Underbart är kort

Abstinens

Idag kan inget trösta. Sparkandet i magen flyter på bra och vittnar om en framtid utan Winston. Det blir en rörelse inifrån mot tiden med henne och utan honom. Jag är rädd för den dagen jag ser på henne och känner tacksamhet. Kommer det då vara en bra sak att Winston inte fick finnas längre? Nej, nej, NEJ! Nu vrider det sig i hjärtat för att jag ens skrev orden. Det kommer ALDRIG att vara en bra sak att han inte fick finnas. Han skulle fått finnas, han skulle leva. Det finns ingen mening med att han dog, ingen alls. Det var inte meningen att han skulle dö. Barn ska inte dö. Han behövde få finnas för sin egen skull. För vår skull. Jag behöver ju honom. Just nu mer än vad jag behöver henne. Just nu bara honom och i framtiden båda två.

Idag kan inget trösta. Jag orkar inget. Önskar att jag fick lägga mig ner och krypa ur mitt eget skin, ta en paus. Men det går inte. Det bara maler på, gnager och värker. Det hände oss och enda sättet att slippa det vore ju att sluta leva med det. Och slutar jag leva med det så slutar allt, även hon. Faan det gör så ont. Så förbannat jävla ont. Den kväver mig långsamt inifrån, verkligheten som kommer utifrån där döden är så omöjlig att ignorera.

När jag tänker på Winston, mitt älskade barn, mitt kött och blod, så kan jag inbegripa ett så brett spektrum av känslor. Kärlek, lycka, tacksamhet, glädje, längtan, hat, ilska, besvikelse, förtvivlan, saknad, sorg. Behov. Jag behöver honom. En dag i raden med abstinens då inget kan trösta, förutom att få hålla i honom. Se honom, veta att han har det bra. Det är det viktigaste, att han har det bra. Om jag bara kunde få veta att han har det bra. Saknar han mig? Är han ledsen? Minns han oss?? Finns han någon annanstans? Varför kunde han då inte lika gärna få finnas här?? Varför? Jag kommer aldrig att få hålla honom, aldrig veta att han har det bra. Aldrig bli tröstad. Inatt låg vi bredvid varandra, jag och Daniel. Som alltid. Hans hand på min mage och vi följde rörelsemönstren från vårt andra barn och fällde tårar av saknad av vårt första barn. Vi pratade om honom. Hans ögon. Hans leende. Hans sätt. Vårt förflutna. Vår kärlek. Och den jävla smärtan. Han skulle ju bli stor. Och så pratade vi om henne. Om vår framtid. Blir hon stor?

Vi vill ha dem båda två. Vi vill att båda ska få vara vår framtid. Winston kommer alltid att vara med oss, han är vår framtid. Men bara i hjärta och minne. Och det räcker inte. Det räcker faktiskt inte när det kommer till ens egna barn! Vi vill ha dem båda. Han och hon, syskon som inte kommer att få växa upp ihop. Och aldrig förr har det väl varit så sant: Man kunde inte få allt.

Igår fick vi veta att den 10 maj ska vi till sjukhuset igen för att få veta svaret från obduktionen. Det spelar ju dock ingen roll vad som står. Han blir inte mindre död för det och det ger inget svar på "varför just han?".

Is i magen

Jag har inte skrivit så mycket, knappt något, om den lilla i magen. Det är för svårt. Skriver jag om det för mycket så blir det liksom för verkligt och om det är verklig verklighet att jag väntar barn så kan det ju bli för mycket verklighet om vi förlorar igen. Men det sista nu har hon (vilket känns skitkonstigt att kalla den) varit med oss lite extra. Naturen har ju fixat det så bra att man inte kan låta bli att älska sina ungar och ju närmare hennes födelse vi kommer, ju mer hon sparkar i magen och visar att hon finns, desto mer plats tar hon i våra hjärtan.

Här kommer väl i alla fall en liten snabb uppdatering om hur allt står till:
Jag är i vecka 26 nu. Har gått 25 fulla veckor och 2 dagar. Det är 102 dagar kvar till beräknad förlossning som är den 9:e augusti. De flesta av barnets organ är nu färdigutvecklade och barnet kan överleva utanför livmodern om det skulle födas nu. Könsorganen för både pojkar och flickor är färdigutvecklade och barnet kan knyta sina händer och få tag på sina fötter. Barnets hud är nu lite tjockare och inte lika genomskinlig längre, skelettet hårdnar alltmer och lungorna utvecklas. Barnet kan nu öppna och stänga sina ögon och växlar ofta mellan att titta och blunda. Barnet väger ca 850 g och är ca 32 cm långt.

Jag vågar inte föda vaginalt med allt vad det innebär. Istället vill vi ha ett planerat kejsarsnitt med allt vad det innebär. Och vi föder inte på KSS igen. Så idag var vi iväg till NÄL för ett första möte med en Aurorabarnmorska. Väl där fick vi prata om den förra förlossningen och allt som hände då. Vi pratade om Winston och allt kring denna förbannade sorg vi bär på och hur det påverkar glädjen vi vill och kämpar för att känna kring Winstons lillasyster. Jag grät. Massor. Tyvärr stod det ganska klart att det kommer att bli en kamp för att vi ska få ett planerat snitt så det blir många turer för oss till NÄL innan augusti. Men vi kommer inte att ge oss, vi vet vad vi har rätt till. Vi fick hur som helst veta att de inte kommer att neka oss men bara att behöva tjata, vänta, stå ut med övertalningsförsök och gå på en massa möten känns ju lite sådär. Här gäller det väl att ha is i magen.

Som man frågar

Det finns så många frågor och så få svar. I söndags, på samtalsträff med spädbarnsfonden, fick jag svar på en fråga, en av de stora. Den smärtsammaste, vårt stora 'varför?!', får vi väl aldrig ett svar på. Men jag fick ett svar, grundat på erfarenhet, på den andra frågan, den som handlar om lycka, den totala varianten. Kommer den eller inte? Frågan som bara änglaföräldrar med perspektiv kan svara på... Blir man någonsin helt lycklig igen?

Och svaret: Nej. Helt lycklig, det blir man aldrig.

Vi har fått fler svar. Om det är en pojke eller flicka i magen och om den har ett friskt hjärta. Inte för att Winston hade något fel på sitt hjärta, inte som vi visste i alla fall, men för säkerhets skull så kollas allt extra. Vi var alltså på ultraljud med hjärtspecialist igår, en lång ultraljudsundersökning som lämnade blåmärken på magen.

Och svaret: Lillasyster har ett friskt hjärta!

Winstons gravsten har kommit och ligger på plats. Hans sista viloplats är alltså färdig nu, så när som på blommor vi ska plantera och sånt. Att ens försöka förbereda sig på att se sitt barns namn på en gravsten, det går inte. Det gick bara inte. Vi kom dit och visste inte att den var klar så vi fick hjärtsnörpen när vi såg den. En vacker grå sten med guldtext där det står att här vilar "vår älskade skatt".

Älskade Winston... Tänk att det blev så här.

Treårsdag

I tisdags firade jag och Daniel tre år tillsammans med varmt bubbelbad och prinsessbakelser. Vi tänker ofta på den dagen vi träffades och att det var kärlek vid första ögonkastet. På riktigt. Det är fortfarande kärlek, tre år och hav av glädje och sorg senare. Vi har upplevt ett helt liv ihop, jag och han.

Ett ögonblicks skillnad

Igår var det ett halvår sen på dagen sen jag såg Winston levande för sista gången. Igår var dagen för 6 månader sen då mitt liv tog en ny vändning på ett ögonblick. Idag är det ett halvår sen vi gick milen till gravkapellet för att ta farväl, hålla om honom en sista gång. Jag minns hur det ekade av mina steg i korridoren. Jag minns hur Daniels hand kändes i min och allas ansiktsuttryck. Våra närmaste vänner som vi fått tag i, jag var tvungen att ha dem där så att alla skulle se att... Nej, jag vet inte vad jag ville att de skulle se. Jag minns hur min mamma höll mig hårt och skakade av panik för att hennes dotter nu skulle gå igenom det värsta en mamma kan tvingas till, att ta farväl av sitt barn. Jag minns panikångestattacken som rullade över mig likt en ångvält och tvingade mig att stanna och sluta gå mot den kalla jävla verkligheten, döden. Min kropp vibrerar fortfarande av dess efterskalv. Sen kom vi fram. Winston fanns i ett rum med två tända ljus. Han låg i en korg med sin kanin, elefant och sina nappar bredvid sig. Han hade på sig sina randiga byxor, sin randiga body med Stinky på och sin randiga mössa så att han inte skulle frysa. Gröna små strumpor. Han vilade på sin gröna kudde med flodhästar på och hade sin snuttefilt med lejon på svept kring sig. Vi tog upp honom och satte oss i soffan med honom. Minns att jag betraktade hans ansikte och konstaterade att han såg ut som vanligt, som om han bara sov, mitt otroligt vackra barn. Vi drog upp speldosan, nynnade med till "Nu i ro slumra in, lilla älsklingen min", vaggade till sömn som vanligt. Och det gick inte att begripa att han aldrig skulle vakna igen. Sen sa vi "Sov gott Winston, vi älskar dig, vänta på oss för vi ses snart igen". Vi for sen hem, till att för alltid tvingas vara ett barn fattiga.

Lilla lutande rosenknopp
Vill du ej vakna?
Vet du ej att solen gott opp
och alla småblommor dej sakna
Solen brände hett igår
Inatt föll regnet i strömmar
Aldrig mer solen förmår
Att väcka dej ur dina drömmar

Tid

Det känns i kroppen att den 16:e närmar sig. Två dagar kvar. Två dagar tills det blir ett halvår sen min pojke dog. Ett halvår. Betyder det något? Tiden som gått... Det blir en diffus smärta som börjar inifrån hjärtat och pumpar ut svart sorg i hela kroppen. Ont. Och rörelserna känns sega. Att tiden läker alla sår var en nödens lögn för jag vet ju nu att det blev värre med tiden. Mycket värre. I början var sorgen mer direkt. Vi visste vad vi var tvungna att ge den. Det vill säga allt, vi gav sorgen allt. Den fanns överallt och vardagen hade inte en chans. Nu, när tiden blandat sig i, har sorgen blivit en mästare på att gömma sig bakom hörn. I maskopi med tomheten och saknaden. De gömmer sig i datum, i känslor, i dofter, bråkar med minnen och sätter stop för relationer. Tiden som skulle vara något bra blev något dåligt istället och har blivit ett riktigt mördarlag tillsammans med sorgen, saknaden, tystnaden och ensamheten.

Ett halvår sen. Drömde jag? Drömde jag bara att jag bar ett barn. Ett livligt litet barn i min livmoder. Var det en dröm att han föddes med det finaste av lockigt hår och svarta små ögon? Var hans leende bara den vackraste av drömmar, den finaste av inbillning? Var hans död bara det fruktansvärda mardrömslika slutet på min underbara dröm som var Winston? Är det därför som så få pratar om honom nu, ett halvår senare när drömmen är långt borta och bara ett bleknat minne för andra?

Nej, det kan inte ha varit en dröm. Hans doft finns kvar. Jag har fortfarande känslan av att hålla honom. I mitt hjärta växer han och har precis börjat ta stapplande steg. Han är här men ändå inte. Jag älskar fortfarande honom mest av allt. Det gör för ont för att kunna varit bara en dröm. Det syns i mina ögon, de är inte som förut. De är mörkare nu. Tomma och orkeslösa. Och gamla. Jag blev äldre av att hålla mitt döda barn i min famn. Jag blev äldre av att se min älskade hålla i sin älskade son, äldre av att se honom gråta över vår förstfödde och vårt öde. Äldre av att ordna ett barns begravning, mitt barns begravning. Äldre av att ta farväl en sista gång. Jag blir äldre varje gång jag går över kyrkogården till honom. Äldre av att le trots att jag inte menar det och av att dölja mitt stormande kaos. Jag blir äldre av att vara en tvåbarnsmamma med ett barn i hjärtat, osynligt för andra och ett barn i magen som inte ger annat än oro. Oro för vem döden tar härnäst. Jag blir äldre av att ha livet på paus och känslan av att det aldrig kommer starta igen, för hur skulle det kunna göra det när en alltid fattas. Jag blev äldre av livet och inte med tiden. Och med åldern och alla krossade drömmar kom tröttheten.

Blåklänning

Vi ska på bröllop. Min allra bästa bestis ska gifta sig med sin Niklas. I maj ska de fira sin kärlek med ett vackert bröllop för ett vackert par med vackert barn som inleder ett vackert familjeliv, precis som jag önskar för henne. Igår hälsade hon på och jag bidrog så gott jag kunde till planeringen av den stora dagen. Vi hämtade hennes fina klänning från sömmerskan, pratade hår, muffins, schema, mat, lokal och sånt som rör sig i huvudet hos en blivande brud. Bröllopet ska gå i 50-talstema. Och jag kommer att vara gravid i v28. Så det har varit svårt med klänning till mig som andas 50-tal. Idag beställde jag hem den här lilla blå ifrån ellos.se i alla fall. Ett mörkblått sidenband under bysten, en vit underkjol beroende på klänningens längd, en vit bolero eller kofta och accessoarer som pärlor och kuvertväska får göra stilen komplett.

Ingen aning om vad kära sambo ska ha på sig än...

Jag kan inte hjälpa att jag tänker på och undrar vad jag hade klätt min lille pojke i... I mitt hjärta vet jag.

"Myten, rädslan, i brist på trösten som faktiskt inte finns..."

Om sorg och omsorg

Hon vet också hur det känns. Läs det.

Jag saknar en liten kropps andetag. En liten muns leende. En liten andedräkts värme. Jag saknar små ögons nyfikenhet. Jag saknar vår trygghets sömn. Jag saknar mitt barn. Alltid.

Hejdå Saaben

Vi hade planerat en fin påskafton. Så fin som det bara skulle gå att få den med tanke på att vår lille inte är med oss och att jag inte är ett skit intresserad av påsk eller några andra högtider heller för den delen. Hur som helst så gjorde vi Janson igår och kokade ägg. Gick och la oss i tid för att komma upp. Vi käkade frukost imorse och skulle sen åka iväg till Winston så att även han kunde få lite påskfint hos sig. När vi kommer ut till bilen ser vi att någon jävel krossat en ruta på bilen. På bara vår bil som stod på vår egen parkering som vi faktiskt betalar för. Tack så jävla mycket för den.

Och jag reagerade på ett sätt som jag inte trodde då jag egentligen inte bryr mig så mycket om materiella ting. Jag började gråta. Rakt upp och ner. Jag grät för att det kändes så typiskt att det skulle hända oss. Både stora och små saker tycks gå emot oss. Så typiskt att vi ska byta bil om en månad ungefär men nu måste vi byta direkt eller vara utan bil och jag hatar att någon annan tog sig rättigheten att bestämma det. Jag grät för att vi inte kunde åka till Winston som vi planerat idag och att någon annan skulle bestämma att jag inte fick fira påsk med honom exakt när jag ville. Och för att när Daniel nu tog bilen för att ställa den på ett säkrare ställe (eftersom att den inte har någon ruta) så var det sista gången jag såg den bilen. Bilen där min och Daniels historia började, dagen efter att vi träffats på Stadt, han gav mig en puss och sa: Jag ringer dig! (and so he did!). Bilen som lärde mig att det går att köra bil utan back och att det är skitkul att köra bil med turbo (även om det är fjortisvarning). Bilen där vattnet gick och förlossningen startade och bilen som vi tog hem Winston i. Han älskade att åka den bilen. Den bilen har sett mycket och nu har vi sett det sista av den.