Elvira: A som i awesome. B som i busig. C som i charmig. D som i dunder. E som i envis. F som i fantastisk. G som i grann. H som i hetlevrad. I som i ivrig. J som i jättefin. K som i kavat. L som i livlig. M som i modig. N som i nyfiken. O som i otrolig. P som i perfekt. Q som i ql. R som i rar. S som i sinnlig. T som i trygg. U som i underbar. V som i varm. W som i winner. X som i x-traordinär. Y som i ypperlig. Z som i zuperb. Å som i åh så bra. Ä som i älskad.

Ö är för mig. Ö som i att jag är överlycklig för att jag har dig.

"Nä, du ska sova nu Viran"

Jag hatar, hatar, hatar, vinter. Jag avskyr den eländiga årstiden med intensiv hetta. Jag skulle inte gråta en tår, inte darra på läppen, inte känna ett uns av saknad om jag aldrig någonsin behövde uppleva vinter eller så mycket som se en snöflinga igen under resten av mitt liv. Och jag älskar sommar. Men det här ljusa nätterna som kommer med sommaren har visat sig vara bitterljuva.

Rutiner är A och O här hemma. Viran ska sova kl 20. Skoningslöst. Undantagstillstånd råder om vi är ute på galej, då kan hon få vara vaken. Oftast är vi dock hemma någorlunda nära kl 20, just för att rutinerna är A och O. Det är mycket för hennes egen skull, men lika mycket för min skull. Kvällarna, när hon har somnat och lugnet sänker sig över lägenheten är heliga för mig. Jag behöver "barnfri" tid för att fungera normalt på dagarna.  

Och det är här som sommarnattens annars så ljuvliga ljus har visat sig vara en troublemaker. Tredje kvällen i rad nu... Lillan har upptäckt powernapsens mirakel, sover i 30 min kl 20 och tycker sen att det räcker. "Varför ska jag sova när ni är vakna och det är dag?" liksom.  Kl är 23.31 och från sovrummet hörs ett mantra: "Nej Viran, du ska sova nu", ackompanjerat av envist illvrål från små men ack så starka stämband. När hon inte skriker håller hon konversation med nallarna, leker tittut, klättrar omkring, tjatar om sin bok, tjatar om lampan och drar alla tricks hon kan. Suck.

Senare kl 00.11, mörkret kommer och hon däckar i min famn.

Olägligt

Elände, elände, elände. Turbon på bilen har rasat. Kaputt. Och vips blev vi 10.000 kr (som vi inte har) fattigare. 10 tusenlappar, 20 femhundralappar, 100 hundralappar.

Yes, it sucks.

Tvåårsdagen

En tvååring är nyfiken. Livsglad och bekymmersfri. En tvååring älskar att utforska världen och upptäcka livet. Tvååringar springer, pratar och leker. Sån är min tvååring. Fast bara i min fantasi. I verkligheten är min tvååring fyra månader och aska i en liten urna på kyrkogården. Ett minne, en fantasi, en saknad.

För det mesta klarar jag numer det här med att ha två barn men bara ett i livet ganska bra. Jag har flest av dagar som är bra. Bra dagar. En del perfekta. Men så finns det de andra dagarna. De dagarna då jag tar farväl av Winston om, och om, och om, och om igen. De dagarna då hans frånvaro syns överallt. Det finns de dagar då det känns som om luften helt gått ur mig. Det finns de dagar då sorgen känns tyngre att bära. De dagarna är Winston mer död.

Lördagen, då Winston skulle fyllt två om han levt, var känslomässigt hemsk. Tårarna började rinna kl 00.03, hans klockslag, och fortsatte stötvis hela natten och hela dagen. Det fanns ingen glädje. Jag ville bara ha min Winston. Min älskade, älskade, älskade finaste världens bästa Winston. Jag ville vara glad, glad för att han kom den där dagen för två år sen. Glad för att han varit här. Men istället var jag bara ledsen. Det var en sån där dag. Hans frånvaro syntes överallt. Sorgen var blytung och tog luften ur mig. På hans tvåårsdag sa jag hej då till honom om, och om, och om, och om igen. På hans födelsedag var han mer död än vanligt.

Jag ville bara ligga i sängen hela dagen med täcket över huvudet. Jag hade ingen lust att göra något och tack och lov fick jag inte lov att inte göra något. Vi åkte till Winston under dagen, (jag gjorde det två gånger). Vi pyntade och gjorde fint med ballonger, blommor och ljus. Sen fikade vi på ett fint ställe vid sjön och min storebror bestämde att det skulle bli traditionen vid Winstons födelsedag då vi firar att han kom. Älskade, älskade, finaste, världens bästa Winston.

Winstons dag

Vi älskar och saknar dig!

Hurra!!

I måndags var jag på anställningsintervju.

Och idag fick jag ett jobb!! : )

Ilskan och felen, del 2

Dödsdagen: Ja... Misstagen fortsätter rulla på hela kvällen den 16:e oktober 2009 (och tiden som följer). Inget fanns förberett på sjukhuset inför förlusten av ett barn. Vi fick själva ta med färg och göra hand och fotavtryck. Vi fick själva klippa hans hår. Vi fick själva ta kort på honom, med vår egna kamera. Den kameran har aldrig blivit använd igen efter den kvällen. Vi lämnade Winston på kvällen med känslan av att han inte längre är vår för vi fick inte veta något om vem som skulle att ta hand om honom, inga nummer till ansvariga läkare. Inget.

Uppföljningen: Några dagar senare fick vi hem en kallelse om att vi har en tid till barnläkaren. Det var tydligen standardförfarande när ett barn gått bort, att föräldrarna får komma och prata lite efter en vecka. Barnläkaren frågade om vi fortfarande är mycket ledsna. "Att barn dör, det är sånt som händer", "en bra idé är att börja jobba så snart ni kan, och skaffa ett nytt barn."

Vi fick bestämma lite om obduktionen. Stora eller lilla undersökningen av hjärnan. Hon rekommenderade den lilla undersökningen och garanterade att inget avvikande skulle finnas så den stora undersökningen var onödig. Hon garanterade att det var PSD. Obduceringen drog ut på tiden, vi hann knappt få hem Winston i tid till begravningen. Ingen hade svar på varför trots att vi upprepade gånger ringde och frågade varför det tog tid. Sen fortsatte tystnaden. Vi hörde inget svar från obduktionen på tre månader och vid jul ringde vi barnläkaren och frågade - barnläkaren lovade att och påstår sen att hon ringde och frågade den läkare som varit ansvarig över obduktionen och att den läkaren sagt PSD (detta vet vi ju i efterhand är lögn eftersom att de direkt funnit en klar dödsorsak). Sex månader efter döden kom obduktionsrapporten. Och chocken. Hon erkände att Winstons feber som vi en vecka innan han gick bort sökt för var en ganska säker indikation på att han hade en hjärnskada. Varför de inte kollade upp utan skickade hem ett barn som hade feber varannan dag kan man ju fråga sig. Obduktionsrapporten var fyllig, det var ett sällsynt fall. Men vi fick veta mycket lite, inget närmare förklarat. Locket på. "Lika bra kanske, han hade ju kanske aldrig lärt sig prata eller gå". "Nu har ni ju ett nytt barn på väg, var glada för det och tänk positivt och framåt".

Inga svar: Vad heter de som kom och hämtade Winston med ambulanserna? Varför fick vi aldrig träffa dem? Vad gjorde man i ambulansen på väg in? Hur försökte man rädda honom? När konstaterade man att han var död? Hur lyder dödsorsaken? I efterhand känner vi oss starkt kritiska till varför vi inte direkt fick veta att de funnit dessa nervskador i Winstons hjärna, varför kunde de inte pratat med oss och frågat om vi ville att de gjorde den stora undersökningen av hjärnan utöver den lilla? Kanske hade vi fått fler svar och inte det luddiga svar vi nu lever med. Barnläkaren vill typ inte svara på frågor. Hon tyckte att det var onödigt att vi skulle få en kopia på obduktionsrapporten, den fick jag tjata till mig och ge en motivation till varför jag ville ha den. Flera gånger under det 1,5 år som gått sen Winston dog har jag träffat henne, och nästan varje gång frågat om och försökt reda ut frågetecknen kring Winstons död och dödsdag. Trots det har hon aldrig tagit initiativet att utöver den enda gång hon berättat om dödsorsaken än en gång gå igenom obduktionsrapporten och Winstons journal. När vi träffats har hon "attityden" som vittnar om att vi bör vara glada nu, vi har ju fått ett nytt barn. Winston var i hennes ögon skadat gods och det är bäst att glömma och gå vidare.

Det mest förjävliga är: Att vi inte är ensamma. Den här läkaren som är överläkare på barnenheten på sjukhuset har blivit anmäld flera gånger och har fler anmälningar på gång. Och det kommer inte att stoppa henne, inte alls.

Vi har haft tur i oturen. Vi behöver inte fundera kring om vårt barn blev felbehandlat och dog till följd av det. Så var det ju inte. Vi har ingen anledning att dra igång någon anmälningsprocess. Det finns de som går igenom det helvetet och gentemot dem känner jag oerhörd sympati och empati. Ja, det finns alltid de som har det värre och i jämförelse med det så är väl det osmarta bemötande som vi fick en spott i havet. Men för oss har det varit, och är fortfarande en kritisk punkt. Det svider och gör ont i hjärtat att det blev så fel i bemötandet och att det är så mycket vi inte vet om varför vår son dog och om omständigheterna kring hans död.   

Ilskan och felen, del 1

Ibland, ofta, ingår ilska i sorg. Min psykolog frågar mig ofta om jag är arg på någon för att Winston dog. Förbannad på någon fysisk person som jag skulle vilja sparka och slå på, skylla på för att han inte längre lever. Jag brukar svara nej. Jag är inte arg på någon. I alla fall inte alltid. För det finns ju ingen att skylla på. "Slumpen" och "Otur". Men dem kan jag inte sparka och slå, för jag vet inte vart de sitter och häckar. Ibland blir jag lite arg på mig själv. Arg och besviken på min kropp när orden ekar i huvudet; "skadan uppstod under fosterstadiet". Men den ilskan och besvikelsen på mig själv varar inte länge, jag vet ju att jag hade skyddat honom med mitt liv om jag bara hade fått chansen. Jag tror inte på någon Gud. Så någon sån kan jag inte vara arg på.

Jag är inte arg på någon för att Winston dog. Men det finns de som jag är urförbannad på i och med hans död. Det är sjukhuspersonalen och barnöverläkaren som jobbade med oss den dagen. Jag kan inte anklaga dem för att ha gjort något fel i vården av Winston, för han var redan död när han kom till sjukhuset. Men anhörigvården, att på lämpligt sätt ge dödsbesked till chockade föräldrar, att fånga upp föräldrar som precis har förlorat ett barn, bemötande, förståelse, det vet de inget om.

Att förlora mitt barn kändes för mig som att uppleva ett krig på en dag. Från det att jag fick samtalet från akuten, de fruktansvärda orden; "Du måste komma hit så fort du kan, din lille pojke... det är inte bra med honom", tills några dagar efter döden minns jag allt som i ett brus. Ett högljutt dån ligger över minnet. Det är antagligen ljudet av min egen röst jag minns. Hur jag skrek, bönade och bad att det inte skulle vara sant att min finaste, mest älskade hade lämnat oss. Precis i förlustögonblicket är alla sinnen är helt vidöppna. Jag minns hur det luktade på akuten, hur obekväma skor jag hade på mig, Daniels skräckfyllda ansiktsuttryck. Man är helt naken och utlämnad som människa när man är i situationen där man inte vet hur man ska överleva att ens barn har dött. Då, när döden ändå är ett faktum är det av yttersta vikt att bemötandet från personalen på sjukhuset är genomtänkt och sker enligt en handlingsplan. Någon sådan plan finns inte på det sjukhus där vi fick vårt dödsbesked. Jag är säker på att det har dött barn förut där men de betedde sig helt handlingsförlamat och fel, efter fel, efter fel begicks.

Det börjar med att jag springer genom akuten, sliter tag i någon och säger att jag är Winstons mamma. Blir ledd fram till ett rum. Där sitter Daniel. Panikslagen. Livrädd. Han gråter och skakar. En sköterska håller om honom. Hon ser skräckslagen ut. "Han andades inte, han andades inte!" gråter Daniel fram. Jag irrar runt. Har panik. Gråter. Skriker. Sliter tag i sköterskan och beordrar henne. "Ge mig mitt barn!".

Fel nr 1: Svaret; "Du ska få se honom." Hon borde inte sagt så. Jag fattar då, att hon menar att jag ska få se honom för att hon vet mer än vi. Hon vet att han är död. Annars hade hon sagt att jag skulle få träffa honom.

Fel nr 2: Efter att hon hasplat ur sig att vi ska få se honom så lämnar hon oss ensamma. Man ska aldrig lämna chockade anhöriga ensamma, inte för ens en sekund.  Hon lämnar oss i rummet. Chockade och helt panikslagna. Förstörda. Helt ensamma med varandra. Jag minns vad som händer men ändå inte. Vi går runt i rummet. Vi försöker trösta varandra. Sen sitter vi på golvet. Vi gråter och skriker. Daniel upprepar det enda han vet och söker tröst för skulden han känner: "Han andades inte, han andades inte. Förlåt, förlåt, förlåt". Känslorna som rev i kroppen under de minuterna är känslor som jag inte har något annat ord för än total skräck. En enorm rädsla för att det värsta skulle vara sant. Tillslut ligger vi på golvet. Jag tror att jag håller om Daniel. Så öppnas dörren. Där står barnläkaren.

Fel nr 3: I famnen har hon ett litet barn invirat i en landstingetgrön filt. En liten fot sticker ut. Jag känner igen foten. Han hade mina fötter. Det är min fot i miniatyr. Läkaren ser ledsen ut där hon står och glor på oss med vårt barn i famnen. Jag konstaterar: "Han är död." Hon nickar. Man ger inte ett dödsbesked till föräldrar genom att komma in med det döda barnet i famnen. Den bilden kommer jag aldrig att få ur mitt huvud, det är för alltid fast i mitt inre som mitt allra värsta mest fruktansvärda minne. Det som följer är en minut dränkt i mitt skrik. Sen sätter jag mig upp och tar Winston i famnen. Jag fattar fortfarande inte vad som hänt. Han levde ju, bara timmar tidigare.

Fel nr 4: Vi får själva ringa våra anhöriga, trots att vi gång på gång säger att vi inte vill, inte kan, inte vet hur vi ska berätta. Tänk dig att ringa dina föräldrar och berätta att deras barnbarn dött. Någon av personalen på sjukhuset borde ringt åt oss.

Fel nr 5: Kuratorn som kommer in kallar Winston för Vincent, Willhelm, William... Sen sitter hon bara och glor. När våra anhöriga kommer reser hon sig inte upp utan verkar sitta bekvämt på sin stol. Tyst. Förutom när hon gång på gång kallar honom vid fel namn.

Fel nr 6: Jag vill ta hem honom, sitta med honom i soffan och få ta farväl hemma. Våra föräldrar tycker inte att det är någon bra idé. Läkaren, kuratorn, någon borde sagt att det är av yttersta vikt att föräldrarna gör som de vill och instinktivt känner, det ska inte finnas utrymme för ångrande av sådanna handlingar. Jag ångrar mest av allt att vi inte tog hem honom och tog farväl hemma.

Fortsättning följer...

Efterlängtad som anlänt

Som vi har väntat och äntligen, i förra veckan, fick vi välkomna Melker! Det är underbart att just du nu finns i våra liv!

Stort grattis till min bästa bestis och hennes fina familj!

Förskolebarnsföräldrar - vi!

Imorgon 18.15 är vi på väg ut. Vi ska på informationsmöte på den förskolan där Viran ska gå. Det är så spännande och känns som en big deal! Hon kommer att vara ett år och tolv dagar när hon börjar och många timmar av hennes fem-sex första år kommer att spenderas där. Är det något jag är mån om så är det att allt ska kännas rätt med förskolan och jag har höga förväntningar på dem i omhändertagandet av henne och på att (och hur) de fullföljer sitt pedagogiska uppdrag.

Utöver att hon ska trivas är jag mest engagerad i förskolans arbete med och ståndpunkt i genusfrågan. I vår uppfostran och vårt förhållningssätt gentemot Viran är vi genusmedvetna (jag dock mycket mer engagerat än D), vilket jag förväntar mig att även förskolan ska vara (och det ska de enligt läroplanen). Jag hoppas att de mycket medvetet integrerat genus i allt de gör och därför inte behandlar och bemöter flickor och pojkar olika utifrån värderingar och förväntningar. Jag vill inte höra talas om dumheter som att "flickor och pojkar bäst delas upp", "tjej- och killfärger", "hemvrån är för flickor och snickarvrån för grabbar", "alla flickor har en prinsessperiod", "flickor behöver leka med dockor", "boys will be boys - och leker därför vilda våldslekar" eller att barnen hälsas på med värderingar som "vilken fin rosa klänning du har idag!". Jag kommer att vara en überjobbig förälder på den punkten, om så behövs. Jag vill ju det bästa för mitt barn, och en del i det är för mig att hon inte pressas in i en mall med unkna värderingar om vad som är manligt och kvinnligt och tyngs ner av förväntningar på att hon ska bete sig på ett visst sätt som anses passa en människa med snippa. Jag önskar henne tillgång till och uppmuntran i upptäckandet av alla sina sidor och allt hon är, kan och vill bli. Jag vill ge henne tillgång till alla roller och det får hon om hon inte endast blir bemött och värderad utifrån sitt kön. Först och främst är hon en person (inte bara flicka) och allt vad det innebär för unika henne. Jag är inte så orolig dock, förskolan hon ska gå på är framåt och nytänkande så jag känner hopp!

Inför mötet imorgon kväll har jag och Daniel funnit oss i en ny känsla av att vi är så jädra vuxna. Visst, att vi är vuxna, det vet vi ju. Vi är färdigutbildade, betalar räkningar i tid, har körkort, kör kombi, pensionssparar, Daniel har ett företag med anställda, vi tar ansvar för våra handlingar och så vidare. Men att vi nu dessutom har ett barn som kommer att ingå i ett sammanhang, som en påverkande samhällsmedborgare, känns stort. Och fint!

Skruttan som snart ska ut i stora världen!

Barnafödande

Jag sitter och håller ett halvt öga på femman som ikväll visar "Livet på BB", Englands version och föregångare av svenska "En unge i minuten". Innan jag själv hade fött barn så hade jag ett jätteintresse för den typen av program. Jag kunde läsa förlossningsberättelser i timmar. Jag blev aldrig rädd, jag var ju ung när jag stod inför min första förlossning och ungdom innebär ju oftast en viss naivitet. Jag tänkte typ att "hur illa kan det vara, egentligen". Efter Winstonförlossningen var jag inte så kaxig längre, inte efter att ha spottat smärtan i ansiktet och fått en käftsmäll tillbaka. En käftsmäll som golvade mig totalt. Jag är inte smärttålig visade det sig. Inte mycket i alla fall. Värkar är den värsta fysiska smärta jag någonsin varit med om (bortsett från den fysiska smärta jag kände dagarna efter Winstons död).

Inför Elviraförlossningen ville jag inte se på eller höra något om andras förlossningar. Det handlade om en så djupt rotad avundsjuka. Jag ville inte se andra lyckliga föräldrar med deras levande barn. Jag slutade lyssna, slutade bry mig om att det fanns gravida kvinnor, levande barn, fina förlossningar utan (desperat) oro. Nu har jag kommit långt. Jag älskar att vara i närheten av barn, (mitt yrkesval därav!). Jag gläds åt andras graviditeter (även om det alltid kommer att finnas ett stygn av avund för den lycka de står inför och den naivitet de har). Jag kan prata om förlossningar. Och jag kan hålla ett halvt öga på program om förlossningar och lyckliga föräldrar.

Hur som helst, kvällens program förde mig tillbaka till rummen där mina barn har välkomnats till världen och drog mig till minnes om den kvinna jag blir när jag föder barn. Mitt alter ego. I vanliga fall är jag lugn, jag kan hantera mina känslor. Men när jag föder barn så blir jag ett litet monster, I fold under pressure. Jag har panik. Jag skriker, jag svär, jag gråter och gnäller om att jag vill spy. Jag hetsandas lustgas och hyperventilerar mellan värkarna. Spänd som en pilbåge. Och hög som ett hus drar jag dåliga skämt. Jag vill ha varenda drog de har att erbjuda och med Winstonförlossningen visade sig epiduralen vara min bästa vän. Den förlossningen minns jag som i en dimma. Efter över 30+ timmar med etablerat värkarbete utan att öppna mig nått så hände allt sista timmarna. 3cm-5cm-7cm-krystvärkar-bebis ute, på två timmar, mitt i natten. Med Elviraförlossningen gick det också fort som tusan. Det gick från noll till hundra på ca 40 minuter. Det var hemskt. Och det enda jag ville ha var ryggmärgsbedövningen. Och det hade jag blivit lovad av en barnmorska som inte ville annat än hålla sitt löfte. Så när jag var fem cm öppen, med hanterbara värkar kallades narkosläkaren in. Minuter senare när han kommer ligger jag likt en mask på en krok och vrider mig i smärtor. Desperat försökte alla få mig att vara stilla. Narkosläkaren bedömde ganska snabbt att jag snart skulle föda och att det inte skulle vara någon idé med bedövning. Men bm trugade och bad honom att stanna och mig att vara still. Fem minuter efter att narkosläkaren kommit in känner jag mig kissnödig. Öppen 7 cm. Sen kommer de; krystvärkarna. Men jag bestämmer mig för att hålla tyst. Och hålla emot i hopp om att narkosläkaren ska hinna ge mig bedövningens varma famn innan någon märker att jag har krystvärkar. Men den planen spricker snart. Krystvärkar går inte att ignorera, tillslut börjar ju kroppen trycka på av sig självt vare sig man vill hänga på och hjälpa till eller inte. Så tio minuter eller så efter att narkosläkaren kommit in erkänner jag: Faaaaan, jag har krystvärkar!!! Narkosläkaren kläcker ett "told you so" till bm och hastar iväg. Tre krystvärkar senare kommer en urförbannad Elvira ut. Och jag blir mitt vanliga jag. Fast en unge rikare. 

Ikväll när jag såg på "Livet på BB" blev jag påmind om vilket mirakel det är, när ett barn kommer till världen (hur nu det än går till), hur vackert det är och hur lyckligt lottad jag är som fått uppleva det - twice. Och med spänd förväntan finns mina tankar och mitt hjärta hos min bästa vän. Deras andra barn ska snart födas. Any day now. Mirakel!

Junimånad är Winstonmånad

Hans födelsedag närmar sig. I år känns det annorlunda i jämförelse med förra året. Förra året, inför hans ettårsdag, kände jag hur paniken steg för varje dag som tog oss närmare den 18:e. Jag var livrädd. Livrädd för att behöva möta hans dag men ändå inte kunna vara (bara) glad. Livrädd för att inte klara det, falla ned i ett mörker utan ljus. Livrädd för att fira hans födelsedag utan honom. Förra året klarade jag det med hjälp av vänner. Så kommer det att bli i år också. Winstons dag ska firas. Vi är glada för att han kom, mitt under en stormig natt för två år sen. Då förändrades vårt liv, för alltid. Nu har vi haft Winston i två år. Han finns inte kvar för resten av världen med vi har honom fortfarande.

Förra året hade jag enorma skuldkänslor gentemot Winston. Jag gjorde allt nästan lite tvångsmässigt rätt, det var ballonger och tårta. Och ångest. För tänk om vi inte gjorde det så, då skulle han kanske känna sig bortglömd. I år tänker jag lite annorlunda. Jag vårdar hans minne för min och för vår familjs skull. Och nu handlar firandet mer om oss och den glädje vi känner för att Winston var och är vår son och storebror. Och så handlar det om Viran. Visst, hon kommer inte att minnas att vi är på kyrkogården och firar. Men jag vill ändå införa traditionen. Det kommer att ta många, många år innan Elvira fullt ut förstår vad det innebär att någon är död, vad det innebär att Winston är död. Döden och att den innebär begrepp som för alltid borta och aldrig tillbaka är för abstrakta för ett litet barn att begripa. (Det är ju knappt så att jag förstår). När vi är på kyrkogården så pratar vi med Winston, så som man pratar till ett barn. Därför så kommer Elvira att förstå att han är ett barn. Och på barns födelsedag så ska det vara kalas. I alla fall ballonger, liten present och något gott.

Elvira hos Winston i våras.

Slutligen. Jag märker ju hur morsk och modig jag framstår. Men det är jag egentligen inte. Det gör för jävla skitont i hela kroppen att han fyller två men inte är här. Dagarna känns mörkare och hålet, hålet i hjärtat blir svartare. Ett svart hål. Att undra hur ens barn hade varit och sett ut som tvååring - men aldrig få veta - det gör ont.

10 månader

 

 

Foto: M. Enskog

Jag har avslutat det jag påbörjade

Nu är det färdigt. Jag är hemma från opponering. Det gick bra, jag fick beröm för mitt arbete som examinatorn tyckte var riktigt bra, intressant och välskrivet. Arbetet är godkänt och om jag vill så kan jag ändra småsaker. Jag känner mig helt tömd. Upprymd fast ändå tom på samma gång. Det är en märklig kombination av känslor. Jag är glad. Helt otroligt glad att det nu är gjort, att jag klarade det. Vägen som har lett fram till den här dagen, den här stunden, har kantats av mycket svårigheter som jag aldrig trodde att jag hade styrkan att överkomma. Men det hade jag. Så därför är jag glad!

I bilen på väg hem grät jag, antagligen för att så mycket spänning släppte. Några lyckotårar. Jag längtade hem till Elvira och Daniel och enorma känslor av saknad efter Winston körde över mig helt. Ledsentårar. Nu är jag ju där, på ett sätt är jag någorlunda "back on track". Jag har (åter)tagit en bit av livet som jag skulle haft med honom. Men ingen Winston kom tillbaka. 

Well, om några dagar, när de andra känslorna har lagt sig så kanske det landar lite - att jag nu är färdig lärare och examensbeviset är endast administrativt arbete bort. Och då lär jag ju bli överlycklig. Tills dess gottar jag mig i en relativt behaglig känsla: Lättnad.