Det var så det kändes när vi i lördags sov vår första natt i vår nya lägenhet.
Flytten gick efter omständigheterna bra, tack vare våra två bästa vänner och världens bästa mamma (min!), så trots ett kilometertjockt lager slipdamm och att det var årets varmast helg blev det av. Vi trivs och mår bra här. Så bra vi kan må i alla fall. Lite så där härligt nykära i varandra och i vårt hem. Vi ser varandra i ett nytt ljus när det inte dunklas för mycket av allt vi förlorade i vår gamla lägenhet. Här känner ingen oss, vi är nya och det är skönt. Vi börjar inte om, vi har allt med oss men här ser inte alla grannar på oss med medlidande, undran, nyfikenhet, rädsla eller sympati. Här framkallar inte vi minnet av en kall, blåsig oktobermorgon då två ambulanser kommer och hämtar ett litet barn. Här är vi nya och ingen vet mer än det vi berättar. Och vi är inte de som gärna pratar med okända folk.
Hur vi än trivs här så var det dock svårt, mycket svårare än vi trodde, att lämna gamla lägenheten. I vemod plockade vi bland det sista. Strök med händerna över väggarna och tänkte på allt de skulle säga om de kunde prata. Där mellan väggarna, i mitt och D's första gemensamma hem där vi upplevde ett helt liv. Där vi hade så många drömmar, så mycket lycka. Där vi förlorade så mycket, allt, på mindre än två år. Vi kramades och grät av ångest i hallen, gick ned för trappan och ropade innan vi stängde dörren; Winston, nu flyttar vi! Du ska följa med, kom och ta pappa i handen så går vi!
För övrigt så är jag fortfarande gravid. För dagen v 36+2. Stor som ett hus men klarar av värmen galant tack vare en fläkt som står på dygnet runt in my face. Vi boar så gott det går och har idag varit på svindyraste babyaffären i stan (enda tyvärr) och köpt ett babyskydd så att lillan åker så säkert som möjligt i vår dödsfälla till bil. Skötbordet är laddat. Vaggan och vagnen är bäddad, jag har tvättat så gott som alla bebiskläder och rent praktiskt så är vi väl redo. Jag väntar på att min hjärna ska fatta att det snart kommer ett barn men det ser tyvärr inte ljust ut. Det är rädslan för att snubbla på mållinjen.. den är nära nu och mina ben är så trötta.
Flytten gick efter omständigheterna bra, tack vare våra två bästa vänner och världens bästa mamma (min!), så trots ett kilometertjockt lager slipdamm och att det var årets varmast helg blev det av. Vi trivs och mår bra här. Så bra vi kan må i alla fall. Lite så där härligt nykära i varandra och i vårt hem. Vi ser varandra i ett nytt ljus när det inte dunklas för mycket av allt vi förlorade i vår gamla lägenhet. Här känner ingen oss, vi är nya och det är skönt. Vi börjar inte om, vi har allt med oss men här ser inte alla grannar på oss med medlidande, undran, nyfikenhet, rädsla eller sympati. Här framkallar inte vi minnet av en kall, blåsig oktobermorgon då två ambulanser kommer och hämtar ett litet barn. Här är vi nya och ingen vet mer än det vi berättar. Och vi är inte de som gärna pratar med okända folk.
Hur vi än trivs här så var det dock svårt, mycket svårare än vi trodde, att lämna gamla lägenheten. I vemod plockade vi bland det sista. Strök med händerna över väggarna och tänkte på allt de skulle säga om de kunde prata. Där mellan väggarna, i mitt och D's första gemensamma hem där vi upplevde ett helt liv. Där vi hade så många drömmar, så mycket lycka. Där vi förlorade så mycket, allt, på mindre än två år. Vi kramades och grät av ångest i hallen, gick ned för trappan och ropade innan vi stängde dörren; Winston, nu flyttar vi! Du ska följa med, kom och ta pappa i handen så går vi!
För övrigt så är jag fortfarande gravid. För dagen v 36+2. Stor som ett hus men klarar av värmen galant tack vare en fläkt som står på dygnet runt in my face. Vi boar så gott det går och har idag varit på svindyraste babyaffären i stan (enda tyvärr) och köpt ett babyskydd så att lillan åker så säkert som möjligt i vår dödsfälla till bil. Skötbordet är laddat. Vaggan och vagnen är bäddad, jag har tvättat så gott som alla bebiskläder och rent praktiskt så är vi väl redo. Jag väntar på att min hjärna ska fatta att det snart kommer ett barn men det ser tyvärr inte ljust ut. Det är rädslan för att snubbla på mållinjen.. den är nära nu och mina ben är så trötta.
1 kommentar:
Underbart att få läsa att ni har det så bra! Jag blir så glad över att ni trivs, det låter så rätt att ni flyttade. Ingen nystart, men ett nytt kapitel i ert liv. Så mysigt att ni kunnat få förbereda så fint för lillans ankomst. Jag har också börjat fixa för lillebror här hemma. Spjälsängen är på plats (så långt kom vi aldrig med Lilly), kläderna är tvättade och vagnen står i en kartong och väntar här brevid mig. Hoppas inte vi behöver vänta länge till på våra små.
Kram!!
/malin
Skicka en kommentar