Två år utan

Igår blev Winstons död två år gammal. Och vi fick konstatera att han inte lever idag heller. Knäppt egentligen. Man vet ju att det är så livet och döden står i förhållande till varandra. Det finns inget liv som inte slutar i död. Det finns ingen död som ångrar sig och ger tillbaka till livet. Logiskt och lätt att begripa. Det knäppa ligger väl i att när ens barn dör först så störs ordningen. Den man gav livet kom med en tro om att dens död inte var något som man själv skulle erfara. När ordningen blev fel flög logiken ut genom fönstret. Jag vet att Winston är död. Jag vet det. Men jag har inte förstått det. Jag har inte accepterat det. Jag har inte accepterat att han är död och borta för alltid och att vi aldrig kommer att ses igen. Där acceptansen vägrar infinna sig så bor istället ett litet hopp. Därför blir jag nog lite chockad när tiden bara går, går och går. Det är ingen stor chock, men en liten chock, en sån där som ligger som en klump i magen tillsammans med besvikelsen. Besvikelsen över att tiden gick men livet och döden kunde inte tänka sig att ändra på sina villkor. Inte ens för oss.

Vi köpte blommor och var hos Winston två gånger. Vi pratade om honom och om tiden som var, tiden vi fick och om tiden som gick. Vi var tillbaka i den där dagen när allt tog slut, han kall i mina armar. Förtvivlan. Jag grät en ocean och tillät mig själv att tycka att livet är skit.

Oktober, oktober, jävla oktober

Jag har alltid rader på g. För jag måste skriva. Det är ju min ventil och jag har övertryck mest hela tiden. Så jag kladdar ner rader på kvitton, servetter och papperssnuttar här hemma. Bara för att få ur mig alla ord om vardagen, kärleken, tiden, tankarna, glädjen, sorgen och det dära livet emellan. Men jag är för trött för att ta fram datorn, den står och dammar i ett hörn på obekvämt avstånd från soffan och sängen. Trött för om sanningen ska fram så är det en riktigt jävla uttröttande grej att vara förskollärare och förälder, i alla fall i det fallet där det rör som om barn i exakt samma ålder. Från morgon till kväll och natten igenom är jag omgiven av 1-14 ettåringar. Klart det kan vara kul det med men det är definitivt inte det ultimata (speciellt inte eftersom att E sover så dåligt att ”min barnfria tid” på dygnet reducerats till 1 timme, om jag har tur). Hur som helst, ikväll är det lugnt och jag har det där kliet i fingrarna och behovet att se mina känslor i svart text på vit bakgrund för att inte koka över, sväljas av skiten och dö. Den värsta månaden är ju här.

Oktober.

Mörkaste, kallaste, oktober. Eländiga, ångestframkallande, oktober. Helvetes jävla fanskap till oktober. Svartaste oktober. Sorgligaste oktober. Hela september har jag spenderat med fruktan inför oktober. Jag har känt den i kroppen och den har sakta men säkert närmat sig och bit för bit, rivit små hål i min stackars ärrade själ. Genom de små hålen, där rinner glädjen ut. Och så kommer den tillbaka med förnyad kraft, den stora sorgen. Den långa, stora skuggan när solen står lågt på himlen. Och snart är det kolsvart igen.  Kanske blir det inte så illa vad vet jag, men faktum är att bara vetskapen om att det är oktober i år igen har satt sorgen och saknaden i fokus och kraftigt försämrat mitt allmäntillstånd som annars varit helt okej. I vanliga fall så tänker jag alltid på honom. Varenda dag, i alla situationer. Lika ofta som jag tänker på E. Men jag gör det nästan uteslutande med positiva känslor och glädje för att jag haft honom. Men i oktober, då är det andra känslor förknippade med tankar och minnen kring honom. I oktober är det bara sorg. Så står jag där och bryter ihop på jobbet. Gråter hysteriskt men tyst och kort. I bilen, högt. Mitt i natten, länge, när ångesten och saknaden är som värst så går det inte att torka några tårar, så jag sover på våta kuddar. Oktober, oktober oktober. 5:e idag. 5:e då, för två år sen, och dagarna var räknade, utan att vi visste om det. Vad gjorde vi då? Det då som då var ett nu. Hade vi det bra, var vi lyckliga? Tog vi vara på dagarna? Vilka var vi, vi som var då? 5:e oktober och han levde. Vilka blev vi sen och vart tog de andra vägen? Jag saknar och sörjer dem också. Men mest av alla saknar jag honom. Alltid, alltid, alltid. Men extra i oktober när vår tid tog slut och det stora mörkret kom. 5:e oktober och han levde i 11 dagar till.