Nu berättar jag. Det finns egentligen inga ord som kan förklara det som hänt. Jag kan inte hitta något sätt att förklara hur vi förlorade vår pojke så jag kommer bara att skriva det rakt upp och ner. Hur det som var en helt vanlig fredag, det som skulle varit en helt vanlig fredag, blev dagen som för alltid förändrade våra liv.
Torsdag kväll:
Winston och jag badar i badkaret. Vi gosar, myser och han tittar på skummet och plaskar lite. Efter en stund blir han lite kinkig och trött på att bada så vi duschar av oss och går upp. Jag tar på mig kläder och Winston får njuta av lite nakentid i sängen. Vi sitter och pratar jag och han och jag ger honom lite babymassage med olja. Han får en blöja på sig men verkar lite varm så jag väljer att skippa kläder. Klockan är fem. Vi ligger bredvid varandra i sängen, jag och min lille älskling. Han ligger på sidan och tittar på mig. Sen börjar han att gnugga ansiktet mot madrassen och gäspar. Som han alltid gjorde när han blev trött. Jag lägger ett täcke över honom och mig och håller honom i handen. Där somnar vi och sover till 22. Winston vaknar och är hungrig. Vi fixar välling som han äter som vanligt och somnar om på mitt bröst. Vi sitter hela familjen i soffan en stund och Winston sover på mig. Jag kramade honom hårt och snusade lite på hans hår. Sen går vi och lägger oss. Winston låg lite halvt inrullad i sitt täcke mellan oss och vi låg ovanligt nära varandra alla tre den natten. Jag halvsov hela natten och låg och höll en hand på mitt lilla barn. Han vaknade två eller tre gånger och fick lite välling och somnade om.
Fredag:
När morgonen kom gick jag upp kl 7 som vanligt. Winston var vaken. Jag klädde på mig och kämpade mot tröttheten och viljan att skippa praktiken och stanna hemma istället. När jag tassade runt i mörkret i sovrummet låg Winston och tittade på mig. Innan jag gick gav jag D en puss och klappade Winston lite på handen och sa hej då. Han mörka små ögon syntes väl i mörkret och nu, när jag i efterhand vet att det var sista gången jag såg hans ögon så har den bilden etsat sig fast.
Jag åkte till praktiken.
På praktiken som jag gjorde i en förskoleklass hade vi teater. En musikalisk teater. I sista akten så sjöng de om döden. Att det finns tre små djur som hjälper barn som dör. Smeker deras hår och håller dem i handen så att de inte ska vara rädda. Jag fann en konstig tröst i det.
Kl 12 går vi och äter med barnen. Precis när jag satt mig ner kommer en ur lärarkåren springande och säger att jag har telefon. Vi går mot personalrummet och när hon säger att det är akuten börjar jag halvspringa. Väl framme vid telefonen får jag höra en kvinna i luren. Hon säger att hon ringer från akuten och att jag måste komma dit, att någon måste köra mig dit direkt. Jag frågar vad som har hänt och hon säger att det är bäst att jag kommer dit för att min lille pojke inte mår bra. Allt blir kallt. Vi lägger på och någon säger att de ska köra mig till akuten. Jag hyperventilerar och springer och hämtar mina grejer sen sitter vi i en bil och jag gråter halvt hysteriskt och har total panik. När vi kommer fram springer vi in och nån visar mig vägen till Daniel.
Han sitter i ett litet rum med en sköterska bredvid sig och han gråter helt hysteriskt. Jag springer fram till honom och frågar vad det är som har hänt och D säger; han andades inte. Hela världen börjar att snurra och jag slår sköterskan och skriker åt henne att jag vill ha mitt barn. Då säger hon; Du ska få se honom. Orden ekade i huvudet på mig och jag förstod direkt vad hon menade. Sen var jag och D själva i rummet i vad som kändes som en evighet. Vi låg på golvet och skrek och grät, försökte hålla om varandra.
Dörren öppnades och sköterskan kom tillbaka. Bakom henne stod en läkare med Winston i sin famn invirad i ett grönt täcke. Han lilla fot stack ut. Jag tittade på henne och sa; Han är död. Hon nickade till svar och vår värld gick sönder.
Efter bara några sekunder lyckades jag att skrapa upp mig från golvet, satte mig i soffan och bad att få hålla mitt barn. Jag fick honom i min famn, hans lilla kropp, och han såg ut precis som om han sov. Jag gjorde desperata försök att väcka honom och försökte samtidigt att intala mig själv att det är bara en jävla mardröm, detta händer inte på riktigt. Han hade bara en blöja på sig och jag höll en hand på hans mage och kände hur han bara blev kallare och kallare för varje minut som gick. Allting snurrade runt och det kändes som om en sekund var 100 år lång men ändå ville jag stanna tiden. Gå tillbaka i tiden. Jag ville väcka honom. Hålla i honom levande. Få tänka att det är sista gången jag ser honom le.
Det ringdes samtal till våra föräldrar som kom. Vi åkte hem och hämtade grejer och kläder till honom och jag ringde på hos min bestis för att berätta att Winston dött. Vi åkte tillbaka till sjukhuset och jag höll i min lille pojk när vi tog på honom kläder. De finaste randiga kläderna och mössan. Vi tog fotavtryck och handavtryck på hans lilla stängda hand som redan blivit för kall för att kunna öppna. De tog kort på oss när vi höll i honom och kort på hans ansikte. Vi låg en stund med honom i sängen och när det blivit alldeles mörkt ute blev det dags för oss att lämna honom. Vi grät oavbrutet och önskade hela tiden, varenda sekund att detta inte får vara sant.
Två ambulanser hade kommit och de hade gjort allt de kunde för att rädda honom, att de inte ville sluta.
De sa till oss att det inte fanns någonting som tyder på annat än att Winston dog hemma i sängen, bredvid sin pappa, i plötslig spädbarnsdöd.
Fredag natt sov vi hemma. En djävulsk natt.
Lördag:
Alla våra närmaste vänner har fått beskedet och vi är många som åker till bårhuset för att ta vårt sista farväl av Winston. Vägen in till honom på bårhuset var den längsta jag någonsin gått. Varje steg kändes som en mil och det var en väg jag aldrig kunde tänka mig att jag skulle gå. Han låg i ett rum i en liten korg, invirad i sin filt med kaninen och elefanten vid sin sida. Han hade sina nappar och en nalle från musikmobilen. Jag tog upp honom och satt med honom. Våra vänner kom in och tittade på honom. När vi var ensamma med honom spelade vi speldosan för honom och jag nynnade 'nu i ro slumra in' för honom så som jag gjort så många gånger förut. Men den här gången så var det för sista gången.
Ett helvete har följt den 16 oktober.
4 november hölls begravningen. En vacker begravning med ca 50 av våra nära och kära. Mycket ljus och musik.
Nu har det gått 29 dagar. 29 dagar i tomhet, sorg, saknad, förtvivlan, hopplöshet. Hur jag ska orka en dag till är för mig ofattbart. Jag vill bara vara med honom, det gör ont i själen och kroppen för att jag saknar mitt barn så. Jag andas men luften verkar inte veta vart den ska ta vägen. Jag önskar honom tillbaka. Önskar önskar önskar.
Torsdag kväll:
Winston och jag badar i badkaret. Vi gosar, myser och han tittar på skummet och plaskar lite. Efter en stund blir han lite kinkig och trött på att bada så vi duschar av oss och går upp. Jag tar på mig kläder och Winston får njuta av lite nakentid i sängen. Vi sitter och pratar jag och han och jag ger honom lite babymassage med olja. Han får en blöja på sig men verkar lite varm så jag väljer att skippa kläder. Klockan är fem. Vi ligger bredvid varandra i sängen, jag och min lille älskling. Han ligger på sidan och tittar på mig. Sen börjar han att gnugga ansiktet mot madrassen och gäspar. Som han alltid gjorde när han blev trött. Jag lägger ett täcke över honom och mig och håller honom i handen. Där somnar vi och sover till 22. Winston vaknar och är hungrig. Vi fixar välling som han äter som vanligt och somnar om på mitt bröst. Vi sitter hela familjen i soffan en stund och Winston sover på mig. Jag kramade honom hårt och snusade lite på hans hår. Sen går vi och lägger oss. Winston låg lite halvt inrullad i sitt täcke mellan oss och vi låg ovanligt nära varandra alla tre den natten. Jag halvsov hela natten och låg och höll en hand på mitt lilla barn. Han vaknade två eller tre gånger och fick lite välling och somnade om.
Fredag:
När morgonen kom gick jag upp kl 7 som vanligt. Winston var vaken. Jag klädde på mig och kämpade mot tröttheten och viljan att skippa praktiken och stanna hemma istället. När jag tassade runt i mörkret i sovrummet låg Winston och tittade på mig. Innan jag gick gav jag D en puss och klappade Winston lite på handen och sa hej då. Han mörka små ögon syntes väl i mörkret och nu, när jag i efterhand vet att det var sista gången jag såg hans ögon så har den bilden etsat sig fast.
Jag åkte till praktiken.
På praktiken som jag gjorde i en förskoleklass hade vi teater. En musikalisk teater. I sista akten så sjöng de om döden. Att det finns tre små djur som hjälper barn som dör. Smeker deras hår och håller dem i handen så att de inte ska vara rädda. Jag fann en konstig tröst i det.
Kl 12 går vi och äter med barnen. Precis när jag satt mig ner kommer en ur lärarkåren springande och säger att jag har telefon. Vi går mot personalrummet och när hon säger att det är akuten börjar jag halvspringa. Väl framme vid telefonen får jag höra en kvinna i luren. Hon säger att hon ringer från akuten och att jag måste komma dit, att någon måste köra mig dit direkt. Jag frågar vad som har hänt och hon säger att det är bäst att jag kommer dit för att min lille pojke inte mår bra. Allt blir kallt. Vi lägger på och någon säger att de ska köra mig till akuten. Jag hyperventilerar och springer och hämtar mina grejer sen sitter vi i en bil och jag gråter halvt hysteriskt och har total panik. När vi kommer fram springer vi in och nån visar mig vägen till Daniel.
Han sitter i ett litet rum med en sköterska bredvid sig och han gråter helt hysteriskt. Jag springer fram till honom och frågar vad det är som har hänt och D säger; han andades inte. Hela världen börjar att snurra och jag slår sköterskan och skriker åt henne att jag vill ha mitt barn. Då säger hon; Du ska få se honom. Orden ekade i huvudet på mig och jag förstod direkt vad hon menade. Sen var jag och D själva i rummet i vad som kändes som en evighet. Vi låg på golvet och skrek och grät, försökte hålla om varandra.
Dörren öppnades och sköterskan kom tillbaka. Bakom henne stod en läkare med Winston i sin famn invirad i ett grönt täcke. Han lilla fot stack ut. Jag tittade på henne och sa; Han är död. Hon nickade till svar och vår värld gick sönder.
Efter bara några sekunder lyckades jag att skrapa upp mig från golvet, satte mig i soffan och bad att få hålla mitt barn. Jag fick honom i min famn, hans lilla kropp, och han såg ut precis som om han sov. Jag gjorde desperata försök att väcka honom och försökte samtidigt att intala mig själv att det är bara en jävla mardröm, detta händer inte på riktigt. Han hade bara en blöja på sig och jag höll en hand på hans mage och kände hur han bara blev kallare och kallare för varje minut som gick. Allting snurrade runt och det kändes som om en sekund var 100 år lång men ändå ville jag stanna tiden. Gå tillbaka i tiden. Jag ville väcka honom. Hålla i honom levande. Få tänka att det är sista gången jag ser honom le.
Det ringdes samtal till våra föräldrar som kom. Vi åkte hem och hämtade grejer och kläder till honom och jag ringde på hos min bestis för att berätta att Winston dött. Vi åkte tillbaka till sjukhuset och jag höll i min lille pojk när vi tog på honom kläder. De finaste randiga kläderna och mössan. Vi tog fotavtryck och handavtryck på hans lilla stängda hand som redan blivit för kall för att kunna öppna. De tog kort på oss när vi höll i honom och kort på hans ansikte. Vi låg en stund med honom i sängen och när det blivit alldeles mörkt ute blev det dags för oss att lämna honom. Vi grät oavbrutet och önskade hela tiden, varenda sekund att detta inte får vara sant.
Två ambulanser hade kommit och de hade gjort allt de kunde för att rädda honom, att de inte ville sluta.
De sa till oss att det inte fanns någonting som tyder på annat än att Winston dog hemma i sängen, bredvid sin pappa, i plötslig spädbarnsdöd.
Fredag natt sov vi hemma. En djävulsk natt.
Lördag:
Alla våra närmaste vänner har fått beskedet och vi är många som åker till bårhuset för att ta vårt sista farväl av Winston. Vägen in till honom på bårhuset var den längsta jag någonsin gått. Varje steg kändes som en mil och det var en väg jag aldrig kunde tänka mig att jag skulle gå. Han låg i ett rum i en liten korg, invirad i sin filt med kaninen och elefanten vid sin sida. Han hade sina nappar och en nalle från musikmobilen. Jag tog upp honom och satt med honom. Våra vänner kom in och tittade på honom. När vi var ensamma med honom spelade vi speldosan för honom och jag nynnade 'nu i ro slumra in' för honom så som jag gjort så många gånger förut. Men den här gången så var det för sista gången.
Ett helvete har följt den 16 oktober.
4 november hölls begravningen. En vacker begravning med ca 50 av våra nära och kära. Mycket ljus och musik.
Nu har det gått 29 dagar. 29 dagar i tomhet, sorg, saknad, förtvivlan, hopplöshet. Hur jag ska orka en dag till är för mig ofattbart. Jag vill bara vara med honom, det gör ont i själen och kroppen för att jag saknar mitt barn så. Jag andas men luften verkar inte veta vart den ska ta vägen. Jag önskar honom tillbaka. Önskar önskar önskar.
