Jag lider...

av dåligt samvete.

För att jag inte kan träffa Isabella och Agnes utan att veta att deras blotta närvaro skulle få det att frysa till is i kroppen på mig av saknad efter mitt eget barn. Jag önskar att jag kunde träffa dem men det går inte. Jag kan inte.

För att jag inte orkar bry mig mer om skolan. Det är inte viktigt för mig längre och jag slösar bara bort mer och mer tid på att låtsas plugga för att jag måste.

Jag lider av dåligt samvete för att vi inte är hos Winston oftare än någon gång i veckan. Jag vill vara hos honom alltid.

Jag har dåligt samvete för att jag bär på ett barn som jag inte bryr mig särskilt mycket om. Jag bryr mig om att den ska få leva men räknar med att den kommer att dö.

Ett dåligt samvete gnager i mig för att jag inte kommer att bli normal igen vilket många verkar förvänta sig att jag ska vara nu efter fem månader.

Jag har dåligt samvete för att jag inte var en bättre mamma till W och jag är rädd att jag inte gjorde allt jag kunde. Jag kunde kanske gjort mer.

Och nu har jag dåligt samvete för att jag inte längre kan producera intressantare blogginlägg än så här.