Magont

Jag har upplevt en sidoeffekt av att man älskar någon så extremt mycket som man älskar sitt barn; Ångesten man får av att veta att de har ont. Winston har ont i magen. Riktigt ont verkar det som. Vi har haft ett litet helvete här hemma (till er föräldrar som har kolikbarn så ber jag om ursäkt för följande klag), Winston har gråtit, skrikit och gråtit. Han äter och är nöjd i ungefär en kvart och sen börjar det. En liten storm av bubblor som gör ont i hans lilla lilla mage och han vrider och vänder helt oförmögen att finna ro. När det är riktigt illa riktigt hör man hur det bubblar i magen på honom och han skriker för full hals och sparkar och slåss med ben och armar helt otröstlig. Min stackars lille pojk. Och jag tycker så synd om honom, det skär som tusen kvinar i hjärtat på mig att jag inte kan göra något för att hjälpa honom. Det enda vi kan göra är försöka trösta och bära, sjunga lite och gå runt med honom på armen samtidigt som man masserar ryggen för att få bubblorna att spricka. När han väl somnar så sover han i högst tjugo minuter åt gången och under de tjugo minuterna hinner hans lilla ansikte förvridas i smärtor ett par gånger, vilket får honom att spotta ut nappen, sakna den och så blir han störd i sin sömn och därav ständigt övertrött. Och jag är övertrött och bara gråter för att jag tycker att det är så jobbigt. Men hur synd jag än tycker om mig själv så är det mest synd om Winston som inte kan förklara för mamma pappa hur det känns. Tack och lov så trivs han rätt bra i famnen på sin pappa så D går och bär och bär tills Winston till slut somnar och nu ligger han däckad brevid mig i sängen. Igår var vi på bvc i alla fall och vägde och mätte och konstaterade att utöver magontet är han frisk och går upp i vikt och längd. Nu väger han 5620g och är 60 cm lång. Stor kille nu min lille spagetti.

Hur som helst så fick vi rådet av tanten på bvc att vi skulle köpa Semper Babydroppar och ge honom 5 om dagen för att hjälpa lilla magen. Så vi hostade upp 158 kr för världens minsta flaska medicin och nu håller vi tummarna för att det ska bli bättre!

Med min nya erfarenhet av hur det känns i mig så kan jag ju lugnt säga att jag inte ser fram emot den dagen Winston lär sig gå och går i i kanter, kommer hem med skrapsår på knäna för att han ramlat på cykel, eller när han slår sig för att han ramlar ur träd, skadar sig på gympan, kommer hem och är skitfull och åker iväg på festivaler och fryser i tält. Usch jag måste snart tänka ut en plan för att hålla honom liten för alltid. Nä... skämtåsido.... eller?

Bara vara bara mamma

Vad gjorde jag förut om dagarna?? Hur kunde jag få 24 timmar att förflyta innan jag hade Winston. Nu hinner jag bara vara mamma. Jag hinner precis att gå upp, amma, böta blöja, bada bebisen, prata med honom, läsa en bok för honom, vyssja, ta promenader så att vi får frisk luft, äta mat och byta en miljon blöjor till, amma, amma, amma och sen natta honom. Sen är den dagen slut, jag däckar utmattad och snart kommer en precis likadan. Det värsta förutom att tiden inte räcker till mer än att vara mamma så blir man dessutom kort i huvudet och kan inte tänka längre än i bebisrelaterade banor. Så när jag nu tänkte blogga lite står det still och när jag pratar med folk kommer jag på mig själv med att inte lyssna ordentligt på vad de säger.

I helgen hade vi iaf en inofficiell välkomstfest för Winston. Daniels kompisar från London, Stockholm och Göteborg var hemma och firade att den lille kommit till världen. Han fick presenter och vi åt mat, glass och herrarna rökte cigarr till hans ära. Väldigt trevligt och Winston sov igenom hela kalaset. Vi var uppe på tok för länge och när han sen vaknade kl 7 dagen efter ville jag mer eller mindre ta livet av mig. Det jag hade fasat för blev ett faktum: No more sovmorgons. Och det gör mig till en riktig bitch, irriterad på det mesta.

Bara nu sitter jag i soffan och känner mig irriterad på att jag inte skriver något intressant alls så jag kan väl lika gärna lägga ner för idag och göra nått nyttigt istället. Typ damsuga, tvätta och bädda rent. Kvinnofällan tar ett extra hårt tag. D är hemma och har semester och tar hand om Winston. Alltså ligger på sofflocket med det sovande barnet på magen så att han inte kan göra något tråkigt som att bidra till ordningen i hemmet. Män. Om kvinnor tog hand om barn på det viset skulle samhället inte röra sig mycket. Nä nu ska jag inte generalisera kring män och kvinnor. Jag vet inget om det, jag vet bara om oss. Jag tar hand om honom med en hand och om allt annat med den andra handen. Faan så bitter jag känner mig nu och tänker dammsuga i rent vredesmod. Grrr.

Ho ho! Jag har fortfarande ingen dator och har i flera dagar längtat efter att få blogga lite. Låta orden flyta på om allt som händer i livet. Och så äntligen sitter jag framför en dator och känner mig helt tom. Inget flow här inte alltså. Så med risk för att späda på denna bloggens fiskpinnestatus så skriver jag bara en kort uppdaterning om det viktigaste...

Winston; Växer, växer och växer... Min lille Wille-kille väger nu 4800 g, ett helt kilo mer än för fyra veckor sen när han kom ut. Vi har nu lärt känna varandra lite mer och jag är så kär i honom så det är ju bara inte klokt. Han är vaken mer och mer och sover bra på nätterna. Till mitt stora förtret sover han i sin egen säng och jag som är anhängare av samsovning fick bite the dust. Hans ögon har slutat vara blå och blivit vackert mörkbruna istället. Nappen är, utöver mina bröst, hans bästa vän och vi busar och gosar hela dagarna.

Kärleken; Att bli föräldrar över natten var ju minst sagt en resa. Och jag och Danny utforskar det nya landet och vårt nya förhållande hand i hand. Vi bråkar så klart som faan och ligger sen om nätterna och berömmer varandra för det vackra barn vi skapat tillsammans och så glömmer vi grälen.

Vardagen; Lägenheten har aldrig varit så städad, jag och kvinnofällan har made peace tyvärr. Jag har aldrig sovit så lite. Aldrig träffat så mycket folk och aldrig kännt att vardagen är så bitterljuv. Ljuv för att jag får så mycket tid med Winston och bitter för att jag får så lite tid för mig själv.

Och såklart...

måste ju någonting vara fel på vagnen vi köpte. Den fina svart Brio Happyn som jag så länge drömde om och sen äntligen fick tag i till ett rimligt pris. Den jäveln sätter igång larmet när vi går in och ut på vår lokala mataffär. WTF?? tänkte jag och svor lite för mig själv när vi blev stannade och ombedda att passera en gång till så att personalen skulle vara säkra på att vi inte snattat nått. Minst sagt pinsamt och extremt jävla störande. Jag och Mia tog en sväng på H&M, Åhlens och Lindex för att se om den satte igång nått där vilket den inte gjorde. Den gången. Den väntar väl tills vi är ute en dag och har shoppat loss och det är skitmycket folk så att jag verkligen får skämmas rejält och utstå blickar som tror att jag är en snattande morsa som stoppat hela vagnen full med maskaror och hårfärg. Vagnjävel. Vi ska köpa en ny sen när W lärt sig sitta och inte behöver liggdel längre.

Jag ska väl förklara också då att det tydligen inte är så jätteovanligt att en del vagnar sätter igång larm i en del affärer. Har man en vagn som larmar så har man otur och har man en affär med känsligt larm har man dubbel otur. Hm... varför är jag inte förvånad att vi har en vagn som larmar och en affär med känsligt larm...?

52 i solen

Som ni kanske märkt så är det en värmebölja och vi har verkligen fått se de negativa aspekterna av att få barn under i den mest tryckande sommarvärmen. Det nya livet blev minst sagt påtagligt när vi fick byta ut ölburkarna mot nappflaskorna, de ljumna sommarkvällarna på uteställena mot innesittande och lata dagar på stranden mot soffan framför en fläkt för att fly värmen. Sommarnattens bravader finns kvar förvisso. Även om de nu istället för festivaler och dans består av blöjbyten, amning och gnällig Winston som svettas likt en, förvisso mycket liten men ändå, hel karl. Jag är stressad som faan och helt i enlighet med mitt som vanligt pessimistiska sinneslag så tänker jag att detta är sista sommaren någonsin och den spenderar jag genom att sitta inne med en kokhet bebis hängandes och sugandes i tuttarna för att inte få värmeslag och torka ut totalt. Kul. Tur för honom att han är så himla söt så att jag, trots att jag är så stressad, iaf får vila ögonen på nått fint. Just nu är vi på kullen och hälsar på och låter dem ta hand om oss lite och jag dövar mitt dåliga samvete gentemot sommaren genom att spendera en dag på landet istället för i stan. Och min plan att efter graviditeten börja äta nyttigt och försöka lägga av med de dåliga matvanorna jag tillät mig själv det har ju brutalt skitit sig för en glass om dagen minst måste ju tryckas ner för att inälvorna inte ska smälta bort. Great.