Viljan finns

Jag vill skriva om hur det går. Att det går bra, att Elvira sover bra på nätterna, att hon inte skriker utan relativt uppenbar anledning och att hon växer så duktigt. Jag vill skriva om hur mycket vi älskar henne och om hur glada vi är för att vi har henne. Jag vill skriva om hur lätt det är. Och jag vill skriva om hur svårt det är. Om hur tungt allt är, hur ont vi har. Om våra skratt och om våra tårar. Jag vill skriva om hur fint det är att se på henne,uppleva det underbara i att känna hennes värme, närhet och liv. Hur bitterljuvt lik hon är sin bror. Hur det lilla barnet ibland ser ut exakt som honom, men inte är han. Och jag vill skriva om hur frustrerande det är att hålla henne samtidigt som man saknar att hålla Winston. Jag vill skriva om den överväldigande känslan av kärlek och saknad och om hur ont det gör att inse att hon inte alls fyller något hål. Och om hur ont det gör att världen runt oss verkar tro det. Jag vill skriva om hur bra hon fyller våra famnar men samtidigt beskriva känslan av att famnen ändå är halvtom. Eller halvfull. Vilket som. Aldrig hel i alla fall.

Men jag har inte ord som täcker in det.