Jag ville tro att det skulle gå. Jag hade ju ett liv innan Winston föddes. Jag levde innan han gjorde det och jag ville så gärna hålla fast vid att det kan gå efter också. Nu har jag inte pratat med mina vänner på snart en månad. Det har blivit ett nytt år. Jag vet inte vad jag ska säga även om jag inte behöver säga något alls. Jag har glömt hur man ler. Jag har glömt mitt skratt. Vi har blivit till skuggor av oss själva. Grå skuggor som tysta vandrar över kyrkogården för att träffa och tända ett ljus för vårt barn. Och smärtan säger mig att nej, det går inte. De som tror sig veta säger att sorgen inte är linjär, den går i vågor. De glömmer säga att den går i vågor på ett kolsvart hav i en värld där solen aldrig lyser.
