En liten stund

Jag sitter i hörnet på vår soffa och har Elvira runtklättrandes i knät. Plötsligt sätter hon sig ned på min högra arm och lutar sitt ansikte mot min kind. Lugn. Någon nuddar min vänstra arm.  Behagligt. På millisekunden värms blodet upp och energin jag känner igen, kan utan och innan, saknar, längtar efter, den fyller upp hela mig och hela rummet. Winston. Bara en lätt strykning som får håren att resa sig och direkt kastar jag en blick på kortet på hyllan, kortet där Winston ler. Jag säger högt; 'Hej älskling, är du här hos mamma och lillasyster idag!' Känslan av välbehag fortsätter växa och jag vet att han sitter hos mig. Jag blundar och så kramas vi en liten stund. För korta sekunder. På tok för korta sekunder. Elvira med sitt ansikte kvar tätt emot mitt, lugn på min ena arm och Winston på min andra arm. Det är hans energi, det är han, jag vet det, känner det, en mamma kan inte ta fel. Nära, nära, nära hela mig. Varm, trygg och hel. På riktigt.

Sen var ögonblicket över. Elvira började klättra runt igen och livet fick fortsätta. Känslan försvinner lika fort som den kom. Men värmen stannade hela dagen.

Det var några veckor sen men jag har glömt att dela med mig. Vissa dagar är saknaden värre att tampas med, tyngre att bära på. Idag är en sån dag. Jag saknar, saknar, saknar. Och kan inga tårar hindra.

Fina W, älskade ungen min... <3





7 - Vänner

Åh här har jag mycket att skriva om. Då är underrubriker en bra sak.

Allmänt; Vänner är för mig viktiga personer och definitionen "vän" är nästintill helig. Såpass helig att Facebooks klampande över hela konceptet och dess hets till att "flest vänner vinner" var en av sakerna som fick mig att gå ur det communityt. Jag känner en del folk men har få som jag räknar som vänner. Jag har de som jag pratar med någon gång i månaden, en gång varannan månad eller en gång om året men som jag ändå räknar som närmast. De är människor som likt jag tycker att en god vänskap kräver ett stort mått kravlöshet när det kommer till hur frekvent man bör höras/ses när läget är normalt. Vid kris gäller annat, nämligen full support. Min närmaste vän är Johanna (utöver min Bestis). Jag är dålig på att skaffa mig nya vänner, antagligen för att jag är skeptisk mot nya människor. Jag tänker ofta att jag borde önska att jag var bättre på att skaffa mig nya vänner men sen tänker jag på de vänner jag har och känner mig nöjd.

Vänner och sorg; Det är inte för inte som uttrycket "I nöden prövas vännen" är vida känt och accepterat. Det stämmer ganska bra. Sorg blev en vattendelare mellan de som pallade och de som inte pallade. När man förlorar ett barn blir man självcentrerad, egoistisk, missunsam, olycklig, tråkig, krävande och en riktig stämningsdödare. Andras problem känns triviala. Det är en övergående fas, ett nytt drag i ens personlighet som med tiden växer bort, så var det för mig i alla fall. Alla ville ställa upp och finnas där, det var inget snack om saken men det var inte alla som orkade med mitt nya sämre jag, de som inte kunde släppa fokus på sig själva och som istället lös med sin frånvaro när det väl kom till kritan. De var inte många, en eller två. Och jag är inte den som hymlar utan jag lät dem veta att jag var besviken sen avslutade jag vänskapen. Sen fick jag många vänner och många vänskaper fördjupades mitt i mitt livs svartaste stund. För det är jag alltid tacksam.

Hedersomnämnande; Får en av Daniels vänner som nu är en vän till familjen. Han heter Anders. En kille på 30 år som bor i ungkarlslya, pluggar något meningslöst innan han listat ut vad han vill göra med sitt liv, som lever på mat från pizzerian och har löjligt stor bacillskräck. Det finns döda änglar och så finns det levande änglar. Anders är en levande ängel. Visst visste vi att han alltid ställer upp men när Winston dog var han den som räddade oss. Han var först på plats på sjukhuset. Han styrde upp allt, hämtade det/den/dem som behövde hämtas. Fixade, ringde, ordnade, skjutsade, tröstade och vek aldrig från vår sida. När allt rämnade omkring oss satte Anders sitt liv på paus och bodde hos oss, dag som natt i tre veckor. Vi sa hela tiden att han inte fick känna sig tvungen men hela tiden fick vi höra att han var hos oss för sin egen skull, för att han bryr sig så mycket om oss att han inte stod ut med tanken på att vi skulle vara ensamma. Jag blir tårögd bara jag tänker på den värmen. En sann vän. Daniel och han pratar i telefon flera timmar varje vecka, de är bästa vänner. Och så träffas vi en gång i veckan. Han kommer hit varje lördag och käkar pizza med oss, kollar på film och diskuterar kring livet. Är inte Anders här känns det inte som lördag. Honom är vi tacksamma för.

Min allra bästa; Hon som ofta figurerar i bloggen som "Bestis" heter egentligen Maria. Hon är min allra bästa vän, fast så himla mycket mer, hon är min Bestis, det är inte bara vänskap vi har, det är något mycket djupare. Vi har många gemensamma vänner och alla vet och är överens om att det alltid är vi två som står varandra närmast, många räknar oss som en enhet. Vi har suttit ihop sen vi var tolv då vi hamnade i samma klass och gick sen i samma klass tills vi tog studenten. Dessutom har vi i princip alltid bott grannar (förutom när hon fick för sig att bo i Göteborg i ett år). Nu bor vi på samma gata med ett hus emellan oss. När jag mår dåligt är hon den jag vill prata med eller vara med. När jag är glad är hon den jag vill prata med eller vara med. Vi känner varandra utan och innan och vi hörs flera gånger per dag. Har vi inte träffats på en vecka händer det ofta att vi blir gråtmilda när vi träffas. Det finns egentligen inga ord som beskriver den kärlek jag känner för henne. Hon tillhör min familj, jag älskar henne, vet att hon älskar mig. Vår vänskap, vårt band, är något att vara avundsjuk på. Varje dag tackar jag universum för henne.

Min Mia och jag. På vår gymnasieskola när det begav sig.

En fröjdefull jul

Jag vill tycka om jul. Jag vill verkligen, verkligen, verkligen tycka om jul. Men jul ger mig ångest. Ångest som bara skilsmässobarn kan ha. Jul för mig spär bara på känslan av att jag aldrig kan ge tillräckligt, att det suger att jag inte kan dela på mig för att göra alla nöjda. Länge längtade jag efter att få sluta vara barn och slippa ha ångest över att jag hade ångest på den högtiden som var till för mig. Sen blev jag vuxen men jul fortsatte ge bitter eftersmak. Så fick vi ju barn och då såg jag faktiskt till och med fram emot julen. Men alla vet ju vad som hände sen. Ungen vår dog. Och jul fortsatte vara skit. Förra årets jul hade Winston varit död i 2 månader och jag låg och sov till kl 17 på dagarna. Var vaken en timme och somnade igen. Iår kändes lika skit fast på ett annat plan. Det är inget kul alls att fira jul på kyrkogården. På julafton på en kyrkogård trillar tårar ännu lättare och fryser snabbt på kalla kinder hos en mamma och pappa. Vi saknar Winston. Alltid lite extra dagar som dessa. Han skulle varit 18 månader och med iver och förväntan rivit upp julkklappar på högtiden som är till för sådanna som han. Barn. Istället är han död. Fyra månader för alltid, kremerad och begraven. I en urna under jord och eländig vinterskrud. Precis det barn inte ska vara. Speciellt inte på julafton.

Det är å ena sidan. Sen har vi den andra sidan. Där jul i år var helt underbar. Det var precis så fint jag önskat att vakna brevid Elvira på julaftonsmorgon. Det var galet mysigt att stressa järnet för att få iordning på en liten grinig bebis som inte tyckte att det var något spännande att öppna paket. Vi har haft en fin julafton. Det var som jag väntat och tänkt mig, att ha barn är verkligen underbart. Speciellt på julafton. 

Om man nu får skryta så skryter jag mer än gärna om min bebis som är stark som en liten oxe för sin ringa ålder! Och japp, vi har världens sötaste och bästa unge, ifall någon nu tvivlade!

6 - Just nu läser jag

Tre böcker paralellt. Jag har lånat på vårt lokala bibliotek.

Ge ditt barn 100 möjligheter istället för 2. För att jag vill att Elvira ska växa upp och inse/känna att hon är mer och har fler egenskaper än vad man normalt sett förväntar sig av en flicka. Hon ska veta att hon är mer än en liten prinsessa, mer än söt, liten, gullig, snäll, rar, pysslig, näpen, ljuv, mild, inställsam, lugn, feg, svag. Jag vill inte att hon ska tro att hon inte är söt om hon inte har klänning eller rosa kläder på sig. Jag vill att hon ska växa upp och känna att hon också kan och får vara cool, en tuff riddare, djärv, orädd, häftig, modig, kaxig, målmedveten, uppfinningsrik, bråkig, arg, vild, tålig, stor, stark och att hon inte definieras av vad hon har på sig för kläder. Hon kan vara lika bra som hon är i ett par blå byxor och kläder i alla möjliga färger. Bilar är inte leksaker endast för pojkar och hårspännen är inte bara för tjejer. Hon kommer att växa upp och ändå bli medveten om de förväntningar som världen omkring henne har på henne och att hennes egenskaper och värderingar bör stämma överens med de man normalt förväntar sig av en kvinna. Men jag vill ge henne en annan syn på saken. Den här boken är hur bra som helst, fylld med konkreta tips kring val av ord, val av kläder, leksaker och hur man kan ge fler möjligheter i leken, vänskapen, med kroppen, fler möjligheter till känslor. Ett jämställt tänkande och varande, där jämställdhet = att ge alla människor, stora som små, lika möjligheter, rättigheter och skyldigheter oavsett kön.

Växa och upptäcka världen. En bok om de sju utvecklingssprång som alla barn genomgår under sitt första år. Kanon att ha och veta varför lill helt plötsligt blir ett litet åskmoln. Så här står det på baksidan: "Växa och upptäcka världen presenterar pedagogiskt och konkret de sju omvälvande faserna. Du får veta vilka tecken som tyder på att ett nytt utvecklingssprång närmar sig; vad de olika sprången innebär och vilka färdigheter barnet tillägnar sig i dem; hur du som förälder kan hjälpa ditt barn igenom en besvärlig period och hur du bäst uppmuntrar det att utforska de nya möjligheter som plötsligt öppnar sig. Växa och upptäcka världen är en ovärderlig källa till ny kunskap för varje förälder som vill förstå och hjälpa sitt barn att utvecklas. Boken är också en klok och trygg ledsagare under det år som för både föräldrar och barn är det kanske viktigaste och mest utmanande i livet." (Tackar Minimalla för tipset!).

En mor blir till. Hur moderskap förändrar dig för all framtid. Just för att jag inte tycker att man kan få nog av självinsikt. Att bli mamma är det största som hänt mig och jag ville ha hjälp att förstå den mentala omställningsprocess jag går igenom inför min nya mentalitet och identitet. Den tar upp mycket kring hur din egen uppväxtsituation och hur relationen till dina egna föräldrar påverkar dig, ditt föräldraskap och får en annan belysning. En mycket bra bok.

Svar på tal

Min blogg har jag alltid känt att jag fått ha i fred. Innan Winston dog skrev jag om det mesta, men jag har aldrig varit mycket för om att skriva om hur lyckliga vi är, hur ljuvligt, underbart och fantastiskt problemfritt livet är. Efter att Winston dog så slutade jag skriva väldigt länge, av rädsla för att bli missförstådd. Men så kom det till den punkten då jag var tvungen att skriva, språk är det verktyg jag använder mig av för att må bättre, för att få ur mig allt jag tänker på och känner. En ventil. Kommentarer är det klart att jag uppskattar, det gör väl alla som skriver, säg den som inte vill ha respons och bekräftelse! Jag själv kommenterar ofta i andras bloggar eftersom att jag ofta reagerar på vad andra skriver och jag vill ofta dela med mig av mina reaktioner. Men jag aktar mig för att döma andra människor med enbart vad de skrivit på sin blogg som grund. Jag aktar mig för det för att jag, tack vare mitt eget bloggande, förstår att det som skrivs inte alltid ger en rättvis bild eller ens hälften av sanningen. När jag kommenterar gör jag också det med syfte att hjälpa och inte ytterligare skuldbelägga om det dessutom är en blogg med känsligt innehåll.

Men alla tänker inte som jag. Jag vet många "sorgebloggar" där änglamammor har fått ta skit och anklagelser från människor som inte känner dem och som tror att det som skrivs är den enda sanningen. Här på min blogg har jag aldrig förut varit med om kommentarer som sårat mig men någon gång ska väl vara den första. På det inlägget jag skrev om att min energi för tillfället tagit slut fick jag följande kommentar från "Fia" som påstår sig vara en mamma till tre varav en ängel;

"Jag för min del tycker att det är beklagligt att du inte anstränger dig mer för Elviras skull. Hur ska hon bli som människa med en mamma som bara gråter och vill ha tillbaka hennes storebror och egentligen inte vill ha henne??"

Fia. Hade jag brytt mig om ett svar hade jag undrat vad det är du varit med om som gör att du har ett behov att gå in i, en för dig okänd människas blogg, och anklaga henne för att inte vilja ha sitt barn. Men jag bryr mig inte även fast jag tycker att det är sorgligt. Ungefär lika sorgligt som att du själv som indirekt kallar dig för änglamamma känner att du hellre än att stötta en annan änglamamma vill sparka på den som ligger. Utöver det så har du självklart rätt till din åsikt och ditt tyckande och jag har rätt att försvara mig. Så här kommer mitt försvarstal;

Jag anstränger mig för Elvira. Skulle jag anstränga mig mer skulle jag vränga mig själv ut och in. Vilket jag med glädje skulle göra för henne. Jag skrev att jag la ner henne på sängen och lät henne skrika lite medan jag stod och bankade mitt huvud mot garderobsdörren. Att det var en halv minut som jag släppte allt och lät det göra ont, bejakade smärtan, det skrev jag inte. Men efter de 30 sekunderna tog jag tag i mig själv och tröstade Elvira. Hon led inte av det. Och så, för att få hjälp, pratade jag med alla andra mammor jag känner, de som inte förlorat barn, och så fick jag veta att även de har lagt sina barn på sängen och sen bankat sina huvuden mot en garderobsdörr och gråtit för att de är trötta, slutkörda och ledsna. Även de hade dagar när de inte orkade leka, skratta, busa eller ens besvara vartenda leende. Dagar då de är trötta och less på allt, dagar då deras lust, ork och vilja tagit slut. Jag läser för Elvira. Inte varje dag som för Winston, men jag läser för henne. Och sjunger, hennes favoritsång är Blinka lilla stjärna och den om krokodilen. Vi har gått på Babyrytmik. Jag hade egentligen inte alltid lust men gick ändå. För hennes skull. Och jag pratar. Inte räknar jag högt varje skopa mat när jag gör mat till henne som för Winston, men pratar med henne, det gör jag. Vissa dagar mer, andra dagar mindre. Innan det blev 15 minus här var jag ute varje dag med Elvira också. Det var aldrig så kallt när Winston levde men hade det varit det hade jag nog inte gått ut med honom heller. Vi har dåliga rutiner med Elvira, hon får vara vaken till halv 10 och är inte i säng kl 8 som jag tycker att de ska vara om man har bra, fungerande rutiner. Värre än så är det inte. Hon får mat, kläder, stimulans, lek, massage varje kväll, bad när det behövs, närhet och kärlek i massor, överflöd skulle jag till och med säga! Jag anstränger mig till det yttersta för henne, hon är mitt barn. Ett barn jag vill ha, annars hade jag inte skaffat henne. De gånger jag lämnar bort henne är det för att jag går hos psykolog för att alltid säkerställa att jag är så bra jag bara kan vara för henne.

Nu vet inte jag hur du känner för det barn du förlorade men så här känner jag för det barn jag förlorade. Winston var ingen dröm. Han var verklig. Ett verkligt barn som jag burit på. Fött fram. Haft hemma och lärt känna. Kommit att älska för den han var och inte bara för att han var mitt barn. En del av mig, min familj, mitt liv. Allt började med Winston, vårt första barn. Att inte sörja honom och det liv vi hade haft hade varit knäppt. Självklart önskar jag mig honom tillbaka. Självklart. Han är ju mitt barn. Men den önskan om honom tillbaka och det livet vi skulle ha, den önskan innefattar alltid Elvira. Hon väljs aldrig bort. Hon hade kommit och jag hade haft båda mina barn. Att du kan skriva att du uppfattar det som om jag "egentligen inte vill ha Elvira" eller att det är så hon kommer växa upp och känna, till det säger jag bara; Skit ner dig ditt jävla dumhuvud! Klart att jag vill ha Elvira. Både jag och min sambo vill ha Elvira. Hon är navet i vårt hjul, mittpunkten i vårt liv, det enda vi lever för. Att hon mår bra och är lycklig är vårt enda fokus och främsta mål. Det visar vi henne varje dag genom våra handlingar och vårt sätt att vara med henne. Dessutom hör hon orden "mamma och pappa älskar dig", ett antal gånger om dagen.

Och Elvira kommer att bli en fantastisk människa! Hon är redan fantastisk, hon växer och utvecklas som förväntat och på bvc är de imponerade av hennes redan så utvecklade viljestyrka, hennes glädje och hur hon tyr sig till oss. De är också imponerade av vårt sätt att förhålla oss till Elvira och till vår enorma förlust och den stora sorg som så nyligen drabbat oss. Hon kommer att få ett rikt liv, fyllt av kärlek och omtanke från människor som bryr sig om henne. Vi kommer uppfostra henne till en stark, självständig individ med självförtroende, självsäkerhet, karisma, stolthet, bra värderingar, mod att följa sina drömmar, ro att lyssna på sina känslor och styrka att ta sig an det livet ger henne. Hon kommer att få allt det från oss. Och hon kommer att få lära sig att mamma och pappa kan gråta, det gör de ibland när de pratar om storebror Winston. Men de kan också skratta, de kan vara arga, glada, förvånade, sura, busiga, trötta, pigga. Alla känslor och sinnesstämningar är OK i vårt hem. Glädje och sorg, allt är ok här. Hon kommer att bli en fantastisk människa just därför. För att hon har världens bästa föräldrar.

Så det så! Jag skriver inte ofta om vårt helt vanliga liv. Ett liv med skratt, lycka, blöjbyten, smakportioner, klädinköp, matlagning och allt sånt annat som vanliga mammor bloggar om. Men vi har allt det och det har fått stå mellan raderna. Jag ville bara här skriva om livet vid sidan av, livet med sorgen i ena handen och jag har förhoppningen om att det finns de som inte dömer, som kanske kan känna igen sig i det jag skriver och att det kan öppna ögonen för dem som aldrig varit i närheten av sorgen efter ett förlorat barn. Jag fortsätter skriva för er även om jag tar åt mig för lätt och tappade lite av lusten för att jag blev ledsen av det Fia så tvunget ville få ur sig.

Nu ska jag umgås med Elvira som precis vaknade, hon ligger bredvid mig och pratar. Vi ska träna på att rulla från rygg till mage. Sen ska vi bada och leka med skummet. Helt ansträngningslöst.

Förresten så har vi också en julgran!

5 - Kärlek

Jag har varit kär i en hel massa människor, tjejer och killar. Och älskat några få.

Min första kärlek hette John. Vi var hämningslösa, passionerade och på tok för unga. Vi var förlovade och tillsammans i tre år. Idag vet jag inget om honom. Och det gör mig inget.

Min sista kärlek hoppas jag blir Daniel, min baby-daddy. Med honom fick jag uppleva kärlek vid första ögonkastet och jag har älskat honom sen dess. I will follow you into the dark.

Min största kärlek är utan tvekan mina barn. Allt annat bleknar i jämförelse.

Jag älskar sommar, badhus, att skriva, att shoppa, inredning och, något sött på maten, kolsyrad dryck och att fika på kondis. Och så älskar jag mina föräldrar, mina syskon och mitt syskonbarn. Jag älskar mina vänner och jag säger det ofta till dem.

För att det inte blev som jag tänkt mig

Det finns värre mammor. Det vet jag. Och jag gör mitt bästa, så gott jag för tillfället förmår med Elvira. Sen är det väl det där dåliga självförtroendet som alltid gnager, självkritiken som alltid ropar högst. Det dåliga samvetet som sägs komma hand i hand med föräldraskapet.

Men så här är det dessutom. Innan vi fick barn längtade jag så otroligt efter att få bli mamma. Jag var redo. När vi fick barn kände jag att det var underbart. Det var ingen dans på rosor för det är jobbigt och en omställning att få barn men jag älskade ändå att vara mamma. Jag tyckte att det var vad jag ämnad för och jag var en supermorsa åt Winston. Jag njöt av föräldraskapet som fick definiera mig, den jag var och ville vara. När Winston sen dog var det inte bara vårt lilla barn med vackraste ögonen, leendet, håret, personligheten vi förlorade. Vi förlorade också vårt föräldraskap eftersom att han var vårt första och enda barn. Visst var vi fortfarande föräldrar, det kommer vi alltid att vara, men att vara förälder åt ett barn som dött är inte riktigt samma sak, det enda ansvar man har kvar ligger i att förvalta minnet och kärleken. Att det var fruktansvärt att förlora en så stor del av sin identitet, sitt föräldraskap, är självskrivet. Och att jag saknade livet som förälder säger väl också sig självt.

Många var det som tyckte det var tur att vi är unga och de tyckte vi skulle skaffa fler barn. Ett nytt barn så blir allt bra. Jag blev alltid arg när omgivningen vill tro att det skulle bli bra bara vi fick ett nytt barn men någonstans fick det ett hopp att växa. Hoppet om att de skulle ha rätt. Jag ville tro att det skulle gå att ta vid där det tog slut. Att det inte var Winston som kom tillbaka kunde jag förstå under korta stunder, men att mitt föräldraskap som det såg ut då aldrig kunde bli det samma igen, det fattade jag aldrig. Jag trodde att det skulle bli samma och kanske till och med bättre. Jag trodde att förlusten av ett barn skulle ge mig superkrafter med nästa barn. Att jag aldrig skulle klara eller ens vilja vara på någon annan kvadratmeter eller en sekund ifrån mitt levande barn. Att egentid inte var något som jag längre behövde, jag ville ju inte vara mig själv, jag ville ju bara vara mamma. Jag trodde att jag skulle få en ängels tålamod genom kärleken. Jag trodde inte att skrik och tårar skulle kunna göra mig frustrerad eller trött, att sömnbrist inte skulle göra något. Jag trodde att förlusten och känslan av att jag fortfarande skulle göra allt, ge allt för skrik, sömnbesvär och trots från Winston skulle göra att jag bara kunde le åt en skrikandes Elvira kl 01.32. Jag trodde att förlusten skulle göra att jag uppskattar mitt levande barn mer och den uppskattningen skulle visas genom en otrolig glädje över mitt återvunna föräldraskap. Jag trodde och hoppades på att jag skulle bli en ännu bättre mamma. Men så blev det inte. Jag uppskattar Elvira, det gör jag. Kanske mer än vad jag hade uppskattat henne om jag inte levde i en värld där hennes död faktiskt är ett verkligt hot. Men en ängels tålamod har jag inte. Jag lämnar ofta bort henne, till mormor eller till min Bestis. Jag värderar min egentid då jag kan vara mig själv, med bara mig själv. Jag känner inte alls att jag måste vara med henne hela tiden. Och jag ler inte åt skrik mitt i natten. Jag blir irriterad, frustrerad och gråter i kapp med henne. Jag uppskattar inte föräldraskapet som som jag trodde att jag skulle göra när jag fick tillbaka det. Jag orkar inte vara supermorsan. Jag orkar inte ens vara så som jag onskar att jag var för att falla inom den kategorin som jag bestämt är 'bästa mamma'. Så här i efterhand kan jag säga att Elvira kom lite för fort. Det låter knäppt men jag var inte redo för ett nytt föräldraskap.

Jag är besviken på mig själv för det. Jag är besviken på förhoppningarna som inte infriades. Jag är besviken på livet. Jag är besviken över att mitt föräldraskap inte blev som jag hoppades. Det är skit att Winston dog och det är skit att ett barn aldrig kan ersättas. Jag vill inte ha en ersättning men det hade varit skönt att slippa ha så ont jämt. Det hade varit skönt om Elvira - ett nytt litet barn - bara hade fixat alltihop men det är inte så det fungerar. Sånt är inte livet. Och med besvikelsen kommer känslan. Att jag är världens sämsta mamma. Att jag dessutom helt plötsligt tappat orken och lusten att åka till Winston, pölsa genom snön, trotsa väder och vind för att sätta ett ljus hos min son gör det inte bättre.

Och så plötsligt tog energin slut

Jag lade ner Elvira, skrikandes för full hals, mitt på sängen. Gick ut, stängde till dörren och började dunka mitt huvud hårt, hårt mot en garderobsdörr. Så att det skulle göra ont i huvudet och dämpa hjärtvärken och den gnagande tomhetskänslan. Och liksom drunknade lite i mina egna tårar. Det känns som om jag tagit slut. Det har varit ett tungt jävla år, jag har kämpat, gått uppför i motvind och här tog min andra andning slut. Istället blev det kramp, mjölksyra och värdlens sämsta morsa.

Åh gud vad jag saknar Winston. Och sörjer så hårt livet vi skulle haft. Med honom var jag mitt bästa. Allt med honom var roligt, jag såg fram emot varenda dag. Jag hade energi till hela honom och resten av världen utanför bubblan. Jag pratade massor med Winston, om allting, hela tiden. Vi hade rutiner. Jag läste sagor och sjöng. Och vi var ute varje dag. Så liten han var men jag hade energi och lust att vara, och anstränga mig för att vara, världens bästa mamma.

Och nu är Winston död. Och Elvira, stackars lilla knyte som förtjänar det bästa, kom och fick ett vrak till mamma att nöja sig med. En som knappt orkar gå ut. En som inte ser fram emot något. Vi har inga rutiner. Jag läser aldrig för henne. Jag pratar inte mycket, är nog snarare ganska tyst hela tiden. Jag vet inte hur många gånger hon sett mig gråta. Då ser hon frågande på mig med sina stora, runda, mörka ögon. Hon har långa, täta ögonfransar och lockigt hår på sitt lilla huvud. Så fin är hon, mitt ljus. Hon är nästan alltid glad och ler alltid mot mig. Men så sällan orkar jag le tillbaka. Energin, lusten och viljan är liksom slut. Så jag gör det som egentligen bär mig emot, som jag inte tycker att man får göra. Låter henne skrika medan jag står och dunkar mitt huvud mot en garderobsdörr och gråter.

Jag är så otroligt trött. Inte sovtrött. Utan tröttrött.

4 - Mat

Som jag skrev så har jag ett komplicerat förhållande till mat. Men äter, det gör jag. Det bör man, annars dör man. Också har jag alltid fått höra att man måste tänka på de svältande barnen i Afrika. Speciellt när man är spymätt men har mat kvar på tallriken.

Här hemma lagar jag 90 % av maten. Vi äter aldrig rött kött, jag är kräsen och D fick en dålig kebab för 15 år sen. Innan barnen föddes var jag pretto och sa att jag aldrig skulle köpa burkmat till mina barn. Det höll jag inte. Vi äter vanlig mat och varje lördag lyxar vi med pizza. Idag åt vi tacos. Superintressant.

3 - Mina föräldrar

Om man bortser från föregående inlägg så har jag bra föräldrar. De ställer alltid upp. Även om jag ofta ifrågasätter mycket i deras beteenden så vet jag att de alltid ställer upp när det väl kniper.

Mamma - Kallas Lollo men heter Lutecia, hon är en av tre i Sverige som heter det. De övriga är jag och Elvira. Hon fyller 50 nästa år men har inte en rynka och ser ut som en 37:åring med sammetslen mörkbrun hy. Hon är 154 cm kort. Tills hon var sju år bodde hon i Liberia på Västafrikas kust. Hennes morfar (eller pappa?) var hövding och mamma var en liten prinsessa. Sen fördes hon till Sverige av en kvinna som påstår sig vara hennes mamma, moster, faster, syster beroende på humör. Mamma fick inte gå i skolan och var tagen till Sverige för att vara barnflicka. Sen fick hon bo på flera olika fosterhem och har inte haft det lätt i livet. Hon jobbade i många år på fabrik tills hon fick en arbetsskada och nu är hon sjukpensionär sen flera år tillbaka. När jag var 12 år fick hon för sig att hon ville bo i Stockholm så hon lämnade mig hos min pappa och stack. Det har hon dåligt samvete över idag. Min mamma är inte skarpaste kniven i lådan. Om dagarna går hon på daglig verksamhet. Hon har försökt ta livet av sig flera gånger och legat på mentalsjukhus. Hon har nerverna på utsidan och är antagligen manodepressiv. När jag var yngre så skämdes jag och tyckte att det var pinsamt att hon inte förstod lika bra som andra vuxna. Idag har jag accepterat att hon är som hon är. Nu har jag också kommit att se hur uppväxt påverkar hur en människa blir. Hade hon vetat vilka hennes föräldrar är, fått kärlek och trygghet från dem, fått utbildning, uppmuntran och utrymme att växa så hade hon nog varit en annan person idag. Det viktigaste min mamma har är dock hennes barn. Jag och min bror betyder allt för henne. När Winston (och hans kusin Isabella) låg i magarna flyttade hon hem efter flera år långt från oss. Hon gör allt för oss, utan att det ens är en klyscha eller något man säger, hon skulle verkligen göra allt. Hennes högsta dröm är att vinna på Triss så att hon kan ge oss pengar. Hon köper flera lotter i veckan. Mamma bor nära oss och så gott som varje dag kommer hon hit, hjälper till med Elvira, disken, tvätten och så ser vi på Glamour. Hon säger att jag är hennes bebis och varje dag säger hon att hon älskar mig. Jag älskar henne. Min lilla mamma.

Well det var en hel del om morsan det. Kort om pappan då, han heter Sven-Ove och är en 49:årig raggare med eget företag. Han han är ett huvud kortare än mig och bor på landet, 20 min från oss, med sin nya fru och deras två ungar. Hans mamma dog när han var liten och hans pappa övergav honom i samma veva. Min pappa är en buffel som inte skäms för något, han skryter och tar för sig utan att be om ursäkt. Han överkompenserar för att han aldrig blev bekräftat och sedd som barn. Ödmjukhet vet han inte vad det är. Skitströrigt men jag har med åren utvecklat selektiv hörsel. Pappa älskar när vi hälsar på och han tycker att det vore bäst om vi hade bott grannar. Han kallar alltid mig "vännen" och jag sitter ofta i hans knä när jag träffar honom. Han har en jättetjock mage och är blind på ena ögat. Varje gång jag träffar pappa säger han att han älskar mig. Det är fint. Och jag älskar honom. Min lilla pappa.

2 - När jag var liten

När jag var liten fick jag ta för mycket ansvar och tvingades växa upp för fort. Min psykolog, som vet allt om mig, kallar mig för ett "maskrosbarn".

Det här är svårt. När man lägger ut sina tankar för allmän beskådning är det en balansgång och en konst att vara personlig men inte för privat. Så att skriva om min barndom är svårt. Jag fick bära mycket och ofta teg och led jag. Mina föräldrar är inte dåliga, de söp inte och slog mig aldrig. Men man kan skada barn på så fruktansvärt många sätt utan att ens vara medveten om det. De lever i lycklig ovetskap. När jag säger att jag inte hade världens bästa barndom ser de ut som frågetecken. Antagligen för att de själva är skadade av sina egna fruktansvärda barndomsår och skiten tenderar att obemärkt gå i arv. De gjorde nog sitt bästa och kärlek var inte en bristvara men de lever i villfrelsen om att deras bråk och hat gentemot varandra inte skadade mig. De tror att jag inte blev ledsen, skadad och förvirrad när de snackade skit om varandra, och ständigt hade ångest över mina föräldrars ekonomiska situation. Först när jag blev vuxen fattade jag att det var soc som var hemma hos oss så ofta. Sen finns sånt jag inte ens kan skriva, det har med integritet att göra. Sånt de som var ansvariga för min uppväxt inte vet. På så många plan är jag fortfarande den lilla flickan som, likt alla barn, bara vill skydda sina föräldrar.

Men det var inte bara skit! Jag har fina minnen också. Jag gick i simskola och fick alltid en kondisbit efteråt. Jag sov i min pappas säng och drog i hans armhår hela natten tills jag var sju år. En gång hittade vi en hund som bodde hos oss i några veckor. Jag gick hos världens bästa dagmamma. Innan alla blev osams firade vi jul med alla kusiner. Varje år åkte vi till vattenpalats och så hajkade vi på kullen. Jag var omgiven av människor som brydde sig om mig, gav mig mat på bordet, tak över huvudet, kläder på kroppen och kärlek.

När jag var liten bestämde jag att mina framtida egna ungar skulle få världens bästa barndom.

1 - Om mig

Att beskriva sig själv är något som många, nästan de allra flesta, tycker är svårt. Jag tycker att det är lätt för jag lider av nästan för mycket självinsikt. Det som eventuellt skulle vara svårt är att skriva så att det blir en någorlunda sammanhängande och begriplig text. Jag vill börja med det som jag är mest men jag är inkonsekvent, har humörsvängningar och antagligen en liten släng av schizofreni så det jag är mest av idag (trött och irriterad) lär inte gälla imorgon. Så jag gör så här; Bara skriver. Here goes...

Jag är halvafrikan. Fast helsvensk och född i Sverige. Mellanbarn, skilsmässobarn, född på en tisdag i oxens tecken på 80-talet, det säger kanske en del för den som tror på sånt. Jag är envis och flyttade hemifrån alldeles för tidigt. Nu älskar jag att flytta och gör det helst en gång om året. En del skulle kalla mig rotlös. Om jag inte kan flytta så möblerar jag om.

Jag är alltid rastlös på lördagar. Är morgontrött, kvällstrött och mitt-på-dagentrött. Jag dömmer folk hur lätt som helst, tycker oftast illa om någon innan jag tycker om personen. Men jag ändrar mig lätt om jag märker att jag har fel. Jag har dock svårt för att vara snäll, eller ens låtsas vara snäll mot dem jag inte tycker om. Jag är långsint till döden och har jättesvårt för att förlåta. Men jag har lätt för att be om ursäkt. Jag ber dock aldrig om ursäkt för hur jag känner, bara för hur jag agerar utifrån mina känslor.

Jag gick medieprogrammet på gymnasiet, jag skulle aldrig vilja jobba med något inom området men jag ångrar inte det valet. Jag har kort stubin och blir irriterad på två röda. Jag får ofta höra att min röst inte passar ihop med hur jag ser ut. Den är för pipig. Jag lider av ständig melankoli, allmän ångest, svårmod, tungsinne och pessimistisk livssyn. Så har jag varit så länge jag kan minnas. Jag ser ofta för realistiskt på livet och räknar med att skit kommer att hända. Försvarsmekanism. Jag har ett för stort kontrollbehov. Om jag får för mig att göra något, vill jag göra det direkt. Jag gråter hur lätt som helst, tycker om att gråta. Jag har också lätt till skratt och har en svart och sarkastisk humor.

Jag kan vara manipulerande och beräknande. Jag är vänsterhänt, jättekreativ och har bra fantasi. Jag har ett rikt inre liv som jag har en god kontakt med. Jag är smart, analyserande, har hög självmedvetenhet, självdisciplin är självkritisk och har kasst självförtroende. Jag tror att man alltid bör sträva efter att bli bättre. Jag säger oftast vad jag tycker, i alla fall om jag blir riktigt arg. Jag är ofta blyg runt människor jag träffar för första gången, jag känner mig lätt i underläge. Jag bäddar bara sängen om jag vet att vi ska få besök och jag använder aldrig strumpor inomhus för då känner jag mig instängd. När jag dricker vatten räknar jag alltid till sju klunkar och det enda godis jag egentligen verkligen gillar är choklad.

Och så är jag ju kvinna, mamma, sambo, student, dotter, syster, vän, bekant, främling och allt mellan raderna. Typ.

Man vill ju hänga med

En rådande bloggtrend är att posta inlägg utifrån en lista, det har jag sett lite här, där, i stort sett på alla bloggar jag följer. Så gott som i alla fall. Listorna kommer i olika varianter, jag har snott och sen knåpat ihop till en egen. Med en liten förhoppning om att jag kanske lär mig något om mig själv när jag skriver om något jag inte brukar skriva om. Imorgon börjar jag. Risken finns väl att jag inte hinner/kan/orkar/känner för att skriva varje dag, men värre saker har väl hänt.

Dag 01 – Om mig

Dag 02 – När jag var liten

Dag 03 – Mina föräldrar

Dag 04 – Mat

Dag 05 – Kärlek

Dag 06 – Nu läser jag

Dag 07 – Vänner

Dag 08 – Favoriter

Dag 09 – Min tro eller livsfilosofi

Dag 10 – Underhållning

Dag 11 – Mina syskon

Dag 12 – Ett par saker till om mig

Dag 13 – En vanlig dag

Dag 14 – Dåliga vanor och laster

Dag 15 – Mina drömmar

Dag 16 – Saker jag gör

Dag 17 – Barndomsminne

Dag 18 – Det senaste jag köpte

Dag 19 – Detta ångrar jag

Dag 20 – Mina förebilder

Dag 21 – Så här ser jag ut

Dag 22 – Jag är dålig på

Dag 23 – Mitt hem

Dag 24 – Det här får mig att gråta

Dag 25 – Det här är jag bra på

Dag 26 – Mina rädslor

Dag 27 – Min favoritplats

Dag 28 – Saker jag saknar

Dag 29 – Det här ska jag bli när jag blir stor

Dag 30 – Om jag fick leva om mitt liv

Och som om inte allt vore jobbigt nog

har jag dessutom blivit fetförkyld. Pang boom, hosta, snuva, feber, svidande ögon, ont överallt. Det var längesen sist så jag hade väl typ, nästan, glömt hur jobbigt det är. Nu minns jag.

När Lillasyster blev äldre än Storebror

Winston blev 120 dagar gammal, det är Elvira idag. Han dog på förmiddagen på sin 120:e dag. Hittills lever hon. Jag ska inte sticka under stolen, jag har väntat på döden, på en katastrof, hela dagen. Med största ångest och rädsla gick vi till sängs igår. Tankarna var hos vår son och den sista natten vi upplevde med honom. Rädslan låg i att historien skulle upprepa sig. Att det skulle bli ett stigma. Att våra barn inte blir äldre, att de dör på den 120.e dagen. Två dagar innan fyra månader.

Idag med Elvira har jag klarat med nöd, näppe, stöd från bästaste vän, bvc. En hel del tårar.

Två känslor har slagit mig under dagen och dagarna som lett fram till denna. Den första är hur fruktansvärt det är att förlora ett barn. Det visste jag ju redan, har ett perspektiv från första parket gällande den saken men idag stod det ännu klarare. Det jävligt fruktansvärda. Jag ser på Elvira och tänker att det är obegripligt att så små älskade kan dö. Jag lättar lite på locket som alltid ligger löst på och dränks av känslan som svämmar över. Erfarenheten. Att jag varit med om det ofattbara att en så liten och älskad dör. Ett barn på fyra månader har man lärt känna, älska, leva med. Ett barn på fyra månader innebär rutiner och en vardag. Barn är hopp, drömmar och framtid. Ett barn på fyra månader har hunnit bli kärnan i allt det. I allt.

Det andra jag känner är att vi fick så på tok för kort tid med Winston. Fyra månader är för kort tid. Det skulle ju vara resten av mitt liv.  Det känner jag så starkt nu när Elvira är lika gammal, att det är så kort tid. Jag är glad för att vi fick honom, att han föddes levande, att jag fick se hans ögon och uppleva hans underbara personlighet och värme. Jag tackar ödmjukt för att jag fick höra hans skratt, att hans leende är mitt att minnas så länge jag lever. Men så att jag nästan går sönder, så mycket önskar jag att vi fått mer tid och fått uppleva mer.

Slutligen, idag blev vi nybörjare. Hittills har vi kunnat jämföra, se alla tokigheter och härligheter som hon har för sig och jämfört med det han hade för sig. Fram tills nu har vi varit med förut. Men idag tog Winston slut. Nu bryter vi ny mark, med framtid och drömmar. Elvira, så länge jag lever, om jag nu får hoppas.