Vi har andningslarm på lillan. Inte skulle vi klara av ens den kortaste av natt utan det. En liten dosa som man fäster i blöjan eller byxan med en liten lampa som blinkar i takt med hennes andning. En orange eller grön lampa som blinkar i takt med livet. Om hon slutar andas vibrerar den lilla dosan efter 15 sekunder för att "väcka" henne, påminna henne om att andas. Om andningsuppehållet fortsätter så larmar dosan för att väcka oss. Ett öronbedövande ljud i stil med ett brandlarms ljud som stegras.
Det ljudet vaknade jag av i lördags.
Vi kom i säng ganska sent efter att ha varit på kräftskiva hos en av mina föräldrar och en bit in i natten och en god bit in i sömn och dröm börjar det tjuta så det skakar i hela rummet. Jag flyger upp med världens fart och inser på halvsekunden vad det är som väsnas så ångestframkallande. Skräcken växer sig enorm på nästa halvsekund när jag hårt lägger en hand på min lilla dotter som inte reagerar för fem öre. I det kalla skenet från gatlampan utanför ser hon blå ut. Den färgen har jag sett förut. Jag börjar skrika 'Elvira, Elvira!!' och ruskar henne. Ingen reaktion. Jag har ingen tidsuppfattning under tiden som min panik växer och det enda jag egentligen hinner tänka är "Nej. Gör det inte gumman. Inte du också, lämna oss inte." Det går en sekund, kanske tio, men så tar hon ett djupt andetag. Skruvar lite på sig och sover vidare. Levande. Larmet som jag slitigt av henne fortsätter tjuta och gör kaoset i mitt huvud ännu mer kaosartat och tårarna som nu forsar gör det svårt att se vart avstängningsknappen är. Att jag hade panikångest och inte sov en blund till den natten behöver jag kanske inte ens skriva. Resten av natten malde det i mitt huvud; OM och OM INTE. Hade hon ett för långt andningsuppehåll? Vad hade hänt om vi inte haft larmet på henne? Var det ett falsklarm?
I veckan som följde har vi varit på BVC och jag berättade om incidenten. De tar oss på blodigaste allvar så vi fick tid hos deras barnläkare och sen en tid på sjukhuset för lyssning på hjärtat och koll på hennes syresättning.
Det ljudet vaknade jag av i lördags.
Vi kom i säng ganska sent efter att ha varit på kräftskiva hos en av mina föräldrar och en bit in i natten och en god bit in i sömn och dröm börjar det tjuta så det skakar i hela rummet. Jag flyger upp med världens fart och inser på halvsekunden vad det är som väsnas så ångestframkallande. Skräcken växer sig enorm på nästa halvsekund när jag hårt lägger en hand på min lilla dotter som inte reagerar för fem öre. I det kalla skenet från gatlampan utanför ser hon blå ut. Den färgen har jag sett förut. Jag börjar skrika 'Elvira, Elvira!!' och ruskar henne. Ingen reaktion. Jag har ingen tidsuppfattning under tiden som min panik växer och det enda jag egentligen hinner tänka är "Nej. Gör det inte gumman. Inte du också, lämna oss inte." Det går en sekund, kanske tio, men så tar hon ett djupt andetag. Skruvar lite på sig och sover vidare. Levande. Larmet som jag slitigt av henne fortsätter tjuta och gör kaoset i mitt huvud ännu mer kaosartat och tårarna som nu forsar gör det svårt att se vart avstängningsknappen är. Att jag hade panikångest och inte sov en blund till den natten behöver jag kanske inte ens skriva. Resten av natten malde det i mitt huvud; OM och OM INTE. Hade hon ett för långt andningsuppehåll? Vad hade hänt om vi inte haft larmet på henne? Var det ett falsklarm?
I veckan som följde har vi varit på BVC och jag berättade om incidenten. De tar oss på blodigaste allvar så vi fick tid hos deras barnläkare och sen en tid på sjukhuset för lyssning på hjärtat och koll på hennes syresättning.
Allt ser bra ut. Men om och om inte kan de inte svara på. Och jag sover med ett öga öppet.
4 kommentarer:
Åh vännen så hemskt det måste varit! Så skönt att de tar er på allvar och att Elvira blivit ordentligt kollad. Vi har ett likadant larm och det har larmat några gånger, men det har varit falsklarm (det har lossnat på ett eller annat sätt) när det har tjutit. Sen vibrerar det ibland, men det har varit när han legat hos mig och ätit och då tappar det nog kontakt med honom ibland. Men det hände mest i början, när han var liten och tunn. Nu är han så mullig så larmet sitter som klistrat mot magen ;-).
Kram!
Jag hade också ett sånt larm man fäster på blöjan på min son och de falsklarmar ofta, jag ville ha ett man kan ha när man sover tillsammans men jag har även ett som ligger i sängen och de larmar aldrig och han har det fortfarande nu när han är 15 månader. De man fäster på blöjan kan man inte ha så länge för när de blir mer rörliga så lossnar det ganska lätt. Mitt falsklarmade ofta ett tag och då märkte jag att det blev fuktigt därav en massa falsklarm jag satte därför en tunn tygbit mellan magen och larmet liksom o det funka jätte bra, testa det. Men usch jag förstår att ni blev rädda efter det ni varit med om. Men jag vill även tipsa om larmet man lägger i sängen det är guld värt, nu låter jag som någon som vill ge reklam kanske men så är inte fallet :) kram på er!
Kan inte ens föreställa mig den oro ni bär med er.
Måste dock sända ett stort grattis till er fantastiskt vackra dotter, har inte varit inne på ett tag och det har hänt en del sen sist. Winston är en stolt änglabror och vet att Elvira kommit till fantastiskt bra föräldrar!
Kram
Jag förstår att det var en skräckfylld upplevelse. Jag hoppas att det bara var ett falsklarm, det låter ju som att det kan ha varit det.
Vi har också ett andningslarm på Tildas lillebror. Även om Tilda dog av något helt annat och inte i sömnen, så kändes det som att vi kanske skulle kunna sova lite lugnare om natten om hennes lillebror hade larm. Rädslan för att våra andra barn också ska dö finns ju där hela tiden, dold under ytan. Nu har det blivit så att han mest sover i vår säng, för att han vaknar så snabbt i sin egen, så nu används larmet mindre ofta än jag önskat. Men de gånger han sover i sin egen säng tycker jag om att se den lilla gröna lampan blinka. Ett blink för varje andetag.
Kram, Tildas mamma
Skicka en kommentar