Oro 2.0

Ännu en sak som slår en när man har barn, en helt ny nivå av oro! Han andades konstigt och vi ringde till sjukvårdsupplysningen som tyckte att vi skulle åka direkt till KSS och träffa en läkare. Sagt och gjort så for vi iväg i bilen med lille Winston och vi höll lätt 150 över Billingen, jag med en hand på mitt barn för att se så han andades och en hand på Danny-love som höll på att bryta ihop i fram. Jag hade ångest som inte var av denna värld för att något skulle vara fel på vår lille W. Vi sprang in med honom på akuten, fick ett rum och han blev undersökt av sjuksköterskor och läkare som kom fram tilll... Att det inte är något som helst fel på honom! Men för att vara på den säkra sidan och visa att de tog vår oro på allvar så fick vi stanna över nattten och Winston fick stick i handen som de tog prover ur, och sladdar på bröstkorgen och en grej runt foten som mätte puls, andning och syresättning. Så låg han där i sin lilla balja hela natten och såg så sjuk ut. På morgonen kom personalen in och sa att vi har en kärnfrisk liten pojke och *smack* där satt jag och D i facket för överbeskyddande förstagångsföräldrar! Hans oregelbundna andning var normal och ljudet han har för sig som låter som om han kippar efter luft beror på att hans luftrör är så små och trånga och hans magmun är lite slapp så han har antagligen halsbränna. Och vi som hade panik. Ehehe... Men personalen lugnade oss med att det var ett gott teckenatt vi for in, att det tyder på att vi är bra föräldrar som är måna om vår pojke och att det alltid är bättre att åka in en gång för mycket. Better safe then sorry alltså. Kl 12 åkte vi hem. Det bästa av allt med äventyret, förutom att Winston är frisk, var att jag och D fick ligga i samma pyttlilla säng och W var uppkopplad till maskiner så jag behövde inte vara orolig för att han skulle sluta andas utan att vi skulle märka det. Så även om jag och D var oroliga föräldrar inatt så var vi även bara Jenni och bara Daniel igen som fick ligga tätt tätt tätt och bara kramas.

Winston

Vi har ingen dator hemma så att blogga om hur jag överlever som mamma har blivit lite tricky. Idag har vi en burk så jag tänkte uppdatera lite grann.

Först med ett TACK till alla som varit hos oss med fina presenter, fika och goda råd om hur vi ska överleva som föräldrar.

Det lilla barnet är idag en vecka och en dag och har hittills varit en riktigt snäll och ganska lätthanterlig liten pojke. Första dagarna när vi kommit hem från BB var kaos och jag grät några hav för att han var/är så liten och hjälplös, för att jag inte visste hur jag skulle trösta honom och hur jag skulle kunna ta hand om och vara världens bästa mamma till ett sånt litet underverk. Känslorna stormade och gör det fortfarande och till alla andra blivande föräldrar som likt mig inte lyssnade riktigt när folk ville komma med klyschor som "livet kommer aldrig bli detsamma igen" och "man vet inte vad kärlek är förrän man har fått barn"... Hör denna sång för inget stämmer så väl som just de klyschorna. Livet kommer aldrig bli detsamma. Nu är vi alltid tre. Alltid en familj. Han finns och allt som jag tidigare tyckte var viktigt har fått stå tillbaka för att han ska må bra. Han är mitten på mitt universum sen den sekunden han kom ur mig och upp på mitt bröst. Och det med kärleken... Kärleken den kärleken. Det gör ont i mig när jag inte är på samma kvadratmeter som honom och blotta tanken på att något ska hända honom får mig att vilja dö av ångest och oro. Det är nästan otäckt så mycket jag älskar honom trots att jag bara känt honom i en vecka.

Men allt är inte rosenrött. Inte ens i närheten. Jag sörjer vårt gamla liv och har sjukt dåligt samvete för det. Har ångest över hur knäppt allt blev under förlossningen och jag har dåligt samvete gentemot honom och Daniel och en ständig känsla av att jag inte inte ska räcka till. Jag antar att det är omställningen alla pratade om. Men det blir bättre och bättre för varje dag och kärleken till honom och att bara få ligga och lukta på hans hår och pussa hans lilla näsa gör det värt alla tårar i världen.

När pojken var en vecka så bestämde vi oss för att han ska få det emenenta namnet:

Winston Stig Daniel Green

Första vagnturen i köket
Första badet
Gos hos mamma

Mys hos pappa

För oss det finaste av allt och alla!

MIRAKLET

Älskade lilla unge...

Kl 00.03 efter ett helvete på förlossningen föddes, till ljudet av mina hysteriska svordommar, en liten pojke! 3885 gram och 54 cm lång. Känslan av att få upp honom på bröstet var obeskrivlig och vore jag inte så trött skulle jag berätta allt om det nu men just nu vill jag bara gosa på honom och sova så det får bli en annan dag. Men en sak har jag redan lovat honom, in the true words of Monica från Vänner; I will love you so mutch that no other woman will ever be good enough!

Jag är med Danny på jobbet idag igen. Han är söt och jätteorolig för att något ska starta utan att han är med så han vägrar att åka till jobbet om jag inte åker med. Han är dessutom lättväckt nu och vaknar så fort jag rör mig i sängen. Min älskling. Igår låg vi och klockade sammandragningarna som, innan jag somnade, kom ganska regelbundet med 6 min mellanrum. De gör ont men absolut inte så att jag vill dö på något sätt vilket jag förväntar mig att riktiga förlossningsvärkar ska ge känslan av. Det är lustigt hur jag gått runt och tänkt att min bebis minsann skulle komma i v38 och vara pytteliten. Jag vet ju dock inte vart ifrån jag fick den idén med tanke på att jag fått stå ut med allt elände som man kan tänka sig ska komma i samband med en graviditet; Illamående, svamp, dåligt järnvärde, lågt blodtryck, ont i ligamenten, bristningar, foglossning, vattensamling och annat som är så vidrigt/pinsamt/osexigt att inte ens jag kan med att skriva det. Klart inte min unge skulle ploppa ut tidigare utan plåga mig med det alla väntande fasar för mest: Att gå över tiden *ryser*. Jag vet... det är tre dagar kvar än och risken finns att det är igång, det trycker på neråt, jag klockar lite halvonda värkar as we speak (as I write egentligen), jag mår illa och är lite knepig i magen. Antagligen är det bara pinvärkar som inte leder till något och det är det jag ställer in min på. Hoppet har jag låst in och slängt bort nyckel för, för vi inte inte kompisar längre jag och den lömske jäveln. Mest ligger jag alltså och tycker synd om mig själv för att jag har så ont.

Herregud vad jag tjatar... Helt plötsligt har jag blivit hysteriskt besatt av att leta tecken på att förlossningen är på G alá alla tokiga fruntimmer på familjeliv.se. Men, don't like it? Don't read it!

Igår tog vi årets första dopp i poolen ska jag berätta också. Det var 29 i vattnet och kändes kallt som faan.

Vi har varit på förlossningen!!

För att kolla vart det låg... Nu vet vi så det får hemskt gärna bli allvar vilken dag som helst. Igår trodde vi att det var dags, jag hade förvärkar och onda sammandragningar som inte ville ge med sig trots alvedon och bad. Men neeej då... falskt alarm och vi funderar på att ställa in julen för ungen lär ju inte ha kommit ut innan dess. Hej!

Wild thing

Hos mvc idag så låg bebisens hjärtljud på 145 slag/min och huvudet ligger nedåt men är fortfarande ruckbart. Mitt blodtryck var bra 115/70 och sf-måttet låg på 37 cm. Jag frågade Susanne, vår bm, vad hon trodde att vikten låg på och hon drog till med vad hon kallade en 'vild gissning': 3800 gram! Det är inte lite det. Ett helt kilo mer än min egen och Dannys födelsevikt.

Herregud säger jag bara. Herregud. Och för att göra skadan värre ska jag baka kärleksmums idag så snart det slutar regna och jag kan vagga bort till affären och köpa florsocker.

Att få tiden att gå

En pinsam grej då som jag måste erkänna. Vi glömde rösta. Usch och fy skäms på oss och skäms, det gör vi men vi glömde faktiskt rösta i söndags. Jag blir sur på folk som glömmer sånt eller inte vet eller som vet men som skiter i det och sen förbehåller sig rätten att klaga på att samhället ser ut som det gör. Vi har inte demokrati i Sverige, uppenbarligen inte eftersom att vi har högertrafik trots att resultatet av folkomröstningen blev nej, vi har ingen demokrati och så dum är jag inte att jag tror det men nog fan röstar man trots att det vi röstar för inte gör någon omedelbar skillnad. Men kanske i längden. Någon gång måste det ju bli bättring och upproret startar när svensken fått nog av skiten i stugorna och kräver att få sin röst hörd. Hoppet står väl till att gubb och kärringligan samt moderatjävlarna och egoisterna som styr landet snart lägger näsan i vädret och till att ungarna våra vet bättre. Vi borde röstat.

Istället så åkte vi traktor jag och D i något slags hopp om att skaka ut ungen vår. När vi ändå var ute och åkte passade vi på att se över hagen och harva lite så vi kunde sprida ut gödselstacken. Det är fantastiskt vad Daniel kan mycket och han kommer verkligen bli världens bästa pappa som kan engagera ungarna. Han lär ju vara kung på det eftersom att han kan få till och med mig att tycka att det var skitspännande att sitta en hel dag i traktorn på drängasätet och hjälpa honom dra i spakar till harven. Inte dåligt det. Inte dåligt alls.

Go Danny go!

Kollar haget...

Här sitter jag i traktorn! Dagen efter körde jag lite själv till och med!

Och vet ni... Idag är det bara 10 dagar kvar tills jag får psykbryt för att ungen inte kommit ut än. Allt är fixat; Vagn, säng, babyskydd, skötbord, fylld kyl och frys, BB-väskan packad och idag köpte jag ännu en snuttefilt till liten. Vi har helt klart påbörjat 'Projekt Vräkning Av Bebis' med fikande på stan med vänner så att vattnet kanske går bara för att det skulle vara obekvämt och pinsamt, långpromenader, stark mat och färdknäppar. Det här med att vara gravid känner jag mig färdig med. Nu vill vi bli föräldrar. Än så länge känner jag dock inget som skulle kunna tyda på att det är dags. Inget förutom att jag mår lite illa då och då, har sjukt mycket förvärkar och sammandragningar och foglossningen från helvetet. Allt är precis som det vart det senaste halvåret alltså. Yay!

Ny snuttefilten köpt på Stadium. Egentligen är det en sjal men eftersom att jag har så sjukt svårt för alla nallar, kaniner, beiga färger och annat snuttipluttigt som det så nödvändigt ska vara på allt som är till bebisar så talade denna snygga rätt till mitt hjärta!

Jag köpte även en present till Isabella som jag sen satt barnvakt åt en liten stund när hennes mamma och pappa var och skrev på att hon är deras gemensamma lilla älskling. Hon är så sjukt söt och fin, lilla dockan.

Mera fiskpinnar...

Nyss hemkommen från min och Mias roadtrip och NU HAR VI EN VAGN!!! Så nu kan alla oroliga pusta ut och liten kan få komma när som helst. Vagnen hämtade vi i Ale och sen tog vi svängen förbi Överby (överskattat) och drog runt på Beginners där babyfiltar, snuttefilt och myggnät till vagnen inhandlades och så en sväng på H&M där jag kirrade två amningsbehåar - oh så sexiga. Vi lunchade på Max och hade det allmänt trevligt trots att burgaren var dränkt i dressing och smakade lite blött. Dessutom var vi vuxna och stannade på rastställen för att fika, höll oss till hastighetsbegränsningarna och diskuterade politik och för höga skatter. När jag kom hem fick jag ett trevligt besked - att jag är godkänd på tentan! Woho! Nu önskar jag att E3-mässan snart är slut så att D kan komma hem och vi kan börja vänta på bebis, 15 dagar kvar! Tills dess ska jag sova, jag har gjort på tok för mycket idag.

Och jag glömde nästan det bästa, (eftersom att jag är känslig för andras åsikter och ständigt behöver bekräftelse), när vi kom till tjejen som sålde vagnen så frågade hon när det var dags och jag svarade att det var två veckor kvar sa hon förvånat: OJ?? Med den LILLA magen??

Det är alltså inte alla som tycker att den är stor. Och det tycker inte jag heller. Den är perfekt (bortsett från bristningarna då, för det är enbart fult och de som säger annat de ljuger). Så det så!

Bara en munsbit

Jag har en massa sammandragningar och ligger däckad i soffan. Stundtals är magen helt stenhård och jag borde väl ligga och analysera och spekulera kring en stundande förlossning... men det enda jag kan tänka på är muffins. Jag är så sjukt jävla sugen på muffins. Oavsett form, färg eller fyllning - jag skulle kunna döda någon för en muffin nu.

Fiskpinneblogg

Men jag måste ändå berätta om en bra dag. Det är en dag då man får umgås med sina vänner. Hela dagen har jag hängt med Bestis, vi har packat BB-väskan (lite halvt iaf), vart i stan och gjort ärenden, lunchat, spanat in måleriet i hennes nya lya och ringt på en vagn till oss som jag och hon ska roadtrippa till Ale och hämta på torsdag. En begagnad svart Brio Happy för den ringa summan av 1900! Som hittat! Kvällen rundade vi av med en babyshower som mina töser fixat åt mig. Vi grillade, klämde på magen och hade det trevligt i sommarkvällen och jag fick öppna lite paket åt bebis. Väldigt fint, tack så mycket!

:)

Pictures of Isabella

Alla gillar väl kort på söta bebisar, varesig man känner dem eller inte. Här kommer några på lilla brorsbarnet - enjoy!

Pictures of us!

Jag hade massa kort i kameran som jag inte lagt in i datorn och sen delat med mig av. Så här kommer några från vår vardag den dagen som vi firade två år tillsammans!