Till, på och från

När Winston varit död i en månad åkte jag och D till IKEA. Spontant. Även om det kändes konstigt att åka iväg och göra en normal grej så var det skönt att komma iväg. Andas någon annan luft. Jönköpingsluft. Vi gick där och var som alla andra. Långt bort från alla som ville oss så väl och såg på oss med sorgsen blick, från bårhus, kapell, begravning, aska och det tysta hemmet. Jag minns att jag grät i bilen på väg dit. Sen där var vi som alla andra på IKEA i Jönköping. Tills vi kom till barnavdelningen. Ångest. Tomhet. Saknad. Vi hade ju inget att köpa där. Ingen kvar att köpa till. Så vi grät utanför barnavdelningen. Jag minns att jag sa till D att jag också vill ha någon att köpa till. Att jag också vill ha barn. Att jag vill ha tillbaka vårt barn. D sa att vi har barn. Bara inte som alla andra. Sen grät jag på vägen hem. Hem till tystnaden.

I helgen var vi på IKEA igen. Mest för att det är skönt att komma iväg lite. Vi lämnade Elvira hos min Bestis. Trots separationsångest så bestämde vi oss för att hon har det bättre hos dem, i ett lugnt skönt hem där hon får ta sin tid med mat och allt än i ett stort varuhus med två stressade föräldrar. I bilen på väg dit pratade vi om Winston. Och så pratade vi om Elvira. Våra två ungar. Precis som alla andra föräldrar pratar vi om våra barn. Men vi har tårar mellan skratten. När vi kom fram var vi som alla andra på IKEA i Jönköping. Tills vi kom till barnavdelningen. Förväntan. Glädje. Jag kramar D och säger >>Vi har också barn! Som alla andra på barnavdelningen. Fast lite gladare.

På vägen hem tänkte vi på vilket hål ett dött barn lämnar. Hur man planerar framtiden efter barnen, de viktigaste. När barnet föds så föds också plats i hjärtat för minnen och upplevelser som barnen kommer innebära. När barnet dör blir det tomt på den platsen. Istället för första smakportionen blir ett hål. Istället för första steget blir där ett hål. Istället för första pulkafärden, första semestern, första doppet i havet, första skoldagen, sista skoldagen, sommarlov, studenten, barn och barnbarn så blir där hål. Hål i hjärtat. Hål som inget annat barn kan fylla för alla andra barn har egen plats för egna minnen och upplevelser. Vi pratade om det och jag sa >Om Winston varit med idag hade han kunnat käka korv med bröd. Det hade han nog tyckt om. Sen grät vi för istället för korvätning på IKEA i Jönköping så blev det ett hål.

Vi torkade varandras tårar. Och bestämde att vi kanske gifter oss nästa år. Käkade pizza. Hämtade hem Elvira och fortsatte livet.