Almost famous

Idag var vi med i riktiga tidningen. Jag bjussar på denna. *NLT´s hemsida*

Välkommen till världen

Winston

Jenny Rydberg och Daniel Green, Lidköping, fick den 18 juni en pojke, Winston. Han vägde 3 885 gram och var 54 centimeter lång.

Klocka

4 månader senare...

MIN!!

Kurage

Helt plötsligt kände jag mig som sjutton igen. Ett mörker sänkte sig och det började krypa av ångest i hela kroppen. Från ingenstans svårt att andas och min kropp togs över av någon annan. Jag har hållit henne i styr länge. Kvävt vartenda litet ord från hennes sida och skurit av all form av kommunikation. Men tre dagar av tankar om att "jag inte får" var det enda som krävdes för att hon skulle återfå modet och ta sig rätten att bestämma över mig igen. Vi hade ingen mat hemma som var GI-tillåten och jag hade ingen möjlighet att gå till affären. Det fanns bröd men tanken på att jag skulle ta en macka när jag gick på diet och bestämt att jag inte skulle, inte fick, kändes oöverstiglig. Så jag tog en lång kram från Winston och bestämde att NEJ, hon ska inte få grepp om mig igen. Svettades ett långt tag och käkade sen tre mackor bara för att. Det är inte värt att bli sjuk igen. Inte nu längre. Det finns inget vackert i det. Inte nu när Winston finns och förtjänar en mamma som inte måste utkämpa ett krig för varje tugga som ska sväljas. Jag förtjänar att slippa det. Så jag slutade med GI.

Han kan!

Glädje

Jag hinner egentligen inte skriva. Borde göra massor av annat, plugga in Aristoteles tankar inför redovisning imorgon till exempel, eller skriva lite på examensarbetet. Eller diska, städa, gå och handla, duscha. Ja, det finns att välja på. Men jag måste bara skriva av mig lite om det som hänt det senaste.

Så här följer en uppräkning full av "sen gjorde jag det och så hände det" *sorry*

I helgen var jag och min sweetest BFF i Skövde på en galen shoppingrunda utan ungar som fick stanna hemma med papporna. Det var sköj och sved rejält i plånkan. Jävla underbara Gina.


Jag hittade en vagn på blocket som jag vill ha.
Men vagnar och besvikelse går hand i hand för min del. Hon som säljer den svarade inte i telefon när pappa hade vägarna förbi så jag får väl glömma den.

I måndags började jag kriget mot mina extrakilon och hoppade med full förtroende för att mirakel ska ske på GI. Vi får väl se hur det går med det...

Igår var vi på sjukhuset en runda igen med Winston. Japp, det är jag som är hönsmamman nummer ett. Han kaskadkräktes hela dagen och vi fick rådet att åka in och kolla upp. Efter ett antal timmar på akuten och blodprov senare visade det sig bara vara ett elakt virus som tagit sig in i hans lilla mage. Ingen fara alls och vi fick åka hem. Han verkade inte bry sig om något alls dock. Var på sitt vanliga, nu för tiden, glada humör och höll show för mig och brorsan som ställde upp när D var tvungen att jobba.

Idag var vi i tidningen med födelseannonsen. Resultat: Jag ser skittjock ut och de har stavat fel på Winstons namn. Det blev Winstone. Snyggt.

Och det bästa av allt denna veckan. Lillen lärde sig skratta på riktigt. Värme.

Huh?!

Lillen var skitig och fick sig ett bad. Döm om hans förvåning när morsan köpt hem skum åt honom...

Why God, why??

Faaaan *dunkar huvudet mot handflatan*. Att jag någonsin varit så här smal känns som tusen år, en hel omöjlighet och två miljoner chokladkakor sen. Men då hade jag inte vett att uppskatta att de jeansen jag hade på mig var 29:or. Mina smaljeans som nu ligger längst in i garderoben. Ibland tar jag fram dem, kramar om dem lite ömt och viskar om tider som flytt. Stoppar in dem och rullar iväg och sätter mig i soffan och känner mig svullen. Att vara sambo och få barn har totalt förstört min kropp och jag är så bitter. *Klämmer hårt på magfettet, blundar och önskar bort det, önskar önskar önskar. Öppnar ögonen och konstaterar att nepp, inte den här gången heller.*

Fan ta dig Marabou Daim. Fan ta dig.

Alla bebisar skriker

Alla bebisar skriker, det är ett faktum. Ett faktum som man vet och har diverse åsikter kring hur normalt det är. Och det är lätt att innan man själv har barn vara kaxig och tänka att det är ju bara att låta ungen skrika. När man sen själv får barn och de värsta skriken sätter igång så är man så lagom tuff och 'låt ungen skrika' byts snabbt ut mot 'jag gör vad som helst bara han/hon slutar skrika!!!'. Pratade nyss med min BFF vars lilla kicka antagligen har ont i magen och är inne i en skrikperiod och jag blev förbluffad över hur lika man reagerar på att ens barn skriker och är ledset. Man reagerar med panik och en känsla av hopplöshet och vanmakt som kväver en. Det skär i öronen av det höga ljudet och det bränner i hjärtat av ångest för att inget man gör duger åt en bebis som verkar ha bestämt sig för att skrika. Och värst av allt är känslan av att det aldrig kommer att sluta och att man får skylla sig själv som skaffade barn och nu är man fast med en skrikande unge på halsen för all framtid utan någon som helst rätt att klaga. Men så en dag vänder det. Bebisen blir mindre ledsen och mera glad. Börjar le och jollra, acceptera livet utanför magen och visa intresse för lek. Och skriken blir mindre jobbiga och en dag så är det ok att det är lite skrik för det slutar så fort barnet får som det vill. För mig kom den vändningen när Daniel började vara hemma och jag återupptog studierna. Jag ringde hem och D sa att Winston skrek och verkade allmänt missnöjd och jag kände ett lugn över att D tar hand om honom och vill han visa att han har en dålig dag så gör han det genom att skrika och det är ok. När Marie, supermorsan med tre barn dessutom sa; Det är lugnt, ALLA bebisar skriker, föll allting på plats och jag släppte helt alla tokiga tankar om att det måste vara för att han är så olycklig och för att vi är så dåliga föräldrar som han skriker. Ah, jag vet inte riktigt vad det är jag vill ha sagt mer än att det här med att ha barn det blir bara bättre och bättre för varje dag. Speciellt när man har världens gölligaste som vi har :)

Home stretch och föräldrar på stan

Jag har överlevt första veckan i skolan. Och grabbarna har klarat första veckan hemma galant. Mitt tre månader långa sommarlov känns som bortblåst och de femton år jag nu gått i skolan i sträck börjar att kännas. Det är upploppet nu. Raksträckan mot mål och ja, jag kan verkligen se ljuset i tunneln nu... svagt svagt svagt men nog glimmar friheten där borta. En lärarexamen vid blott 23 års ålder. Jag kan inte säga annat än att jag faktiskt är bra stolt över mig själv, *klappar mig själv på ryggen*. Nu gäller det bara att hålla sig på banan och tungan rätt i mun så att jag och S knåpar ihop ett bra examensarbete, vi ska skriva om dokumentation i förskolan som ett verktyg för att höja vår yrkesstatus... så att vi kan börja utnyttja det och hoppas på att politikerna inser att läraryrket är samhällets viktigaste yrke och att vi borde ha minst 1 mille i årslön.

Åh jag har ju glömt att berätta att förra lördagen hade Winston farmor hos sig och jag och D-love fick unna oss en kväll på stan. Vi gic på bio och såg 'Sommaren med Göran' (som inte var nått att ha) och gick sen till gamla Stures för en shot och var sin stor stark. Det var helt underbart ljuvligt skönt att komma ut bland folk, göra vuxengrejer och hålla lågan vid liv så att säga. Det ska vi göra om, en gång i månaden!

... Nu vaknade Winston och ligger och är alldeles röd i fejjan, frustar och pustar. Nått som trycker på kanske?