Idag är jag bara så jävla arg

Så jävla arg på oktober. Och jag bara skäller och gapar på stackars D som bara sväljer. Jag gapar och bryter sen ihop i tårar inlåst på toa. Skäller och skriker för allt och inget. Inget av något jag skäller för är hans fel. Jag är bara arg. Arg på oktober. Arg för att Winston dog. Arg för att jag är så ung. Om det är som optimisterna säger så ses vi igen. När mitt liv är slut, på andra sidan, där väntar han. Men det är ju ett helt långt liv dit. Jag är bara 24. Bara. Så är jag så besviken på livet som jag har kvar. Visst kan jag väl välja att göra det bästa av det, njuta av det jag har. Och jag försöker. Men hur jag än vrider och vänder så är ju mitt barn dött. Smaka på det lite. Känn hur fel det är. Barn och död i samma mening. Jag är arg för att det är ett fel som de flesta kan hålla med om men sättet som det felet skulle bli rätt igen, det finns inte. Man kan inte väcka de döda. Visst finns det de som har de värre, krigsoffer, svältande barn och allt det där. Men för det gör det inte mindre ont i mig att mitt barn inte lever. Jag är arg för att jag saknar honom så mycket. Och för att jag kan gnälla om det precis hur mycket som helst. Älta hur många gånger som helst. Gråta mina tårar hur jag vill. Det spelar ingen roll, han kommer inte tillbaka för det. Det gör mig arg. Arg och frustrerad. Och jag är urförbannad på min jävla skitkropp som inte gjorde jobbet rätt. Som inte gjorde honom rätt. En hjärnskada som uppstod under tidiga fosterstadiet. I mig. Varför i faan kunde det inte få bli rätt? Varför kunde han inte bli rätt? Varför kunde inte min jävla kropp bara göra honom rätt. Skitkropp. Läkaren sa att "något hände under utvecklingen, något hände som störde". Inte ditt fel sa både hon och han. Jag känner; Mitt fel. Inte med flit mitt fel, men ändå, i mig, mitt fel.

Och jo, jag har dåligt samvete för att jag inte skriver om hur underbar och fin lilla Elvira är. För att jag inte skriver om kärleken. För att jag inte skriver om matning, blöjbyten, nattningar, babyrytmik, promenader, fikor, nappar och allt sånt där som hör vardagen till. Jo, jag har dåligt samvete för att jag inte skriver mer om glädjen hon tillför, för att jag inte skriver mer om hur fint det känns att ligga bredvid henne om nätterna och lyssna på hennes små snarkningar, på livet bredvid, mellan mig och D. Men om sanningen ska fram så lindrar hon ingen sorg, hon läker inget sår. Och det hade inte varit rätt att begära det av henne heller. När Winstonabstinensen sätter in som värst så hjälper det inte att krama Elvira. För det är ju honom jag saknar. Det är ju kärleken för honom jag behöver få utlopp för. När jag kramar Elvira får hon sin kärlek, det jag känner för bara henne. Underbara lilla henne. Och allt det jag känner för Winston lagras upp inuti. Blir till klump i magen. Blir till ångest om morgonen när solen snart går upp och bara jag är vaken för att jag inte kan sova. Klump. Ont. Ond olycklig kärlek.

Skitliv. Faan vad jag behöver en paus. Och faans skit vad jag hatar jävla oktober. Han dog ju i mitten av oktober. När löven föll som tyngst. Året senare gör de de igen. Faller tungt, och jag med dem. Helvetes skitoktober. Pardon my french men idag känns det bara så... så jävligt.