekund, kanske tio, men så tar hon ett djupt andetag. Skruvar lite på sig och sover vidare. Levande. Larmet som jag slitigt av henne fortsätter tjuta och gör kaoset i mitt huvud ännu mer kaosartat och tårarna som nu forsar gör det svårt att se vart avstängningsknappen är. Att jag hade panikångest och inte sov en blund till den natten behöver jag kanske inte ens skriva. Resten av natten malde det i mitt huvud; OM och OM INTE. Hade hon ett för långt andningsuppehåll? Vad hade hänt om vi inte haft larmet på henne? Var det ett falsklarm?

I veckan som följde har vi varit på BVC och jag berättade om incidenten. De tar oss på blodigaste allvar så vi fick tid hos deras barnläkare och sen en tid på sjukhuset för lyssning på hjärtat och koll på hennes syresättning.

Allt ser bra ut. Men om och om inte kan de inte svara på. Och jag sover med ett öga öppet.

Ja, men...

Jag: - Ja hej, jag ringer för jag fick barn den 3:e augusti och jag undrar om man måste anmäla något för att få barnbidrag eller om det kommer igång automatiskt?

Tjejen på försäkringskassan: - Det kommer automatiskt. Och om barnet är fött den 3:e augusti så kommer barnbidraget att komma i september. Så den 20 september får du två barnbidrag utbetalade till dig.

Jag: - Två? Varför ska jag få två barnbidrag?

Tjejen på försäkringskassan: - För att du har två barn... ?

Jag: - ... Ja, jag har två barn. Men bara ett som lever.

Tjejen på försäkringskassan: - Jaha! Ok, men då får du ett bidrag den 20 september.

Jag: - Ok, tack, hej!

Tjejen på försäkringskassan: Tack, hej då!

*klick*

Jag: Sjönk ihop i en hög av tårar på köksgolvet. Vissa ord och konstateranden är så hårda och tunga. Även fast vi vet det varje dag, tänker på det varje sekund så blir det ibland så verkligt. "Bara ett som lever".

Sagt på kort

Av en kär vän med vacker son fick vi igår, utöver besök med presenter, ett kort med ord som agerar varm filt runt hjärtat.

"Man har fått höra att lilla Elvira gick omkring på ett stort köpcentrum, ungefär som IKEA, fast istället för möbler fanns där mammor och pappor. Och där vid fyndhörnan hittade hon två kantstötta och nästan lite trasiga. Hon föll direkt! Och tänkte: Dessa vill jag ha och dem ska jag vårda!"

Tack för den värmen S.

16:e aug, 10 månader sen den där fruktansvärda dagen

Så älskad och så saknad du är Winston.

Det ska börjas i tid

Elvira, 11 dagar gammal, ligger tryggt vid mitt bröst när vi stoppade henne i sjalen och drog på spelning i parken runt vårt hörn.

The best things in life are free

Jo. Det bästa i livet är gratis. Kärleken till ens barn. I alla fall för de allra flesta. Men det känns inte så för oss. Vi visste att vi valde bort vår sinnesro när vi valde att efter att ha förlorat Winston skaffa ett syskon till honom. Vi betalar ett lite högre pris än gratis. Många säger att oro kommer med barn. De är ett paket som hör ihop. Men vår oro är inte obefogad. Vi kan inte ens för en sekund skjuta den åt sidan och tänka; "Det händer inte oss". För det har det gjort. Döden har drabbat oss och den lämnade inga garantier för att den inte kommer drabba oss igen.

Vi har kommit in i det nu. Hon finns här levande, vi ser henne, hör henne, känner henne. Hon är vår och hennes liv och välmående är vårt ansvar. Vi har kommit in i kärleken. All den kärlek som vi hade över när den inte längre fysiskt kunde slösas på Winston, den får hon. Och hon får sin egen kärlek, den som är till för bara henne. Hon får kärleken för att hon är lillasyster och hon får kärleken för att hon är Elvira, alldeles egna Elvira. Och vi fick, utöver kärlek tillbaka från henne, oron. Denna fruktansvärda oro och ångest över att något ska hända henne. Tänk om något händer henne. Det är nu vi börjar betala för att ha förlorat ett barn. Rädslan över att det händer igen är enorm och den tynger oss. Otaliga gånger i timmen blir hon petad och puttad på för att vi ska få se henne dra ett djupt andetag. Inga får utebli. Det blir rutin att om natten vakna av ångest. Se på henne, hon ligger blickstilla, de små nätta andetagen syns inte, hörs inte, hon ser blå ut i ljuset från gatulampan utanför. Man lägger snabbt en hand på henne. Ingen reaktion. Panik. Och på en millisekund hinner tankarna komma; Hon är död. Vem gör HLR? Vad är numret till SOS?? Kommer det att kännas likadant? Vad ska jag säga till alla när jag ringer och berättar? Vi tar de och de blommorna till begravningen. Hon får ligga bredvid Winston. Vi vet hur stenen ska se ut. Klarar vi det igen? På en sekund, innan hon rör sig, så gör sig döden så jävla påmind. Och för oss är den inte främmande så alla planer går fort att göra upp. Men så rycker hon till av att vi skakar henne, hon tar ett djupt andetag, lever och sover vidare. Med oss tätt, tätt intill, alltid halvvakna.

Winston dog ju inte av PSD så det finns egentligen ingen anledning för oss att vara oroliga för det. Men det är vi. Vi är inte rädda för vad Winston dog av, för det förstår vi att Elvira inte kommer att dö av. Vi är rädda för hur han dog. Plötsligt, oväntat, obegripligt. I sömnen. Den som ska vara trygg. Det tynger.

Och så kan jag ju avsluta med att berätta att det trots allt funkar ganska bra här hemma. Det märks att hon är vårt andra barn, vi törs till och med gå ut med henne för vi vet att det inget gör om hon skriker, ingen tänker att vi är dåliga föräldrar som har ett barn som skriker. Amningen funkar inte alls och jag har fått en lättare mjölkstockning och Elvira är för lat för att suga ordentligt.

Och det fanns plats i hjärtat för dem båda. Hjärtat växte och det rymmer båda våra barn på alla sätt och vis.

Och varje dag gråter jag för att jag saknar honom så mycket

Vi har varit på kyrkogården för första gången med Elvira. Och det gjorde ont. Mer ont än vad jag ens kunnat föreställa mig. Ut i tomma luften, med med hopp om att Winston hör sa vi ; Här är din lillasyster älsklingen lille. Och till Elvira sa vi; Här ligger din storebror. Världens finaste storebror.

Så fel.

Så fel att vi fått två men bara har ett. Så fel att Winston fanns men inte längre finns. Det blir så tydligt nu. Han fanns. Hon finns. Han är död. Hon lever. Han är där. Hon är här. Hans liv har tagit slut, hennes har precis börjat. Vi har ett barn på var sin sida. Ett av varje. Att hon finns är helt rätt men det blev tydligt, nu när vi har ett levande barn igen, hur fel det är att ha ett dött barn.

Hon är lik honom. Och nu kommer vi i 120 dagar, så länge som Winston levde, kunna tänka att hon ser ut som honom. Men sen tar det slut. Fyra månader, sen tar Winston slut. Jag kan fortfarande inte fatta att mitt barn tog slut.

Lillasyster är kommen

Vi har blivit tvåbarnsföräldrar. I tisdags, den 3 augusti startade förlossningen spontant genom att vattnet gick i bilen på väg in till förlossningen där vi hade en tid för igångsättning. Några få smärtsamma och intensiva timmar senare såg vår dotter, Winstons lillasyster

ELVIRA

dagens ljus. Att höra henne skrika, alldeles levande och varm tinade upp våra frusna hjärtan. En fantastisk känsla som jag nu haft turen att två gånger i livet fått uppleva. Känslan av ren, äkta kärlek.

Vi har varit två nätter på BB och NÄL har skött sig exemplariskt. Personalen har varit underbara från första sekund, alla har varit inlästa på vilka vi är och vad vi varit med om. Vi fick ett eget rum och full förståelse, empati, sympati och all upptänklig hjälp när amningsproblem uppenbarade sig. De tog gärna hand om Elvira så att vi skulle få sova när oron var som värst och de torkade våra tårar när vi grät över vår pojke som inte fick leva. Innan vi skrevs ut hade tre läkare sett över vår flicka och ultraljudet på hjärnan gav henne en slutgiltig OK-stämpel.

Nu är vi hemma och vi är trötta men glada. Och ledsna för aldrig har Winston fattats oss så mycket som nu. Vi ville komma hem till mer än ett kort på honom och ett ljus att tända för att hedra vår lille som nu blivit storebror. Vi ville få ha dem båda och på riktigt få uppleva våra två underbara barn.

Min bestis som, utöver sin fullkomliga förträfflighet är mästerfotograf har varit här och myst med lilltjejen massor och knäppt några kort. Dem lånar jag från hennes blogg.

Har du en tumme över?

Idag åker vi ännu en gång till förlossningen. Den här gången har vi i samråd med våra två barnmorskor och psykolog, som ringt många samtal nu och pratat med fl-läkare på NÄL, bestämt att ännu en hemgång med lillan i magen inte vore att föredra. Då blir jag garanterat knäpp. Vi är spända och nervösa inför vad som ska komma, en igångsättning eller ett snitt, vi får se hur det blir men något måste hända idag. Vi är beredda på att de kommer att bli jobbigt, hur beredd man nu kan vara på det.

Det hålls en del tummar för oss och vi behöver alla vi kan få!

Jag håller ut

med nöd och näppe. Många timmar sover jag bort. Andra spenderas gråtandes i D's famn. Resterande är jag mer eller mindre apatisk. Det känns som om tiden står still. Jag har tappat matlusten, orken, viljan och tron. Och stackars D tappar hår för att han är orolig för mig och det håll vart åt min mentala hälsa barkar.

Vi behöver ha ut henne.

Klättrar på väggarna

och faller längre och längre ned i galenskapen. Här händer inget. Jag har inga känningar alls, enstaka onda sammandragningar men inget som inte har hållit på i över en månad utan att ge ett uns av resultat. Jag ser inget slut på det här. Kan inte se att lillasyster någonsin kommer komma levande ut och ligga varm i min famn utan att kallna. Jag vill att hon ska födas så att jag kan ha en ärlig chans att rädda henne om något skulle hända. Jag vill träffa henne levande, se hennes ögon, behöver se om hennes ögon är lika Winstons. Mina mörkaste tankar tar över nu. Många av tårarna handlar om Winston. Jag saknar det vi hade. Saknar vår pojke. Rädslan över allt vi upplevde den dagen han lämnade oss ger mig ångest. Rädslan för att behöva uppleva allt igen ger ännu större ångest. Tanken på ännu ett av våra barn som plötsligt och oväntat dör är kvävande. Jag är så avundsjuk på dem som inte varit med om det, på dem som har sina barn i livet. Så otroligt avundsjuk. Jag undrar så hur det känns att tänka på de barn man av kärlek skapar utan att döden är med i bilden. Jag undrar hur det känns att tänka på framtiden utan att av erfarenhet räkna med döden. Hur känns det?

Alla säger att allt ser bra ut, att det kommer att gå bra. Jag hade trott på dem om man visste att det finns en kvot av elände. Att vi nu förlorat ett barn, vi har varit med om det värsta och kommer aldrig behöva vara med om det igen. Men det fungerar inte så. Livet fungerar inte så.

Jag känner mig helt utsliten.

Hon är kvar i magen

Jo kära publik, jag är fortfarande gravid. Och extremt less och besviken efter dagens besök på sjukhuset. Det blev tårar när jag fick höra att jag inte öppnat mig något så vi diskuterade, resonerade, funderade och åkte sen hem. Doktorn tyckte inte att det såg ljust ut med en igångsättning, vi fick höra historien om en kvinna som nyss varit inne och kämpat med en igångsättning i fyra dagar utan litet skrikande resultat. Hon fick åka hem och vila efter en skräckupplevelse av värkstorm. Det var dit hon trodde vårt fall lutade. Hon sa att vi med största sannolikhet stod inför två dagars pinvärkar utan resultat och sen skulle vi få åka hem och vänta en vecka till. Mitt planerade snitt verkar hela sjukvården ha glömt bort. De hade gärna behållit oss kvar och låtit oss prova på en igångsättning men de tyckte ändå att vi tog ett "moget beslut" när vi valde att åka hem och avvakta ett gynnsammare läge. Dessutom hade de fullt på förlossningen och D skulle inte få stanna med mig inatt. Pannkaka.

Jag grät hela vistelsen på sjukhuset. Höll jämna steg med de fem barn vi genom väggarna hörde komma till världen. Alla andra verkade ha värkar och få bebisar förutom vi. Vår rumskompis undrade säkert vad alla våra tårar handlade om. Sen grät jag hela vägen hem och lär ju fortsätta ända tills hon är ute och länge därefter. Jag har ångest. Är rädd att hon ska dö i magen på mig, rädd att behöva föda ut en stilla liten bebis, det känns som om varje dag är en kamp för överlevnad för både henne och mig. Inget tyder på att hon mår dåligt på något sätt men min verklighet ser ju annorlunda ut. I min värld så dör barn som ena sekunden ser ut att må hur bra och hur levande ut som helst. Jag orkar inte mer, orkar verkligen inte mer. Detta är verkligen en tålamodets prövning och alla mina reserver är slut. Helt slut. Och ändå är jag nu tvingad att stå ut i några dagar till.




Outhärdligt.

Mittemellan

Jag och bestis har umgåtts idag. En liten sväng hos Winston som blev till att vi som vanligt blir sittande hos honom på gräsmattan någon timme. Där på dödens bakgård sitter vi och pratar om livet. Döden ingår i livet, det är vi vana vid. Vana och någorlunda införstådda med.

Men bara någorlunda.

Jag har de flesta dagarna otroligt svårt att faktiskt förstå att Winston är död. Förstå att han dog. Ena dagen var allt bra, vi var lyckliga, hade allt. Ena sekunden var allt bra. Nästa sekund var det borta. Och vi trodde att det aldrig skulle komma fler dagar.

Men det blev fler dagar. Fler dagar, fast annorlunda från innan.

Det mest påtagliga, förutom ilskan, tomheten, tårarna, hopplösheten; sorgen, är att alla mina "mittemellan tankar" helt förändrats. Mittemellan-tankar är de tankarna som finns när man egentligen inte tänker på något särskilt. Jag har ingen vidare koll på vad de tankarna förut bestod av. Nu består de bara av Winston. När jag inte aktivt tänker på något/någon annat/annan så finns de där. Tankar på Winston. Jag tänker på vart han kan vara nu. Om han saknar oss. Jag tänker på att han levde och att han dog. Jag tänker och undrar. Var han lycklig? Var vi bra föräldrar? Kunde vi gjort något annat? Kunde vi gjort något alls för att han skulle leva istället för att dö? Hur kunde han dö, bara sådär?? Hur kunde det bli så här? Varför blev inte hans liv längre än så? Jag tänker att jag inte förstår. Jag kan inte förstå, vill inte förstå. Jag vet men förstår inte. Jag tänker att jag skulle ge vad som helst för att få tillbaka honom. Tankarna går kring vem jag kan förhandla med för att få honom tillbaka. Vad har jag att köpslå med? Vad som helst Hur skulle det kännas att hålla om honom en gång till? Bara en gång till. Skulle jag kunna släppa honom igen? Nej, aldrig igen. Winston, Winston, Winston. Hans namn ekar i mitt huvud. Tanken på honom finns där. Alltid.

Och nu är det bara två nätter, en hel dag och en kort morgon kvar innan vår pojke ska bli storebror. Han kommer bli en fin storebror men det gör så ont att han inte får träffa sin lillasyster. Att han inte fått vara med och sett mammas mage växa, att han inte får komma med till BB och hämta hem sin lillasyster. Det gör ont att han, för henne, kommer bli storebror Winston som inte finns längre. En sten på kyrkogården. En liten pojke som saknas, som fattas i vår familj. För henne kommer storebror Winston att vara minnet från en tid innan henne, för henne blir han mammas och pappas tårar. Det är så orättvist. Så jävla orättvist för dem båda och för oss.

Jag är rädd inför torsdag. Det är då vi chansar på livet igen och jag är rädd, så otroligt skräckslagen för att döden ska ingå för tidigt ännu en gång, rycka livet ur händerna på oss. Med två nätter, en hel dag och en kort morgon till så är jag rädd. Riktigt rädd.

Desperate times call for desperate measures

Jag fick en påse hallonbladste av en vän. I mina desperata försök att få igång en spontan förlossning så häller jag gärna i mig några koppar av det som sägs innehålla ett ämne som stimulerar livmodern till sammandragningar. Har haft onda förvärkar och sammandragningar hela helgen men så fort jag tar ett bad så går det över. Till min stora besvikelse (och D´s stora lättnad, han är rädd för en dikesförlossning, fegsnöret).

Idag var vi en sista sista sväng på mvc. Tjejen sparkade runt för fullt i magen och sista sf-måttet blev 37 cm. Hennes puls låg på 135-140 slag/min och bm uppskattade hennes vikt till 3450 gram, dock en ren gissning. Huvudet ner men enligt bm fortfarande rörlig. Vår lilla verkar helt enkelt ha det gott där inne utan planer på att komma ut.

Men bara 3 dagar till, sen är det vida världen som gäller för hennes del, hur mysigt det än må vara i "hotel Mama".



Förresten så skakade vi hand med en bilhandlare idag och en svart Saab 9-5 2.3t blev vår. Kombi och automat. Vuxenpoängen bara dräller in.

5 dagar till

Nej ingen bebis i famn än. Och ja, jag är otålig.

Vi var in för en mognadskoll i onsdags. Tyvärr blev resultatet inte som vi hoppats på, det var inte gynnsamt för en igångsättning. Livmodertappen var mjuk men jag var inte öppen något. Så vi fick ta våra väskor, babyskyddet och lillan kvar i magen och åka hem igen. Jag blev uppriktigt skitledsen. Trots att jag försökt ställa mig in på att det var så det skulle bli så rullade tårarna. Mest av ren utmattning. Jag är slut nu. Enligt beräkningarna är hon fullgången nu så det känns som om jag går på övertid. Räknar man efter sista mens så är jag i 39+6 och beräknat datum är imorgon. Enligt rutinultraljudet är jag i v37+2. Vilket man än går efter så är hon färdig. Jag försökte dölja tårarna men det var omöjligt så det bestämdes att oavsett hur mognaden ser ut så blir det igångsättning på torsdag nästa vecka, den 29:e juli. 5 dagar till nu.

5 dagar till.

13

Idag är det 13 månader sen Winston föddes. Han hade varit så stor nu, kunnat gå och säga mamma och pappa. Ätit riktig mat och gått på förskola. Han skulle bott med oss här i vår familjs nya hem, i sitt alldeles egna rum. Vi skulle sparkat boll på vår gräsmatta, byggt slott i vår sandlåda, gungat högt, högt, högt på våra gungor. Det var så det skulle vara.

Så här är det istället.

Vi har lagt ned det planerade snittet. Jag har funderat och kommit fram till att en vaginal förlossning antagligen är bäst för oss alla tre. Så om dagar, mindre än veckor handlar det istället om en igångsättning för att jag ska slippa vara gravid med all oro som det innebär för mig. Jag är jättenervös. D är lugn. Han litar på mig och han litar på henne. Han litar på livet. Jag är tyvärr för skadad, för skakad av döden.

Äntligen hemma

Det var så det kändes när vi i lördags sov vår första natt i vår nya lägenhet.

Flytten gick efter omständigheterna bra, tack vare våra två bästa vänner och världens bästa mamma (min!), så trots ett kilometertjockt lager slipdamm och att det var årets varmast helg blev det av. Vi trivs och mår bra här. Så bra vi kan må i alla fall. Lite så där härligt nykära i varandra och i vårt hem. Vi ser varandra i ett nytt ljus när det inte dunklas för mycket av allt vi förlorade i vår gamla lägenhet. Här känner ingen oss, vi är nya och det är skönt. Vi börjar inte om, vi har allt med oss men här ser inte alla grannar på oss med medlidande, undran, nyfikenhet, rädsla eller sympati. Här framkallar inte vi minnet av en kall, blåsig oktobermorgon då två ambulanser kommer och hämtar ett litet barn. Här är vi nya och ingen vet mer än det vi berättar. Och vi är inte de som gärna pratar med okända folk.

Hur vi än trivs här så var det dock svårt, mycket svårare än vi trodde, att lämna gamla lägenheten. I vemod plockade vi bland det sista. Strök med händerna över väggarna och tänkte på allt de skulle säga om de kunde prata. Där mellan väggarna, i mitt och D's första gemensamma hem där vi upplevde ett helt liv. Där vi hade så många drömmar, så mycket lycka. Där vi förlorade så mycket, allt, på mindre än två år. Vi kramades och grät av ångest i hallen, gick ned för trappan och ropade innan vi stängde dörren; Winston, nu flyttar vi! Du ska följa med, kom och ta pappa i handen så går vi!

För övrigt så är jag fortfarande gravid. För dagen v 36+2. Stor som ett hus men klarar av värmen galant tack vare en fläkt som står på dygnet runt in my face. Vi boar så gott det går och har idag varit på svindyraste babyaffären i stan (enda tyvärr) och köpt ett babyskydd så att lillan åker så säkert som möjligt i vår dödsfälla till bil. Skötbordet är laddat. Vaggan och vagnen är bäddad, jag har tvättat så gott som alla bebiskläder och rent praktiskt så är vi väl redo. Jag väntar på att min hjärna ska fatta att det snart kommer ett barn men det ser tyvärr inte ljust ut. Det är rädslan för att snubbla på mållinjen.. den är nära nu och mina ben är så trötta.

Alldeles strax kommer en man hit och besiktigar vår lägenhet. Jag är nervös. Vi har målat om väggarna, det gjorde vi när vi flyttade in och i sann 'äh-anda' alá oss så gjorde vi det lite halvdant för inte trodde vi att vi någonsin skulle flytta och då behöva bry oss. Tänka framåt är inte vår grej. Sen har vi ju såklart skruvat upp vår tv med 16 feta plugg och skruvat upp projektorn, bioskärmen, hyllor, tavlor och speglar. Hälften av allt det har jag skruvat upp och jag har inte tålamod för mätning, jag litar blint på mitt ögonmått som tyvärr mer än ofta fallerar. Så det som kräver ett hål döljer 5-6 hål bakom. Och det slutgiltiga rycket var att de bruna listerna fick bli vita. Utan att fråga om lov gav vi oss på det. Hoppas att kartongerna förtar lite av intrycket.

Usch, mest är jag nog rädd för att få skäll. Löjligt egentligen. Att bli tvungen att betala något vore inte heller så kul dock.

Edit: Besiktningen tog fem minuter varav han som besiktigade pratade i telefon i fyra minuter. Allt godkänt, han verkade inte bry sig om varken det ena eller andra. Nu far vi och hämtar nycklarna till nya lägenheten. Jo, det känns skönt!

Kaos

Vi bor i ett nu. Det är kartonger överallt, vi har försökt begränsa det till köket men kaos har ju en tendens att välla över de begränsningar vi sätter. Det är typiskt mig och D. Vi flyttar redan på lördag, från ett kaos till ett annat, men tack och lov ett kaos i stan istället för slumäckelområdet vi bor i nu.

Magen växer. Idag är jag och lillan i v36. Det har gått fort men nu släpar sig dagarna fram. Olidligt.