Ännu en...

lördag. Men än så spelar det inte så stor roll vad det är för dag i veckan, mina dagar ser ganska lika ut. Jag har börjat plugga igen men det går jättedåligt. Det är som om min hjärna inte fungerar längre. Jag försöker i alla fall att tvinga den till ca en halv timmes koncentration om dagen. Jag lyckas med ungefär hälften. Det är viktigt att jag läser färdigt. Men det känns oviktigt. Det är väl en av sorgens alla bieffekter.

Det har gått över fyra månader sen Winston dog nu. Över fyra månader. Alltså har han varit död längre än vad han levde. Det gör inte mindre ont. Nästan snarare mer ont. Nu har jag ju varit änglamamma längre tid än jag fick vara mamma. Nu har döden varit en del av vårt liv längre än vi fick glädjas av livet. Och det går inte en sekund utan att jag önskar att det var tvärtom.

Och så om föregående inläggs näst sista stycke:
Jo, Winston ska bli storebror. I början på augusti. I veckan som gick var vi på det tredje ultraljudet och kikade in på det som ska komma att bli vårt andra barn. För det mesta så låtsas vi inte om det men ibland så gör vi små tafatta försök att låta glädjen ta lite plats. Det är dock svårt nu när vi börjat vänja oss vid döden, att låta livet få en liten plats. Vi tar dock inte ut något i förväg, det finns inga garantier, det har vi lärt oss den hårda vägen.

Och jag minns tillbaka till det inlägget KÄRLEKSBARN jag skrev när jag väntade Winston.. Tänk att få vara så naiv igen. 2009 blev i alla fall ett år vi aldrig glömmer.

Jag saknar dig, älskade lilla barn. Alltid.

Hyresgästerna

I min kropp bor det många. Gäster som stannar och blir boende. Boende som flyttar utan att meddela mig och ingen som betalar hyra. Hyran står jag för.

I mitt huvud bor jag, mig, min och mitt. Ganska nyss flyttade Döden och Sorgen in. Jag försökte att protestera, säga att de inte var välkomna men de bara skrattade och sa att det inte var mitt beslut att ta. Jag försökte säga att vi har fullt, inga lediga lägenheter men de kontrade och sa att de ingen lägenhet behöver, de kunde bo i alla väggar. I alla golv. Bli allas luft. När Mitt Gamla Jag fick höra att Döden och Sorgen kommit till huset så flyttade hon. Hon tog med sig sina husdjur Hopp och Naivitet. In i hennes gamla lägenhet flyttade Mitt Nya Jag. Hon hade med sig sina husdjur Hopplöshet och Osäkerhet. Granne med Mitt Nya Jag bor Spökena. En stor familj. Lust, Glädjen och Kärleken är sambos, de bor i en liten studentlya utan kök. Bredvid dem bor Hat, Ilska, Frustration och Irritation. Det brukar uppstå fruktansvärda grannfejder mellan dem och Glädjen och Kärleken. I mitt huvud bor också Värk. Och Stress. Jag har ett tvillingpar som hyr en lägenhet också, de heter Svartsjuka och Avundsjuka. De är ett ganska otrevligt syskonpar. Mittemot dem dom Skam och Skuld. Sen har vi Frågorna, en familj där Varför har huvudrollen. Och så har vi förstås Förtvivlan, Uppgivenhet, Oföretagsamhet, Brist, Rösterna, Obehag, Tårarna, Kylan och alla små Minnen.

I mitt hjärta bor mitt Första Barn. Mitt Gamla Jag bor nu tillsammans med honom och de tar hand om varandra. Glädjen och Kärleken brukar hälsa på dem. De leker, blåser mitt Första Barn på magen, sjunger visor och vaggar honom till sömns. Det är dock inte alltid bra för Döden och Sorgen kommer ofta på besök för att visa vilka det är som bestämmer.

Saknad och Trötthet bor i hela min kropp. De har sin hembas i hjärtat och har strategiskt placerat ut arméer i hela kroppen.

I min livmoder bor sen 17 veckor tillbaka mitt Andra Barn.

Hyran jag betalar är tyngden i mina steg.