Döda barn ser ut som om de sover

Och tvärtom. Jag får hjärtsnörp typ 700 gånger om dygnet.

Till, på och från

När Winston varit död i en månad åkte jag och D till IKEA. Spontant. Även om det kändes konstigt att åka iväg och göra en normal grej så var det skönt att komma iväg. Andas någon annan luft. Jönköpingsluft. Vi gick där och var som alla andra. Långt bort från alla som ville oss så väl och såg på oss med sorgsen blick, från bårhus, kapell, begravning, aska och det tysta hemmet. Jag minns att jag grät i bilen på väg dit. Sen där var vi som alla andra på IKEA i Jönköping. Tills vi kom till barnavdelningen. Ångest. Tomhet. Saknad. Vi hade ju inget att köpa där. Ingen kvar att köpa till. Så vi grät utanför barnavdelningen. Jag minns att jag sa till D att jag också vill ha någon att köpa till. Att jag också vill ha barn. Att jag vill ha tillbaka vårt barn. D sa att vi har barn. Bara inte som alla andra. Sen grät jag på vägen hem. Hem till tystnaden.

I helgen var vi på IKEA igen. Mest för att det är skönt att komma iväg lite. Vi lämnade Elvira hos min Bestis. Trots separationsångest så bestämde vi oss för att hon har det bättre hos dem, i ett lugnt skönt hem där hon får ta sin tid med mat och allt än i ett stort varuhus med två stressade föräldrar. I bilen på väg dit pratade vi om Winston. Och så pratade vi om Elvira. Våra två ungar. Precis som alla andra föräldrar pratar vi om våra barn. Men vi har tårar mellan skratten. När vi kom fram var vi som alla andra på IKEA i Jönköping. Tills vi kom till barnavdelningen. Förväntan. Glädje. Jag kramar D och säger >>Vi har också barn! Som alla andra på barnavdelningen. Fast lite gladare.

På vägen hem tänkte vi på vilket hål ett dött barn lämnar. Hur man planerar framtiden efter barnen, de viktigaste. När barnet föds så föds också plats i hjärtat för minnen och upplevelser som barnen kommer innebära. När barnet dör blir det tomt på den platsen. Istället för första smakportionen blir ett hål. Istället för första steget blir där ett hål. Istället för första pulkafärden, första semestern, första doppet i havet, första skoldagen, sista skoldagen, sommarlov, studenten, barn och barnbarn så blir där hål. Hål i hjärtat. Hål som inget annat barn kan fylla för alla andra barn har egen plats för egna minnen och upplevelser. Vi pratade om det och jag sa >Om Winston varit med idag hade han kunnat käka korv med bröd. Det hade han nog tyckt om. Sen grät vi för istället för korvätning på IKEA i Jönköping så blev det ett hål.

Vi torkade varandras tårar. Och bestämde att vi kanske gifter oss nästa år. Käkade pizza. Hämtade hem Elvira och fortsatte livet.

Växtvärk, magknip, hjärnont och hjärtskav.

Vi har sovit dåligt inatt.

Fem i tolv

Det är ofattbart att 11 månader har gått idag. Jag trodde inte att jag skulle leva ens en dag utan. Nästa gång det gått ännu en månad så har det blivit ett år. Ett sorgeår. Redan nu känner jag att ett sorgeår inte räcker, det kommer att bli ett sorgeliv. Sorg för det livet som slocknade. Winston som kom med ljuset och efterlämnade mörkret.

Varje månad runt den 16:e mår jag sämre - döden är närmare. Jag blir oroligare. Mer rastlös. Tänker mer på om. Om den 16:e oktober förra året hade sett annorlunda ut. Vi fick svar på varför, varför Winston inte kunde leva, det vet vi. Vi vet att det inte hade spelat någon roll om vi inte badat kvällen innan, om vi tagit på pyjamasen, om vi haft annat pålägg på mackorna, om vi släckt lamporna vid en annan tid. Det hade inte spelat någon roll om jag fler gånger, sista kvällen, berättat hur mycket jag älskar honom. Det hade inte spelat någon roll om jag stannat hemma den morgonen. Det hade inte spelat någon roll om D varit vaken, de säger att Winston skulle dött i alla fall. I alla fall. Inte i något fall skulle han kunnat leva med det han dog av. Underutvecklade nerver. Ofta tänker jag på hur livet hade sett ut om vi vetat om att han hade det. Jag frågar mig själv, om vi vetat att han inte skulle leva särskilt länge, hade vi älskat honom mer? Hade vi utnyttjat dagarna med honom bättre? Men nu, 11 månader senare, har jag svaret på den tanken. Där, på den punkten, har mitt dåliga mammasamvete fått ge vika - Om man kan älska sitt barn tillräckligt så gjorde vi det. Vi älskade honom tillräckligt. Jag vet inte hur vi hade kunnat älska honom mer. Han fick allt.

Och han får fortfarande. Så mycket kärlek får älskade lille Winston. Så mycket att det gör ont. Kärleken, den underbara ljuva. Och saknaden, den kalla fruktansvärda. Och längtan, denna olidliga längtan. Allt det gör ont.

Ibland precis lika ont som den dagen. Ibland mer ont för att sekunder som går blir till minuter, timmar, dygn, veckor, månader, snart år - det var så länge sen vi sågs. Ibland mindre ont för att smärtan blivit vardag. Fortfarande gör det dock ont. Hur skulle det inte kunna göra ont att älska och sakna ens egna barn?

11 månader senare och jag har skrattat idag. På babyrytmik med Elvira. Skrattat med henne (som stensov) och för Winston. För att jag måste leva för båda mina barn. Det finns glädje. Och det finns framtid. Det finns liv och jag ser framåt. Framåt och bakåt. Jag har ont men jag lever - idag bara lite mera död.

Traumatiserad

Idag har Elvira blivit passad av min bestis - hennes moster Mia. Jag har varit hos psykologen för att vårda min psykiska hälsa. Det var till henne jag skulle men mötet slutade med att hon av oro för min fysiska hälsa fixade ett akutbesök hos läkare på vårdcentralen. Yrsel, darrhänthet, huvudvärk, suddig syn, kallsvettig, ohjälplig trötthet, hjärtklappning, överdriven törst och overklighetskänsla pekade oroväckande mycket mot diabetes som vi har både typ 1 och 2 av i släkten. Elvira fick vänta på mamma i två och en halv timme när diverse prover skulle tas. Blodtryck, blod och urinprover samt grundlig undersökning visade att min kropp är frisk som en nötkärna. Slutsatsen blev att jag har en fysisk reaktion på den stress det innebär att inom loppet av ett och ett halvt år vänta barn, få barn, förlora barn, vänta barn, få barn, och ständigt frukta att åter förlora barn. Sorgen, kärleken. Han kallade det ett trauma som nu tar sig fysiska uttryck. Psykosomatiskt alltså.

För att trösta mig som nu fått diagnosen; sjuk av oro, och för att fira att jag inte har diabetes köpte vi 2 liter Cola och en stor påse Kexchoklad. Skål!

Andnigslarmet

Fungerar bra och har inte larmat igen. Hon har det på sig nätterna igenom och vid enstaka sovpass på dagen om vi sover samtidigt. Vi är tacksamma för att vi har det. Men. Skit vad jag hatar det. Jag hatar att vi måste ha det. I alla fall hatar jag att det känns som om vi måste ha det. Jag vet ju att vi inte måste ha det så det jag hatar är väl känslan av att om vi ens för en natt väljer att sova utan det så spottar vi ödet i ansiktet. Utmanar det. Och då riskerar vi att få världens loska tillbaka. Rakt i ansiktet. För ödet utmanar man inte med någon kaxig tro om vinst.

(När jag förresten nu ändå skriver om andningslarmet så kan jag ge ett tips till de eventuella läsande föräldrar som använder Respisence Ditto på sin kotte. Vi tyckte att det var lite meckigt att ha larmet fäst i blöjan under en pyjamas så en alternativ lösning blev en strumpbyxa som klipptes av till ett litet "skärp" att dra på bebisen och sen fäster man larmet i skärpet och eventuellt viker en servett och fäster i larmet så det sitter ännu säkrare. På detta sätt så ser man det jämt, man kan lätt justera hur det sitter och så slipper man leta runt i pyjamasen efter ett larm som lossnat och börjat larma.)

Just chillin'

En minut och sexton sekunder av henne. Min lilla, fina, goa bebis.

Viljan finns

Jag vill skriva om hur det går. Att det går bra, att Elvira sover bra på nätterna, att hon inte skriker utan relativt uppenbar anledning och att hon växer så duktigt. Jag vill skriva om hur mycket vi älskar henne och om hur glada vi är för att vi har henne. Jag vill skriva om hur lätt det är. Och jag vill skriva om hur svårt det är. Om hur tungt allt är, hur ont vi har. Om våra skratt och om våra tårar. Jag vill skriva om hur fint det är att se på henne,uppleva det underbara i att känna hennes värme, närhet och liv. Hur bitterljuvt lik hon är sin bror. Hur det lilla barnet ibland ser ut exakt som honom, men inte är han. Och jag vill skriva om hur frustrerande det är att hålla henne samtidigt som man saknar att hålla Winston. Jag vill skriva om den överväldigande känslan av kärlek och saknad och om hur ont det gör att inse att hon inte alls fyller något hål. Och om hur ont det gör att världen runt oss verkar tro det. Jag vill skriva om hur bra hon fyller våra famnar men samtidigt beskriva känslan av att famnen ändå är halvtom. Eller halvfull. Vilket som. Aldrig hel i alla fall.

Men jag har inte ord som täcker in det.

Annonserat

Så här blev Elviras födelseannons som vi satte in i vår lokala tidning för några veckor sen. Det var ju det där med glädjen och sorgen.