Hälsar på

 Jo, så här är det.  

Skamlöst skryt

Elvira är så fantastisk! Nu kan hon kissa och bajsa på toa. Hon kommer och säger "tiss" när hon vill kissa och"ajs" när hon vill bajsa. Då sätter jag henne på toaletten, and magic happens! Och detta har hon listat ut själv, att det är så det funkar! Det började med att hon, genom att själv ta av sig blöjan när hon bajsat, visade att hon tyckte att det var obehagligt och visste att bajset var problemet. Sen har jag har varit lyhörd på hennes signaler och uppmuntrat hennes intresse. Vilket har resulterat i att jag inte bytt en bajsblöja, eller knappt ens våt blöja, på två dagar! Superbt! Vi förväntar oss inte att hon vid 13 månader ska bli blöjfri så vi pressar och tjatar inte, räknar inget som "olyckor", men så länge detta funkar och hon själv visar att hon vill så kör vi på.  

/stolt så hon spricker

Tre i livet

Jag kan ibland känna mig skitbitter och sur på att min kropp bär tunga spår och slitningar efter två täta graviditeter och förlossningar men att jag ändå bara har ett barn som räknas i min skara när det kommer till syskonfrågan. Jo, vi vill ha fler barn. Vi vill att Viran ska ha syskon i praktiken och inte bara i teorin. Förut sa vi att vi skulle skaffa oss tre barn. Nu säger vi att vi önskar oss fyra barn, tre i livet. Eller så många vi nu får. Vad man önskar och vad man får stämmer inte alltid överens, det händer bara om man är lyckligt lottad. Men önskar oss fler, det gör vi. D antagligen några fler och snarare än jag. Han ställer klockan och följer "Livet på BB" och "Förlossningskliniken" med suckande bebislängtan. Och jag känner press. Inte från honom men från tiden som går. Jag inser att jag inte kommer att orka med ännu en graviditet på länge och att det kommer att bli glest mellan barnen nummer 2 och 3. Nu är hon 13 månader och med hennes ettårsdag kom också frågorna; Vill ni ha fler barn? Är det snart dags för ett syskon? Och jo, för inte ska hon bli ett i praktiken ensambarn. Men jag är trött och njuter av att inte vara havandes utan bo själv i min kropp. Så nästa barn får vänta på sin tur.

"Ensambarnet"

Det finns ingen andra sida

Jag har funderat lite kring ett uttryck. Det där man säger till de som är med om något hemskt. ”Vilken jobbig sak att gå igenom.” Jag vet inte hur många gånger jag fått det sagt till mig i samtal med nyinvigda kring mitt föräldraskap till min döda son. Alltid i all välmening och jag tar det alltid bra. Med svaret att ”vi går fortfarande igenom det.” För så är det. När W dog så började vi en resa. Den där resan som kan kallas för resten av våra liv. Livet efter livet liksom. Eller snarare livet efter döden. Hans, vår.

Nu har det snart gått två år. Den värsta sorgen har mattats av. Blivit gråaktig istället för becksvart.  Trubbig och bara ibland så där fasansfullt vass och den sticker hål på allt. Fortfarande lämnar den svart sot på allt jag tar mig för. Men jag andas lättare. Jag lever mer, på riktigt. Men jag har inte tagit mig igenom någonting alls. Jag gråter sällan, säkert inte mer än vad jag gjorde innan döden. Men jag vaknar fortfarande varenda dag och inser att han var död igår, är död idag, död imorgon. Barn lever, växer, upplever och lär sig varje dag. Och varje dag tänker jag på att Winston inte gör det. Varje gång jag lämnar/hämtar på E förskolan och ser alla barnens hyllor så tänker jag på hur gärna jag hade velat se ”Winston” på en förskolehylla. Hur mycket jag önskar att det var så istället för ”Winston, vår älskade skatt” med ett dödsdatum på en sten. Varje månad den 20:e får jag barnbidraget insatt på kontot. 1050 kr. Varje månad den 20:e tänker jag att det är 1050 kr för lite. Varje år kommer hans födelsdag som han inte får uppleva. Och hans dödsdag som vi tvingas återuppleva. Döden, saknaden, hålet, sorgen är liksom med överallt, likt en skugga följer de mig och beroende på hur jag mår, hur min sol står på min himmel så är skuggan ibland enorm, ibland så liten att den knappt syns.

Så nej, jag har inte gått igenom det och kommit ut på någon andra sida där man kan lägga katastrofen bakom sig och pusta ut, glömma och gå vidare. Jag går igenom det nu, är mitt uppe i det just nu. Livet.