Om Winston inte dött hade Elvira inte funnits

Kanske. Typ.

Att vi skulle haft två barn nu om Winston fått leva, det är en nödlögn, eller i alla fall en efterkonstruktion. Nej, planen var inte att vi skulle bli gravida 5 månader efter att vårt första barn fötts. Planen var att D skulle vara föräldraledig, jag skulle plugga färdigt. Kanske skulle jag få ett jobb, om inte så skulle D fortsätta jobba och jag skulle vara föräldraledig. Winston skulle bli två år, sen skulle vi fundera på ett syskon. Men så blev det inte. Alltså inte som vi tänkt oss.

Länge, länge kunde jag inte släppa det faktum att Elvira inte skulle funnits om inte Winston dött. Och så fick jag skuldkänslor över att jag kände glädje över att Elvira kom, för var det då som om jag var glad för att Winston dog? Det är jag ju bara ledsen för och önskar mer än något annat att det inte hänt. Men om den önskan skulle slå in så skulle väl Elvira inte finnas. Och så blev jag förvirrad över vad jag egentligen kände och över hur det hänger ihop och vart jag skulle göra av allt jag kände. Och om det jag kände innebar att jag skulle behöva välja mellan barnen i frågan om vem jag ville ha mest. Allt det gjorde att kärleken till henne länge kändes komplicerad, liksom lite sotig. Den var där, men... ja komplicerad.

Sen kom insikten. Jag förstod vad som menas med att allt inte är svart eller vitt. Jag insåg att jag var tvungen att sluta se barnens existens ur en existentiell synvinkel och mer ur ett konkret faktum. Först kom Winston. Sen kom Elvira. För att göra det var jag också tvungen att släppa tankarna kring att det kanske fanns en mening med Winstons död, samt tanken att det kanske inte var meningen att han skulle leva. Att släppa de tankarna innebar en befrielse när jag istället fullt ut kunde omfamna det faktum att Winstons död var helt meningslös. Han skulle leva. Och det gjorde han. Sen dog han. Nu lever Elvira. Båda barnen har fyllt sin mening i mitt liv - de är mina barn, de som kom med och är bärare av lycka och kärlek. . Så jag tänker aldrig på Elvira som den som är istället. Jag säger aldrig att Winston dog men nu har vi Elvira istället. Jag förminskar inte hans död och förlusten genom att beskriva anledningen till hennes existens så. Och detta var vägen till att jag lärde mig känna att jag är och får vara helt förstörd och för alltid olycklig över att Winston inte längre finns i livet. Detta samtidigt som jag är och får vara helt och fullt överlycklig över att Elvira finns. Befriad från men, om och om inte.

Jag har gått i skolan sen 1993

Och jag är så trött på att vara elev/sudent nu. Högskolan är jag spyfärdigt trött på. Jag rensade lite bland pappershögar i skåpen och fann gamla uppgifter från allra första kursen, Pedagogik och socialisation. September, 2006. Jag hade 3,5 år framför mig. Trodde jag då. Att jag 2009 skulle snubbla på mållinjen och att jag 2011 fortfarande inte skulle vara färdig lärare, det fanns inte på kartan i mitt då 20:åriga, något naiva, huvud.

/Uppgiven.

Syskon

Han fanns innan henne. Nu finns hon men inte han. Han finns på kyrkogården men ändå inte. Vi hälsar på där men han kan inte följa med hem. Han är också ett barn men de kan inte leka. Vi säger att han är med oss men ändå syns han inte. Hon är störst men inte först. Hon är äldst men född efter honom. Hon är lillasyster till en storebror som är mindre och yngre.

Det är svårt att förstå. Och svårt för oss är ännu svårare för Elvira som är den som ska växa upp och ha en storebror hon aldrig har eller kommer att kunna träffa. Således går det ständiga tankar kring hur vi ska förhålla oss till Winston i förhållande till Elvira. När hon låg i magen och strax efter att hon fötts var det väldigt viktigt för mig att kalla henne 'lillasyster'. Nu i efterhand ser jag att det till stor del handlade om min rädsla för att Winston skulle glömmas bort, att han skulle sluta räknas när ett nytt barn skulle komma. Det var viktigt att han räknades som ett av våra två barn. Det är fortfarande viktigt. Men nu har jag funnit ett förhållande till Elvira då hon är en egen individ, oberoende av vilket barn i syskonskaran hon är. Att hon är lillasyster är ingen större grej nu än vad det hade varit om hennes storebror levt.

Och så här tänker och gör vi; Vi pratar om Winston med glädje, varje dag. Ibland gråter vi för att vi saknar honom. Vi gömmer inga tårar eller känslor för Elvira, ofta talar vi om att mamma och pappa är ledsna för att vi saknar storebror och att det är skönt att få en kram när man är ledsen. Vi firar Winstons födelsedag och vi sörjer hans dödsdag. Vi kommer inte att dölja något för Elvira, hon är en del av vår familj och i vår familj saknas en. Vi har kort framme på Winston, dem visar vi för Elvira och berättar att det är storebror, han heter Winston. Nu tittar hon med visst intresse på korten, ett intresse som antagligen kommer att växa i takt med ålder. Hon får följa med till kyrkogården där Winstons grav finns. Vi räknar med att Elvira med tiden kommer att börja ställa frågor om Winston och hon kommer att få svar efter varje fråga. Barn är kunskapsskapare och medkonstruktörer till sin egen kunskap. De frågor de ställer är just det de för stunden undrar över. Vi kommer inte att dränka henne i information om att Winston är död och vad det innebär förrän den dag hon själv frågar om det. Och vi kommer alltid att berätta sanningen utefter vad hon klarar av. Vi kommer inte att säga att han sover, då finns risk att hon blir rädd för att somna. Vi kommer inte heller berätta hur han dog, med samma risk för en rädsla för sömn. I sinom tid kommer hon att kunna förstå och då få veta. Vad döden innebär kommer vi inte heller att omskriva utan berätta det vi vet och det vi tror utifrån de svar hon söker på sina frågor.

Att Winstons liv, hans död, hans frånvaro i vår familj och hans närvaro i våra hjärtan kommer att påverka Elvira, det är oundvikligt och ofrånkomligt. Hans öde är en del av hennes liv. Vår viktigaste uppgift beträffande det hela är att, oavsett vad vi säger eller hur vi gör, se till att Elvira aldrig känner att hon växer upp i skuggan av Winston eller i skuggan av sorgen över storerbror som aldrig blev stor. I en viss mening är hon alltid lillasyster i våra ögon och hur mycket hon vill vara och känna sig som en lillasyster, det får hon bestämma själv.

Metaforer

Att få och förlora ett barn är som att ha fått den mest välskrivna bok, spännande, fängslande och så älskvärd med ett vackert omslag. Boken börjar bra, det är en så fin historia som kommer att sluta lyckligt. Du börjar läsa och upptäcker att boken endast innehöll ett fåtal sidor, resten var utrivna. Aldrig får du veta resten av historien, aldrig får du veta att det slutade med att de levde lyckliga i alla sina dagar. Att få och förlora ett barn är som att först bo i ett stort vackert hus. Allt du samlat på dig under livet finns i huset. Huset kallas hem. Plötsligt händer något fruktansvärt. En eld utbryter och huset brinner ned. En del går att rädda men allt har en tunn hinna av svart sot över sig.

Att förlora ett barn är som att ha varit frisk hela livet med plötsligt bli kroniskt hjärtsjuk. Man blir svag, kan inte fungera eller leva som vanligt för hjärtat orkar inte slå som det en gång gjorde.

Att ha eller få ett syskon till ett förlorat barn är som att hitta en del av de utrivna sidorna. De tejpas dit tillsammans med tomma sidor som man själv får fylla i. Tejpen syns och märks alltid, det är en lagad bok. Men boken har fått en fortsättning med förhoppningen om ett någorlunda lyckligt slut, ett slut man själv får skriva dit. Att livet fortsätter efter att ens barn dött är som att slita för och sen få ett nytt hus. Det ligger inte på samma ställe och ser inte likadant ut. Det är annorlunda, bra och dåligt. Det som kunde räddas från det gamla, det har man med sig. Man blandar dem med de nya grejerna, snart smälter allt ihop men den tunna svarta hinnan av sot finns kvar. Minnet från det gamla huset finns alltid kvar. Saknaden finns alltid kvar. Men så småningom lär man sig att kalla det nya huset för hem och snart känns det hemtrevligt.

Att få och ha ett levande syskon till ett förlorat barn är som att få hjärtmedicin. Sjukdommen finns kvar, man blir aldrig densamma, aldrig frisk, att det gör ont får man leva med. Men medicinen gör det lite lättare för hjärtat att fortsätta slå.

Upp

Av förra veckans 'Solsidan' förstod jag att det inte alltid är så uppskattat när stolta föräldrar berättar om allt deras (tidiga) unge kan. Men det struntar jag i! För kolla vad hon är stark och modig, idag på sjumånadersdagen! Ställa sig upp har hon dock kunnat ett tag. (Och nästa vecka ska hon hålla tal på FN.)

Kravmärkt - refrängen för dagens kråksång

Förut, i ett annat liv kunde jag hantera stress. Den förmågan har jag förlorat. Nu, i detta livet, får jag ont i magen av stress. Och ont i huvudet. Yrsel och humörsväningar. Och så får jag ångest. Och jag blir ledsen för jag har alltid haft höga krav på mig själv, krav som jag älskat att jag kunnat leva upp till. Utan att behöva anstränga mig har jag varit en högpresterare när det kommit till skolan. Nu är jag en underpresterare. Med ångest för att jag inte når upp. Jag kommer ingenstans. Förut var stress och tidspress en trigger som fick mig att få saker gjorda - den fick mig att nå resultat, oftast bättre resultat! Nu känns stress, tidspress och kravet att få något gjort som ett monster. Ett monster som jagar mig och jag vet att jag inte har något att sätta emot. Så jag står apatisk och erkänner mig besegrad, livrädd för en kamp som slutar med mig i en blodig röra kryddad med ett totalt misslyckande.

Usch vad det går skitdåligt med skolan. Jag har varken tid, ork eller motivation. Det lilla jag skrivit tycker inte min handledare är något att ha. Det är för tunt och för alldagligt språk. Och så tycker han att jag ska läsa böcker som jag inte får tag i. Och han tycker att jag borde göra bättre, göra mer, men jag vet inte hur, för jag är inte bättre än så här nu, kan inte bättre. Jag är inte mer än så här, en spillra av mitt forna jag. En som får kämpa i skolan. Något jag är ovan vid och inte har strategier för. Hur jobbigt som helst, speciellt eftersom att krav är krav - omständigheter tar krav inte hänsyn till.

Namnsdagsbarn

Mamman och pappan ska käka bakelser (som vanligt när stort och smått ska uppmärksammas). Den firade i fråga får en majskrok eller två och lite frukt!