Ett pyttelitet steg för människan, ett enormt kliv för mig

I ett försök att göra färdigt något som jag startade för länge länge sen så var jag igår på högskolan och hade redovisning hela dagen för att bli av med en kurs. Det var första gången, i livet efter W, jag var där utan Sambo att hålla i handen och första gången jag var där och förväntades vara Mitt Gamla Jag och prestera lika bra som hon.

Jag hade ångest. Motade bort gråtattacker och kände mig så jävla liten och vilsekommen för korridorerna såg inte ut som jag mindes dem. Inget var som jag mindes det. Vilket inte var så konstigt för Mitt Nya Jag har ju aldrig varit där förut. Men jag höll god min. Gjorde ett halvdant försök att få ur mig det jag skulle och det som krävdes. Fick ett godkänt och åkte hem. *Bockar av på listan*.

Igår regnande det hela dagen och var skitkallt, bara för att jag var ute. Idag är det strålande solsken, fåglarna kvittrar och det är hyfsat varmt, bara för att jag får vara inne hela dagen. Nä, jag tror väl inte att självaste vädret går emot mig bara för att jävlas.. Men ibland känns det bara så typiskt.

Inne

Jag är med i en förening nu. Något jag aldrig trodde att jag skulle vara. På den gymnasieskola jag gick fanns det massor med föreningar, en hel uppsjö skulle man kunna säga. Föreningar utifrån intressen, politiska åsikter, sexuell läggning, religiös tro, ursprung, ja allt vad de nu hittade på. Jag var dock inte med i någon för jag kände inte att det fanns någon som jag direkt passade in i. Men nu har jag hittat en och gått med. Jag är medlem i spädbarnsfonden, en förening för oss som saknar ett litet barn. En klubb jag önskar att jag inte hade tillåtelse att gå med i.

Idag var jag i Mölndal och deltog i en samtalsgrupp, vår andra träff. Vi är ett gäng helt vanliga människor som haft den ovanliga oturen att förlora ett barn. I just vår grupp träffas vi som förlorat "lite äldre barn", då det i regel brukar vara mest föräldrar som förlorat barn i magen.

Det är konstigt. När man går in genom dörren och in i deras lokal så är man helt normal i det sällskapet och inte onormal som man är i resten av världen. Min sorg skrämmer inte dem, de vet hur den känns och hur tung den är. De vill höra om den och jag vill höra om deras sorg. Så vi delar och automatiskt delar vi också glädjen över våra barn. Där inne har vi gemenskap. En bra förening även om jag önskar att jag inte fick vara medlem.

spädbarnsfonden.se

Med annan änglamammas ord

"Egentligen går det att jämföra sorg med tyngdlyftning.. Den som lyfter 200 kilo för första gången går in i väggen. Den som lyfter 200 kilo för femhundraelfte gången klarar det nog utan att helt säcka ihop. Efter fjorton års lyftande, varje dag, så går det smidigt - men de 200 kilona väger FORTFARANDE 200 kilo. Vi drabbade sörjer inte mindre bara för att det har gått femtielva månader - vi är bara bättre på att bära bördan utan att tyngden syns i våra ansikten. För vår sköra omgivning mår så dåligt av att vi inte går vidare."

-Toka2, FL, Änglarummet

Jag lider...

av dåligt samvete.

För att jag inte kan träffa Isabella och Agnes utan att veta att deras blotta närvaro skulle få det att frysa till is i kroppen på mig av saknad efter mitt eget barn. Jag önskar att jag kunde träffa dem men det går inte. Jag kan inte.

För att jag inte orkar bry mig mer om skolan. Det är inte viktigt för mig längre och jag slösar bara bort mer och mer tid på att låtsas plugga för att jag måste.

Jag lider av dåligt samvete för att vi inte är hos Winston oftare än någon gång i veckan. Jag vill vara hos honom alltid.

Jag har dåligt samvete för att jag bär på ett barn som jag inte bryr mig särskilt mycket om. Jag bryr mig om att den ska få leva men räknar med att den kommer att dö.

Ett dåligt samvete gnager i mig för att jag inte kommer att bli normal igen vilket många verkar förvänta sig att jag ska vara nu efter fem månader.

Jag har dåligt samvete för att jag inte var en bättre mamma till W och jag är rädd att jag inte gjorde allt jag kunde. Jag kunde kanske gjort mer.

Och nu har jag dåligt samvete för att jag inte längre kan producera intressantare blogginlägg än så här.

Idag skulle W blivit 9 månader gammal

Istället kommer han alltid att vara 4 mån. Han har varit död i 5 mån i förrgår. Först låg han i min livmoder i förväntansfulla 279 dagar. Sen levde han i 120 underbara lyckliga dagar. Nu har han varit död i 153 fruktansvärda dagar. Och kommer att vara det för alltid. Att skriva att mitt barn är dött och inte lever kommer jag aldrig att vänja mig vid, oavsett hur långt mitt för alltid blir. Hur orkar man då? Hur orkar man när det aldrig kommer att bli bra igen? När oavsett hur många barn jag än får så kommer mitt första alltid att fattas och vi blir aldrig en hel familj? Hur orkar man när det värker i hjärtat och kroppen skriker efter barnet som dog?

Det gör man inte. Men det går lite lite lite lättare när man kommer till kyrkogården för att tända ett ljus och där finns redan ett. När man får ett sms om att W saknas i en annan familj och inte bara inom våra fyra väggar. Utan min bestis hade jag gett upp. Önskar att jag kunde göra mer för henne tillbaka.

Att veta hur det känns

Igår när jag skulle gå in på spädbarnsfonden för att tända ett ljus för Winston så såg jag att Mia tänt ett ljus för honom (tack älskade bestis). Något om att hon hört en låt som handlade om att sakna och att ha fullt upp med att sakna och att hon då tänkte på honom. Det stämmer för mig med. Jag har så fullt upp med att sakna min lille bebis att allt annat blivit förpassat till periferin. Kommer inte ihåg vart jag hört uttrycket men orden stämmer ganska bra:

"I see the absence of him in everything"

Jag lever Winston, tänker Winston, andas Winston. Han upptar mina tankar dygnet runt, varje dag. Han och saknaden. Jag har alltid ett stort svart hål i bröstet. En klump av ångest. Ibland har jag lite bättre dagar. Dagar då det inte gör så outhärdligt ont. Bara förjävligt ont. Sen kommer de allra värsta dagarna, de dagar jag har flest av. De dagar då jag har abstinens efter mitt barn. Det vrider sig i hela kroppen av smärta, saknad och längtan. Armarna sträcker sig ut efter någon som inte längre finns att hålla om. Fingrarna saknar hans hår. Näsan saknar hans doft. Ögonen saknar det vackra att vila på. Min själ saknar värmen och kärleken. De svarta dagarna då upplevelserna, erfarenheterna, minnena är så fruktansvärt tunga att bära. Minnet av telefonsamtalet. Upplevelsen av orden. Erfarenheten att ordna en begravning. Jag minns hur hans lilla livlösa kropp placerades i min famn och hur jag desperat försökte väcka honom. Få honom att leva igen. Mina egna ord ekar i huvudet: Nej, nej, nej, det är ju mitt barn, han får inte vara död, jag älskar ju honom, det är ju mitt barn. Winston vakna, mamma vill att du vaknar. Detta måste vara en mardröm, varför vaknar jag inte? Jag minns hur hans kind kändes som en liten porslinsdockas kalla kind. Och hur vi lämnade honom där, åkte hem för att konstatera att vi nu skulle få leva ett annat liv. Ett liv där vi för alltid ska ha upplevt, ha erfarenheten av, minnas, veta hur tyst det blir när ett barn dör. Jag minns att jag och D låg på soffan. Tätt intill varandra. Att jag inte vågade somna för att jag visste att jag var så van vid att somna med W på armen och att jag skulle vakna med ett ryck och undra vart han var. Jag somnade till slut av utmattning och vaknade gång på gång med ett ryck och undrade vart han var. Panikångestattackerna som avlöste varandra, rullade in i vågor och tog över en kropp som vägrade acceptera att barnet den burit, längtat efter, fött och älskat, älskar, hade dött och nu är borta för alltid.

Andra drömmer om att hoppa bungyjump, resa jorden runt, åka till rymden, bestiga berg, bli rika, gifta sig, köpa hus, köra en fin bil. Jag drömmer om att få se mitt första barn levande igen, att få hålla om honom och se honom växa upp. En dröm som aldrig kommer att slå in. En dröm om det omöjliga. Jag önskar så att jag inte visste hur det känns.

Winston älskling. Hur har du det i himlen? Är det där du är? Minns du mig? Saknar du mig? Jag önskar att du aldrig lämnat oss. Kan du inte bara komma tillbaka? Mitt älskade barn. Varför är du död?? Finns det några svar? Kommer vi att ses igen? Jag saknar dig och längtar efter dig. Älskling Winston. Mitt älskade barn.

Ett litet slag

När Winston bara var ett litet frö i min livmoder brukade jag förlusta mig i att skriva pluttinuttiga inlägg om alla kontroller och dylikt vi var på och hur skönt och tryggt det kändes efteråt. Då bodde jag i en värld där barn inte dör. Då trodde jag att efter graviditetsvecka 12 så har missfallsrisken minskat så drastiskt och sent missfall "är sånt som händer andra". Sen tänkte jag att så länge man känner att bebisen rör sig i magen så är det väl lugnt. Och efter v 25 någon gång, när den kan överleva utanför magen så är saken biff. När barnet väl klarat sig igenom förlossningen och överlevt första månaden så är framtiden som lycklig förälder säkert rodd i hamn.

Nej, det trodde jag väl egentligen inte. Men jag trodde aldrig att jag skulle vara tvungen att för resten av livet vara undantagsfallet. Den som inte kan tänka "det händer inte oss". Den som istället tänker "det händer inte andra, det händer oss". Bo i en värld där jag från första parkett sett att barn visst dör. Ibland helt utan anledning.

Därför så blir det extremt svårt för mig att ta till mig någonting som nu händer i min livmoder. Jag tar inga kort på magen. Speglar mig knappt för jag vill inte se magen som växer. Jag pratar inte med den. Jag har inte köpt ett enda klädesplagg trots att halva tiden snart gått. Bryr mig knappt om hur stort fostret är nu. Gråter jag på ultraljud så är det av ångest för att det inte är Winston och inte av glädje för att den ser ut att ha söta fötter. Jag tillåter inte mig själv att längta efter den. Jag pustar aldrig ut för jag lever med förutsättningen att den förr eller senare kommer att dö. Som 100% av mina barn hittills gjort. MEN så idag smög det sig på. Jag hade varit hos min psykolog, som vanligt en gång i veckan, och tog svängen förbi hos min barnmorska för ovanlighetens skull. Hoppade upp på britsen och så skulle hon lyssna på hjärtat. Hon hittade det och så blev hon så glad, stod och lyssnade länge länge och räknade slagen till 152 slag/min och bubblade på om att "guuud så härligt att höra och har du ingen mobil så du kan spela in ljudet?". Det var då det kom över mina läppar; leendet. Inte för att min bm var så gullig och glad. Utan för att jag lyssnade på de små starka hjärtslagen som i just den sekunden var förenat med liv. Liv och inte död. Så jag bara log.

Senare åkte vi iväg till stenhuggeriet och beställde en gravsten till Winston. Ytterligheternas ytterligheter, först livet och sen döden.