Ord

Kollade på Oprah nyss, någon repris. Hon intervjuade en man vars hela familj blivit mördad av en galning. Hans sa något tänkvärt som satte ord på mina tankar:

"Om man förlorar sina föräldrar blir man föräldralös. Om man förlorar sin fru blir man änkeman. Förlorar man sin man blir man änka. Vad blir man när man förlorar sitt barn? Vi har inget ord för vad man blir när man förlorat sitt barn, antagligen för att det är så hemskt att det inte finns ord för det." 

Den jävla ondskan

Jag drömmer mardrömmar om Utöye. Jag drömmer att jag är ett barn. Där på ön i idyllen. Någon börjar skjuta och vi springer för livet. Idyllen blir ett helvete, ett inferno. Mina vänner dör omkring mig och jag är rädd. Livrädd. Sen drömmer jag att jag är mamma och vet att mitt barn är där. Jag känner paniken. Jag drömmer att jag går runt på ön, letar bland liken efter mitt barn.

Sen vaknar jag med en klump i magen.

Det är för mig ofattbart. Jag lider så med de drabbade och inte ens i min värsta mardröm kan jag sätta mig in i vad man som förälder känner när en galning med sjuka idéer har mördat ens barn. Jag kan inte tänka mig smärtan man känner när man vet att ens barns sista känslor var ren skräck och sista upplevelse av livet var ondska i sin mest jävliga form.

Färglära

Lite kuriosa så här på kvällskvisten... Min mamma kommer från Liberia, som ligger i Afrika. Hon är helt och fullt biologiskt afrikan. Hon är till hudfärgen "svart". Fast jag tycker att hon är mer mörkbrun. Min pappa är helsvensk. "Vit". Fast jag tycker att han är mer rosa, eller orange-beige, som alla andra vita. Jag är blandad. Halvafrikan. (Och helsvensk). En sån där som man kallar för "mulatt". Brun. Typ som Marabou mjölkchoklad. Daniel är "vit". Mina och Daniels barn blir således en fjärdedels svarta och tre fjärdedels vita. Och den blandningen kallas "kvadron".

Elvira är ganska ljus, hon ser lite lätt solbränd ut, året runt. Winston var något lite mörkare. Båda barnen fick lockigt hår och mörka ögon efter både mamma och pappa.

Ikväll hände något fantastiskt!

Elviras stapplande första steg. Sen hon var sex månader har hon rest sig upp och gått längs med möbler och med hjälp av en trygg hand i sin. Vi har tålmodigt väntat på att hon ska våga släppa taget. Ikväll lurade vi henne lite, höll i henne några steg, sen släppte vi taget och under uppmuntrande hejarop så gick hon! Två-tre steg åt gången innan hon föll i famnen på mamma eller pappa. Inget mindre än fantastiskt!

Jag ler, skrattar och klappar händerna. Och inuti mig rasar kriget mellan känslorna. Den enorma glädjen över Elvira. Mitt barn och hennes fantastiska framsteg. Glädjen och upprymdheten trängs med sorgen. Den oändliga sorgen. Sorgen över mitt första barn som aldrig hann. Winston fick aldrig några steg. Mitt barn fick aldrig göra framsteg. Känslorna trängs och bråkar sådär så det känns som om min kropp är för liten, lite som om mitt skinn är för trångt. Mycket för trångt. Ännu trängre blir det med alla frågorna som aldrig får svar. När skulle Winston lärt sig gå?

Det är en konst, att leva med ett sånt krig inuti, att inte låta sorgen förta glädjen. Ikväll låter jag leendet vinna och lägger Elviras första steg den 19 juli 2011 till min säck med alla vackra minnen jag har. Alla mina vackra minnen från mina vackra barn.

Igår skrev jag under mitt anställningsavtal. 75 %, vikariat hela läsåret på en småbarnsavdelning på en förskola som ligger nära Elviras förskola och D's kontor. Det ska bli helt fantastiskt underbart att börja jobba, jag börjar i augusti. Veckan efter att jag börjat jobba ska D skola in Elvira på förskolan. Fredagarna blir sen min och hennes lediga dag. Och häromveckan fick jag det äntligen i min hand: Examensbeviset. Där stod det, svart på vitt, att jag har klarat det som för mig kändes som det omöjliga. Jag gav mig själv en klapp på axeln och en kram. Jo, jag är skitstolt! 

Helt plötsligt...

så blev hon så stor.

Hänger i soffan, drar lite välling och kollar på Days of our lifes. Soft!

Alltså det här med vänskap...

Nu ångrar jag föregående inlägg, svaret på kommentaren i Mias gästbloggsinlägg. Det svaret jag gav speglar ju någon som jag absolut inte vill vara; någon som är rädd för att inte vara omtyckt. För grejen är ju den att jag inte har plats för folk som inte tycker om mig eller som tycker att jag måste vara tacksam för att jag fick stöd i en situation där stöd är den enda man kan kräva från en vänskap.

Visst, jag har en del vänner. Men absolut inte många. Jag har aldrig tyckt om det där "facebook-konceptet" där man samlar ytliga vänner på hög. Jag har få vänner, få men nära och det är de som jag kallar för mina riktiga vänner. Resten är ytligt bekanta. Mina riktiga vänner är de där vår vänskap är oberoende av tid vi spenderar ihop men där vi är säkra på vart vi har varandra, där det finns en bra balans och ett genuint och ömsesidigt intresse för att följa varandra. De ytligt bekanta är människor som jag bryr mig (mer eller mindre) om men som egentligen inte känner mig och jag känner egentligen inte dem, alltså är vi ju inte vänner. Inte vänner på riktigt. Jag ser livet som en resa där våra medmänniskor spelar större eller mindre roller som medresenärer. Och för mig är det helt ok, något jag accepterar helt och fullt. Jag känner således ingen bitterhet över att människor, vänskaper, kommer och går i mitt liv.

Och i förlusten av Winston så kom och gick det människor. Det fanns de som jag inte pratat med på flera år, ytligt bekanta, som visade sig vara ett enormt stöd och som blev mina vänner under en tid. Helt nya tillkom och fick en enorm betydelse. Och det fanns de som jag fram tills då räknat som mina närmaste vänner som gled iväg och blev ytligt bekanta. Det fanns de som var med där, dagen efter Winstons död som fanns i några månader men som jag inte pratat med på över ett år. Det fanns de som var med som jag inte skulle kunna klara att inte prata med. Huvudsaken är, och har sen W dog, att mina vänner vet att jag inte tar dem för givet, att jag uppskattar dem och bryr mig om dem, även om vi inte pratat på ett år.

Av de som var med dagen efter Winstons död så räknar jag inte längre alla som mina vänner även om det inte betyder att jag inte uppskattar det de gjorde den dagen. Låter ju kanske iskallt och säkerligen otacksamt om man nu vill se det så. Egenligen är det två personer som jag helt tog bort ur mitt liv, av olika anledningar men båda kopplade till Winstons död och den person jag blev när jag förlorade mitt barn. Jag avskyr kryptiska inlägg men har ändå respekt för andra människor och det som skedde mellan oss, det håller jag mellan oss. Men just för att jag inte vill vara en sån som är rädd för att inte bli omtyckt så har jag sagt vad jag känner till de personerna. Och häri ligger det att jag ångrar min reaktion på min känsla kring den kommentaren. De av mina vänner som verkligen betyder något för mig, de vet det. Och grejen med tacksamhet i vänskap så är det så sant som min Mia alltid säger: "Du behöver inte tacka mig, jag gör det för att jag vet att du hade gjort exakt samma för mig."

Och där fick det vara nog om det.

Det fanns väldigt många fler

I kaoset efter Winston så var vänskap verkligen det som räddade livet på oss. Helt utan tvekan. Det här med att nöden prövar vännen det är inget man säger bara för att, det stämmer i allra högsta grad. Men vi hade tur för det visade sig att de flesta av våra vänner var av segare virke som kunde klara stormen och erbjuda oss livlinor när vi behövde dem. Och för det är jag evigt tacksam, det är inget som någonsin glöms bort, inte när det var ett stöd som för oss handlade om liv eller död.

Jag fick en kommentar på det förra inlägget som min bestis Mia skrev:

"Fler vänner finns faktiskt omkring dig Jenny.Vi som var med dagen efter Winstons död ex."

Och jag blir väldigt, väldigt ledsen om den kommentaren innebär att det finns någon av mina vänner därute, någon av mina riktiga vänner därute, som tror att jag glömt. För de samtal jag ringde 16-17:e oktober 2009, de är samtal jag aldrig kommer att glömma. Folksamlingen som stod utanför sjukhuset... Hur vi steg ur bilen och gick mot den folksamlingen. Vårt folk. Samlade. För oss.Tårarna, förtvivlan och den enorma tröst som det innebär att de kommit för att ta farväl av Winston och bara finnas vid vår sida i vår svåra stund. Jag kommer aldrig glömma alla samtal in på sena kvällar. Jag glömmer aldrig att vi inte var ensamma ens en sekund på veckor efter den 16:e oktober. Jag glömmer aldrig all mat som köptes och lagades, hur det alltid var någon som städade och tvättade åt oss, såg till att vi åt, sov, duschade. Det var många som såg till att vi överlevde. Det var många som gjorde som Mia, som lyssnade när jag berättade, som gav av sin tid, som inte ställde krav, som inte väntade sig något av mig, som var närvarande. På riktigt närvarande. Jag glömmer aldrig.

Att Mia fick skriva ett gästinlägg innebär inte någon form av otacksamhet gentemot mina andra vänner och den roll som just de spelat i detta drama. Det handlade om att ge ett annat perspektiv än mitt. Och då ville jag ge min allra bästa bestis perspektiv. Hennes beskrivning av tiden som var, vår vänskap, som den såg ut och vad den betydde för oss och i det skede som vi var i våra liv och vad mitt barns död innebar för oss. Hennes egna ord och beskrivningar av hennes upplevelser, hennes känslor kring min sorg, mitt barn, hennes roll, hennes barn, vår vänskap.

Men jag vet att ni är fler som skulle kunna ge ert perspektiv. En dag kan ni kanske berätta. Tills dess, vet att jag älskar er.

När det händer din nästa

Jag och min bästa vän var gravida samtidigt och överlyckliga fick vi varsitt barn med några veckors mellanrum. Mitt barn dog och hennes lever. När världen rämnade omkring mig fick vänskap en helt ny betydelse. Vad det innebar att stå bredvid ett ohjälpligt kaos är svårt att tänka sig. Min bästa vän gjorde allt som var rätt för oss, i vår situation, i vår vänskap. Här gästbloggar hon om hur det kändes för henne att stå bredvid mig i den värsta stormen kring vår förlust av Winston.

Om att hålla i, hålla om och hålla ut

Jag satt med min åtta veckor gamla dotter i famnen, i fåtöljen som gungar sådär bra så hon alltid somnade, när det ringde på dörren. Jag öppnade och där stod min bästa vän och hennes D och grät, efter det blev allting svart. I mitt huvud försökte jag hitta en rationell lösning på den absurda och fruktansvärda verkligheten, så som vi alltid hittat vägar ur våra tillfälliga problem. Men den här gången gick det inte. Det fanns ingen lösning, det var inte tillfälligt, utan ett faktum som inte gick att rubba.

Den natten och många nätter framöver hade jag ångest över minnesbilden av dödsbeskedet och av avskedet från Winston på sjukhuset. Jag hade ångest över att min bästa vän aldrig någonsin skulle få träffa sitt barn igen och jag hade skuldkänslor över att mitt barn fortfarande levde. Det påverkade min relation till min dotter under en tid då jag var distanserad till henne och vågade inte knyta an. Jag försökte glädjas åt att hon fanns där, men sorgen över Winston gjorde att jag under en period kände mig likgiltig när jag höll i henne. Jag kände mig besvärad när våra gemensamma vänner var intresserade av hur Agnes mådde eftersom jag kände skuld över hennes existens, men också för att det påminde mig om min bästa väns förlust av sin fina son.

Jag pratade aldrig om Agnes när jag var med Jenni. Ett medvetet val från mitt håll, för jag tänkte att om jag hade förlorat min dotter så hade jag själv inte velat veta någonting om andras barn. Speciellt inte när andras barn går igenom utvecklingsfaser som mitt barn i sådana fall aldrig skulle komma till. Men också för att jag anser mig känna Jenni så pass väl att jag visste att det var något hon uppskattade. Det var en känslomässig kamp att inte kunna dela med sig av den glädje som jag kände när Agnes lärde sig prata, skratta och krypa till den person som jag helst av allt vill dela alla händelser i mitt liv med. Jag och Jenni har alltid haft en väldigt speciell relation, ända sedan den dagen vi träffades för 13 år sedan. Vi är närmare än vänner, snarare livskamrater. Vi ser oss som systrar och benämner varandra som mostrar till våra barn. Och jag älskar Jennis barn lika mycket som jag älskar henne, eftersom att det är hon som skapat dem.

Att vara anhörig till någon som förlorar sitt barn är en komplicerad process, men jag var redo att göra vad som helst. Min och Jennis relation förändrades och istället för det ge-och-ta-förhållandet som man normalt har i en vänskapsrelation, så bildades en relation där jag gav och Jenni tog. Jag ställde aldrig några krav på att det skulle vara på något annat sätt, utan lät allting ta sin tid. Det handlade inte om mig och mina vardagsproblem eller om mig och min familj. Det handlade om henne och honom. Jag lyssnade och hon berättade. Jag sköt mig själv åt sidan för det var vad som krävdes och vad hon behövde. Det handlade inte om att säga bra eller rätt saker, utan snarare visa på ett personligt engagemang och en fullständig närvaro. Kan man klara av att ge av sig själv utan att få något tillbaka? Jag fick något tillbaka! Kärlek. Tacksamhet. Det gäller bara att uppskatta det lilla i en sådan komplex situation. En liten handtryckning då jag höll hennes hand när vi satt i mörkret och rökte på balkongen.

Under tidens gång återställdes balansen mer och mer och jag minns att Jenni en dag frågade något om Agnes. Jag minns den dagen Jenni berättade för mig att hon kommit till insikt att andra barns liv inte gjorde Winston mer död. Jag kände en förhoppning över att hon ville träffa den del av mig som jag hållit i skymundan i nästan ett år. Idag umgås vi ofta tillsammans med barnen och Agnes är stormförtjust i ”nenni” och ”bipan/vivan”. Det blev en vardag igen även om en stor del fortfarande saknas. Han saknas.

/Mia

Imorgon kommer ett gästinlägg

Jag vill egentligen inte att detta ska vara en "sorgeblogg". För jag har ju inte bara sorg, utöver sorgen så har jag otroligt mycket glädje i mitt liv. Fast även om jag inte vill att det jag skriver enbart ska handla om sorg så har jag alltid använt mitt skrivande som en ventil när jag haft det känslomässigt tufft. Och sorgen efter ett barn är tuffa känslor att tampas med även om det nu för min del har blivit en vardagskamp. Så det blir mycket sorg här. En del av mina läsare har jag förstått är föräldrar till förlorade barn och det gör mig ledsen. Inte för att de läser, det gör mig bara glad, utan för att det hela tiden händer; att barn dör och att det finns de som känner igen sig i den förtvivlan, den saknad och det mörker som jag ofta ger uttryck här på bloggen. Trots att jag är ledsen för alla förlorade barn är jag glad att det finns de, både med barn i och efter livet, som hittat hit, läst lite, kanske/kanske inte känt igen sig, gråtit, skrattat - reflekterat. Att dela med mig av mina erfarenheter av något svårt och veta att det landar och kanske hjälper någon annan känns bra.

Med den tanken har jag ordnat så att det imorgon händer något fint här på bloggen. Min allra bästa bestis ska gästblogga. Ett inlägg väntar er om hur det känns att stå bredvid när ens bästa vän förlorar sitt barn, om hur komplicerat förhållandet till ens egna barn kan bli, om hur vänskapen förändras och om modet att finnas kvar. Missa det inte!