Jag var student och läste sista terminen på lärarprogrammet. D var hemma och var föräldraledig från sitt kommanditbolag. Winston var vår plan. Att han skulle leva var planen och hans död fanns inte på kartan, inte under min och D's livstid, man räknar inte med att behöva leva med det. Vi skulle klara oss med mitt studielån, D's föräldrapenning, bostadsbidrag och barnidraget. Så D hade tackat nej till en hel massa jobb för att jag skulle kunna gå klart skolan och sen få ett jobb och Winston skulle få en trygg uppväxt med två föräldrar på det torra. Det var vår plan. Och aldrig hade vi kunnat tro att Winstons liv var det som höll vår plan flytande. Men det fick vi bittert uppleva när han dog. Vi sjönk. På alla sätt och vis.
Förra oktober och november skrev jag tre inlägg. Inget av dem handlade om hur vi praktiskt var tvungna att klara livet efter Winston. Inte bara inget om praktiskt som mat, städ, sömn, andning. Jag skrev heller inget om den ekonomiska kris vi försattes i. Jag tänker mycket på allt som direkt hade med hans död och de direkta och indirekta konsekvenserna nu när årsdagen flåsar mig i nacken.
Så här låg det till; Att ha eget företag och bli sjukskriven är krångligt och vi fick veta att hur vi än vred och vände så fick D inte ett rött öre. Det får man inte när man har ett kommanditbolag och är föräldraledig. För då kan man inte visa på förlorad inkomst. Att barnets liv var villkoret för inkomsten tas inte hänsyn till. D hade tackat nej till jobb för att ta hand om livet som inte tog slut så han fick inget. Jag var student och fick fortsätta ta ut studielån tills terminen tog slut. Sen tvingades jag börja studera igen. Det eller så fick jag inget. Inte ett rött öre. Inget barnbidrag för vi hade inget barn och inget bostadsbidrag för vi var inte barnfamilj längre. Ingen idé att ens gå till läkare och försöka bli sjukskrivna för vi var inte ens berättigade sjukersättning. D började "jobba" efter en månad. Jag började "plugga" efter tre månader. Egentligen var vi två skuggor som inte fick något gjort. Det blev några månade med väldigt begränsad inkomst. Som tur i oturen var hade vi försäkrat Winston. Så vi fick 42 000 kronor, ett basbelopp som någon bestämt kan passa. De pengarna tog slut fort. På mat. Räkningar. Tillvaron som var kvar. Begravning och det som blev över för en sten. Vi fick leva upp de pengarna som vi egentligen hade behövt haft till en resa, rekreation, sinnesro och den begravning och sten vi önskat, utan tanke på kostnad. De pengarna skulle inte gå till mat och räkningar. Sanningens ord är att det känns skit att det var tvunget att vara så. Nu har vi klarat oss, jobbat upp och det mesta har löst sig. Men det är skrämmande att det fungerade så. Inte fungerade alls. Det var skrämmande att plötsligt vara som ett av alla de par man läser om i tidningarna, de par som förlorar ett barn och kastas in i ett dåligt fungerande systemet för vår sorg, vår "sjukdom" är svår att bedöma, den har ju inget slut. Det var läskigt att hamna mellan stolarna och landa på bar backe. Och det är ledsamt att det händer om och om igen. Det är skrämmande att det kan hända oss igen.
Så var det med det.
1 kommentar:
Oj, det måste ha varit väldigt tufft! Det räcker ju med att ha sorgen att hantera. I en perfekt värld skulle man inte behöva oroa sig för ekonomin i en sådan situation. Tyvärr lever vi ju inte i en perfekt värld, inte ur alla hänseenden i alla fall.
Det har ju pratats om att regeringen kanske skulle införa en sorgpeng, just eftersom det är krångligt att bedöma sorg och många hamnar mellan systemen och blir helt utan inkomst när de inte kan arbeta p g a sorgreaktion. Sorg är ju ingen sjukdom heller egentligen, men det blir ju helt omöjligt att arbeta eller studera den första tiden efter att ens barn har dött. Som du skriver så är man ju bara en skugga av den man brukar vara och det är mycket svårt att få något gjort över huvud taget.
Kram, Tildas mamma
Skicka en kommentar