Oh motherhood

Stundtals är jag rasande arg på henne. Och det finns en miljon saker jag önskar att hon hade gjort annorlunda. Men jag vet också att det finns inget på denna jord hon inte skulle göra för att försäkra att jag och min bror har det bra. Hon är världens bästa. Utan henne hade jag inte blivit till den jag är idag. Utan alla hennes rätt och fel. Min mamma. Om en timme ska jag dit och fira henne på hennes dag och även om jag säger det till henne varenda dag så ska hon få höra det idag igen; Att jag älskar henne.

I mors-dagpresent av min egen bebis har jag fått en rad sparkar på revbenen. Vi gick in i v38 tillsammans igår och beskrivningen för denna veckan lyder: Nu är bebis färdig och kan födas när som helst. Jag är snart klar med att vara gravid alltså och livet som mamma står runt hörnet.

... snart träffas vi. Snart vet jag hur lilla du ser ut som fått mig att må så skitdåligt, som fått mig att vara så trött och så orolig men också så underbart lycklig och förväntansfull. Snart vet jag en miljon men ändå inget om dig förutom det jag vet nu; Att du tycker det är trångt i magen och måste sparka plats, att du gillar när din pappa pratar med dig, att du blir lugn när jag duschar och att du har hicka ofta och länge.

För min del får du komma när som helst men vänta gärna en vecka till så att pappa kan vara ledig med oss utan att det blir skitstressigt med E3-mässan och powergamer.

Är den min?

Lösningen på "problemet" med att vår inte än födda lillknodd saknar ride: Världens snyggaste Emmaljunga retro från 70-talet för 350 spänn! Nu hoppas jag på snabbt svar att den inte är såld och då är det vi som far till Skultorp och hämtar den! Ashet!

Jag ringde och fick svar: Det var inte min... Den var redan bortlovad till Värmland. Jävla värmlänningar. Jaja, jag som redan pictured oss ute på promenad med den coola vagnen! Jag hatar att bli besviken, det är därför jag aldrig hoppas i vanliga fall. Hopp är en dålig ovana jag lagt mig till med på äldre dagar och det var ju dumt... Uppenbarligen.

Helt ok

Nu har mitt sommarlov börjat! Och det kommer bli världens bästa sommarlov. Jag ska vara hemma och bara mysa med mitt lilla barn. Gosa på brorsans lilla tjej, hänga med min bestis som flyttat tillbaka och ladda upp inför sista terminen i skolan. Sommar är den bästa årstiden!

Angående innehållet i föregående inlägg: Vi kommer visst att ha råd med en vagn. Det var ju dumt av oss att inte ha köpt en tidigare och nu har det blivit ett glapp i plånboken som självklart ska komma samma månad som bebito! Men men, snart kommer lön, skatteåterbäringen och min feta föräldrapenning och då jävlar är vi back on track och den svarta Brio Happy'n ska bli min!

För drygt ett år sen levde jag på 10 kr om dagen, åt bara nudlar och knäckebröd och hade inte råd att betala hyran. Det får problemet att vår inte ens än födda bebis inte har någon vagn för tillfället att verka ganska litet. Det var väl det förra problemet som egentligen välkomnade mig in i vuxenvärlden. Eller att vara skilsmässobarn, rotlös, flytta hemifrån som 16:åring och betala egna räkningar. Dra på sig anorexi och depression och ta sig ur det. Ta studenten, jobba, flytta ihop, åka till Kina, börja på högskola, göra slut och flytta isär. Våga leva igen och börja älska. Be om hjälp och vara liten men ändå ta ansvar för livet. Jag har varit vuxen länge. Jävligt länge.

Som tur är har vi hälsan i behåll!

Välkommen till vuxenvärlden. Det är en tanke som slagit mig det senaste Speciellt när jag bittert fick börja inse att allt inte alltid blir som man har tänkt sig. Så korten på bordet, helt plötsligt har vi inte råd att köpa en vagn till bebisen. Hur gärna vi än ville. Inte råd och denna veckan har varit kantad av allmosor som jag tagit emot för att kunna styra upp nån form av förberedelse för den som komma skall inom 23 dagar. Jag fick strunta i vad jag själv ville ha i födelsedagspresent och önskade mig grejer till bebisens säng av pappa. Av mamma fick jag ett babyskydd och snälla faster Tina bistod med spjälskydd, påslakan och en fin filt från IKEA, Tack så mycket! Det är att vara vuxen antar jag. Och att vara förälder, barnet kommer alltid komma först och som det har blivit nu, fråga mig inte hur, så kommer tak över huvudet till vår familj att prioriteras framför den jättefina svarta Brio Happy jag drömt om i 8 månader. Sånt är väl livet. Tack och lov har jag fått låna bärsjal av Marie så jag får väl släpa runt på liten i en sån hela sommaren tills jag snubblar över en hög med pengar och kan casha en vagn. Men det är också cool... hippiestyle alltså. *Intala, intala*. Om DU skulle råka sitta på en hög med pengar men inte orkar att leta upp den väg jag tänker gå för att slänga högen framför mig så är mitt kontonr 8289-1,24 739 258-2 , gåvor är ytterst välkomna! (Ett skämt alltså så ingen behöver reta sig på att jag skamlöst tigger pengar på nätet) ... (Fast det är mitt riktiga kontonummer ooooom någon skulle bli hemskt sugen.)

Hur som har jag idag iaf äntligen fixat med försäkringskassan och intyg från Dafgårds så att jag slipper gå på lägsta föräldrapenningen. Alltid något. Nu ska jag iväg på möte; "Bra mat för dig och din baby", för faan även om barnet inte får åka i värsta coola vagnen så ska den iaf växa upp i ett hem som kan erbjuda bra mat!

Lite bilder på sånt jag fått... Hade jag orkat vara en god bloggare hade jag väl tagit egna kort och slängt upp... men det gör jag helt enkelt inte.

BRAND NEW!

Så kom hon äntligen, min söta lilla brorsdotter! På fredagen den 15:e maj klockan 16.30 kom ett litet underverk till jorden. Så liten, så fin och så alldeless.. alldeless underbar! Välkommen till världen Isabella!

Hon trivdes bra hos världens stoltaste pappa!

Kolla håret! Så fin!

On the house

Bjuder på lite bilder på min stora mage, med snygg sned hormonrand och allt i graviditetsvecka 35. I love it!

JAG FYLLER ÅR IDAG!!!

Hela 23! Det är cool!

Rättelse

De senaste inläggen har varit onödigt mycket klag och lip. Så jag skrapade upp mig själv och tänkte klargöra lite eventuella oklarheter... Om inte annat så för att förhindra dålig karma.

Here goes:

Jag älskar egentligen att vara gravid. Det är en obeskrivlig lycka att vara i ett så välsignat tillstånd som det faktiskt är. Varje gång min lilla bebis sparkar i magen slår mitt hjärta dubbelslag för det är ett tecken på att barnet finns där och mår bra. Det är tufft att gå upp i vikt, speciellt med ätstörningen i bagaget, men det lilla livet i min mage är värt vartenda kilo och varenda sekund av obehag. För den gör jag allt. Även om jag inte alltid känner mig nöjd med min kropp så är jag omåttligt stolt över den nu. Och jag längtar. Jag längtar så fruktansvärt mycket efter att få träffa det lilla barnet, hålla det i min famn, känna dess andetag och se in i dess ögon. Klura ut om bebisen är lik mig eller Daniel och få kalla oss för mamma och pappa, en familj. Detta har jag längtat efter hela livet och nu med 41 dagar kvar så kan jag knappt bärga mig. Men det gör jag, jag kan till och med egentligen tänka mig att gå två veckor över tiden om det innebär att min bebi mår bra när den väl kommer. Vår älskade lilla unge. Och de dagar när det är som värst och jag är som tröttast och har som mest ont ska jag från och med nu alltid påminna mig själv om att all smärta och trötthet i världen lätt är värt ett barn oavsett om man bär det själv eller inte.

Sund

Hur vet du att du är sjukt otränad? *trumvirvel*

Du får träningsvärk under fötterna bara av att gå. *katisch!*

Jo, riktigt så illa är det. Efter flytten av mammas en triljon lådor med onödiga grejer för två dagar sen är jag fortfarande helt slut i kroppen. Det kan aldrig vara bra att vara så här un-fit. Det är dessutom omöjligt att veta om det är för att jag är väldigt gravid nu eller om det helt enkelt är så att jag fortfarande inte kan äta pizza tre dagar i veckan utan att gå upp 100 kilo. Säkert sju gånger om dagen tittar jag på D med ledsna ögon och muttrar: Jag har blivit så tjock. D har tre svar som han alternerar; 1) Ja, men det är ju för att du har svalt en bebis! 2) Mmm och det är sexigt, lägg mer på röven! 3) Suck. Igår fann jag dessutom en antydan till bristningar. Nu kommer de, faan nu kommer de. På höger sida en liten röd prick och på vänster sida om magen tre små röda prickar. Om Gud finns så låter han mig slippa att få fler, jag vill inte, är på tok för ung!!! Jag tvingade D att glo på dem lika länge som jag och bedyra att han kommer att älska mig ändå. Han säger att det inte gör något och är inte så intresserad av att kolla på dem heller. Jag förstår inte varför. Uh, jag känner mig bara så jävla bitter, mina händer är så svullna och gör ont och mina fötter har blivit så jävla stora och svullna att jag nu spräckt två par skor. De var ju redan abnormt stora. D säger att det är för att jag ska stå stadigt på jorden och orka bära vår broiler-bebis. Jag tror att det är bara för att mitt liv lyder under lagen om alltings jävlighet. Hittills har jag känt mig snygg som gravid men those days har gjort sitt. Nu är jag en fet, trött, svullen, grinig snart randig bebisbehållare utan varesig humor eller navel.

Igår och idag flyttade mamma hem. Det var jobbigt som faan och jag och D har väl lite halvt om halvt bestämt att nästa gång vi flyttar så ska det minsann vara värt det. Alltså vårt hus eller en sjukt bra lägenhet där vi får plats läääänge med alla våra ungar som vi ska ha. Lägenheten i Dannys kusins hus var bara en 2,5:a och därför inget aktuellt. Vi ska givetvis kolla på den men vi måste egentligen ha en trea eller fyra. Fast helst ett hus. Det får bli inom ett år.

Hur som... Idag plockade jag och älsklingen i alla fall ett helt gäng med vuxenpoäng - vi traskade iväg till soc och skrev på faderskapsintyget. Vi fick redogöra för hur vi träffades, hur länge vi varit tillsammans, skriva på att barnet tillverkades när det gjordes, att jag inte haft sex med någon annan karl och att D är helt säker på att barnet är hans samt att vi vill ha gemensam vårdnad om vårt gemensamma barn. Hade vi varit gifta hade vi sluppit alltihopa och det hade inte rådit någon tvivel om att mitt barn är hans. Jaja, spännande var det inte men det kändes bra att ha fixat detta innan födseln och tagit det första stora beslutet åt vår kido.

Maj

Man säger ju att livliga barn får man för sina synder så jag har börjat fundera på vilken av alla synder jag och Danny begått egentligen och nu får straff för. De flesta antar jag dock utöver mord och... ja vilka det nu är. Jag har blåmärken på insidan av min kropp från bebins försök att ta sig ut genom magväggen igår när det var sovdags. Idag vaknade liten vid halv sju och fortsatte sina ivriga små försök. Att nån som är så liten och inte ens född än kan ha så starka ben och vassa små fötter är ju ett under i sig. Nu bökas det runt så att hela min kropp ibland skakar och när bebin sträcker på sig måste även jag sträcka på mig, den envisa ungen vägrar acceptera att det inte finns plats. Och så har den hicka på det så att hela magen hoppar rytmiskt. Min lilla älskade unge.

Till mitt lilla brorsbarn som har bf idag: KOM UT NU!!! För vi längtar efter dig!

Första maj idag och jag har slösat bort all skön värme genom att sitta inne och plugga till tenta. Kräks.