Om tre som blev två och hur det känns nu

Agnes och Isabella. Små människor som betyder hur mycket som helst för mig. Agnes är min Bestis dotter och Isabella är min brors. 09:or. Ett majbarn och ett augustibarn. Och Winston. Junibarnet däremellan. Vi umgicks jämt, i princip varje dag. Det var vi och de tre bebisarna. Men min dog.

Jag skrev ett inlägg för några månader sen om hur otroligt svårt det är att träffa just dessa barn efter att ha förlorat Winston. Jag skrev något om hur deras blotta närvaro, tanken på att se dem och hur de växer skulle få det att isa i kroppen av saknad efter Winston. Jag kände en sådan bitterhet för att han inte växer längre. Bitterhet för att han inte gör någonting alls längre, för det gör man inte när man är död. Då är man bara död. Bara död, såvitt vi vet i alla fall. Jag kunde (kan fortfarande inte) inte förstå varför just mitt barn skulle dö. Inte ville jag att något annat barn skulle dö, inte att någon annan förälder skulle tvingas genomgå det vi blev tvingade till men att se andra levande barn, föräldrar med sina barn, spädde verkligen på känslan av att livet varit så sjukt orättvist mot oss. Av överlevnadsinstinkt så var jag tvungen att sluta träffa andra dem.

Hur som helst så har jag missat större delen av dessa underbara små flickors liv. Agnes och Isabella. Flera månader. Jag har ingen aning om hur Agnes såg ut vid 8 månader. Jag får låna kläder till Lill-Viran av min Bestis som Agnes haft, men jag har aldrig sett dem förut. Jag har ingen aning om hur Isabella såg ut när hon kröp, reste sig, lärde sig gå. Det gör ont att jag missade så mycket med dem. Och det gör ont att det är för att Winston dog som jag inte vet.

Nu träffar jag dem ofta. Vi umgås, går ut och går med barnvagnarna, leker på lekplatser. Det började med att jag någon gång var tvungen att träffa dem och så gjorde jag det bara. Tvingade mig själv att vara redo. Jag höll god min och grät i min ensamhet istället. Sen gick det bättre och bättre för varje gång. Sen kom jag kom till insikt om att Winston är inte död bara för att de lever, deras liv har inget med hans död att göra. Nu går det jättebra. Det går bra och jag är inte så jättebitter och inte iskall, bara lite mer smånedkyld av saknad efter Winston när jag är runt dem. Jag blir glad av att se dem. Uppriktigt glad. Men jag kan inte se dem utan att tänka på att så stor skulle han varit nu. Han skulle också kunnat göra si och så. Också kunnat säga mamma. Och så tänker jag på hur underbart det varit att få höra honom säga mamma. Alltid småkall för att det skulle vara tre bebisar. Men min dog.

Winston bredvid kusin Isabella. Hon två månader och han en månad.

Jag och Bestis ute på promenad med våra förstfödda kottar.