Idag är det 13 månader sen Winston föddes. Han hade varit så stor nu, kunnat gå och säga mamma och pappa. Ätit riktig mat och gått på förskola. Han skulle bott med oss här i vår familjs nya hem, i sitt alldeles egna rum. Vi skulle sparkat boll på vår gräsmatta, byggt slott i vår sandlåda, gungat högt, högt, högt på våra gungor. Det var så det skulle vara.
Så här är det istället.
Vi har lagt ned det planerade snittet. Jag har funderat och kommit fram till att en vaginal förlossning antagligen är bäst för oss alla tre. Så om dagar, mindre än veckor handlar det istället om en igångsättning för att jag ska slippa vara gravid med all oro som det innebär för mig. Jag är jättenervös. D är lugn. Han litar på mig och han litar på henne. Han litar på livet. Jag är tyvärr för skadad, för skakad av döden.
Så här är det istället.
Vi har lagt ned det planerade snittet. Jag har funderat och kommit fram till att en vaginal förlossning antagligen är bäst för oss alla tre. Så om dagar, mindre än veckor handlar det istället om en igångsättning för att jag ska slippa vara gravid med all oro som det innebär för mig. Jag är jättenervös. D är lugn. Han litar på mig och han litar på henne. Han litar på livet. Jag är tyvärr för skadad, för skakad av döden.
3 kommentarer:
Visst är det konstigt hur livet kan vända. På ett endaste ögonblick. Jag hoppas kunna bli gravid igen, ännu vågar jag inte. Förstår att graviditeten efter att ha forlorat sitt barn måste vara 9 månader av ångest. Hoppas verkligen att allt går väl denna gång. Lycka till, kramar från en annan änglamamma
hoppas allt kommer gå bra och ordnar sig. Kram
Hittade hit av en slump. Stannade läste och blev berörd. Jag ser fram emot att läsa om det nya lilla livet :)
Sofia
Skicka en kommentar