Idag var vi på ettårskalas. Utöver att jag njöt av tårtorna, det fina sällskapet, Agnes goa miner när hon öppnade alla fina paket och värmen från vår lilla Elvira i min famn så fann jag gång på gång att mina tankar flög iväg. Bort till det som aldrig blev. Vårt ettårskalas som aldrig blev. Paketen han aldrig fick öppna, istället var det väl några enstaka nallar på kyrkogården som dränktes av otaliga mängder regn. Så saknade jag första julen, våren, sommaren, första tänderna, steget, orden, kalaset, dagis, allt med honom. Och tänkte på allt vi kommer att missa; jularna, kalasen, tänderna, stegen, orden, hela livet. Hela livet utan honom. Allt som bara kommer att bli mer och mer utan honom. Och jag lät det göra precis så där jävla skitont som det gör. Fast ljudlöst av ren vana. Sen tillät jag mig själv att längta efter det ettårskalas vi ska ha. Längtar efter hösten, vintern, julen, vår, sommar, tänder, steg, ord, dagis. Livet. Hela livet med henne. Mer och mer med henne om det får bli som vi vill. Och så upplever jag klyschan som de flesta föräldrar som förlorat och fått kan skriva under på; Sorg och glädje, hand i hand.
Och så kan jag bjuda på lite nyheter om vår lilla kicka. En förväntad nyhet; Hon växer! Precis som hon ska och säkerligen lite till. Nu drygt 4,5 kilo tung och 55,5 cm lång. Alltså ligger hon plus 700 gram och 4,5 cm på hennes ynka 26 dagar långa liv. Fantastiskt! Och som vi älskar henne.
Och så kan jag bjuda på lite nyheter om vår lilla kicka. En förväntad nyhet; Hon växer! Precis som hon ska och säkerligen lite till. Nu drygt 4,5 kilo tung och 55,5 cm lång. Alltså ligger hon plus 700 gram och 4,5 cm på hennes ynka 26 dagar långa liv. Fantastiskt! Och som vi älskar henne.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar