Det svåra i att sälja en vagn

En svart Brio Happy. Det var vår första barnvagn. Vårt första barns vagn. Alla saker som Winston haft, alla materiella ting som är kopplade till honom är laddade för oss. Laddade med minnen, laddade med känslor och en så stark önskan om att få honom kvar. I en låda i Elviras rum ligger det som var hans, det som inte kändes rätt att låta Viran ärva. En nappflaska, den blå. Hans filtar. Hans täcke. Böcker, kort, nappar. Skedar, haklapp. Kläder som aldrig tvättades. Aldrig får tvättas. I den lådan luktar det Winston. Ljuvligt. Den lådan är bevis på liv. Och i den lådan finns det som inte hade inte funnit om det inte varit död också. En lock från hår som klipptes för tidigt och av fel anledning. Fotavtryck som inte blev bra men som aldrig kan göras om. Handavtryck från en hand som inte kunde öppnas. Kall. För kall. 

Elvira har fått en ny vagn (hon har lånat Winstons hittills). Så den svarta Brio Happyn sattes ut på Blocket idag. Den ska få vandra vidare, om nu någon vill ha den. Även den är laddad men vi fick övertyga varandra, mamman och pappan som så desperat inte vill eller kan släppa taget, fick övertyga varandra om att en bit av hans själ inte finns i vagnen. Att vi säljer den innebär inte att vi säljer eller slänger bort minnet. Vi älskar honom inte mindre för att vi inser att vi har platsbrist och därför säljer hans vagn. Vi vet ju att det är så. Att vi inte behöver ha dåligt samvete. Att det inte är någon big deal. Men ändå... Helvete, tårarna som bränner, ångesten över en så fånig sak som att sälja en vagn gör det till en big deal. Inget är lätt när det gäller det som hör till ett barn som inte finns kvar och kan få nytt när det gamla inte längre behövs.

Winstonälsklingen i sin vagn.

Apropå det här med oro och att kolla sitt barn

När lilltrollet har somnat och vi "kollar" henne gång på gång, så kollar vi ju inte för att se så att hon sover, vi kollar henne för att se att hon lever. Skulle hon ha vaknat till i sängen så vet vi ju med säkerhet att hon kommer somna om men att hon andas och lever det tar vi aldrig för givet, aldrig, aldrig, aldrig. Så när vi kollar Elviran så går vi alltid fram till henne, ser så hon inte har något över ansiktet, stannar och lyssnar på några andetag, trots att hon har andningslarm.

Jag frågar ofta vänner och bekanta runt mig som har barn hur ofta de kollar sina barn när de somnat. Vanligaste svaret är att de kollar någon gång. Att rädslan för PSD finns hos alla föräldrar det har jag förstått men de flesta jag känner oroar sig betydligt mindre för det när deras barn kommit upp i 6-12 månaders ålder.

Nu fattar jag ju att alla föräldrars största skräck är att barnet ska dö. Att grundorsaken till att man kollar till sitt sovande barn någon/några gånger per kväll egentligen är för att säkerställa att barnet mår bra och lever, så är jag övertygad om att det är för alla. Men det jag inte vet och undrar är väl om andra, främst då de föräldrar som inte varit med om de flesta föräldrars värsta mardröm, också lever med tanken, fasan, skräcken varje gång de kollar sitt barn; tänk om hon inte andas. Jag undrar om andra föräldrar, i normala fall (när barnet är friskt), är i stort sett hundra på att deras barn lever men kanske inte så säker på att barnet sover, och därför kollar en extra gång.

Anekdot; Jag är på stan med min vän A och hennes vän B. Vi har alla tre var sitt sovande barn i vagn. Vän B's barn ligger nedbäddat och instoppat i stor tät åkpåse och mössa över ögon, ingosad med filt över ansiktet. Vän B berättar att barnet älskar att sova så och kan sova gott länge i vagnen. In och ut, affär efter affär. Elviran sover och sover, av och på med filtar och åkpåse. Gång på gång drar jag lite lätt i hennes napp för att se att hon suger till lite för att ha kvar den i munnen. Andetagen syns om man stannar upp och kikar lite noggrannare men med jämna mellanrum lägger jag en hand på hennes mage för att känna, vara helt säker. Vän A's bebis har vaknat. Vän B's barn ligger kvar instoppad i vagnen, mamman är säker på att barnet sover. Jag iakttar dem noga, jämför mig med henne. Jämför mitt förhållningssätt till mitt barn med hennes förhållningssätt till sitt barn. Jag dömer henne inte, aldrig för hon har ingen egentlig orsak till oro, hennes barn är friskt och allt är normalt. Men jag, med det jag bär med mig, blir nervös av att hon inte känner på sitt barn, förvissar sig om att hon lever. Efter en timme känns det som om det kryper i min kropp av oro för hennes barn. Jag hamnar själv med hennes vagn och barn, hon kollar runt bland hyllorna och i smyg lägger jag en hand på åkpåsen, väntar på andetag, känner och pustar ut. Men i allra största hemlighet för jag vet ju att det är lite knäppt av mig och kanske trampar på någon tå.

"Älskling, kan inte du springa och kolla så att Viran lever?"

Normalt för oss. Men jag undrar hur långt ifrån det normala vi egentligen är.

En storm som fick lägga sig

När Elvira var tre månader skrev jag ett inlägg om oro. Om hur det stormade hej vilt med orosmoln, om ångest som kröp i kroppen, om tvångstankar som drev mig till ett destruktivt beteende där jag kände mig tvungen att gå och se till Elvira när hon sov var tionde minut. Lugn en sekund och däremellan en ångest som växte i takt med övertygelsen att hon dog ifrån oss i sovrummet. Katastroftankar som mer och mer styrde min vardag när jag var övertygad om att Elviras liv hängde på en skör tråd och att min oro och ständiga bevakning höll henne vid liv. 

Det var tre månader sen, nu är hon snart ett halvår och jag har, trots att jag inte trodde att det var möjligt, släppt lite av oron. Den värsta stormen har blåst förbi. Nu är det mer en jämngrå himmel med glimtar av sol. Jag kom till en punkt då jag insåg att jag var tvungen tänka om och tvinga mina känslor att hänga med på samma spår. 

Brytpunkten var minnet av Elviras tid i magen. En hel graviditet utan glädje, utan förväntan, utan framtidstro, allt blockerat av oro. Jag ser tillbaka på en graviditet jag gått igenom men helt missat det vackra i. Att sorgen efter Winston fanns där, att förvirringen över att ha förlorat ett barn och så snart vänta ett nytt var en faktor, det säger sig självt. Men glädjen och det pirriga förväntansfulla, det fick ingen plats, inte ens ett litet hörn. Jag gav det ingen plats för jag var rädd. Rädd för att se fram emot en bebis som kanske inte skulle komma. Som kanske kom men som inte skulle stanna. Oro för att tvingas föda en död bebis. Jag var livrädd för att säga att jag längtade efter att träffa bebisen i magen för jag ville inte att någon längtan skulle ta plats från saknaden, kärleken, det som hörde till Winston. Jag ville inte säga att jag längtade så att någon skulle tro att jag ersatte Winston, eller att allt skulle bli bra bara för att ett nytt barn skulle komma. Jag var så rädd och så orolig att jag inte ens i ensamhet eller i hemlighet kunde längta, känna tro, vara förväntansfull, glad och känna kärlek till det lilla sparkande barnet i min mage. Graviditeten fick inte ta plats. Istället var det bara sorg, oro, ångest som fick plats. Bara det jag gav plats.

Det blev en brytpunkt när jag nu, när Elvira snart är ett halvår, insåg att hennes första tid i vårt liv, vår fantastiska älskade lillunges tid i min mage är ingen tid jag minns med glädje. Och det känns skit. Verkligen skit. Så jag förflyttade tanken år framåt, så lång tid jag och Elvira får tillsammans, och jag kom fram till att nej, jag vill banne mig inte se tillbaka på hennes liv och inse att det enda jag minns är oro. Jag vill se tillbaka på vårt liv tillsammans och känna glädje, obegränsad av oro. Jag vill kunna se framåt och tänka och tro att Elvira lever. Winston dog men det gjorde inte Elvira, hon lever. Nu och imorgon. Och jag kan, får, måste räkna in henne i vår framtid. Det är det enda som är rätt mot henne och mot mig. Och det var en befriande insikt.

Det är inte alltid lätt dock. Både jag och Daniel kollar henne fortfarande gång på gång när hon sover i vagnen på promenad, när hon sover middag. Det är fortfarande klump i magen. Det är fortfarande en aning tvångsmässigt och lite överdrivet om jag jämför med andra föräldrar jag känner. Men när hon väl somnat för natten så litar vi nu på larmet så istället för att kolla henne 30-40 gånger kollar vi henne 10-15 gånger. En oro utöver det normala, det kommer vi alltid att ha, det är svallvågorna efter att ha förlorat ett barn. Men vårt förhållningssätt har ändrats. Nu tror vi lite mer på livskraft och lite mindre på sköra trådar.

Livsglädje!

Tankar efter kursintrot i förrgår;

Det gick ok.

'Ändra dina tankar och du ändrar din värld'. Det är något jag ämnar gå efter när det gäller sista rycket på utbildningen. Kråksången ska få en positiv sista vers.

Gammal och vis

Jag tycker att det är jobbigt att bli äldre. Verkligen jättejobbigt på de allra flesta sätt och vis. Fast en sak har jag allt kommit på som inte är så jobbigt, utan snarare bra. Än mer självinsikt och än mer självdistans. Jag har haft ett humör som inneburit sju svåra år på mindre än en vecka för kära sambo. Jag har varit ett argt moln som gått och muttrat och fått hysteriska utbrott på minsta lilla. Känslan av att huvudet ska sprängas av irritation. Jag har skällt, skrikit, gapat, förolämpat, svurit, himlat med ögonen, snäst, varit kaxig, otrevlig och elak. Och igår kväll trillade poletten ned; PMS! Och jag insåg att jag inte har tyckt mig lida så jättemycket av det innan, för att jag tyckt att det varit pinsamt! Pinsamt att påverkas av hormoner så till den milda grad att jag blir en fruktansvärd version av mig själv en gång i månaden. Så jag har förnekat att jag lidit av PMS. Och så självinsikten att jag har varit så här, ett ursinnigt monster en gång i månaden i snart 13 år. Självinsikt och självdistans. Och vuxenpoäng till mig, när jag gjort något dumt, sårat någon, så säger jag förlåt. Så låg vi där i mörkret, jag och han med en snarkande unge mellan oss. Jag sa förlåt, han förlät och det kändes ända in i hjärteroten; Att jag har tur som har honom. Och att han är fantastiskt som står ut.

Tankar inför kursintro imorgon;

Fan, fan, faan, F A A A A N, vad jag inte vill och inte orkar.  

/Ångestladdad och gråtfärdig

Skammen, misslyckandet och ett stick i varje ben

Precis när Winston dött och säkert nio månader efter det så visade jag mig knappt ute. Det var en mängd känslor och rädslor som hindrade mig från att göra en så vardaglig syssla som att gå ut. Bland annat hade jag länge endast energi till att knappt gå upp, försöka äta, kanske prata med någon sen försöka sova igen. Dels så var jag rädd för att gå utanför dörren, ut ur vår bubbla, ut till en värld som hade fortsatt snurra på. Livrädd för att livet skulle gå vidare, utan Winston och utan oss. Livrädd för att se något som skulle påminna om honom, påminna om att vi också har ett barn men ett barn som inte finns längre. När jag väl gick ut kunde jag bryta ihop om jag såg en barnvagn, må fysiskt illa av avund och saknad när jag såg en mamma med sitt spädbarn. Länge blundade jag och låtsades som om hyllorna med barnmat, nappar och blöjor på Ica inte existerade. Jag vågade inte gå ut i en värld där barn, andras barn men inte mitt, levde och mådde bra. Jag var så rädd för den saknad och svartaste avund som den vetskapen gav att jag till och med låtsades att mina vänner inte hade barn. Försvarsmekanism och en strategi för överlevnad. Uppräknade är känslor som jag förstår att jag hade, de känns fortfarande logiska. Elvira blev räddningen.

 Men så finns det två känslor till; Skam och känslan av att ha misslyckats. Jag vågade inte gå ut för jag skämdes. Jag minns den känslan så väl, jag och den hann bli bästa vänner under tiden då jag inte såg dagsljus mer än genom ett fönster som aldrig tvättades. Jag skämdes om jag en dag orkade ta mig samman och gå ut, för tänk om någon nu såg mig, någon som visste vad som hänt, såg mig utan tårar och tänkte att 'herregud, hon kan ju inte brytt sig särskilt mycket om sin unge om hon orkar gå och handla, leva och vara som vanligt.' Jag skämdes och tänkte att tänk om någon ser mig helt rödgråten och förstörd och tyckte synd om mig. Jag skämdes för jag är inte van vid att vara den som är svag och den det är synd om. Jag skämdes utan barnvagnen. Jag skämdes sen med en ny stor mage, som om vi gått vidare för fort, glömt Winston och bara skaffat en ny unge. Med tanke på magen skämdes jag till och med för att det var ett bevis på att jag och D haft sex, när vi precis förlorat ett barn så hade vi sex! Det skämdes jag för. Jag skämdes för att jag blev den som förlorat ett barn, den som inte kunde hålla liv i ett barn. Jag misslyckades.

Nu går jag ut, jag lever som vanligt. Men att ha förlorat ett barn, att ha misslyckats så, det skäms jag fortfarande för. Helt ologiskt men svårt att skaka av sig helt enkelt.

*****

Idag fick Elvira femmånaderssprutorna. Ett stick i varje tjockt litet lår. Första märkte hon inte och andra gjorde ont, hon grät men tröstades lätt i min famn. Lite gnällig och medtagen så sover hon nu på alvedon. Vår lilla skrutta...

Frihetens sista dagar

Det är väl typ så det känns. På tisdag börjar allvaret och trots pepp från fina omgivninges invånare så har jag tagit mig en funderare kring varför jag egentligen gör det här. Stress blir svaret. Jag tänker att det egentligen är dumt och överambitiöst att ha ett så högt krav på mig själv, dumt att begära fungerande tankeverksamhet och energi nog att prestera ett examensarbete. Min hjärna är som en gröt mitt uppe i ett intensivt sorgearbete och föräldraledighet. Två pågående parametrar som ska konkurerar med intelligens och en godkänd prestation på akademisk nivå. Stress. Stress är varför. För att jag fyller 25 i år. 25. Och livet ser inte alls ut som jag hade trott att det skulle vid 25 års ålder. Stress för att jag skulle varit färdig nu. Om inte. Och stress för nästa barn, syskon, jobb, stabil ekonomi, hus, bil, resor och ett vuxenliv. Framtiden. På riktigt. Och press. Press som ingen menar som press. Men det är ingen som sagt till mig att >>Jenny, är det verkligen en så bra idé? Kommer du verkligen att orka det, kan du verkligen tänka så klart? Det kommer ju att bli skitjobbigt, alldeless för jobbigt för dig, lägg ner det ett tag till och var bara hemma med Elvira och njut av det. << Jag önskar nog lite (mycket) att någon hade sagt så istället för peppande tillrop som >>Det kommer att gå så bra! Du kommer klara det, du är ju så smart! Då bra att du blir färdig någon gång!<< Prestationsångest. För jag är inte alls lika smart längre. Inte ens i närheten. Och alla kommer att märka det när det går åt helvete. Och då har jag slösat bort tid med Elvira. Bara för att jag snart är 25. Stressad och ställer för höga krav på mig själv. Dum helt enkelt. Fan vilken ångest jag har nu.  

Nu

Elvira är;

Fem månader och nio dagar idag. 

Envis och bestämd.

Nyfiken.

Aktiv.

Glad. 

Social.

Mammig. 

7935 g tung.

67,5 cm lång.

Hon kan;

Sedan länge greppa och föra leksaker till munnen.

Flytta leksaker mellan sina händer.

Slänga leksaker på golvet med flit för att få uppmärksamhet.

Ta tag i sina fötter, höger stortå tycker hon är extra god att tugga lite på.

Rulla från rygg till mage och tvärtom. 

Följa efter oss med gåstolen.

Sitta själv en liten stund.

Spotta och göra brummande ljud.

Skratta högt.

Elvira gillar;

Att bli kittlad på magen.

Sova i famnen.

Att dricka vatten.

Päron.

Brödsmulor.

Napp.

Bada och leka med badankorna.

Elvira gillar inte;

Blöjbyte.

Att hon måste äta.

Sova ensam.

När ungen litar på dig

Pappan; *observant* Det märks att Elvira litar helt på oss nu för hon blottar halsen ofta.

Mamman; *skrattar ihjäl sig* Är du seriös?

Pappan; *gravallvarlig* Ja! Det gjorde hon ju inte i början. Hon litar på oss nu.

Mamman; *skrattanfall tills ont i magen*

D har växt upp med en hög hundar och en miljon katter. He cracks me up!

Jag önskar att jag kunde säga "hela familjen"

Men det är något som jag har svårt för, det stockar sig och fastnar i halsen, hindrar luftvägarna, gör det svårt att andas. Och jag sörjer det. Vi tycker om att umgås, jag, Daniel och Elvira. Vi gör saker tillsammans och det är då jag mår som bäst men så är det alltid en tagg, eller ett hål i hjärtat. För det är inte hela min familj. Vi fattas en. Vi är inte allihop vid bordet när vi äter, eller i badrummet när vi badar, när vi läser godnattsagan eller åker och storhandlar. Jag kan inte säga de orden för då tänker jag på att en av oss, en i vår familj är inte med för han är på kyrkogården. Det känns som om jag säger "hela vår familj" utan att lägga till Winston som saknad så räknar jag bort honom. Och så gör det ont. Ända in i benmärgen. Lika ont som tanken på att han är där och inte här och att han blir borträknad alltid gör. Och jag kan inte säga det för ända sen han försvann har jag varit halv. Heltrasig. Jag önskar att det var lätt att ändra tankar, känslor, sanning och verklighet. Jag önskar att "Nu gör vi det här hela familjen" - var något jag kunde säga, Winstons frånvaro till trots, för Elviras skull. Och för min och Daniels skull. För familjens skull antar jag. För den familjen jag har. Små ord med stor betydelse, små ord jag önskar att jag kunde säga utan närmare eftertanke.

Att påbörja ett avslut

September 2006 påbörjade jag min lärarutbildning. Jag skulle ta examen januari 2010. Det blev inte så. Jag var så nära målet, jag var 2,5 månader ifrån det. Nästan tre och ett halvt år låg bakom mig och så var det så lite kvar. Det kändes konkret, verkligt, så till den grad att jag nästintill kunde ta på den. Min dröm som skulle gå i uppfyllelse. Sen dog Winston och jag snubblade, påbörjade mitt handlösa fall. Alla drömmar gick i kras, framtiden blev grummlig, den kändes hopplös och som något som inte angick oss längre. Framtiden känns lite ljusare med hoppet om att Elvira ska stanna hos oss men drömmen om min utbildning, min lärarexamen, var en av de saker som blev och förblivit abstrakt och overklig. Så längt borta.

Ett tydligt drag i min personlighet är min envishet, jag ger mig inte, jag vägrar ge mig. Och jag tycker att man måste avsluta det man påbörjat, i alla fall när det i slutändan innebär något positivt, då finns det inga ursäkter.

Därav så ska jag på kursintroduktion den 18:e januari. Jag ska skriva klart mitt examensarbete. Det kommer att bli tufft, tråkigt och bara jobbigt att plugga på kvällar och helger.  Det blir till att offra tid, svett och tårar. Vi kommer att få pussla ihop timmar, minuter och vardagen kommer att se ganska annorlunda ut ett tag framöver. Mamma ska hjälpa till mycket med hemmet och med Elviran och tid för mig och D kommer att få vänta. När han kommer hem från jobbet får jag gå till biblioteket och läsa. Jag bävar inför det som komma skall, men det ska bli gjort. Det är ett steg i ledet mot en framtiden som faktiskt angår oss.

Nytt år och löftet jag gav

Det nya året skålade vi in med vänner och orden att "2011 ska bli det bästa året!". Det tror jag nog varje nyårsafton. Aldrig har det dock hänt att ett förgånget år vid sitt slut har fått utmärkelsen. 2010 var inte bara dåligt men det har varit ett tungt år. Jag brukar inte officiellt avge några nyårslöften men i hemlighet råder väl det vanliga; Jag ska äta nyttigare, sluta med läsk och snask, börja träna och allt annat överambitiöst. De löftena brukar alltid skita sig. Men i år ska jag bli bättre så jag avgav ett officiellt löfte som jag tänker hålla och som jag hoppas håller längre än 2011;

Jag ska jobba på det här; Att finna kraft att acceptera det jag inte kan förändra, mod till att förändra de saker jag kan och visdom nog att förstå skillnaden mellan de två.

Och jag ska vara snällare mot mig själv.