Ljudlöst fall

Det har gått bra på vfun. Tills idag. Jag kände redan när jag vaknade att; Nej, idag är ingen bra dag. Men envis som jag är så gick jag upp ändå och åkte iväg. När jag kom dit kände jag direkt att jag hade en toleransnivå på noll och inget intresse för barnen överhuvudtaget. Och en klump i halsen som bara växte och växte. Antagligen växte den sig så stor att den bestämt påverkade både mitt fysiska och psykiska mående. Klumpen blev till tårar som brände bakom ögonlocken och till envisa sammandragningar. På lunchrasten la jag mig på soffan i klassrummet för att vila lite och försökte stänga ute ljudet utifrån, barnskratt. Men de var där och det ledde till tankar. Tankar på att aldrig höra Winston igen. Att han inte kommer att få bli stor. Inte leka med sina kompisar, aldrig gå i förskoleklass. Den ena tanken ledde till den andra och så började minnet blanda sig i och det värsta av allt kom upp likt en film i mitt inre. Minnet av hur läkaren kommer in med min Winston. Dödsbeskedet. Så likt en slägga slår den omkull mig. Den fruktansvärda känslan och jag är där, i det rummet på akuten igen. Skakar i Winston för att få honom att leva igen, men han är så tyst och så stilla. Så fin och så varm som om han sov först men sen så kall. Och det gör så ont. Överallt. Lite överrumplad men inte förvånad, tog jag mig upp från soffan, styrde mot mobilen och ringde nödsamtal till D som fick ändra sina planer, slänga sig i bilen och hämta mig. Mest för att jag visste att härifrån kommer det inte bli bra. Den känslan som det minnet alltid efterlämnar sig kommer att agera översittare några dagar nu. Så jag låste sen in mig på en toalett och stirrade in i mina nu högröda ögon och på mina strimmiga kinder. Tårar. Jag hatar att gråta när folk ser eller hör, mest för att de vet att de inte kan trösta mig och det leder bara till tre saker. Antingen lägger de huvudet på sned och ger mig en viss blick som säger att de tycker så fruktansvärt synd om mig. Eller så kramar de om mig och säger att de tycker det är så hemskt och att jag får gråta. Det tredje som händer är att de tänker på sina egna barn och tackar högre makter att de fått behålla sina älskade barn och att det är jag och inte de som tvingas leva med mardrömmen. Hur som helst så leder alternativen till att jag bara gråter ännu mer. För jag tycker också synd om mig själv. Och det är förjävligt jävla fruktansvärt hemskt att min Winston inte kunde få leva. Och jag gråter av svart, djup, olycklig avundsjuka. Så där satt jag alltså, inlåst på toaletten och gjorde allt för att snyfta så ljudlöst som möjligt. Vilket är i princip omöjligt.

Sen kom D och skjutsade hem mig.

Ljud inifrån

Jag tänker försöka mig på ett sånt där helt normalt och vanligt inlägg som jag förut kunde skriva. Ett inlägg om den lilla person jag har i magen. Jag kan fortfarande inte skriva något, i alla fall inte så mycket, om någon längtan. När jag känner längtan så är det alltid efter Winston och så vips har längtan bytts ut mot saknad. Oändlig saknad. Jag försöker tänka på den som ska komma som någon som skulle kommit till oss oavsett vad livet slängde efter oss den 16:e oktober. Jag försöker verkligen tänka att hon skulle kommit ändå, att hennes liv inte har med Winstons död att göra. Min logik vet bättre, att vi inte hade velat bli gravida så tätt inpå. Men jag vattnar ibland tanken på att "kanske, kanske hade det blivit så ändå".. Hur som helst, nu skulle jag ju försöka skriva ett vanligt inlägg. Fast detta blir ju iof ett vanligt inlägg för detta är mitt vanliga liv. Ett barn i hjärta, minne och ett barn i magen. Två i själen, för jag älskar och känner dem båda egentligen. Det jag i alla fall, efter mycket trött svammel, nu tänkte dela med mig av var att jag har ett klickande barn i magen. Hon bökar runt och stökar, idag har jag haft en liten fot som envist tryckt och sparkat under mitt vänstra revben. Och något som tydligen ska vara normalt men som jag aldrig varit med om tidigare; ofta när hon rör sig så låter det "klick" från hennes leder. Känns lite skumt.

Allt som oftast när jag står och hänger på vfun så ställer sig ett barn från min klass bredvid och klappar magen eller lägger ett öra intill för att lyssna och känna efter rörelser. De kramar gärna på magen dessutom, det kanske skänker dem någon form av trygghet. Och det ger mig lite värme i min kalla själ att se hur deras små ögon lyser upp av att få en spark i handen. Det är fint.

Från en sak till en annan. Imorgon ska vi kolla på två lägenheter. En av dem ska bli vår, det har jag bestämt för jag är trött på vårt vidriga skitområde nu. Lite flyt och en flytt skulle inte skada oss.

En bit

Jag gör vfu nu. För oss som är invigda i lärarutbildning så betyder det praktik och min sker i en förskoleklass en liten bit utanför stan vi bor i. När Winston lämnade oss hade jag gjort tre veckor av fem och oavsett katastrof som skoningslöst drabbar studenten så vägrar högskolan bjuda på två veckor. Inte ens en dag skulle de kunna bortse från. Och jag snubblade ju på målsnöret vad gällde min utbildning, det var bara ett ex-arbete kvar och en ynka kurs. Så jag tog mig samman nu och gör i alla fall hälften. Mest för att jag är halv nu. Fungerar bara halvt. Ex-arbetet har jag gett upp, jag insåg mina begränsningar och att man inte alltid får den hjälp man blir lovad. Jag skyller inte på någon annan, bara jävla döden dock. Hur som helst.. Hälften av arbetet är gjort och jag gör klart det nästa maj, kombar mammaledighet och studier. Well, det var vfun jag började skriva om. Den hör ju till en kurs som jag känner att jag vill få ur världen så jag har i två dagar nu, några timmar om dagen, lämnat hemmets, tystnadens och ensamhetens trygga vrå för umgänge med ett gäng 6-7 åringar. Åtta arbetsdagar kvar.

Första dagen där var som att gå tillbaka i tiden till den dagen då jag blev ett barn fattigare. Ett minus som aldrig kommer att bli plus. Lärarna och min handledare är guld värda och hade tålamod med alla mina tårar. Jag gick förbi gympasalen där jag befann mig när han dog. Matsalen där jag satt när telefonsamtalet kom. Och när jag kom till telefonen där jag fick beskedet att något var allvarligt fel med min lille pojke, så bröt jag ihop och grät i min handledares famn likt ett barn. Andra dagen gick bättre, barnen var glada att jag var tillbaka och innan de listade ut och vågade fråga så var det undrande blickar på min stora mage och de undrade varför jag blivit så tjock. De vet inget om Winston eller varför jag varit borta så länge. Det har gått bra, tills en rast då jag satt och spelade spel med en flicka. Så kom frågan. Den jag fruktat för att jag inte vet hur jag ska svara.

Har du några barn?

Jag trodde jag skulle ramla av stolen och mitt inre svarade instinktivt; JA!! Winston, min älskade pojke Winston har jag!
Men jag pekade på magen och sa; Ja, ett här vet du ju.
Envisa barnet fortsatte; Ja men har du några barn hemma??
Här blir jag illa till mods och tänker igenom hur eventuella svar uppfattas. Hur sanningen om att mitt barn dött, att barn dör, låter i hennes öron. Skull jag ljuga, bjuda in henne i min värld där Winston fortfarande finns och är 11 månader nu? Så jag gjorde det jag tänkt att jag aldrig någonsin skulle kunna göra. Jag ljög och sa; Nej, jag har inga barn.
Detta accepterade hon och bytte samtalsämne till vart jag skulle sitta på lunchen, som barn gör.

Men av de orden jag just sagt så hade mitt hjärta lämnats i tusen bitar. Den lögnen kändes som att förneka den absolut viktigaste personen i mitt liv, mitt barn. Jag har ju barn! Två stycken faktiskt. De orden har lämnat en klump i halsen av vemod. Det kändes som om jag liksom gav bort en bit av mig själv som inte går att få tillbaka. Och om Winston finns runt mig, i mig, och vet vad jag tänker och känner så hoppas jag så innerligt att han känner och vet att han ÄR mitt barn och att han ALLTID räknas. Alltid.

Gårdagens resultat

Ja, nu har jag då varit iväg på snittsamtal och vet hur ett sånt går till. Det är ett övertalningsförsök med inriktning mot att en vaginal förlossning är Guds gåva till kvinnan där inget går snett. Speciellt är gåvan till mig då jag "är som gjorde för att föda barn" om man medicinskt tittar på hur den förra förlossningen såg ut. Det slutade i alla fall med att jag upptäckte att jag glömt viljan av stål hemma men tårarna gjorde nog susen. Jag har fått ett löfte om snitt av psykologiska skäl om det är vad jag vill, ingen kan eller kommer att tvinga mig till något annat. Seger! Visserligen så gick jag med på att försöka mig på att föda vanligt om det startar av sig självt tidigare men det kan jag väl ta då.

Läkaren var dessutom intresserad av vad Winston dog av och hon ville hjälpa oss med lillasyster. Så hon ser till att vi får träffa en barnläkare redan innan hon är född så att vi kan lägga upp en plan. Det blir tester för hela slanten för att vi ska kunna veta att hon är 100 % frisk.

Och som vanligt en eloge till min bestis som skjutsade dit mig, min räddare i nöd och alla andra lägen. De ringde från sjukhuset och flyttade fram tiden i sista sekund och då kunde Daniel inte följa med. Tack och lov för Mia, en riktig vän.

En ny erfarenhet på väg: NÄL för snittsamtal med en förlossningsläkare, kl 13.30.
Tar med: Ett paket näsdukar och en vilja av stål.

Min bästa väns bröllop

Så här vacker var bruden!

Så här stilig såg brudgummen ut, som 007!

En fin lokal...

Och ett vackert brudpar!

Väntar på vigselakten

Vittnena: Marskalken Joel med ringbäraruppdrag och tärna Jen med brudbuketthållaruppdrag.

Första kortet på de nyvigda makarna Enskog!

De lyckliga tu fick ta emot lyckönskningar och riskastning.

Först mat och kaffe sen bröllopsvalsen till Frank Sinatra.

Lekar som sig bör på bröllop. Niklas ska känna igen Mias händer...

Och Mia ska känna igen Niklas vader.

Ännu lite lek som sen följdes av dans, fest och galej med mer lekar!

Varje gång det klingades i glasen och stampades i golvet fick brudparet kyssas!



Bröllopscupcakesen!

Sen kom natten och min ork rann ut så jag lämnade festen som tydligen höll på ända till söndag morgon! Det var ett vackert bröllop för ett vackert par som nu kommer att få ett vackert fortsatt liv tillsammans som äkta makar, med ett efternamn på dörren, en riktig familj... ♥

Födelsedag

Idag fyller jag år! Jag blir 24.

Ett "därför"

Vi fick ett svar idag. Nu vet vi vad som orsakade vår lille pojkes död och det har totalt omkullkastat det vi tidigare trodde. Vi hade vant oss vid tanken på PSD, detta oförklarliga. Läst sida upp och sida ned om möjliga orsaker om det man inte vet något om. Det hade vi läst till ingen nytta för det var något helt annat.

Idag var vi alltså iväg till sjukhuset för att träffa läkare och ta del av obduktionsrapporten. Bara att gå dit kändes fel och stegen liksom tog emot. Det är ju fel att man som förälder ska behöva göra en sån sak och det kändes i hela kroppen som i flera dagar nu varit orkeslöst rastlös tack vare det som skulle komma.

Och domen blev: Winston hade en skada på hjärnan som uppstod under det väldigt tidiga fosterstadiet. Skada är egentligen fel ord att använda då det snarare handlade om en underutveckling. Han hade nervtrådar som vid någon punkt inte utvecklades som de skulle (de ska bli längre och få kontakt med den grå substansen i hjärnan). Men i Winstons hjärna hade de inte utvecklats och stannat kvar i den vita hjärnsubstansen där det istället bildade ärrvävnad. Denna underutveckling var inget som syntes på Winston, det påverkade honom inte och så länge han levde märktes inget på hans utveckling då han utvecklades helt normalt, tyvärr var underutvecklingen av dessa nerver inte förenat med ett långt liv och det var det som orsakade hans plötsliga död. De kan säga så lite om hjärnan som fortfarande är något av ett mysterium för läkare och därför vet man inte hur skador påverkar. Att det bara var livslängden som påverkades av skadan är det enda vi med smärtsam säkerhet kan veta. Winston kunde inte leva längre än 4 mån med hur hans hjärna såg ut. Men han var frisk tills skadan tog honom ifrån oss. Att detta drabbade oss var en ren djävulsk slump och läkarna har inte ens statistik på att detta hänt förut. Risken att vi ska drabbas igen av detta är lika med noll för det har inget med våra gener att göra, det var en störning i utvecklingen av nerverna i hans hjärna. Det hade inte gått att se på ultraljud och man hade kunnat upptäcka det genom en magnetröntgen men ändå sen inte kunnat göra något för att förhindra det som skedde. Han led inte av det, hade inte ont och var en fullt normalutvecklad bebis. Ett riktigt litet mirakel egentligen. Enligt läkarna så skulle det egentligen blivit missfall av den graviditeten men Winston var stark och envis, han ville leva och träffa oss, uppleva kärlek och berika vårt liv. Vi är oerhört tacksamma för de fyra månader vi fick med honom. Vi och alla vi pratat med i sjukvården som träffat Winston kommer aldrig att se honom som något annat än den pojke han var och han var normal, fullständigt normal och frisk och hans död helt meningslös. "Varför just vårt barn?" kommer vi alltid att fråga oss och vara tvungna att acceptera att vi aldrig får ett svar på. Det finns inga svar på varför barn inte får leva för det är ren grymhet. Vi vill absolut inte att någon någonsin ska tänka att "då var det lika bra det som skedde" just för att Winston var frisk, han led inte och att döden kom och tog honom ifrån oss är fortfarande det mest fruktansvärda som kunde hända. Vi ville få behålla vårt underbara barn, se honom växa upp och lära sig allt han skulle lära sig och uppleva ett helt liv. Nu fick han ett helt liv men det blev alldeles på tok för kort tack vare naturens nyck.

Vi kommer att kämpa för att de ska göra en röntgen på lillasysters hjärna sen när hon har kommit till oss. Vi behöver få veta och utesluta att hon också har en sån här skada. Att risken är lika med noll säger oss inget för statistiken har redan gått emot oss på det allra värsta av sätt. Vi kommer att få ett till samtal med läkaren då vi kan ställa fler frågor som eventuellt kommer upp med tiden då vi smält beskedet lite. Vi ska också då lägga upp en plan för lillasyster.

Allt detta kom som en chock för oss igår och mycket ställdes på sin spets och rördes upp i och med detta nya som vi nu fick ta in och ska förhålla oss till. I min förtvivlan for jag till mvc för att lyssna på lillasysters hjärta då jag var säker på att hon inte mådde bra av den panik och chock jag drabbades av (hjärtat lät bra). Daniel fick vara ledig från jobbet och älskade bestis kom så fort hon kunde. Livlinor.

Så låg det alltså till.. Livet blir inte alltid som man tror och det som ser bra ut på ytan kan dölja det som leder till det mest fruktansvärda. Men det är skönt att veta att vi inte gjorde något fel och med tiden kommer detta att bli ett besked som lugnar.

1 maj och 100 dagar

Idag är det 100 dagar kvar till beräknad förlossning. Jag tar mod till mig och bjuder på ett kort på magen med lillasyster i nu i vecka 26 (blixten är med flit.)

Så här såg jag ut för ungefär ett år sen, då i vecka 26 med Winston i magen.

Där

När Daniel slutat jobbet igår åkte vi till Winston som alltid på fredagarna. Vi flyttade om lite bland alla grejer han har hos sig, stenar med kärleksfull text på och nallar som aldrig kommer att bli lekta med. Han har en liten bil hos sig, en ängel, vackra blommor och en fin färgglad lyckta för ljus köpt på Indiska för många herrans år sen. I ett annat liv. Sen satt vi där en lång stund och vattnade gräset med våra tårar. Smekte med fingrarna över hans namn, graverat i guld på gravstenen, som om man fick röra vid honom lite grann. Det ger en viss ro, att bara sitta där. Han ligger vackert där, även om han såklart hade haft det vackrare hemma hos oss, levande. En fågel flög förbi och började sjunga högljutt. I vårt desperata försök att se tecken från Winston så sa vi att det var han. Så vi satt en stund till, lyssnade, såg, kände, saknade.

Vi älskar honom så mycket.