Syskonkärlek

Vi har en låg bänk i vårt vardagsrum. På den bänken står två kort på Winston. I vita superbilliga plastramar för nio kronor från Ikea. Dessa har Viran funnit. Några gången om dagen ställer hon sig framför korten och utbrister sitt gladaste: (h)eeejj! Sen grabbar hon tag i korten och småpratar lite med det lilla barnet hon har på bild framför sig. Hon provar att lägga korten ned. Dra dem fram och tillbaka. Ställa upp dem. Och så leker hon att de är bilar. Ofta tar hon med ett kort och kryper upp i soffan, visar mig och pussar på kortet. Än så länge tror hon nog att det är hon själv. Hon älskar kort på sig själv. Jag pekar och säger: Det är Winston, ser du Winston, Viran? Vivivi! säger hon då. Ja, ni, ni, ni, älskade barn.

Så stod hon på näsan

På Virans förskola finns det en grön vagn som hon är väldigt förtjust i. Andra dagen hon var där fann hon den och kollade vad den gick för. Då det inte är någon lära-gå-vagn så har den inget motstånd och rullar alldeles för fort för Virans vingliga stil. Så hon föll och skrapade händerna. I slutet av förra veckan var hon på vagnen igen. Och sure enough, även den här gången drog hon i backen. Face first! Men hon är modig, mitt lilla barn. Hon grät en halv minut, blev avtvättad men absolut inte avskräckt! Ut och tillbaka till vagnen som hon bestämt sig för att bemästra! Bästa ungen med sitt mod!

Med hjärtat på skjortärmen

Vi lever! Men man blir trött av att ha en vardag som drastiskt ändrats, från att ha gått och drönat dagarna i ända har jag nu kastat mig in i något nytt. Förra veckan började jag jobba! Det är härligt, men slitsamt som sig bör de första veckorna på ett helt nytt jobb. Och idag började Virans inskolning. Första dagen i hennes nya värld. Vi fick ett fint kvitto på att vi hittills gjort ett förbaskat bra jobb med ungen, hon är fantastisk och ägde scenen helt! Hon tog för sig, vågade leka, ta kontakt med andra barn och vuxna och visade upp en trygg personlighet. Gott!

***

Och jösses så mycket jag lämnat ut mig själv under de här dagarna. Ett antal gånger har jag fått frågan om Elvira är vårt enda barn. Och jag kan inte säga ja. Det går bara inte, det känns som en omöjlig lögn. Så istället säger jag sanningen. Jag berättar om Winston som kom, levde och dog. En kort version ibland. En lång om de frågar mer. Och det känns faktiskt bra att prata om honom. Det känns bra att våga ta steget och inte göra det till något onämnbart, det ofattbara. Han är ju en del av min historia, en del av mig, en allt för stor del för att bara dela med vissa om jag på något sätt ska kunna vara en hel människa på alla arenor. Så jag säger som det är. Två barn i mitt liv. Bara ett som lever.

Ja må hon leva uti hundrade år!!

Jag vaknade med ett leende på läpparna och med Elvira, varm och go på armen min. Stensovandes. Föga anandes att det idag är hennes födelsedag! Den andra, fast första om man inte räknar den här dagen förra året. Ett år med Elvira. Ett helt år med underbara, busiga, roliga, fantastiska, alldeles livs levande Elvira. När hon vaknat fick hon morgonvälling och pussar av mamma och pappa. Sen hämtade pappa ett stort blått paket med en röd bil i. Hon blev glad! Och vi är glada! Glada i na' och glada att vi har na'!

 

I eftermiddag ska vi gå till lekparken och träffa de av släkt och vänner som har barn. Det blir utelek och lite gott i magen. Ikväll käkar vi tacos, Viras favoritmat. Och så ger vi alla ett fyrfaldigt leve för vår lilla Elvira som nu har blivit lite större. Hon leve, HURRA, HURRA, HURRA, HURRA!!!