Enligt Allt För Vänsterhänta har våra barn, barn med två vänsterhänta föräldrar 26 % chans att bli vänsterhänta. Jag längtar efter att få veta om LillViran är vänster eller högerhänt. Och således är det också en stor sak jag sörjer, att vi aldrig kommer att få veta det om ett av våra barn. Om han var höger eller vänsterhänt.
Jag är så sjukt trött på det här med sorg och saknad. Det står mig upp i halsen. Jag önskar så att jag bara kunde få en paus från det hela. Att Winston kunde få komma tillbaka, ge luft i mina lungor, att jag kunde slippa vakuumet för en stund. Att jag fick hålla honom, se honom, borra in näsan i hans hals, lukta, känna, se honom i ögonen och säga hur mycket jag älskar honom. Att han bara kunde komma tillbaka en stund så att jag kunde få en paus från klumpen i magen, paus från tomheten i hjärtat. Bara en liten paus där allt kunde få vara normalt, som det skulle vara. Winston och Elvira, båda i famn. Man kan väl tro att nu när det snart gått ett år borde ha blivit normalt igen, att livet gått vidare. Och visst har det det, mitt nya liv med ett dött barn har börjat och tuffat på, med en helt annan ton än tidigare. En ton som fördunklat mitt sinne, svärtat ner mitt innersta väsen. Det är denna mörka ton jag behöver en paus ifrån.
Fast jag fattar att jag egentligen inte ska önska mig det, det är ett slöseri med tid och slöseri med önskningar. Dels för att det är omöjligt och dels för att om det skulle vara möjligt så skulle jag omöjligt kunna släppa honom igen. Det skulle vara lika omöjligt som första gången. Men ändå, om jag bara kunde få en paus.. Speciellt denna månaden behövs den. Nu när han varit död så länge så behöver jag en paus och honom levande en stund. Skitoktober. 9 dagar kvar tills dödsdagen. D-day.
10 min senare: Och så ett tillägg om Elvira. Om hur älskad hon är. Det säger väl kanske sig självt, för hon är ju min unge, mitt sockergryn, min gullegris, min livlina och alldeles extraordinärt fantastisk. Efter att ha skrivit klart gick jag in till henne där hon ligger på sin plats i mitten av vår stora säng. Pytteliten. Jag måste få höra, se, känna att hon lever. Hon snarkar och har små ljud för sig i sömnen. Är varm, mjuk och go. Hon breder ut sig med armarna rakt ut och tar sin plats i världen. Jag lägger mig bredvid en liten stund. Och bara känner hur mycket jag älskar henne. Massor. Obeskrivligt mycket.
Jag är så sjukt trött på det här med sorg och saknad. Det står mig upp i halsen. Jag önskar så att jag bara kunde få en paus från det hela. Att Winston kunde få komma tillbaka, ge luft i mina lungor, att jag kunde slippa vakuumet för en stund. Att jag fick hålla honom, se honom, borra in näsan i hans hals, lukta, känna, se honom i ögonen och säga hur mycket jag älskar honom. Att han bara kunde komma tillbaka en stund så att jag kunde få en paus från klumpen i magen, paus från tomheten i hjärtat. Bara en liten paus där allt kunde få vara normalt, som det skulle vara. Winston och Elvira, båda i famn. Man kan väl tro att nu när det snart gått ett år borde ha blivit normalt igen, att livet gått vidare. Och visst har det det, mitt nya liv med ett dött barn har börjat och tuffat på, med en helt annan ton än tidigare. En ton som fördunklat mitt sinne, svärtat ner mitt innersta väsen. Det är denna mörka ton jag behöver en paus ifrån.
Fast jag fattar att jag egentligen inte ska önska mig det, det är ett slöseri med tid och slöseri med önskningar. Dels för att det är omöjligt och dels för att om det skulle vara möjligt så skulle jag omöjligt kunna släppa honom igen. Det skulle vara lika omöjligt som första gången. Men ändå, om jag bara kunde få en paus.. Speciellt denna månaden behövs den. Nu när han varit död så länge så behöver jag en paus och honom levande en stund. Skitoktober. 9 dagar kvar tills dödsdagen. D-day.
10 min senare: Och så ett tillägg om Elvira. Om hur älskad hon är. Det säger väl kanske sig självt, för hon är ju min unge, mitt sockergryn, min gullegris, min livlina och alldeles extraordinärt fantastisk. Efter att ha skrivit klart gick jag in till henne där hon ligger på sin plats i mitten av vår stora säng. Pytteliten. Jag måste få höra, se, känna att hon lever. Hon snarkar och har små ljud för sig i sömnen. Är varm, mjuk och go. Hon breder ut sig med armarna rakt ut och tar sin plats i världen. Jag lägger mig bredvid en liten stund. Och bara känner hur mycket jag älskar henne. Massor. Obeskrivligt mycket.
1 kommentar:
Jag önskar att jag kunde skriva något som fick dig att må lite bättre, men det kan jag nog inte. Jag känner delvis igen mig i känslorna du beskriver, särskilt tankarna på dödsdagen som kommer närmare och närmare. Inför Tildas dödsdag var jag inställd på att behöva vara ledig från jobbet under alla de dagar som förknippades med hennes död, från 6 juni då hon drabbades av andnings- och hjärtstopp och fram till 10 juni då hon dödförklarades. Jag var inställd på att jag inte skulle kunna fungera alls de dagarna. Jag tänkte mycket på hur det skulle kännas att ett helt år passerat, så lång tid och samtidigt så kort. Jag trodde att jag skulle minnas tillbaka varenda detalj och återuppleva smärtan lika intensivt igen, att varje titt på klockan skulle väcka tankar på vad vi upplevde vid samma tid för ett år sedan.
Till min förvåning blev ingen av dagarna så hemsk som jag förberett mig på. Kanske för att dödsdagen på sätt och vis spreds ut under så lång tid. Vi har inget exakt klockslag att hata, för Tilda gled ifrån oss under flera dagar. Kanske var det också bra att jag pratade om och tänkte mycket på hur jag skulle kunna reagera på dödsdagen. Jag tror att det bidrog till att det jobbiga delvis redan var bearbetat.
Jag hoppas att den 16 oktober blir uthärdlig för dig och din familj. Kanske släpper den mörka känslan taget om dig en aning när ettårsdagen är passerad, ungefär på samma sätt som en begravning kan innebära en viss lättnad efteråt. Men kanske blir det tvärtom, åtminstone just den dagen. Dödsdagen kan ju också vara ett tillfälle att få ur sig sorgen och tårarna, det är en dag då alla andra som känner till vad som hänt har förståelse för att man som änglaförälder mår dåligt.
En sak vet jag i alla fall: även dödsdagen har bara 24 timmar och de där timmarna kommer att passera och mynna ut i en ny dag, även om varje minut kanske känns som en timme och varje timme är lång som en dag. Även de värsta dagarna i våra liv har ett slut.
Kram, Tildas mamma
Skicka en kommentar