The best things in life are free

Jo. Det bästa i livet är gratis. Kärleken till ens barn. I alla fall för de allra flesta. Men det känns inte så för oss. Vi visste att vi valde bort vår sinnesro när vi valde att efter att ha förlorat Winston skaffa ett syskon till honom. Vi betalar ett lite högre pris än gratis. Många säger att oro kommer med barn. De är ett paket som hör ihop. Men vår oro är inte obefogad. Vi kan inte ens för en sekund skjuta den åt sidan och tänka; "Det händer inte oss". För det har det gjort. Döden har drabbat oss och den lämnade inga garantier för att den inte kommer drabba oss igen.

Vi har kommit in i det nu. Hon finns här levande, vi ser henne, hör henne, känner henne. Hon är vår och hennes liv och välmående är vårt ansvar. Vi har kommit in i kärleken. All den kärlek som vi hade över när den inte längre fysiskt kunde slösas på Winston, den får hon. Och hon får sin egen kärlek, den som är till för bara henne. Hon får kärleken för att hon är lillasyster och hon får kärleken för att hon är Elvira, alldeles egna Elvira. Och vi fick, utöver kärlek tillbaka från henne, oron. Denna fruktansvärda oro och ångest över att något ska hända henne. Tänk om något händer henne. Det är nu vi börjar betala för att ha förlorat ett barn. Rädslan över att det händer igen är enorm och den tynger oss. Otaliga gånger i timmen blir hon petad och puttad på för att vi ska få se henne dra ett djupt andetag. Inga får utebli. Det blir rutin att om natten vakna av ångest. Se på henne, hon ligger blickstilla, de små nätta andetagen syns inte, hörs inte, hon ser blå ut i ljuset från gatulampan utanför. Man lägger snabbt en hand på henne. Ingen reaktion. Panik. Och på en millisekund hinner tankarna komma; Hon är död. Vem gör HLR? Vad är numret till SOS?? Kommer det att kännas likadant? Vad ska jag säga till alla när jag ringer och berättar? Vi tar de och de blommorna till begravningen. Hon får ligga bredvid Winston. Vi vet hur stenen ska se ut. Klarar vi det igen? På en sekund, innan hon rör sig, så gör sig döden så jävla påmind. Och för oss är den inte främmande så alla planer går fort att göra upp. Men så rycker hon till av att vi skakar henne, hon tar ett djupt andetag, lever och sover vidare. Med oss tätt, tätt intill, alltid halvvakna.

Winston dog ju inte av PSD så det finns egentligen ingen anledning för oss att vara oroliga för det. Men det är vi. Vi är inte rädda för vad Winston dog av, för det förstår vi att Elvira inte kommer att dö av. Vi är rädda för hur han dog. Plötsligt, oväntat, obegripligt. I sömnen. Den som ska vara trygg. Det tynger.

Och så kan jag ju avsluta med att berätta att det trots allt funkar ganska bra här hemma. Det märks att hon är vårt andra barn, vi törs till och med gå ut med henne för vi vet att det inget gör om hon skriker, ingen tänker att vi är dåliga föräldrar som har ett barn som skriker. Amningen funkar inte alls och jag har fått en lättare mjölkstockning och Elvira är för lat för att suga ordentligt.

Och det fanns plats i hjärtat för dem båda. Hjärtat växte och det rymmer båda våra barn på alla sätt och vis.