Vi mår lite dåligt just nu. Lite sämre. Både jag och D. Vi sover dåligt och oron ligger tung i luften. Vi gråter en hel massa tårar. Mindre sjöar här hemma. Vi är skadade av att Winston dog - att han dog bara sådär. Vi drar i Elvira. Petar på henne när hon sover. Vill alltid vara nära, alltid förvissa oss om att hon lever, att hon andas. Kanske är det för att det gått ett år sen vårt barn inte gjorde det - andades, levde. Kanske är det för att hon börjar bli lik honom, när han tog slut, i ålder och storlek. Kanske är det för att vi växt ihop så, för att vi vågat tänka och tro att hon kommer att stanna. Vi vet inte, men något är det i alla fall. Svallvågor antagligen. Det är tungt att aldrig kunna, aldrig få tänka och känna att något så hemskt som ett barns död inte händer oss. Innan det hände så tänkte vi så. Vi rationaliserade bort oron och tänkte, kände, trodde att det inte händer oss.
Sen hände det oss och nu är det skyhöga vågor.
2 kommentarer:
Ni verkar tänka i samma banor som jag gör när jag läser ditt inlägg. Jag kan tänka mig att sorgen är extra stark nu, när det gått ett år. Årsdagen gör det så tydligt att allt annat fortsätter, men att ens barn inte kommer tillbaka. Det måste vara särskilt svårt eftersom Elvira blivit lika gammal som Winston blev och att det sammanfaller med hans dödsdag. Inte undra på att känslorna är extra starka nu. Det är nog viktigt att tänka att känslorna har sin naturliga förklaring, så att man inte börjar leta fel hos sin partner och förhållandet får ta smällen. Men ni verkar ju befinna er på samma ställe känslomässigt.
Jag har än så länge inte behövt uppleva att Tildas lillebror vuxit ifatt Tilda. Hon var ju nästan ett och ett halvt år, så det är ett tag kvar tills han är lika gammal. Men jag tror att det kommer att kännas läskigt och att rädslan för att något ska hända honom blir extra stark då. Och det kommer att kännas konstigt när småsyskonen växer om sina storasyskon. Redan nu är det lite sorgligt att träffa våra vänners barn, som är födda efter Tilda, men som nu är äldre än vad hon blev. Det påminner ju om allt som inte blev.
Rå om varandra lite extra.
Kram, Tildas mamma
Tack för din fina långa kommentar hos mig, precis vad man behöver höra när det är jobbigt och svart.
Jag kan också tänka att som du skriver nu, att man blir extra nojig ju närmare barnet når åldern för då det ofattbara hänt, att man börjar kontrollera lite extra, vara mer uppmärksam. Även fast det kan hända närsom om det skall hända, blir man småfixerad av just åldern på barnet man ej har kvar på jorden. Lova blev ju sjuk vid 5.5 års ålder, det är nästans 2 år dit men redan kan jag bekymra mig och är uppmärksam på Alvin, jag tror inte sånt här försvinner pang poff men jag hoppas det en dags lättar så man kan njuta till 99% iallafall.
Skicka en kommentar