Klättrar på väggarna

och faller längre och längre ned i galenskapen. Här händer inget. Jag har inga känningar alls, enstaka onda sammandragningar men inget som inte har hållit på i över en månad utan att ge ett uns av resultat. Jag ser inget slut på det här. Kan inte se att lillasyster någonsin kommer komma levande ut och ligga varm i min famn utan att kallna. Jag vill att hon ska födas så att jag kan ha en ärlig chans att rädda henne om något skulle hända. Jag vill träffa henne levande, se hennes ögon, behöver se om hennes ögon är lika Winstons. Mina mörkaste tankar tar över nu. Många av tårarna handlar om Winston. Jag saknar det vi hade. Saknar vår pojke. Rädslan över allt vi upplevde den dagen han lämnade oss ger mig ångest. Rädslan för att behöva uppleva allt igen ger ännu större ångest. Tanken på ännu ett av våra barn som plötsligt och oväntat dör är kvävande. Jag är så avundsjuk på dem som inte varit med om det, på dem som har sina barn i livet. Så otroligt avundsjuk. Jag undrar så hur det känns att tänka på de barn man av kärlek skapar utan att döden är med i bilden. Jag undrar hur det känns att tänka på framtiden utan att av erfarenhet räkna med döden. Hur känns det?

Alla säger att allt ser bra ut, att det kommer att gå bra. Jag hade trott på dem om man visste att det finns en kvot av elände. Att vi nu förlorat ett barn, vi har varit med om det värsta och kommer aldrig behöva vara med om det igen. Men det fungerar inte så. Livet fungerar inte så.

Jag känner mig helt utsliten.