Tro, hopp och kärlek

När Winston dog så kunde jag inte tro att det var sant. Jag trodde att jag drömde, den värsta av mardrömmar. Jag kommer ihåg att vi for hem, lämnade Winston på sjukhuset, åkte hem för att hämta kläder till honom. Han dog i bara blöjan. Jag minns att jag stod i badrummet och trodde att det var en dröm. Jag hoppades att jag skulle vakna. Ögonen var mörkt röda av tårarna och jag kände inte igen mig själv. Jag vägrade tro att mitt barn precis gått bort. Före mig. Jag hoppades att han skulle vara vaken när vi kom tillbaka. Jag kunde inte tro på dem som sa att han var död. Vi for tillbaka, klädde på, pussade, kramade, låg bredvid i en säng. Sista gångerna av allt det med Winston. Fast det trodde jag inte på. Jag hoppades att han skulle vakna, leva igen. Och jag sa till dem att det inte var sant att han var död. För jag älskar ju honom och det är bara för hemskt att ens tro på att han är död.

Första natten tänkte jag att bara jag klarar den här natten så kommer Winston att leva imorgon. Jag hoppades att det skulle vara så. Men så blev det inte. Jag trodde att om vi gav honom en vacker begravning, den kärleksfullaste vi kunde tänka oss, då skulle han leva igen. Åh så jag hoppades att det var så det fungerade. Men det gjorde det inte. Så jag tog ett halvår, överlevde ett halvår. När halvåret gått tänkte jag; Ok, nu har jag klarat ett halvår. Förväntansfull önskan om att mardrömmen ska få ett slut. Nu kommer han tillbaka. Jag har ju trott det hela tiden. Hoppats det. Fortsatt älska honom. Så blev det inte. Ingen levande Winston. Inget misstag som döden gjort rättades till. Sen närmade sig året. Och jag kände i hela kroppen; NU, nu kommer han tillbaka. Jag har överlevt ett år. Levt ett år. Varit stark som alla sa att jag var tvungen att vara. Jag har klarat av prövningen. Nu tror jag att han kommer tillbaka. Jag hoppades så att han skulle komma tillbaka. Men gissa vad.. Det gjorde han inte. Inte ens efter ett år då jag gjort allt extra mycket, alltid med honom i tanken och hjärtat. Jag har haft och har tro, hopp och kärlek som kan försätta berg men som tyvärr inte kan ändra på döden. Inte ens ändra död till liv för det mest älskade av barn. Besviken.

Jag och Leos mamma. Vi åker runt till två kyrkogårdar, hälsar på våra pojkar. Kallt, blåsigt. Och vi är mörkrädda båda två. Vi håller oss nära varandra, för det är läskigt på kyrkogårdar. Och det gör ont att våra pojkar ligger där. Så vi tröstar varandra genom att lyssna och nicka. Det tröstar att gråta tillsammans och veta att det inte finns någon tröst. Vi tröstar genom att skratta tillsammans åt alla ljud som skrämmer, vi skrattar och låtsasskäller på våra pojkar som busar och skrämmer mammorna. Vi tror och hoppas att de hör. Vi älskar dem. I bilen hem pratar vi om just det. Tro, hopp och kärlek och vi konstaterar; När det gäller ens barn kan man aldrig ge upp dem. Tron, hoppet och kärleken.

Om lördagen, årsdagen kan jag berätta att den gick bra. Trots allt. Kvällen innan var fruktansvärd och ångestfylld. Jag tänkte hela tiden på sista natten med Winston. Och det gav en enorm ångest och rädsla för att det skulle bli en sista natt med Lillasyster. Vi kollade henne om och om och om. Självklart, bara för att jag var rädd utan dess like så (falsk?)larmade andningslarmet tre gånger den natten. Fruktansvärt. När dagen sen kom så var det vänskap som räddade mig. Min Bestis Mia och min bästa vän Johanna som kommit från Gbg för att stötta. Sms från nära som visade på omtanke och hos Winston fanns massor med vackra nya blommor. Ihågkommen, saknad och det som stod på en liten svart sten med silvertext som någon lämnat vid hans grav visade sig stämma; Älskad från första stund. Inte ens döden kunde ändra på det.