Det är ofattbart att 11 månader har gått idag. Jag trodde inte att jag skulle leva ens en dag utan. Nästa gång det gått ännu en månad så har det blivit ett år. Ett sorgeår. Redan nu känner jag att ett sorgeår inte räcker, det kommer att bli ett sorgeliv. Sorg för det livet som slocknade. Winston som kom med ljuset och efterlämnade mörkret.
Varje månad runt den 16:e mår jag sämre - döden är närmare. Jag blir oroligare. Mer rastlös. Tänker mer på om. Om den 16:e oktober förra året hade sett annorlunda ut. Vi fick svar på varför, varför Winston inte kunde leva, det vet vi. Vi vet att det inte hade spelat någon roll om vi inte badat kvällen innan, om vi tagit på pyjamasen, om vi haft annat pålägg på mackorna, om vi släckt lamporna vid en annan tid. Det hade inte spelat någon roll om jag fler gånger, sista kvällen, berättat hur mycket jag älskar honom. Det hade inte spelat någon roll om jag stannat hemma den morgonen. Det hade inte spelat någon roll om D varit vaken, de säger att Winston skulle dött i alla fall. I alla fall. Inte i något fall skulle han kunnat leva med det han dog av. Underutvecklade nerver. Ofta tänker jag på hur livet hade sett ut om vi vetat om att han hade det. Jag frågar mig själv, om vi vetat att han inte skulle leva särskilt länge, hade vi älskat honom mer? Hade vi utnyttjat dagarna med honom bättre? Men nu, 11 månader senare, har jag svaret på den tanken. Där, på den punkten, har mitt dåliga mammasamvete fått ge vika - Om man kan älska sitt barn tillräckligt så gjorde vi det. Vi älskade honom tillräckligt. Jag vet inte hur vi hade kunnat älska honom mer. Han fick allt.
Och han får fortfarande. Så mycket kärlek får älskade lille Winston. Så mycket att det gör ont. Kärleken, den underbara ljuva. Och saknaden, den kalla fruktansvärda. Och längtan, denna olidliga längtan. Allt det gör ont.
Ibland precis lika ont som den dagen. Ibland mer ont för att sekunder som går blir till minuter, timmar, dygn, veckor, månader, snart år - det var så länge sen vi sågs. Ibland mindre ont för att smärtan blivit vardag. Fortfarande gör det dock ont. Hur skulle det inte kunna göra ont att älska och sakna ens egna barn?
11 månader senare och jag har skrattat idag. På babyrytmik med Elvira. Skrattat med henne (som stensov) och för Winston. För att jag måste leva för båda mina barn. Det finns glädje. Och det finns framtid. Det finns liv och jag ser framåt. Framåt och bakåt. Jag har ont men jag lever - idag bara lite mera död.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar