Å ena och andra sidan

Idag var vi på ettårskalas. Utöver att jag njöt av tårtorna, det fina sällskapet, Agnes goa miner när hon öppnade alla fina paket och värmen från vår lilla Elvira i min famn så fann jag gång på gång att mina tankar flög iväg. Bort till det som aldrig blev. Vårt ettårskalas som aldrig blev. Paketen han aldrig fick öppna, istället var det väl några enstaka nallar på kyrkogården som dränktes av otaliga mängder regn. Så saknade jag första julen, våren, sommaren, första tänderna, steget, orden, kalaset, dagis, allt med honom. Och tänkte på allt vi kommer att missa; jularna, kalasen, tänderna, stegen, orden, hela livet. Hela livet utan honom. Allt som bara kommer att bli mer och mer utan honom. Och jag lät det göra precis så där jävla skitont som det gör. Fast ljudlöst av ren vana. Sen tillät jag mig själv att längta efter det ettårskalas vi ska ha. Längtar efter hösten, vintern, julen, vår, sommar, tänder, steg, ord, dagis. Livet. Hela livet med henne. Mer och mer med henne om det får bli som vi vill. Och så upplever jag klyschan som de flesta föräldrar som förlorat och fått kan skriva under på; Sorg och glädje, hand i hand.

Och så kan jag bjuda på lite nyheter om vår lilla kicka. En förväntad nyhet; Hon växer! Precis som hon ska och säkerligen lite till. Nu drygt 4,5 kilo tung och 55,5 cm lång. Alltså ligger hon plus 700 gram och 4,5 cm på hennes ynka 26 dagar långa liv. Fantastiskt! Och som vi älskar henne.

Om, om inte och "allt ser bra ut"

Vi har andningslarm på lillan. Inte skulle vi klara av ens den kortaste av natt utan det. En liten dosa som man fäster i blöjan eller byxan med en liten lampa som blinkar i takt med hennes andning. En orange eller grön lampa som blinkar i takt med livet. Om hon slutar andas vibrerar den lilla dosan efter 15 sekunder för att "väcka" henne, påminna henne om att andas. Om andningsuppehållet fortsätter så larmar dosan för att väcka oss. Ett öronbedövande ljud i stil med ett brandlarms ljud som stegras.

Det ljudet vaknade jag av i lördags.

Vi kom i säng ganska sent efter att ha varit på kräftskiva hos en av mina föräldrar och en bit in i natten och en god bit in i sömn och dröm börjar det tjuta så det skakar i hela rummet. Jag flyger upp med världens fart och inser på halvsekunden vad det är som väsnas så ångestframkallande. Skräcken växer sig enorm på nästa halvsekund när jag hårt lägger en hand på min lilla dotter som inte reagerar för fem öre. I det kalla skenet från gatlampan utanför ser hon blå ut. Den färgen har jag sett förut. Jag börjar skrika 'Elvira, Elvira!!' och ruskar henne. Ingen reaktion. Jag har ingen tidsuppfattning under tiden som min panik växer och det enda jag egentligen hinner tänka är "Nej. Gör det inte gumman. Inte du också, lämna oss inte." Det går en sekund, kanske tio, men så tar hon ett djupt andetag. Skruvar lite på sig och sover vidare. Levande. Larmet som jag slitigt av henne fortsätter tjuta och gör kaoset i mitt huvud ännu mer kaosartat och tårarna som nu forsar gör det svårt att se vart avstängningsknappen är. Att jag hade panikångest och inte sov en blund till den natten behöver jag kanske inte ens skriva. Resten av natten malde det i mitt huvud; OM och OM INTE. Hade hon ett för långt andningsuppehåll? Vad hade hänt om vi inte haft larmet på henne? Var det ett falsklarm?

I veckan som följde har vi varit på BVC och jag berättade om incidenten. De tar oss på blodigaste allvar så vi fick tid hos deras barnläkare och sen en tid på sjukhuset för lyssning på hjärtat och koll på hennes syresättning.

Allt ser bra ut. Men om och om inte kan de inte svara på. Och jag sover med ett öga öppet.

Ja, men...

Jag: - Ja hej, jag ringer för jag fick barn den 3:e augusti och jag undrar om man måste anmäla något för att få barnbidrag eller om det kommer igång automatiskt?

Tjejen på försäkringskassan: - Det kommer automatiskt. Och om barnet är fött den 3:e augusti så kommer barnbidraget att komma i september. Så den 20 september får du två barnbidrag utbetalade till dig.

Jag: - Två? Varför ska jag få två barnbidrag?

Tjejen på försäkringskassan: - För att du har två barn... ?

Jag: - ... Ja, jag har två barn. Men bara ett som lever.

Tjejen på försäkringskassan: - Jaha! Ok, men då får du ett bidrag den 20 september.

Jag: - Ok, tack, hej!

Tjejen på försäkringskassan: Tack, hej då!

*klick*

Jag: Sjönk ihop i en hög av tårar på köksgolvet. Vissa ord och konstateranden är så hårda och tunga. Även fast vi vet det varje dag, tänker på det varje sekund så blir det ibland så verkligt. "Bara ett som lever".

Sagt på kort

Av en kär vän med vacker son fick vi igår, utöver besök med presenter, ett kort med ord som agerar varm filt runt hjärtat.

"Man har fått höra att lilla Elvira gick omkring på ett stort köpcentrum, ungefär som IKEA, fast istället för möbler fanns där mammor och pappor. Och där vid fyndhörnan hittade hon två kantstötta och nästan lite trasiga. Hon föll direkt! Och tänkte: Dessa vill jag ha och dem ska jag vårda!"

Tack för den värmen S.

16:e aug, 10 månader sen den där fruktansvärda dagen

Så älskad och så saknad du är Winston.

Det ska börjas i tid

Elvira, 11 dagar gammal, ligger tryggt vid mitt bröst när vi stoppade henne i sjalen och drog på spelning i parken runt vårt hörn.

The best things in life are free

Jo. Det bästa i livet är gratis. Kärleken till ens barn. I alla fall för de allra flesta. Men det känns inte så för oss. Vi visste att vi valde bort vår sinnesro när vi valde att efter att ha förlorat Winston skaffa ett syskon till honom. Vi betalar ett lite högre pris än gratis. Många säger att oro kommer med barn. De är ett paket som hör ihop. Men vår oro är inte obefogad. Vi kan inte ens för en sekund skjuta den åt sidan och tänka; "Det händer inte oss". För det har det gjort. Döden har drabbat oss och den lämnade inga garantier för att den inte kommer drabba oss igen.

Vi har kommit in i det nu. Hon finns här levande, vi ser henne, hör henne, känner henne. Hon är vår och hennes liv och välmående är vårt ansvar. Vi har kommit in i kärleken. All den kärlek som vi hade över när den inte längre fysiskt kunde slösas på Winston, den får hon. Och hon får sin egen kärlek, den som är till för bara henne. Hon får kärleken för att hon är lillasyster och hon får kärleken för att hon är Elvira, alldeles egna Elvira. Och vi fick, utöver kärlek tillbaka från henne, oron. Denna fruktansvärda oro och ångest över att något ska hända henne. Tänk om något händer henne. Det är nu vi börjar betala för att ha förlorat ett barn. Rädslan över att det händer igen är enorm och den tynger oss. Otaliga gånger i timmen blir hon petad och puttad på för att vi ska få se henne dra ett djupt andetag. Inga får utebli. Det blir rutin att om natten vakna av ångest. Se på henne, hon ligger blickstilla, de små nätta andetagen syns inte, hörs inte, hon ser blå ut i ljuset från gatulampan utanför. Man lägger snabbt en hand på henne. Ingen reaktion. Panik. Och på en millisekund hinner tankarna komma; Hon är död. Vem gör HLR? Vad är numret till SOS?? Kommer det att kännas likadant? Vad ska jag säga till alla när jag ringer och berättar? Vi tar de och de blommorna till begravningen. Hon får ligga bredvid Winston. Vi vet hur stenen ska se ut. Klarar vi det igen? På en sekund, innan hon rör sig, så gör sig döden så jävla påmind. Och för oss är den inte främmande så alla planer går fort att göra upp. Men så rycker hon till av att vi skakar henne, hon tar ett djupt andetag, lever och sover vidare. Med oss tätt, tätt intill, alltid halvvakna.

Winston dog ju inte av PSD så det finns egentligen ingen anledning för oss att vara oroliga för det. Men det är vi. Vi är inte rädda för vad Winston dog av, för det förstår vi att Elvira inte kommer att dö av. Vi är rädda för hur han dog. Plötsligt, oväntat, obegripligt. I sömnen. Den som ska vara trygg. Det tynger.

Och så kan jag ju avsluta med att berätta att det trots allt funkar ganska bra här hemma. Det märks att hon är vårt andra barn, vi törs till och med gå ut med henne för vi vet att det inget gör om hon skriker, ingen tänker att vi är dåliga föräldrar som har ett barn som skriker. Amningen funkar inte alls och jag har fått en lättare mjölkstockning och Elvira är för lat för att suga ordentligt.

Och det fanns plats i hjärtat för dem båda. Hjärtat växte och det rymmer båda våra barn på alla sätt och vis.

Och varje dag gråter jag för att jag saknar honom så mycket

Vi har varit på kyrkogården för första gången med Elvira. Och det gjorde ont. Mer ont än vad jag ens kunnat föreställa mig. Ut i tomma luften, med med hopp om att Winston hör sa vi ; Här är din lillasyster älsklingen lille. Och till Elvira sa vi; Här ligger din storebror. Världens finaste storebror.

Så fel.

Så fel att vi fått två men bara har ett. Så fel att Winston fanns men inte längre finns. Det blir så tydligt nu. Han fanns. Hon finns. Han är död. Hon lever. Han är där. Hon är här. Hans liv har tagit slut, hennes har precis börjat. Vi har ett barn på var sin sida. Ett av varje. Att hon finns är helt rätt men det blev tydligt, nu när vi har ett levande barn igen, hur fel det är att ha ett dött barn.

Hon är lik honom. Och nu kommer vi i 120 dagar, så länge som Winston levde, kunna tänka att hon ser ut som honom. Men sen tar det slut. Fyra månader, sen tar Winston slut. Jag kan fortfarande inte fatta att mitt barn tog slut.

Lillasyster är kommen

Vi har blivit tvåbarnsföräldrar. I tisdags, den 3 augusti startade förlossningen spontant genom att vattnet gick i bilen på väg in till förlossningen där vi hade en tid för igångsättning. Några få smärtsamma och intensiva timmar senare såg vår dotter, Winstons lillasyster

ELVIRA

dagens ljus. Att höra henne skrika, alldeles levande och varm tinade upp våra frusna hjärtan. En fantastisk känsla som jag nu haft turen att två gånger i livet fått uppleva. Känslan av ren, äkta kärlek.

Vi har varit två nätter på BB och NÄL har skött sig exemplariskt. Personalen har varit underbara från första sekund, alla har varit inlästa på vilka vi är och vad vi varit med om. Vi fick ett eget rum och full förståelse, empati, sympati och all upptänklig hjälp när amningsproblem uppenbarade sig. De tog gärna hand om Elvira så att vi skulle få sova när oron var som värst och de torkade våra tårar när vi grät över vår pojke som inte fick leva. Innan vi skrevs ut hade tre läkare sett över vår flicka och ultraljudet på hjärnan gav henne en slutgiltig OK-stämpel.

Nu är vi hemma och vi är trötta men glada. Och ledsna för aldrig har Winston fattats oss så mycket som nu. Vi ville komma hem till mer än ett kort på honom och ett ljus att tända för att hedra vår lille som nu blivit storebror. Vi ville få ha dem båda och på riktigt få uppleva våra två underbara barn.

Min bestis som, utöver sin fullkomliga förträfflighet är mästerfotograf har varit här och myst med lilltjejen massor och knäppt några kort. Dem lånar jag från hennes blogg.

Har du en tumme över?

Idag åker vi ännu en gång till förlossningen. Den här gången har vi i samråd med våra två barnmorskor och psykolog, som ringt många samtal nu och pratat med fl-läkare på NÄL, bestämt att ännu en hemgång med lillan i magen inte vore att föredra. Då blir jag garanterat knäpp. Vi är spända och nervösa inför vad som ska komma, en igångsättning eller ett snitt, vi får se hur det blir men något måste hända idag. Vi är beredda på att de kommer att bli jobbigt, hur beredd man nu kan vara på det.

Det hålls en del tummar för oss och vi behöver alla vi kan få!

Jag håller ut

med nöd och näppe. Många timmar sover jag bort. Andra spenderas gråtandes i D's famn. Resterande är jag mer eller mindre apatisk. Det känns som om tiden står still. Jag har tappat matlusten, orken, viljan och tron. Och stackars D tappar hår för att han är orolig för mig och det håll vart åt min mentala hälsa barkar.

Vi behöver ha ut henne.