Tidsfördriv...

Hur många poäng lyckas du skrapa ihop? För att ha haft dator i princip hela livet och gått en medieutbildning är jag förvånansvärt (och nästan pinsamt) kass på att hitta tangenterna i tid. Jag kommer till level 4 och 700-nått poäng. Välj din nivå, tryck på play och kör.

Det beror på

Jag fann ett litet citat, på någon blogg jag ramlade in på;

"
When people you know become people you knew
-Seeing people change
isn't what hurts.
What hurts is remembering
who they used to be.

"

Och jag funderade ännu ett varv på det här med att förlora. Att förlora ett barn har gjort att jag förlorat i princip hela mig och allt det jag trodde mig veta. Allt jag var säker på att jag visste. Hela mitt varande vacklade till och det som inte satt fast ordentligt trillade av. De som inte höll i, höll om, höll ut, de trillade av. Undrar om det är många som saknar mig nu men som inte kan lära känna mig nu. Sorgen står i vägen. Nu med ett annat perspektiv men med samma utgångspunkt ser jag lite klarare. Jag förlorade inte bara mig, jag förlorade många andra på köpet. En del vänskaper gick upp i rök. Andra visade sig betyda mer än de först gav sken av.

Det visade sig alltså, när det väl kom till kritan, att relationer var och är något relativt.

Jag är trött

Får sova i snitt 4-5 h per natt. Har en massa mardrömmar, värk, ångest, oro och är rädd. Och sorgtyngd. Det sliter i själen och känns i kroppen, illamående och noll matlust. Gråter mest hela tiden och känner att jag inte orkar mer. Och dagarna går så långsamt.

Lätt

45 minuter dit. Mötet på NÄL, neonatalavdelningen med barnläkare Johan tog ca 13 minuter. 45 mintuer hem. Och det var det enda som behövdes för att jag och D skulle andas ut lite grann, känna att man hör och ser oss som föräldrar som varit med om det allra värsta och som alltid räknar med det värsta. Vi kommer inte behöva kämpa så förbannat. Inte med detta i alla fall.

På vårt sjukhus i vår stad, med "vår" läkare har vi fått höra att det Winston dog av, det ska vi inte ens tänka så mycket på, inte oroa oss över, för risken att det ska hända igen är lika med noll. På vår desperata vädjan att trots den låga risken ändå kolla upp allt som kan kollas upp fick vi höra; "Njaaa man kan ju kolla, om det verkligen skulle vara nödvändigt. Men det är en stor och dyr undersökning (magnetröntgen) som kräver att man söver barnet och det är ju hemskt farligt och obehagligt. Och sen om man hittar samma skada så kan man ändå inte göra något åt det. Så frågan är ju om man verkligen vill veta?"

Om man verkligen vill veta? Om man verkligen vill veta???!! Klart som faan att man vill veta. Man vill veta om man en dag kommer att vakna upp bredvid sitt livlösa barn eller om man riskerar att få ett samtal från akuten. Man vill veta för att vara säker på att man inget mer kunde gjort, man vill veta att man utnyttjade varje dag till max och fyllde dem med kärlek, bara kärlek. Man vill veta.

Nu, på ett annat sjukhus än det i vår stad, med en annan läkare, så kommer vi att få veta. Risken är enligt dem också lika med noll och de räknar med att hon är frisk men nu fick vi höra; "För er skull kollar vi vad som helst. Det kostar ingenting och är små undersökningar för att ni ska kunna känna er lugna. En ultraljudsundersökning av bebisens hjärna innan ni lämnar BB är det minsta vi kan erbjuda. En magnetröntgen gör vi mer än gärna om ni vill. Bebisen sövs inte och det är en undersökning som inte tar lång tid. Det kostar sjukhuset inget och det är undersökningar vi gör hela tiden. Om ni känner att ni behöver det så ska ni få det. Ni behöver få veta."

Tack underbara doktor Johan!

Innan

vi åker mot NÄL har jag ju såklart inget att göra. Jag väntar ju bara, på stort och smått. Så jag har nu börjat packa och tänker att vi får stå ut med lite kartonger ett tag. Om 19 dagar får vi nycklarna till nya lägenheten och jag har ju lovat mig själv att denna flytt kommer att bli organiserad, lugn och harmonisk. En förlossning mitt i allt ihop kräver ju att logistiken fungerar in i minsta detalj. Så nu börjar jag rensa och packa och sånt vi inte använder. Redan har jag flera kassar med kläder och böcker som ska skänkas till välgörenhet. Mer lär det väl bli och tippen får sig också en rejäl påfyllning. Otroligt vad man samlar på sig skit när man haft 31 respektive 24 år på sig.

Jo

Vi överlevde Winstons första födelsedag, trots det fruktansvärt ofattbara att han inte gjorde det. Dagen tillbringades för min del tillsammans med min bestis när D var på jobbet och den gjordes därför uthärdlig. Vi åkte till honom på förmiddagen med nalle, blommor, ljus, ballonger, en flagga och lite frukost. Vi satt där i några timmar. Jag och D åkte sen tillbaka på kvällen för att han skulle få gratulera sin son. Det hade då varit anhöriga där och Winston hade fått massor med fina blommor och små presenter vilket kändes fint. Vi var hos honom en bra stund där på kvällen och bara höll om varandra, saknade honom, tänkte på hur det hade kunnat vara. Nu är det som det är dock. Men jag kommer aldrig att vänja mig vid att höra D's gråt. Och han kommer antagligen aldrig att vänja sig vid att se mina tårar. Vi kommer aldrig att vänja oss vid att vårt första barn inte lever. Det gör för ont. Vi åt i alla fall bakelse på kvällen. För Winston.


Idag då: Strålande sol och vi ska snart tillbringa två timmar i en kokhet Fiesta utan AC. Idag ska jag och D till NÄL och träffa en barnläkare. De har läst Winstons journaler samt obduktionsrapport och tycker således att det, enbart för vår skull, kan ligga något i att lägga upp en plan för det kommande barnet. Jag är nervös och orolig. Egentligen är det väl inget att vara orolig över, men det har blivit en del av mitt nya, mindre behagliga, state of mind.

Grattis på 1årsdagen hjärtat mitt!

Den vackraste stunden i livet var den när du kom.

Andra graviditeten man genomgår

Är normalt sett inte lika spännande och inte alls lika stort mirakel som första. Detta kan jag skriva under på. Jag följer inte direkt barnets utveckling på en mängd faktasidor som jag gjorde förra gången. Jag tar inte kort på magen för jag märker ju att den växer ändå. Jag har inte lika mycket ångest över att min kropp förändras, jag vet att ångesten är lönlös. Jag för inte dagbok över vad jag är/inte är sugen på och jag läser inte sida upp och sida ned om förlossning. Jag har inte heller så stor panik över att allt inte är fixat och klart tills bebisen föds. Jag vet ju nu att det enda som egentligen behövs är lite kläder, blöjor, mat i någon form och massor, massor, massor med kärlek och närhet från mamma och pappa. Och en napp (livsviktigt!). Allt det andra kan fixas i efterhand och löser sig alltid. Med allt detta i avseende så är jag en helt vanlig mamma som genomgår sin andra graviditet. Jag har även helt vanliga funderingar som blivande tvåbarnsmammor har; Kommer jag att kunna älska nästa barn lika mycket? Hur ska jag kunna känna att tiden räcker till för båda barnen? Räcker jag till? Jag har dåligt samvete gentemot mitt första barn som kommer att vara tvungen att dela oss med någon annan. (Detta låter kanske osannolikt men Winston tar och får, trots att han inte lever, hur mycket tid och känslomässig uppmärksamhet från mig som helst. Det är mer tidskrävande än man tror att vara änglaförälder).

Och jag har helt vanliga tankar och funderingar som en änglaförälder har, betydligt mörkare än vanliga föräldrars. Det är ett av de pris man får betala och vi som förlorat lever ett dyrt liv. Jag finner ingen ro i graviditeten. Jag tror att varje spark var den sista. Jag törs inte köpa något med rädsla för att då straffas för min naivitet. Jag tvivlar på hur jag ska kunna tycka om och älska någon annan än Winston och än mindre den som kom till för att han inte fick leva längre. De första månaderna önskade jag hett att det skulle bli en pojke som vi kunde döpa till Winston och sen flytta långt, långt härifrån och låtsas som om vi aldrig förlorat den riktiga Winston. En desperat plan för att göra verkligheten mer overklig om vi liksom inte låtsades om den. Nu önskar jag bara det i allra största hemlighet några sekunder lite då och då men vet ju att det inte går, det funkar inte så och skulle inte vara rätt. Den största funderingen av alla; Hur länge ska vi få behålla detta barnet?

Och mitt i allt detta växer ett barn. En liten flicka (tills motsatsen är bevisad). Nu är jag och hon tillsammans i graviditetsvecka 33 som innebär:

Kroppen: Trots att magen är stor är det bra att försöka hålla i gång musklerna så gott det går. Promenader, simning och yoga för gravida brukar kännas bra. Vissa kan inte vara aktiva på grund av olika besvär – för att inte gå upp för mycket i vikt kan man kompensera bristen på motion med att inte äta mer än vanligt. Graviditeten gör att du behöver ungefär 300 kalorier extra per dag. Det motsvaras av ett mellanmål med till exempel en tallrik filmjölk med lite flingor, en smörgås och ett äpple. Ju tyngre du blir desto vanligare är det att fötter och ben svullnar. Ligg gärna med benen högt en stund och använd stödstrumpor hela dagen. Det är bra att sätta på stödstrumporna redan innan du kliver ur sängen. Ett bad kan hjälpa.

Barnet: Barnet ökar snabbt i vikt och väger drygt två kilo. Om det skulle födas nu behöver det lite andningshjälp, värme och hjälp med att få i sig mjölk under några veckors tid. Det finns inte längre så mycket utrymme för barnet att vända sig i livmodern, barnet ställer därför slutgiltigt in sig i förlossningsställning. Vanligast är att barnet vänder sig med huvudet neråt. Tre-fyra procent förblir kvar i sätesställning.

Det är nu 55 dagar kvar till beräknad förlossning. Jag vet dock att det inte är mer än 48 dagar kvar, högst. Hon är livlig i magen och på så sätt redan lik sin storebror.

Och i ett lite tafatt försök att vara lite mer normal och ha lite mer av ett "framåt-tänk" så kan jag ju erkänna att jag de sista dagarna funderat en del över vagn och kommit fram till att fick jag önska så skulle klumpiga Brio Happyn helt magiskt förvandlas till en smidig Bugaboo istället. Men den önskningen skulle kosta 10-13000 och det är det väl inte riktigt värt, inte ens 5-7000 för en begagnad. Men det vore nice om man fick en gratis.

Hopplösheten

Nyss var jag hos Winston och satt en lång, lång stund. Jag sitter framför hans gravsten och är så nära honom som det är fysiskt möjligt. Där, en halvmeter under jorden finns askan av hans kropp. Hos mig, i mitt knä, sitter en liten pojke. Min pojke. Han lutar sig bak mot min runda mage och skrattar alltid förtjust när han känner sin lillasysters knuffar inifrån. Hon sparkar alltid mycket när jag är på kyrkogården. Han skrattar för att hennes rörelser kittlar honom. Han är hemskt kilsen och älskar när man busar med honom. Hans hår luktar så gott , det har blivit så lång, och vi kramas. Jag pussar hans runda lena kinder och säger: Jag älskar, älskar, älskar, älskar dig!! Han är nära, så nära. Även om det bara är i min fantasi, så de stunder jag sitter hos Winston så sitter han alltid i mitt knä. Och det är skönt. Alldeles bitterljuvt. Idag tog jag bort alla nallar som tidigare var där, de hade blivit förstörda av regnet och så måste det ju finnas plats för 1årsdagens ballonger. Han fick som vanligt ett ljus och hans mormor hade plockat en stor bukett lupiner åt honom. Jag älskar att sitta där och vara så nära honom som det bara går. Och jag hatar att det inte är på riktigt som han sitter i mitt knä. Jag ser på hans namn på stenen. Smeker med fingrarna över bokstäverna.

W i n s t o n. Vår älskade skatt.

Och gräset vattnas med mina tårar. Det är helt ofattbart att vårt barn ligger begraven där. Mitt och D's första kärleksbarn. Att det är MIN Winstons sten. Det hugger till i bröstet, går en stöt genom hela kroppen varje gång jag, för en kort sekund, inser det definitiva i att han har en gravsten. Det kan man som förälder bara inte förstå.

På vägen hem stannade jag och plockade en bukett med ängsblommor åt Leo. Ännu en själ vars tid på jorden var alldeles för kort. Han rycktes från sina fantastiska föräldrar och syskon. Underbara människor som drabbades så hårt. Han ligger på en annan kyrkogård än Winston. På väg till honom betraktar jag sten efter sten på den kyrkogården. Jag går alltid en lång väg. Förbi kapellet där vi inom loppet av ett år höll begravning för två älskade familjemedlemmar. "Hoppets kapell", där vi inte känt annat än hopplöshet. Jag läser namnen på stenarna och gör alltid snabb överslagsräkning från året de föddes till året de dog. 92-åringar. 74-åringar. 86-åringar. Sen kommer raden som är full av nallar. Raden där små änglar vilar. Bebisar som fötts stilla och tysta med bara ett datum. 4-åringar. 6-åringar. 1-åringar. Där, i den raden, har tiden stannat för så många föräldrar som fått begrava sina barn. Omsorgsfullt valda stenar med ord och symboler, kärleksförklaringar, på. Det ofattbara. Luften är salt där, salt av alla tårar som vittnar om en så oerhörd saknad. Ett parallellt universum. Där vi som tyst går fram och tillbaka för att få hälsa på våra barn är så smärtsamt medvetna om att det faktiskt händer på riktigt. Att barn dör.

Det är en annan värld för andra, också för mig en gång i tiden. Nu lever jag i världen där kyrkogårdarna har rader fulla med barn. De har det bra. De lider inte. Men vi gör det. Och jag fattar inte hur vi egentligen står ut. Hur Leos föräldrar står ut. Hur Mathildas föräldrar står ut. Hur står Lovas föräldrar ut. Kalles föräldrar, hur står de ut? Linus, Isaks, Veras, hur står de ut? Hur står jag och D egentligen ut? Inte har det något med styrka att göra i alla fall.

På Winstons sten sitter ett fint lejon, samma som på hans snuttefilt.

8:e månaden

8 månader sen de tvingade oss att ta farväl. Säga "hej då älskling, nu ses vi aldrig mer på jorden". 8 månader. Det är ingenting i det stora hela.

Jag tänker tillbaka på den dagen då allt blev svart. Då livet förlorade mening. Då jag glömde allt jag lärt mig. Vilket brutalt jävla sätt att förlora allt på. Ett ögonblick så blev det becksvart. Jag tänker tillbaka med rysningar i hela kroppen och en känsla av att vilja fly, men vart skulle jag ta vägen? Så länge jag lever så är ju jag och han så långt bort ifrån varandra som man bara kan komma. På var sin sida.

Livet mitt som jag en dag ska se tillbaka på är uppdelat i tre delar: Livet före Winston. Livet med Winston. Och livet efter Winston. Jag skulle ge allt för att livet i mitten, den lyckligaste tiden, hade fått vara för evigt. Att livet efter aldrig hade kommit. Men vad jag än ger så kan jag aldrig ge tillräckligt. Det som togs går aldrig att få tillbaka.

8 månader och det är fortfarande nattsvart, med enstaka stjärnklara nätter. Jag har lärt mig att gå på mina brutna ben trots att det gör ont för varje steg jag tar. Jag har lärt mig att bära tyngden utan att det syns. Jag har lärt mig le igen och mena det. Jag gör det omöjliga, lever utan mitt barn. Jag har blivit den som kan segla förutan vind. Jag kan nu ro utan åror. Men jag kan aldrig ens tänka på att jag skiljdes från mitt barn, alldeles för tidigt, att jag tvingades ta farväl av vännen min, utan att inom mig fälla tårar.


Winston, mitt mest älskade allt. Min skatt. Snälla kom tillbaka. Kom till oss och till lillasyster. Vi behöver dig.

Aldrig nöjd

Nej det är för svårt att alltid vara nöjd. Vi ska ju flytta, äntligen!! En fin liten 3:a mitt i stan, så centralt det går om man inte vill bo på torget. Den har en söt liten balkong och ska renoveras helt innan vi flyttar. Hyran är i princip skit och inget. Ändå känner jag mig inte nöjd. Jag har lite lätt ångest över tapeterna, valde vi rätt golv och blir det verkligen bra med vita köksluckor? Hur tusan ska vi få plats i de små rummen? Skulle vi valt lägenheten som låg på första våningen istället? Hade vi kunnat få bättre om vi bara väntat lite till? Antagligen skulle vi kunnat få bättre och nu kan jag inte låta bli att leta på hemsidor som erbjuder lägenheter och jag hittar den ena pärlan efter den andra. Faan för min impulsivitet och rotlöshet. Jag försöker påminna mig själv om att jag inte vill bo på första våningen i stan, är otroligt rädd för fönstertittare, inbrottstjuvar och mördare. Och den lägenhet vi ska flytta till är perfekt för oss, för vår ekonomi och vita luckor är det enda jag i längden kan stå ut med. Det blir säkert bra. Men missnöjet gnager i mig ändå.

Skit.

Förlossningsberättelsen

Idag för ett år sen var det en dag kvar med gravidmage innan förlossningen skulle till att sätta igång och världens sötaste, bästa unge skulle komma ut. Jag tänker ofta på förlossningen och speciellt nu när jag är 57 dagar ifrån att på ett eller annat sätt gå igenom mitt livs andra förlossning. Och i brist på annat att göra och eftersom att jag ändå tänker på den så, bättre sent än aldrig: Här är historien om när Winston kom till världen.

***

Graviditeten hade flutit på bra utan några värre komplikationer än lågt blodtryck och dåligt HB. Dock hade den varit kantad av relativt mycket sammandragningar och förvärkar. Hela graviditeten hade jag gått i skolan och när det var ca 3 veckor kvar till beräknad födelse fick jag mitt sommarlov. Bebisen var beräknad till midsommarafton som var den 19 juni det året, 2009. Vårt första barn som vi inte visste könet på.

Den sista veckan innan förlossningen startade var lugn men jag var trött och svullen av sommarvärmen som tryckte över landet. Vi hade startat ”projekt vräkning” och försökte med både det ena och det andra för att få ut ungen. Övertygad om att vara tvungen att gå över tiden ”som alla förstföderskor gör”, så blev jag faktiskt lite förvånad när sammandragningarna helt plötsligt blev regelbundna. Detta var den 16 juni, 3 dagar innan BF.

Vi började klocka sammandragningarna som inte gjorde särskilt ont men som kändes. De var regelbundna och kom med några minuters mellanrum. Vi ringde till förlossningen när det var 5 minuter mellan dem och vi fick rådet att jag skulle ta två alvedon och ett varmt bad. Någon gång runt här så lossnade slemproppen och jag började förstå att nu var det på G. Jag badade och andades mig igenom sammandragningarna som nu började göra lite ont. Till slut ville jag inte bada mer utan klev upp och gick på toa. Såg då att jag blödde lite. Vi ringde in till förlossningen igen och fick rådet att vi skulle komma in för en koll. Sagt och gjort, vi tog ett sista kort på magen, satte oss i bilen och for mot KSS dit vi kom fram vid halv 12 på natten. Sekunden jag gick innanför dörren stannade värkarna av och CTG’n visade på ett piggt barn i magen men oregelbundna värkar. Och den vaginala undersökningen visade till vår stora besvikelse att jag inte öppnat mig ett smack. Vi fick då välja om vi ville stanna kvar eller åka hem. Vi åkte hem med sovdos och var hemma vid 1. Daniel satte upp grinden till trappen ifall jag skulle bli snurrig av sömntabletten och sen gick vi och la oss. Jag somnade direkt och vaknade 6 timmar senare med värkar från helvetet. Nu gjorde det ont på riktigt. Knaprade alvedon och i ett desperat försök att parera värkarna badade jag lite. Vi var modfällda av att inget hänt dagen innan och vi hade en tid till vårt mvc som vi sa att vi kunde gå på och låta vår bm känna hur öppen jag var istället för att åka den långa resan till KSS igen. Så kl 11 infann vi oss på mvc och i väntrummet blev det riktigt jobbigt. Värkarna var intensiva, starka och kom tätt var annan till var tredje minut. Jag hängde på Daniel och stod och gungade och jämrade mig. Barnmorskorna som gick förbi fattade vad som pågick och helt plötsligt hade vi en armé runt oss som tipsade om hur jag skulle andas. I efterhand har vi fått veta att utifrån hur min smärta yttrade sig och hur täta värkarna var så var barnmorskorna oroliga över att de skulle bli tvungna att förlösa mig där på britsen. Men en vaginal undersökning gjordes som visade på att jag inte öppnat mig någonting alls. Här var besvikelsen total. Jag hade så ont till vad som kändes som ingen nytta alls. Vår bm ringde iaf till förlossningen för att rådfråga och berätta status. Förlossningen tyckte att vi kunde bestämma själva när vi ville komma in men att det inte var någon fråga om att förlossningen startat. Vi valde att vänta lite och åka iväg för en fika någonstans.

Vi åkte till OK Q8 och Daniel köpte oss varsin macka sen åkte vi till hamnen för att se på vattnet. Värkarna fortsatte att rulla över mig och det var ett rent helvete att sitta i bilen och ta dem. Det gjorde så mycket ondare än vad ens kunnat föreställa mig och jag hade panik mellan varje värk. Hur som helst så försökte jag peta i mig mackan och precis när vi ätit upp fick jag en stark värk och känner hur det blir vått i trosorna. Jag ser på Daniel och säger ”nu gick vattnet”. Tack och lov hade vi varit förutseende så jag satt på plastad frotté för att inte förstöra sätet. Vi bestämmer oss för att åka till förlossningen och kl 13 blir vi inskrivna. CTG registrerar regelbundna starka värkar var tredje minut och vattenavgång konstateras. Vaginal undersökning visar att jag är öppen för lillfingret. Så frustrerande! Vi får iaf ett förlossningsrum och jag börjar andas lustgas. Sen går det många, många timmar med smärta utan dess like. Jag får akupunktur som inte hjälper ett skit mer än gör ont med nålar på obekväma ställen. Man tar vattnet igen då jag hade flera hinnor och den här gången forsar det ut mängder med fostervatten i takt med varje värk. Varje vaginal undersökning visar att inget händer. Jag börjar bli modfälld och trött av smärtan. Jag hyperventilerar och får mer och mer panik. CTGn visar på bra hjärtljud från bebisen men med jämna mellanrum lossnar banden och det blir tyst. Övertygad om att barnet dör kopplar jag då bort värkarna och ligger och stirrar på maskinen i över en timme. Man sätter istället en skalpelektrod på barnet. Det bestäms att jag måste få en ryggbedövning för att orka. Jag som egentligen inte ville ha bedövning går med på det. In kommer efter ett tag en narkosläkare och presenterar sig. Jag gråter. Jag får sätta mig på kanten av sängen och blir tillsagd att kuta på ryggen. Här blir jag livrädd och börjar protestera. Jag är rädd för nålen och att han ska sticka fel. Värkarna kommer så tätt och jag hinner inte vila mellan och inte få luft, kan inte sitta still. Jag gråter och säger att jag inte vill, stackars narkosläkaren blir lite stressad och ber mig lugna mig. Samtidigt som jag sitter på sängen står Daniel framför mig och fullkomligt badar i allt fostervatten som forsar ur mig. Hans tygskor och jeans är helt genomblöta. Till slut bestämmer jag mig, tar tag i lustgasen och andas djupa andetag, värk eller inte, och tuppar av mot Daniels bröst i någon minut. EDAn läggs och några minuter senare ber jag narkosläkaren om ursäkt för mitt beteende, så gott som smärtfri. Sen somnar jag och sover i vad jag tror är 20 min men enligt Daniel sover jag i långt över en timme. Daniel hinner gå ut och parkera om bilen och ringa några samtal.

När jag vaknar får jag värkstimulerande dropp för att jag ska öppna mig men fortfarande händer ingenting. Det börjar göra ont igen och jag har konstant panik. Lustgasen hjälper men jag är så rädd för att må illa att jag inte lyssnar på kroppen och tar den i tid. Man höjer värkstimulerande och man höjer EDAn. Timmar flyter. Jag ligger på sidan i sängen, gråter och vägrar röra mig. Det gör så fruktansvärt ont och jag är så fruktansvärt rädd. Daniel peppar och är världens bästa stöd. Barnmorskor byts ut med skiften och inne hos oss händer det ingenting. Det blir mörkt ute. Till slut säger bm åt mig att jag måste sätta mig upp annars kommer det inte att gå. Jag vägrar först men sätter mig sen motvilligt upp på en stol vänd bak och fram. Då öppen två centimeter. Daniel sitter bakom och masserar mitt ryggslut. Jag andas lustgas och gråter. 40 minuter senare får jag lägga mig i sängen igen och en vaginal undersökning visar att jag är fullt öppen! Strax därpå börjar det trycka på nedåt och jag sliter tag i barnmorskan och säger att jag måste bajsa! Hon skrattar och säger lite ointresserat och det är bebisen som kommer nu, behöver du trycka på så gör det. Jag säger att ”men jag åt typ ett kilo lassagnette igår och har inte bajsat efter det så skyll dig själv!”. Jag gör iaf som hon säger och ligger på sidan och trycker på i varje krystvärk. Plötsligt vill de ha mig i gynställning istället för på sidan och här börjar kaoset. Sängen går sönder och det går inte sätta dit benstöden. Barnmorskan glömmer av att jag ligger och krystar för livet och det blir ett himla kackel om sängen och en tredje utomstående tas in för att hjälpa till att laga sängen. Bredvid mig står Daniel och är orolig för att de inte ska ta emot barnet som vilken minut som helst är ute. Så säger barnmorskan: Oj så mycket hår jag ser nu! Och jag ser på Daniel som börjar gråta. Han har i efterhand berättat att det var i det ögonblicket som han på riktigt fattade att vi skulle få ett barn, ett riktigt barn. Jag krystar och krystar, tänker att nu jävlar. Jag skriker, svär och håller så hårt jag bara kan om Daniel. Jag är helt innesluten i mig själv och varken hör eller ser någon runt mig. Allt mitt fokus ligger på att ta i för att få ett slut på skiten.

Sen bränner det till utan dess like, huvudet är ute, och jag hör långt bort hur barnmorskan skriker till mig att jag måste trycka på även fast jag inte har värk. Jag gör som hon säger men bedövningen gör det svårt så jag tar i med hela kroppen och så slinker någon ur mig och kl 00.03, den 18 juni 2009 läggs en varm, kladdig liten bebis på min mage. Barnmorskan utbrister: Oj! En så stor bebis! Jag pustar ut och sekunden senare kommer ett litet argt skrik. Jag håller om bebisen, tittar ned lite fort och ser mörkt jättelockigt hår. Sen ser jag på Daniel som till min stora förvåning sitter och gråter! Han ler och gråter. Jag skrattar. Det första vi säger är att stackars liten med så lockigt hår! De frågar oss vad det blev och vi säger i kör att vi inte vågar se efter. Till slut lyfter jag upp bebisen lite och ser en snopp och en pung och utbrister: Det är en pojke! Daniel gråter ännu mer! Lilla pojken får en mössa och man vänder på honom så att han ligger på rygg vilket gör honom riktigt förbannad, han skriker och fäktar med armar och ben. Jag tänkte något i stil med att det var förvånande att en så liten kunde skrika så högt. Daniel får klippa navelsträngen och sen tycker jag att han kan hålla lillen lite. Han får pojken till sig invirad i en filt och aldrig har jag sett någon så stolt och så lycklig som Daniel var när han första gången höll sin son. 3885 gram tung och 54 cm lång, det minsta och finaste vi någonsin sett.

Lycka och kärlek i sin renaste form!

Väntar

Jag har absolut ingenting att göra mer än att vänta. Jag väntar på den 18 juni, Winstons födelsedag. Och på att E3-mässan ska vara över så att D kan komma hem i vettig tid igen. Nu är jag gräsänka i stort sett dygnet runt.Jag väntar på vår flytt. Och jag väntar på att vårt andra barn ska födas. Och på bättre tider som alla andra.

All denna tid med bara väntan att ta mig an lämnar mycket utrymme för tankar och funderingar. En fundering jag har är kring barn som dör och hur det bemöts av den yttre omgivningen. När jag på frågan svarar att den väntade lilla i magen inte är vårt första barn och säger att vår första pojke inte lever längre får jag nästan alltid, efter att de lagt huvudet på sned och tyckt lite synd, en viss handling + kommentar: En blick eller klapp på min runda mage och orden. "Lycka till med detta barnet då". I all välmening, det förstår jag ju självklart men jag tycker ändå att det är en ganska konstig sak att säga. Det är ju inget man skulle säga till en fru som förlorat sin första man men sen gift om sig. En klapp på hennes nyfunna kärlek och orden "lycka till med denna gubben då". Även om jag vet att det inte är menat så, låter det i mina öron som om barn är något man kan lyckas eller misslyckas med och om man misslyckas, barnet dör, så borsta av dig och upp i sadeln för nytt försök. Bättre lycka nästa gång liksom. Konstigt.

Det är sommar nu. Och Winston missar allt. Snart, om 14 dagar, skulle vi firat ettårsdag. Ett fint kalas med färgglada ballonger, tårta, presenter, skratt, glädje och lycka. Istället blir det en födelsedag som är full av tomhet för döden fick i slutändan övertaget. Det är så jävla orättvist. Winston borde fått fira sin första och många, många födelsedagar därefter. Vi hade givit honom det bästa av liv.

Vi kommer att fira, den lyckligaste dagen i våra liv, den ska vi fira. Men det blir inte på rätt sätt. Inte som det skulle fått vara. Bara fel och tomt. Man ska inte överleva sina barn.

Faan vad jag saknar honom. Jag var så lycklig när jag hade honom, det är jag inte längre. Min älskade pojke, jag vill ha tillbaka honom. Det gör så förbannat ont och det tar aldrig slut.

Specialistmödravården

Först fick jag ligga och ta en ctg i en kvart eller så. Det är fint att sitta och lyssna på det rytmiska ljudet av liv som finns i min mage, även om jag är livrädd för en plötslig tystnad som vi inte skulle kunna göra något åt igen. Kurvan blev i alla falla bra och visar på en frisk bebis och inga värkar. Även ultraljudet visade en liten piggelin som sög på tummen, höll om fötterna och grejade. 1,6 kilo tung. Fortfarande en tjej.

Kontrakt skrevs idag på vår nya lägenhet. Vi fick bestämma allt som ska renoveras och det blev ek-parkett i hela lägenheten, vita väggar och vita köksluckor. Så neutralt som möjligt.

Jag vann

Imorgon ska vi på ultraljud och sen skriver vi kontrakt på vår nya lya.Vi har valt och jag vann. Nu är vi rörande överens och den 1 aug går flyttlasset mot centrum. Det blir nog bra. Vi har två månader på oss att packa och svårast kommer bli att öppna Winstons garderob och bestämma vad vi ska göra med alla hans kläder och grejer, det som användes och det som aldrig fick användas. Beslut som jag så hett önskar vi slapp att ta.

Andra mötet på NÄL med Aurora-bm avklarades idag. Vi pratade om kejsarsnittet och jag fick bestämma det som bestämmas kan. Vi lade också upp en plan för om förlossningen startar innan snittdatum. Då kör vi på och försöker göra det så bra som möjligt. Jag fick titta på förlossningsavdelningen, operationsrummet och jag gick därifrån översköljd av information och känslor, trött av fällda tårar, men lite tryggare. Jag vill hoppas att det blir bra.

Flyt

Idag gjorde jag sista dagen på VFU. Det känns otroligt skönt att det är färdig och att jag förhoppningsvis är godkänd och klar med den kursen. Efter att jag varit där och sagt hej då till barnen for jag till mvc och lyssna på mitt barns hjärta som låg på 135 slag/min. Ett fint ljud. Mitt blodtryck är lågt, vilket kan förklara att jag fysiskt mår som jag mår. Kass. Tester, mätningar och blodprover i vanlig ordning.

Sen helt plötsligt, när jag kommit hem, så hände det. Vi fick en lägenhet. Två till och med, ser det ut som, så vi får antagligen välja. Ikväll blir det för- och emot-listor för hela slanten. Jag tänker slåss för den 400 kr dyrare men 1,5 kvadrat större som ska nyrenoveras innan inflytt, 2 vån, inflytt 1 aug. D vet jag tänker slåss för den billigare, mindre på 1 vån med fin em och kvällssol, inflytt redan 1 juli. Idag är jag i alla fall lite glad att vi blir unnade lyxen att komma härifrån och vilken vi än väljer så bor vi i princip sen mitt i stan vilket passar mig utmärkt.

Och jo.. tanken har slagit mig att vi flyttar ifrån hemmet där vi hade Winston. Jag har fullt slagsmål med alla tankar hela tiden och det är sällan jag vinner. Här bar jag honom i nio månader. Här startade värkarna, jag stod i hallen och hängde på D när smärtan och paniken klöv mig på mitten. Jag minns så tydligt hur liten han var där han satt i sin bilstol när vi kom hem med honom, bara några timmar gammal. Jag minns första natten, hur vi vankade omkring med en vansinnig bebis och undrade vad faan vi gett oss in på. Jag ler när jag tänker på värmeböljan som sköljde över landet och Winston hade bara blöja i en månad, allt annat blev sjöblött av svett. Jag minns hur fyllt av liv det var här hemma. Och jag har sen den 16 oktober 2009 levt med den paralyserande tystnaden som uppstod sen han tog sitt sista andetag här. Det handlar inte om att fly och det handlar inte om att gå vidare eller börja om på nytt. Vi kan inte fly, vart skulle vi ta vägen? Och vi kan inte börja om, det skulle innebära att vi glömmer och det kan vi aldrig. Vi kan inte gå vidare för livet tog slut och vi lever nytt liv nu. Winston och minnena tar vi med oss vart vi än flyttar. Han finns i mig och D och det är där hans hem var, är och alltid kommer att vara.