Hon är kvar i magen

Jo kära publik, jag är fortfarande gravid. Och extremt less och besviken efter dagens besök på sjukhuset. Det blev tårar när jag fick höra att jag inte öppnat mig något så vi diskuterade, resonerade, funderade och åkte sen hem. Doktorn tyckte inte att det såg ljust ut med en igångsättning, vi fick höra historien om en kvinna som nyss varit inne och kämpat med en igångsättning i fyra dagar utan litet skrikande resultat. Hon fick åka hem och vila efter en skräckupplevelse av värkstorm. Det var dit hon trodde vårt fall lutade. Hon sa att vi med största sannolikhet stod inför två dagars pinvärkar utan resultat och sen skulle vi få åka hem och vänta en vecka till. Mitt planerade snitt verkar hela sjukvården ha glömt bort. De hade gärna behållit oss kvar och låtit oss prova på en igångsättning men de tyckte ändå att vi tog ett "moget beslut" när vi valde att åka hem och avvakta ett gynnsammare läge. Dessutom hade de fullt på förlossningen och D skulle inte få stanna med mig inatt. Pannkaka.

Jag grät hela vistelsen på sjukhuset. Höll jämna steg med de fem barn vi genom väggarna hörde komma till världen. Alla andra verkade ha värkar och få bebisar förutom vi. Vår rumskompis undrade säkert vad alla våra tårar handlade om. Sen grät jag hela vägen hem och lär ju fortsätta ända tills hon är ute och länge därefter. Jag har ångest. Är rädd att hon ska dö i magen på mig, rädd att behöva föda ut en stilla liten bebis, det känns som om varje dag är en kamp för överlevnad för både henne och mig. Inget tyder på att hon mår dåligt på något sätt men min verklighet ser ju annorlunda ut. I min värld så dör barn som ena sekunden ser ut att må hur bra och hur levande ut som helst. Jag orkar inte mer, orkar verkligen inte mer. Detta är verkligen en tålamodets prövning och alla mina reserver är slut. Helt slut. Och ändå är jag nu tvingad att stå ut i några dagar till.




Outhärdligt.