Andnigslarmet

Fungerar bra och har inte larmat igen. Hon har det på sig nätterna igenom och vid enstaka sovpass på dagen om vi sover samtidigt. Vi är tacksamma för att vi har det. Men. Skit vad jag hatar det. Jag hatar att vi måste ha det. I alla fall hatar jag att det känns som om vi måste ha det. Jag vet ju att vi inte måste ha det så det jag hatar är väl känslan av att om vi ens för en natt väljer att sova utan det så spottar vi ödet i ansiktet. Utmanar det. Och då riskerar vi att få världens loska tillbaka. Rakt i ansiktet. För ödet utmanar man inte med någon kaxig tro om vinst.

(När jag förresten nu ändå skriver om andningslarmet så kan jag ge ett tips till de eventuella läsande föräldrar som använder Respisence Ditto på sin kotte. Vi tyckte att det var lite meckigt att ha larmet fäst i blöjan under en pyjamas så en alternativ lösning blev en strumpbyxa som klipptes av till ett litet "skärp" att dra på bebisen och sen fäster man larmet i skärpet och eventuellt viker en servett och fäster i larmet så det sitter ännu säkrare. På detta sätt så ser man det jämt, man kan lätt justera hur det sitter och så slipper man leta runt i pyjamasen efter ett larm som lossnat och börjat larma.)