En liten stund

Jag sitter i hörnet på vår soffa och har Elvira runtklättrandes i knät. Plötsligt sätter hon sig ned på min högra arm och lutar sitt ansikte mot min kind. Lugn. Någon nuddar min vänstra arm.  Behagligt. På millisekunden värms blodet upp och energin jag känner igen, kan utan och innan, saknar, längtar efter, den fyller upp hela mig och hela rummet. Winston. Bara en lätt strykning som får håren att resa sig och direkt kastar jag en blick på kortet på hyllan, kortet där Winston ler. Jag säger högt; 'Hej älskling, är du här hos mamma och lillasyster idag!' Känslan av välbehag fortsätter växa och jag vet att han sitter hos mig. Jag blundar och så kramas vi en liten stund. För korta sekunder. På tok för korta sekunder. Elvira med sitt ansikte kvar tätt emot mitt, lugn på min ena arm och Winston på min andra arm. Det är hans energi, det är han, jag vet det, känner det, en mamma kan inte ta fel. Nära, nära, nära hela mig. Varm, trygg och hel. På riktigt.

Sen var ögonblicket över. Elvira började klättra runt igen och livet fick fortsätta. Känslan försvinner lika fort som den kom. Men värmen stannade hela dagen.

Det var några veckor sen men jag har glömt att dela med mig. Vissa dagar är saknaden värre att tampas med, tyngre att bära på. Idag är en sån dag. Jag saknar, saknar, saknar. Och kan inga tårar hindra.

Fina W, älskade ungen min... <3





7 - Vänner

Åh här har jag mycket att skriva om. Då är underrubriker en bra sak.

Allmänt; Vänner är för mig viktiga personer och definitionen "vän" är nästintill helig. Såpass helig att Facebooks klampande över hela konceptet och dess hets till att "flest vänner vinner" var en av sakerna som fick mig att gå ur det communityt. Jag känner en del folk men har få som jag räknar som vänner. Jag har de som jag pratar med någon gång i månaden, en gång varannan månad eller en gång om året men som jag ändå räknar som närmast. De är människor som likt jag tycker att en god vänskap kräver ett stort mått kravlöshet när det kommer till hur frekvent man bör höras/ses när läget är normalt. Vid kris gäller annat, nämligen full support. Min närmaste vän är Johanna (utöver min Bestis). Jag är dålig på att skaffa mig nya vänner, antagligen för att jag är skeptisk mot nya människor. Jag tänker ofta att jag borde önska att jag var bättre på att skaffa mig nya vänner men sen tänker jag på de vänner jag har och känner mig nöjd.

Vänner och sorg; Det är inte för inte som uttrycket "I nöden prövas vännen" är vida känt och accepterat. Det stämmer ganska bra. Sorg blev en vattendelare mellan de som pallade och de som inte pallade. När man förlorar ett barn blir man självcentrerad, egoistisk, missunsam, olycklig, tråkig, krävande och en riktig stämningsdödare. Andras problem känns triviala. Det är en övergående fas, ett nytt drag i ens personlighet som med tiden växer bort, så var det för mig i alla fall. Alla ville ställa upp och finnas där, det var inget snack om saken men det var inte alla som orkade med mitt nya sämre jag, de som inte kunde släppa fokus på sig själva och som istället lös med sin frånvaro när det väl kom till kritan. De var inte många, en eller två. Och jag är inte den som hymlar utan jag lät dem veta att jag var besviken sen avslutade jag vänskapen. Sen fick jag många vänner och många vänskaper fördjupades mitt i mitt livs svartaste stund. För det är jag alltid tacksam.

Hedersomnämnande; Får en av Daniels vänner som nu är en vän till familjen. Han heter Anders. En kille på 30 år som bor i ungkarlslya, pluggar något meningslöst innan han listat ut vad han vill göra med sitt liv, som lever på mat från pizzerian och har löjligt stor bacillskräck. Det finns döda änglar och så finns det levande änglar. Anders är en levande ängel. Visst visste vi att han alltid ställer upp men när Winston dog var han den som räddade oss. Han var först på plats på sjukhuset. Han styrde upp allt, hämtade det/den/dem som behövde hämtas. Fixade, ringde, ordnade, skjutsade, tröstade och vek aldrig från vår sida. När allt rämnade omkring oss satte Anders sitt liv på paus och bodde hos oss, dag som natt i tre veckor. Vi sa hela tiden att han inte fick känna sig tvungen men hela tiden fick vi höra att han var hos oss för sin egen skull, för att han bryr sig så mycket om oss att han inte stod ut med tanken på att vi skulle vara ensamma. Jag blir tårögd bara jag tänker på den värmen. En sann vän. Daniel och han pratar i telefon flera timmar varje vecka, de är bästa vänner. Och så träffas vi en gång i veckan. Han kommer hit varje lördag och käkar pizza med oss, kollar på film och diskuterar kring livet. Är inte Anders här känns det inte som lördag. Honom är vi tacksamma för.

Min allra bästa; Hon som ofta figurerar i bloggen som "Bestis" heter egentligen Maria. Hon är min allra bästa vän, fast så himla mycket mer, hon är min Bestis, det är inte bara vänskap vi har, det är något mycket djupare. Vi har många gemensamma vänner och alla vet och är överens om att det alltid är vi två som står varandra närmast, många räknar oss som en enhet. Vi har suttit ihop sen vi var tolv då vi hamnade i samma klass och gick sen i samma klass tills vi tog studenten. Dessutom har vi i princip alltid bott grannar (förutom när hon fick för sig att bo i Göteborg i ett år). Nu bor vi på samma gata med ett hus emellan oss. När jag mår dåligt är hon den jag vill prata med eller vara med. När jag är glad är hon den jag vill prata med eller vara med. Vi känner varandra utan och innan och vi hörs flera gånger per dag. Har vi inte träffats på en vecka händer det ofta att vi blir gråtmilda när vi träffas. Det finns egentligen inga ord som beskriver den kärlek jag känner för henne. Hon tillhör min familj, jag älskar henne, vet att hon älskar mig. Vår vänskap, vårt band, är något att vara avundsjuk på. Varje dag tackar jag universum för henne.

Min Mia och jag. På vår gymnasieskola när det begav sig.

En fröjdefull jul

Jag vill tycka om jul. Jag vill verkligen, verkligen, verkligen tycka om jul. Men jul ger mig ångest. Ångest som bara skilsmässobarn kan ha. Jul för mig spär bara på känslan av att jag aldrig kan ge tillräckligt, att det suger att jag inte kan dela på mig för att göra alla nöjda. Länge längtade jag efter att få sluta vara barn och slippa ha ångest över att jag hade ångest på den högtiden som var till för mig. Sen blev jag vuxen men jul fortsatte ge bitter eftersmak. Så fick vi ju barn och då såg jag faktiskt till och med fram emot julen. Men alla vet ju vad som hände sen. Ungen vår dog. Och jul fortsatte vara skit. Förra årets jul hade Winston varit död i 2 månader och jag låg och sov till kl 17 på dagarna. Var vaken en timme och somnade igen. Iår kändes lika skit fast på ett annat plan. Det är inget kul alls att fira jul på kyrkogården. På julafton på en kyrkogård trillar tårar ännu lättare och fryser snabbt på kalla kinder hos en mamma och pappa. Vi saknar Winston. Alltid lite extra dagar som dessa. Han skulle varit 18 månader och med iver och förväntan rivit upp julkklappar på högtiden som är till för sådanna som han. Barn. Istället är han död. Fyra månader för alltid, kremerad och begraven. I en urna under jord och eländig vinterskrud. Precis det barn inte ska vara. Speciellt inte på julafton.

Det är å ena sidan. Sen har vi den andra sidan. Där jul i år var helt underbar. Det var precis så fint jag önskat att vakna brevid Elvira på julaftonsmorgon. Det var galet mysigt att stressa järnet för att få iordning på en liten grinig bebis som inte tyckte att det var något spännande att öppna paket. Vi har haft en fin julafton. Det var som jag väntat och tänkt mig, att ha barn är verkligen underbart. Speciellt på julafton. 

Om man nu får skryta så skryter jag mer än gärna om min bebis som är stark som en liten oxe för sin ringa ålder! Och japp, vi har världens sötaste och bästa unge, ifall någon nu tvivlade!

6 - Just nu läser jag

Tre böcker paralellt. Jag har lånat på vårt lokala bibliotek.

Ge ditt barn 100 möjligheter istället för 2. För att jag vill att Elvira ska växa upp och inse/känna att hon är mer och har fler egenskaper än vad man normalt sett förväntar sig av en flicka. Hon ska veta att hon är mer än en liten prinsessa, mer än söt, liten, gullig, snäll, rar, pysslig, näpen, ljuv, mild, inställsam, lugn, feg, svag. Jag vill inte att hon ska tro att hon inte är söt om hon inte har klänning eller rosa kläder på sig. Jag vill att hon ska växa upp och känna att hon också kan och får vara cool, en tuff riddare, djärv, orädd, häftig, modig, kaxig, målmedveten, uppfinningsrik, bråkig, arg, vild, tålig, stor, stark och att hon inte definieras av vad hon har på sig för kläder. Hon kan vara lika bra som hon är i ett par blå byxor och kläder i alla möjliga färger. Bilar är inte leksaker endast för pojkar och hårspännen är inte bara för tjejer. Hon kommer att växa upp och ändå bli medveten om de förväntningar som världen omkring henne har på henne och att hennes egenskaper och värderingar bör stämma överens med de man normalt förväntar sig av en kvinna. Men jag vill ge henne en annan syn på saken. Den här boken är hur bra som helst, fylld med konkreta tips kring val av ord, val av kläder, leksaker och hur man kan ge fler möjligheter i leken, vänskapen, med kroppen, fler möjligheter till känslor. Ett jämställt tänkande och varande, där jämställdhet = att ge alla människor, stora som små, lika möjligheter, rättigheter och skyldigheter oavsett kön.

Växa och upptäcka världen. En bok om de sju utvecklingssprång som alla barn genomgår under sitt första år. Kanon att ha och veta varför lill helt plötsligt blir ett litet åskmoln. Så här står det på baksidan: "Växa och upptäcka världen presenterar pedagogiskt och konkret de sju omvälvande faserna. Du får veta vilka tecken som tyder på att ett nytt utvecklingssprång närmar sig; vad de olika sprången innebär och vilka färdigheter barnet tillägnar sig i dem; hur du som förälder kan hjälpa ditt barn igenom en besvärlig period och hur du bäst uppmuntrar det att utforska de nya möjligheter som plötsligt öppnar sig. Växa och upptäcka världen är en ovärderlig källa till ny kunskap för varje förälder som vill förstå och hjälpa sitt barn att utvecklas. Boken är också en klok och trygg ledsagare under det år som för både föräldrar och barn är det kanske viktigaste och mest utmanande i livet." (Tackar Minimalla för tipset!).

En mor blir till. Hur moderskap förändrar dig för all framtid. Just för att jag inte tycker att man kan få nog av självinsikt. Att bli mamma är det största som hänt mig och jag ville ha hjälp att förstå den mentala omställningsprocess jag går igenom inför min nya mentalitet och identitet. Den tar upp mycket kring hur din egen uppväxtsituation och hur relationen till dina egna föräldrar påverkar dig, ditt föräldraskap och får en annan belysning. En mycket bra bok.

Svar på tal

Min blogg har jag alltid känt att jag fått ha i fred. Innan Winston dog skrev jag om det mesta, men jag har aldrig varit mycket för om att skriva om hur lyckliga vi är, hur ljuvligt, underbart och fantastiskt problemfritt livet är. Efter att Winston dog så slutade jag skriva väldigt länge, av rädsla för att bli missförstådd. Men så kom det till den punkten då jag var tvungen att skriva, språk är det verktyg jag använder mig av för att må bättre, för att få ur mig allt jag tänker på och känner. En ventil. Kommentarer är det klart att jag uppskattar, det gör väl alla som skriver, säg den som inte vill ha respons och bekräftelse! Jag själv kommenterar ofta i andras bloggar eftersom att jag ofta reagerar på vad andra skriver och jag vill ofta dela med mig av mina reaktioner. Men jag aktar mig för att döma andra människor med enbart vad de skrivit på sin blogg som grund. Jag aktar mig för det för att jag, tack vare mitt eget bloggande, förstår att det som skrivs inte alltid ger en rättvis bild eller ens hälften av sanningen. När jag kommenterar gör jag också det med syfte att hjälpa och inte ytterligare skuldbelägga om det dessutom är en blogg med känsligt innehåll.

Men alla tänker inte som jag. Jag vet många "sorgebloggar" där änglamammor har fått ta skit och anklagelser från människor som inte känner dem och som tror att det som skrivs är den enda sanningen. Här på min blogg har jag aldrig förut varit med om kommentarer som sårat mig men någon gång ska väl vara den första. På det inlägget jag skrev om att min energi för tillfället tagit slut fick jag följande kommentar från "Fia" som påstår sig vara en mamma till tre varav en ängel;

"Jag för min del tycker att det är beklagligt att du inte anstränger dig mer för Elviras skull. Hur ska hon bli som människa med en mamma som bara gråter och vill ha tillbaka hennes storebror och egentligen inte vill ha henne??"

Fia. Hade jag brytt mig om ett svar hade jag undrat vad det är du varit med om som gör att du har ett behov att gå in i, en för dig okänd människas blogg, och anklaga henne för att inte vilja ha sitt barn. Men jag bryr mig inte även fast jag tycker att det är sorgligt. Ungefär lika sorgligt som att du själv som indirekt kallar dig för änglamamma känner att du hellre än att stötta en annan änglamamma vill sparka på den som ligger. Utöver det så har du självklart rätt till din åsikt och ditt tyckande och jag har rätt att försvara mig. Så här kommer mitt försvarstal;

Jag anstränger mig för Elvira. Skulle jag anstränga mig mer skulle jag vränga mig själv ut och in. Vilket jag med glädje skulle göra för henne. Jag skrev att jag la ner henne på sängen och lät henne skrika lite medan jag stod och bankade mitt huvud mot garderobsdörren. Att det var en halv minut som jag släppte allt och lät det göra ont, bejakade smärtan, det skrev jag inte. Men efter de 30 sekunderna tog jag tag i mig själv och tröstade Elvira. Hon led inte av det. Och så, för att få hjälp, pratade jag med alla andra mammor jag känner, de som inte förlorat barn, och så fick jag veta att även de har lagt sina barn på sängen och sen bankat sina huvuden mot en garderobsdörr och gråtit för att de är trötta, slutkörda och ledsna. Även de hade dagar när de inte orkade leka, skratta, busa eller ens besvara vartenda leende. Dagar då de är trötta och less på allt, dagar då deras lust, ork och vilja tagit slut. Jag läser för Elvira. Inte varje dag som för Winston, men jag läser för henne. Och sjunger, hennes favoritsång är Blinka lilla stjärna och den om krokodilen. Vi har gått på Babyrytmik. Jag hade egentligen inte alltid lust men gick ändå. För hennes skull. Och jag pratar. Inte räknar jag högt varje skopa mat när jag gör mat till henne som för Winston, men pratar med henne, det gör jag. Vissa dagar mer, andra dagar mindre. Innan det blev 15 minus här var jag ute varje dag med Elvira också. Det var aldrig så kallt när Winston levde men hade det varit det hade jag nog inte gått ut med honom heller. Vi har dåliga rutiner med Elvira, hon får vara vaken till halv 10 och är inte i säng kl 8 som jag tycker att de ska vara om man har bra, fungerande rutiner. Värre än så är det inte. Hon får mat, kläder, stimulans, lek, massage varje kväll, bad när det behövs, närhet och kärlek i massor, överflöd skulle jag till och med säga! Jag anstränger mig till det yttersta för henne, hon är mitt barn. Ett barn jag vill ha, annars hade jag inte skaffat henne. De gånger jag lämnar bort henne är det för att jag går hos psykolog för att alltid säkerställa att jag är så bra jag bara kan vara för henne.

Nu vet inte jag hur du känner för det barn du förlorade men så här känner jag för det barn jag förlorade. Winston var ingen dröm. Han var verklig. Ett verkligt barn som jag burit på. Fött fram. Haft hemma och lärt känna. Kommit att älska för den han var och inte bara för att han var mitt barn. En del av mig, min familj, mitt liv. Allt började med Winston, vårt första barn. Att inte sörja honom och det liv vi hade haft hade varit knäppt. Självklart önskar jag mig honom tillbaka. Självklart. Han är ju mitt barn. Men den önskan om honom tillbaka och det livet vi skulle ha, den önskan innefattar alltid Elvira. Hon väljs aldrig bort. Hon hade kommit och jag hade haft båda mina barn. Att du kan skriva att du uppfattar det som om jag "egentligen inte vill ha Elvira" eller att det är så hon kommer växa upp och känna, till det säger jag bara; Skit ner dig ditt jävla dumhuvud! Klart att jag vill ha Elvira. Både jag och min sambo vill ha Elvira. Hon är navet i vårt hjul, mittpunkten i vårt liv, det enda vi lever för. Att hon mår bra och är lycklig är vårt enda fokus och främsta mål. Det visar vi henne varje dag genom våra handlingar och vårt sätt att vara med henne. Dessutom hör hon orden "mamma och pappa älskar dig", ett antal gånger om dagen.

Och Elvira kommer att bli en fantastisk människa! Hon är redan fantastisk, hon växer och utvecklas som förväntat och på bvc är de imponerade av hennes redan så utvecklade viljestyrka, hennes glädje och hur hon tyr sig till oss. De är också imponerade av vårt sätt att förhålla oss till Elvira och till vår enorma förlust och den stora sorg som så nyligen drabbat oss. Hon kommer att få ett rikt liv, fyllt av kärlek och omtanke från människor som bryr sig om henne. Vi kommer uppfostra henne till en stark, självständig individ med självförtroende, självsäkerhet, karisma, stolthet, bra värderingar, mod att följa sina drömmar, ro att lyssna på sina känslor och styrka att ta sig an det livet ger henne. Hon kommer att få allt det från oss. Och hon kommer att få lära sig att mamma och pappa kan gråta, det gör de ibland när de pratar om storebror Winston. Men de kan också skratta, de kan vara arga, glada, förvånade, sura, busiga, trötta, pigga. Alla känslor och sinnesstämningar är OK i vårt hem. Glädje och sorg, allt är ok här. Hon kommer att bli en fantastisk människa just därför. För att hon har världens bästa föräldrar.

Så det så! Jag skriver inte ofta om vårt helt vanliga liv. Ett liv med skratt, lycka, blöjbyten, smakportioner, klädinköp, matlagning och allt sånt annat som vanliga mammor bloggar om. Men vi har allt det och det har fått stå mellan raderna. Jag ville bara här skriva om livet vid sidan av, livet med sorgen i ena handen och jag har förhoppningen om att det finns de som inte dömer, som kanske kan känna igen sig i det jag skriver och att det kan öppna ögonen för dem som aldrig varit i närheten av sorgen efter ett förlorat barn. Jag fortsätter skriva för er även om jag tar åt mig för lätt och tappade lite av lusten för att jag blev ledsen av det Fia så tvunget ville få ur sig.

Nu ska jag umgås med Elvira som precis vaknade, hon ligger bredvid mig och pratar. Vi ska träna på att rulla från rygg till mage. Sen ska vi bada och leka med skummet. Helt ansträngningslöst.

Förresten så har vi också en julgran!

5 - Kärlek

Jag har varit kär i en hel massa människor, tjejer och killar. Och älskat några få.

Min första kärlek hette John. Vi var hämningslösa, passionerade och på tok för unga. Vi var förlovade och tillsammans i tre år. Idag vet jag inget om honom. Och det gör mig inget.

Min sista kärlek hoppas jag blir Daniel, min baby-daddy. Med honom fick jag uppleva kärlek vid första ögonkastet och jag har älskat honom sen dess. I will follow you into the dark.

Min största kärlek är utan tvekan mina barn. Allt annat bleknar i jämförelse.

Jag älskar sommar, badhus, att skriva, att shoppa, inredning och, något sött på maten, kolsyrad dryck och att fika på kondis. Och så älskar jag mina föräldrar, mina syskon och mitt syskonbarn. Jag älskar mina vänner och jag säger det ofta till dem.

För att det inte blev som jag tänkt mig

Det finns värre mammor. Det vet jag. Och jag gör mitt bästa, så gott jag för tillfället förmår med Elvira. Sen är det väl det där dåliga självförtroendet som alltid gnager, självkritiken som alltid ropar högst. Det dåliga samvetet som sägs komma hand i hand med föräldraskapet.

Men så här är det dessutom. Innan vi fick barn längtade jag så otroligt efter att få bli mamma. Jag var redo. När vi fick barn kände jag att det var underbart. Det var ingen dans på rosor för det är jobbigt och en omställning att få barn men jag älskade ändå att vara mamma. Jag tyckte att det var vad jag ämnad för och jag var en supermorsa åt Winston. Jag njöt av föräldraskapet som fick definiera mig, den jag var och ville vara. När Winston sen dog var det inte bara vårt lilla barn med vackraste ögonen, leendet, håret, personligheten vi förlorade. Vi förlorade också vårt föräldraskap eftersom att han var vårt första och enda barn. Visst var vi fortfarande föräldrar, det kommer vi alltid att vara, men att vara förälder åt ett barn som dött är inte riktigt samma sak, det enda ansvar man har kvar ligger i att förvalta minnet och kärleken. Att det var fruktansvärt att förlora en så stor del av sin identitet, sitt föräldraskap, är självskrivet. Och att jag saknade livet som förälder säger väl också sig självt.

Många var det som tyckte det var tur att vi är unga och de tyckte vi skulle skaffa fler barn. Ett nytt barn så blir allt bra. Jag blev alltid arg när omgivningen vill tro att det skulle bli bra bara vi fick ett nytt barn men någonstans fick det ett hopp att växa. Hoppet om att de skulle ha rätt. Jag ville tro att det skulle gå att ta vid där det tog slut. Att det inte var Winston som kom tillbaka kunde jag förstå under korta stunder, men att mitt föräldraskap som det såg ut då aldrig kunde bli det samma igen, det fattade jag aldrig. Jag trodde att det skulle bli samma och kanske till och med bättre. Jag trodde att förlusten av ett barn skulle ge mig superkrafter med nästa barn. Att jag aldrig skulle klara eller ens vilja vara på någon annan kvadratmeter eller en sekund ifrån mitt levande barn. Att egentid inte var något som jag längre behövde, jag ville ju inte vara mig själv, jag ville ju bara vara mamma. Jag trodde att jag skulle få en ängels tålamod genom kärleken. Jag trodde inte att skrik och tårar skulle kunna göra mig frustrerad eller trött, att sömnbrist inte skulle göra något. Jag trodde att förlusten och känslan av att jag fortfarande skulle göra allt, ge allt för skrik, sömnbesvär och trots från Winston skulle göra att jag bara kunde le åt en skrikandes Elvira kl 01.32. Jag trodde att förlusten skulle göra att jag uppskattar mitt levande barn mer och den uppskattningen skulle visas genom en otrolig glädje över mitt återvunna föräldraskap. Jag trodde och hoppades på att jag skulle bli en ännu bättre mamma. Men så blev det inte. Jag uppskattar Elvira, det gör jag. Kanske mer än vad jag hade uppskattat henne om jag inte levde i en värld där hennes död faktiskt är ett verkligt hot. Men en ängels tålamod har jag inte. Jag lämnar ofta bort henne, till mormor eller till min Bestis. Jag värderar min egentid då jag kan vara mig själv, med bara mig själv. Jag känner inte alls att jag måste vara med henne hela tiden. Och jag ler inte åt skrik mitt i natten. Jag blir irriterad, frustrerad och gråter i kapp med henne. Jag uppskattar inte föräldraskapet som som jag trodde att jag skulle göra när jag fick tillbaka det. Jag orkar inte vara supermorsan. Jag orkar inte ens vara så som jag onskar att jag var för att falla inom den kategorin som jag bestämt är 'bästa mamma'. Så här i efterhand kan jag säga att Elvira kom lite för fort. Det låter knäppt men jag var inte redo för ett nytt föräldraskap.

Jag är besviken på mig själv för det. Jag är besviken på förhoppningarna som inte infriades. Jag är besviken på livet. Jag är besviken över att mitt föräldraskap inte blev som jag hoppades. Det är skit att Winston dog och det är skit att ett barn aldrig kan ersättas. Jag vill inte ha en ersättning men det hade varit skönt att slippa ha så ont jämt. Det hade varit skönt om Elvira - ett nytt litet barn - bara hade fixat alltihop men det är inte så det fungerar. Sånt är inte livet. Och med besvikelsen kommer känslan. Att jag är världens sämsta mamma. Att jag dessutom helt plötsligt tappat orken och lusten att åka till Winston, pölsa genom snön, trotsa väder och vind för att sätta ett ljus hos min son gör det inte bättre.

Och så plötsligt tog energin slut

Jag lade ner Elvira, skrikandes för full hals, mitt på sängen. Gick ut, stängde till dörren och började dunka mitt huvud hårt, hårt mot en garderobsdörr. Så att det skulle göra ont i huvudet och dämpa hjärtvärken och den gnagande tomhetskänslan. Och liksom drunknade lite i mina egna tårar. Det känns som om jag tagit slut. Det har varit ett tungt jävla år, jag har kämpat, gått uppför i motvind och här tog min andra andning slut. Istället blev det kramp, mjölksyra och värdlens sämsta morsa.

Åh gud vad jag saknar Winston. Och sörjer så hårt livet vi skulle haft. Med honom var jag mitt bästa. Allt med honom var roligt, jag såg fram emot varenda dag. Jag hade energi till hela honom och resten av världen utanför bubblan. Jag pratade massor med Winston, om allting, hela tiden. Vi hade rutiner. Jag läste sagor och sjöng. Och vi var ute varje dag. Så liten han var men jag hade energi och lust att vara, och anstränga mig för att vara, världens bästa mamma.

Och nu är Winston död. Och Elvira, stackars lilla knyte som förtjänar det bästa, kom och fick ett vrak till mamma att nöja sig med. En som knappt orkar gå ut. En som inte ser fram emot något. Vi har inga rutiner. Jag läser aldrig för henne. Jag pratar inte mycket, är nog snarare ganska tyst hela tiden. Jag vet inte hur många gånger hon sett mig gråta. Då ser hon frågande på mig med sina stora, runda, mörka ögon. Hon har långa, täta ögonfransar och lockigt hår på sitt lilla huvud. Så fin är hon, mitt ljus. Hon är nästan alltid glad och ler alltid mot mig. Men så sällan orkar jag le tillbaka. Energin, lusten och viljan är liksom slut. Så jag gör det som egentligen bär mig emot, som jag inte tycker att man får göra. Låter henne skrika medan jag står och dunkar mitt huvud mot en garderobsdörr och gråter.

Jag är så otroligt trött. Inte sovtrött. Utan tröttrött.

4 - Mat

Som jag skrev så har jag ett komplicerat förhållande till mat. Men äter, det gör jag. Det bör man, annars dör man. Också har jag alltid fått höra att man måste tänka på de svältande barnen i Afrika. Speciellt när man är spymätt men har mat kvar på tallriken.

Här hemma lagar jag 90 % av maten. Vi äter aldrig rött kött, jag är kräsen och D fick en dålig kebab för 15 år sen. Innan barnen föddes var jag pretto och sa att jag aldrig skulle köpa burkmat till mina barn. Det höll jag inte. Vi äter vanlig mat och varje lördag lyxar vi med pizza. Idag åt vi tacos. Superintressant.

3 - Mina föräldrar

Om man bortser från föregående inlägg så har jag bra föräldrar. De ställer alltid upp. Även om jag ofta ifrågasätter mycket i deras beteenden så vet jag att de alltid ställer upp när det väl kniper.

Mamma - Kallas Lollo men heter Lutecia, hon är en av tre i Sverige som heter det. De övriga är jag och Elvira. Hon fyller 50 nästa år men har inte en rynka och ser ut som en 37:åring med sammetslen mörkbrun hy. Hon är 154 cm kort. Tills hon var sju år bodde hon i Liberia på Västafrikas kust. Hennes morfar (eller pappa?) var hövding och mamma var en liten prinsessa. Sen fördes hon till Sverige av en kvinna som påstår sig vara hennes mamma, moster, faster, syster beroende på humör. Mamma fick inte gå i skolan och var tagen till Sverige för att vara barnflicka. Sen fick hon bo på flera olika fosterhem och har inte haft det lätt i livet. Hon jobbade i många år på fabrik tills hon fick en arbetsskada och nu är hon sjukpensionär sen flera år tillbaka. När jag var 12 år fick hon för sig att hon ville bo i Stockholm så hon lämnade mig hos min pappa och stack. Det har hon dåligt samvete över idag. Min mamma är inte skarpaste kniven i lådan. Om dagarna går hon på daglig verksamhet. Hon har försökt ta livet av sig flera gånger och legat på mentalsjukhus. Hon har nerverna på utsidan och är antagligen manodepressiv. När jag var yngre så skämdes jag och tyckte att det var pinsamt att hon inte förstod lika bra som andra vuxna. Idag har jag accepterat att hon är som hon är. Nu har jag också kommit att se hur uppväxt påverkar hur en människa blir. Hade hon vetat vilka hennes föräldrar är, fått kärlek och trygghet från dem, fått utbildning, uppmuntran och utrymme att växa så hade hon nog varit en annan person idag. Det viktigaste min mamma har är dock hennes barn. Jag och min bror betyder allt för henne. När Winston (och hans kusin Isabella) låg i magarna flyttade hon hem efter flera år långt från oss. Hon gör allt för oss, utan att det ens är en klyscha eller något man säger, hon skulle verkligen göra allt. Hennes högsta dröm är att vinna på Triss så att hon kan ge oss pengar. Hon köper flera lotter i veckan. Mamma bor nära oss och så gott som varje dag kommer hon hit, hjälper till med Elvira, disken, tvätten och så ser vi på Glamour. Hon säger att jag är hennes bebis och varje dag säger hon att hon älskar mig. Jag älskar henne. Min lilla mamma.

Well det var en hel del om morsan det. Kort om pappan då, han heter Sven-Ove och är en 49:årig raggare med eget företag. Han han är ett huvud kortare än mig och bor på landet, 20 min från oss, med sin nya fru och deras två ungar. Hans mamma dog när han var liten och hans pappa övergav honom i samma veva. Min pappa är en buffel som inte skäms för något, han skryter och tar för sig utan att be om ursäkt. Han överkompenserar för att han aldrig blev bekräftat och sedd som barn. Ödmjukhet vet han inte vad det är. Skitströrigt men jag har med åren utvecklat selektiv hörsel. Pappa älskar när vi hälsar på och han tycker att det vore bäst om vi hade bott grannar. Han kallar alltid mig "vännen" och jag sitter ofta i hans knä när jag träffar honom. Han har en jättetjock mage och är blind på ena ögat. Varje gång jag träffar pappa säger han att han älskar mig. Det är fint. Och jag älskar honom. Min lilla pappa.

2 - När jag var liten

När jag var liten fick jag ta för mycket ansvar och tvingades växa upp för fort. Min psykolog, som vet allt om mig, kallar mig för ett "maskrosbarn".

Det här är svårt. När man lägger ut sina tankar för allmän beskådning är det en balansgång och en konst att vara personlig men inte för privat. Så att skriva om min barndom är svårt. Jag fick bära mycket och ofta teg och led jag. Mina föräldrar är inte dåliga, de söp inte och slog mig aldrig. Men man kan skada barn på så fruktansvärt många sätt utan att ens vara medveten om det. De lever i lycklig ovetskap. När jag säger att jag inte hade världens bästa barndom ser de ut som frågetecken. Antagligen för att de själva är skadade av sina egna fruktansvärda barndomsår och skiten tenderar att obemärkt gå i arv. De gjorde nog sitt bästa och kärlek var inte en bristvara men de lever i villfrelsen om att deras bråk och hat gentemot varandra inte skadade mig. De tror att jag inte blev ledsen, skadad och förvirrad när de snackade skit om varandra, och ständigt hade ångest över mina föräldrars ekonomiska situation. Först när jag blev vuxen fattade jag att det var soc som var hemma hos oss så ofta. Sen finns sånt jag inte ens kan skriva, det har med integritet att göra. Sånt de som var ansvariga för min uppväxt inte vet. På så många plan är jag fortfarande den lilla flickan som, likt alla barn, bara vill skydda sina föräldrar.

Men det var inte bara skit! Jag har fina minnen också. Jag gick i simskola och fick alltid en kondisbit efteråt. Jag sov i min pappas säng och drog i hans armhår hela natten tills jag var sju år. En gång hittade vi en hund som bodde hos oss i några veckor. Jag gick hos världens bästa dagmamma. Innan alla blev osams firade vi jul med alla kusiner. Varje år åkte vi till vattenpalats och så hajkade vi på kullen. Jag var omgiven av människor som brydde sig om mig, gav mig mat på bordet, tak över huvudet, kläder på kroppen och kärlek.

När jag var liten bestämde jag att mina framtida egna ungar skulle få världens bästa barndom.

1 - Om mig

Att beskriva sig själv är något som många, nästan de allra flesta, tycker är svårt. Jag tycker att det är lätt för jag lider av nästan för mycket självinsikt. Det som eventuellt skulle vara svårt är att skriva så att det blir en någorlunda sammanhängande och begriplig text. Jag vill börja med det som jag är mest men jag är inkonsekvent, har humörsvängningar och antagligen en liten släng av schizofreni så det jag är mest av idag (trött och irriterad) lär inte gälla imorgon. Så jag gör så här; Bara skriver. Here goes...

Jag är halvafrikan. Fast helsvensk och född i Sverige. Mellanbarn, skilsmässobarn, född på en tisdag i oxens tecken på 80-talet, det säger kanske en del för den som tror på sånt. Jag är envis och flyttade hemifrån alldeles för tidigt. Nu älskar jag att flytta och gör det helst en gång om året. En del skulle kalla mig rotlös. Om jag inte kan flytta så möblerar jag om.

Jag är alltid rastlös på lördagar. Är morgontrött, kvällstrött och mitt-på-dagentrött. Jag dömmer folk hur lätt som helst, tycker oftast illa om någon innan jag tycker om personen. Men jag ändrar mig lätt om jag märker att jag har fel. Jag har dock svårt för att vara snäll, eller ens låtsas vara snäll mot dem jag inte tycker om. Jag är långsint till döden och har jättesvårt för att förlåta. Men jag har lätt för att be om ursäkt. Jag ber dock aldrig om ursäkt för hur jag känner, bara för hur jag agerar utifrån mina känslor.

Jag gick medieprogrammet på gymnasiet, jag skulle aldrig vilja jobba med något inom området men jag ångrar inte det valet. Jag har kort stubin och blir irriterad på två röda. Jag får ofta höra att min röst inte passar ihop med hur jag ser ut. Den är för pipig. Jag lider av ständig melankoli, allmän ångest, svårmod, tungsinne och pessimistisk livssyn. Så har jag varit så länge jag kan minnas. Jag ser ofta för realistiskt på livet och räknar med att skit kommer att hända. Försvarsmekanism. Jag har ett för stort kontrollbehov. Om jag får för mig att göra något, vill jag göra det direkt. Jag gråter hur lätt som helst, tycker om att gråta. Jag har också lätt till skratt och har en svart och sarkastisk humor.

Jag kan vara manipulerande och beräknande. Jag är vänsterhänt, jättekreativ och har bra fantasi. Jag har ett rikt inre liv som jag har en god kontakt med. Jag är smart, analyserande, har hög självmedvetenhet, självdisciplin är självkritisk och har kasst självförtroende. Jag tror att man alltid bör sträva efter att bli bättre. Jag säger oftast vad jag tycker, i alla fall om jag blir riktigt arg. Jag är ofta blyg runt människor jag träffar för första gången, jag känner mig lätt i underläge. Jag bäddar bara sängen om jag vet att vi ska få besök och jag använder aldrig strumpor inomhus för då känner jag mig instängd. När jag dricker vatten räknar jag alltid till sju klunkar och det enda godis jag egentligen verkligen gillar är choklad.

Och så är jag ju kvinna, mamma, sambo, student, dotter, syster, vän, bekant, främling och allt mellan raderna. Typ.

Man vill ju hänga med

En rådande bloggtrend är att posta inlägg utifrån en lista, det har jag sett lite här, där, i stort sett på alla bloggar jag följer. Så gott som i alla fall. Listorna kommer i olika varianter, jag har snott och sen knåpat ihop till en egen. Med en liten förhoppning om att jag kanske lär mig något om mig själv när jag skriver om något jag inte brukar skriva om. Imorgon börjar jag. Risken finns väl att jag inte hinner/kan/orkar/känner för att skriva varje dag, men värre saker har väl hänt.

Dag 01 – Om mig

Dag 02 – När jag var liten

Dag 03 – Mina föräldrar

Dag 04 – Mat

Dag 05 – Kärlek

Dag 06 – Nu läser jag

Dag 07 – Vänner

Dag 08 – Favoriter

Dag 09 – Min tro eller livsfilosofi

Dag 10 – Underhållning

Dag 11 – Mina syskon

Dag 12 – Ett par saker till om mig

Dag 13 – En vanlig dag

Dag 14 – Dåliga vanor och laster

Dag 15 – Mina drömmar

Dag 16 – Saker jag gör

Dag 17 – Barndomsminne

Dag 18 – Det senaste jag köpte

Dag 19 – Detta ångrar jag

Dag 20 – Mina förebilder

Dag 21 – Så här ser jag ut

Dag 22 – Jag är dålig på

Dag 23 – Mitt hem

Dag 24 – Det här får mig att gråta

Dag 25 – Det här är jag bra på

Dag 26 – Mina rädslor

Dag 27 – Min favoritplats

Dag 28 – Saker jag saknar

Dag 29 – Det här ska jag bli när jag blir stor

Dag 30 – Om jag fick leva om mitt liv

Och som om inte allt vore jobbigt nog

har jag dessutom blivit fetförkyld. Pang boom, hosta, snuva, feber, svidande ögon, ont överallt. Det var längesen sist så jag hade väl typ, nästan, glömt hur jobbigt det är. Nu minns jag.

När Lillasyster blev äldre än Storebror

Winston blev 120 dagar gammal, det är Elvira idag. Han dog på förmiddagen på sin 120:e dag. Hittills lever hon. Jag ska inte sticka under stolen, jag har väntat på döden, på en katastrof, hela dagen. Med största ångest och rädsla gick vi till sängs igår. Tankarna var hos vår son och den sista natten vi upplevde med honom. Rädslan låg i att historien skulle upprepa sig. Att det skulle bli ett stigma. Att våra barn inte blir äldre, att de dör på den 120.e dagen. Två dagar innan fyra månader.

Idag med Elvira har jag klarat med nöd, näppe, stöd från bästaste vän, bvc. En hel del tårar.

Två känslor har slagit mig under dagen och dagarna som lett fram till denna. Den första är hur fruktansvärt det är att förlora ett barn. Det visste jag ju redan, har ett perspektiv från första parket gällande den saken men idag stod det ännu klarare. Det jävligt fruktansvärda. Jag ser på Elvira och tänker att det är obegripligt att så små älskade kan dö. Jag lättar lite på locket som alltid ligger löst på och dränks av känslan som svämmar över. Erfarenheten. Att jag varit med om det ofattbara att en så liten och älskad dör. Ett barn på fyra månader har man lärt känna, älska, leva med. Ett barn på fyra månader innebär rutiner och en vardag. Barn är hopp, drömmar och framtid. Ett barn på fyra månader har hunnit bli kärnan i allt det. I allt.

Det andra jag känner är att vi fick så på tok för kort tid med Winston. Fyra månader är för kort tid. Det skulle ju vara resten av mitt liv.  Det känner jag så starkt nu när Elvira är lika gammal, att det är så kort tid. Jag är glad för att vi fick honom, att han föddes levande, att jag fick se hans ögon och uppleva hans underbara personlighet och värme. Jag tackar ödmjukt för att jag fick höra hans skratt, att hans leende är mitt att minnas så länge jag lever. Men så att jag nästan går sönder, så mycket önskar jag att vi fått mer tid och fått uppleva mer.

Slutligen, idag blev vi nybörjare. Hittills har vi kunnat jämföra, se alla tokigheter och härligheter som hon har för sig och jämfört med det han hade för sig. Fram tills nu har vi varit med förut. Men idag tog Winston slut. Nu bryter vi ny mark, med framtid och drömmar. Elvira, så länge jag lever, om jag nu får hoppas.

På familjesidan

(Klicka på kortet så blir det större)

Förrförra veckan var vi på en fotostudio och tog kort till födelseannonsen i tidningen. Idag publicerades den. Ett kort på oss. Jag och min familj. -1 som vanligt. Innan Elvira föddes funderade jag mycket på vad det skulle stå och hur kortet skulle se ut. Jag och D bestämde att Winstons kanin skulle vara med på kortet. Och hans namn skulle absolut stå med. För han räknas. Han hör till vår familj även fast han inte syns. Kaninen är med och Winston står med.




Här är inlägget jag skrev om Winstons annons som var i tidningen, den 30:e september 2009.

 

Förstå och förlåta

Elvira har inga stora problem med maten. Egentligen är det inte ens ett problem med halva flaskor lite här och där. Hon växer ju och ser ut att må väl. Men. Jag är såklart orolig ändå. Orolig att hon mår dåligt, att hon inte äter tillräckligt. Den oron faller inom facket för normal föräldraoro som inte enbart har att göra med förlusten av ett barn (även om oron förstärks därav). Jag såg en dokumentär för inte länge sen om barn som inte äter. Psykologen de plockat in för att förklara fenomenet sa att forskning visat på att en av föräldrars största oro beträffande ungarna har med mat och näring att göra.

Hur som helst, att Elvira krånglar lite med maten och i och med skrämselhickan vi råkade ut för förra veckan så vaknade en förståelse för mina egna föräldrar till liv.

Under min gymnasietid var jag sjuk. Anorexi. Det smög sig på och när jag var som sjukast åt jag 1-2 äpplen och 1 dl popcorn om dagen. När jag vägde som minst var jag lätt som en fjäder på 49 kilo till mina 172 cm. Jag kände mig obegripligt stor. Att sluta äta hade sina orsaker. Ångest som tog sig fysiska uttryck i form av en psykisk sjukdom. En önskan att kontrollera något i mitt liv. Jag hade flyttat hemifrån, det gjorde jag som 16:åring och det första pappa hotade med när det uppdagades hur allvarligt sjuk jag blivit var att jag var tvungen att flytta hem igen. Jag tyckte då givetvis att han var dum i huvudet och elak. Jag ljög och sa att jag åt. Smusslade mackor och spydde i hemlighet upp allt de tvingade i mig. Allt bråk det blev, alla tårar från min sida och alla hot, allt tvång och allt skäll från deras sida kunde jag inte förstå varför de ville utsätta mig för. Nu fattar jag varför. Kärlek. Och en oro som de inte visste hur de skulle hantera. Nu förstår jag också vad jag utsatte dem för. Eller jag har börjat förstå, kan i alla fall tänka mig. Nu kan jag tänka mig maktlösheten de måste känt när jag vägrade äta. Jag förstår hjälplösheten de måste upplevt när jag trodde att jag inte förtjänade att äta. Jag fattar den totala bedrövelse de måste känt när jag trodde att jag skulle vara lättare att älska om det fanns mindre av mig. Nu när jag själv är förälder och vet om och känner den vansinniga kärlek som man bara kan känna för sina barn så förstår jag paniken, de måste känt när jag, deras älskade unge, långsamt tog livet av mig själv. Den rädsla och den sorg de måste känt när jag sakta svalt ihjäl.

Nästa gång jag träffar dem ska jag säga förlåt. Förlåter ni mig så förlåter jag er.



17 år, sjuk och värre skulle det bli.



Jag blev frisk när jag bestämde mig för att det fick vara nog, att jag inte ville vara sjuk, att jag ville leva. Så en gång i veckan träffade jag psykolog, läkare och gick i gruppterapi på en ätstörningsklinik. Efter 1,5 år blev jag friskförklarad. Nu är jag så frisk man kan vara från en ätstörning. Anorexi är en kronisk sjukdom, som att ha en djävul på axeln, men man kan kontrollera de sjuka tankarna och leva ett fullt normalt liv med normala matvanor om man har rätt verktyg. Som att vara nykter alkoholist ungefär. Jag kommer alltid att ha ett komplicerat förhållande till mat men jag äter för att jag vill vara frisk. Jag vill leva. 

Tack och lov!

Hon hade inte alls gått ner. Hon hade gått upp. Idag vägde hon 7160g. Om hon inte mirakulöst gått upp 842g över natten så gjorde sjukhuset igår en ganska grov felvägning på nästan ett kilo. Ett kilo fel som vi igår mådde ganska dåligt över. Det krävdes mycket viljestyrka för att vi skulle hålla oss från att Googla och läsa allt om magcancer och mystiska ämnesomsättningssjukdomar. Även om vi tycker att hon blivit tyngre så finns tvivel alltid lätt till hands så visst kändes hon slöare, blekare och tunn som en fågelunge. Skitsjukhus.Att göra en sådan miss och sen dessutom inte bry sig vidare om att kolla ifall vikten verkligen stämmer, det är ju bara förjävla dåligt av dem. Och att dessutom utsätta föräldrar som redan förlorat ett barn, varit med om det värsta, för extra oro på grund av arrogans, det är rent oproffesionellt. Tack för det! Hade det varit första gången de klantade sig så fine, det kan man ju ha överseende med men vi vet så många fall, både med barn och vuxna, där de lyckats förstöra mer än hjälpa. Den dagen W dog gjorde de inte mycket rätt så anhörigkontakten har de inte heller koll på tyvärr. Nej, nu har de inte mycket till förtroende från vår sida. Skitsjukhus.

Ett och ett halvt och vikttapp

Den där febern.. Vår bvc-sköterska tar allt på största allvar vad gäller barnens hälsa och på ännu större allvar tar hon föräldrars oro. Så efter att jag ringt henne och berättat att Viran har haft lite feber så fixade hon omedelbums en akuttid på barn. Dit går jag med största möjliga vemod och ångest. Sånt där som gör det lite svårt att andas. Det är jobbigt för Viran är ju i Winstons ålder när vi satt där och trodde dem när de sa att allt var normalt. Jag kan inte hjälpa eller stoppa känslan av att historien upprepar sig. De kände, klämde, kolla hjärta, syresättning och snabbsänka. "Allt är ok, hon är frisk, det kan vara så att de får feber ibland, det är normalt. Den här oron du har får du leva med. Välkomna tillbaka." Jo, jo.. det lugnar dock föga. Och för att göra värre värst, för det är så det fungerar, det kan alltid bli värre, Elvira har enligt deras våg GÅTT NER i vikt. Men det struntade de i! Jag hatar vårt sjukhus, de är så inkompetenta och lama. På tremånaderesdagen vägde hon 3740g och idag, 15 dagar senare vägde hon in på 6318g. Det är över 400g, men sköterskan ryckte på axlarna och sa att det kunde "skilja lite på vågar". Jag blev så spak att jag inte visste vad jag skulle göra eller säga så jag accepterade som ett annat pucko. När jag kom hem (efter att ha gått mot rött för att jag fastnade i tankar och oro), ringde jag vår bvc-sköterska som hade en regelrätt reaktion på viktförlusten. Visst kunde det diffa lite med vågarna men 400g ner är en för stor diff. Så imorgon blir det bvc för vår del. Om hon har tappat i vikt blir jag knäckt. Av på mitten. Vi kämpar med maten och i två veckor har hon vid vartannat mål lämnat ca halva flaskan. Stopp, vill inte ha mer, vänder huvudet, fäktar bort flaskan, sparkar, slår, spottar och fräser. "Tvinga henne" säger min mamma men det är inte så jädra lätt, hon har ju faktiskt en egen vilja och jag vet inte hur man gör för att tvinga någon att inte spotta utan svälja. Att hålla fast henne, ignorera hennes skrik och helt sonika köra ner flaskan i halsen på henne känns inte riktigt rätt. Snarare riktigt fel och som ett mindre övergrepp. Mattvång är inte min grej. Istället erbjuds hon mat ofta, så fort hon verkar hungrig (högst fyra timmar emellan om hon inte är hungrig innan), och hon äter när hon vill. Nej, hon måste ha gått upp, de måste ha vägt fel, vi pallar inget annat. Usch jag är så orolig och nervös nu. Skit.

Och så har jag ju så ont i hjärtat mitt av saknad. Största möjliga vemod och ångst. Det här som gör det svårt att andas. Tankar kring det som aldrig blev, idag som alla andra dagar. Idag skulle Winston blivit 1,5 år. Undrar hur det hade varit...

Fever fever, leave my heart alone

Winston dog ju för att han hade nervtrådar i hjärnan som slutat utvecklas och bildat ärrvävnad. En väl dold "hjärnskada" (fan vad jag hatar det ordet). Efter att han fått sin tremånadersvaccination fick han ofta feber, oftare än vad som kan anses normalt. Dessutom hjälpte inte alvedon något vidare. Vi var inne och kollade upp honom på sjukhuset för det. Då sa de att han var "infektionskänslig". Sen skickades vi hem. Exakt en vecka efter det läkarbesöket gick han bort. Skadan hade man inte kunnat göra något åt. Men i efterhand fick vi veta att barn med hjärnskada ofta har problem med sin temperaturreglering. Därav febern (som egentligen då är överhettning). Jag hatar hur som helst feber nu.

Idag har Elvira haft feber. 38,0. Inte hög, men ändå. Jättejobbigt för det ger syre till tankar och rädslor som alltid ligger och pyr.

Det är väl det här med att ha blivit bränd och att bränt barn skyr elden.

In i värmen, ut i kylan

Jag har tänkt på det här med att få barn och hur inslussad och invaggad i världen med barn man blir. Ingen behöver fundera särskilt länge på hur man går till väga om man misstänker sig vara gravid. Claire från Clearblue graviditetstest fixar biffen, det säger de på tv. Ok, ett plus, då ringer man mvc som håller handen hela vägen. De ordnar föräldragrupp och informationsmöten om mamma/pappaskap, blöjbyten, matning, förlossning och samliv. De till och med tipsar om sidor att bli medlem på. Det finns otaliga communitys för barnväntande, barnafödande och familjeliv. Psykologhjälp om man vill ha det inför den stora förändringen som ska ske, ett litet barn. Försäkringskassan håller informationsträffar och delar ut broshyrer. Gratiserbjudanden om gravidförsäkringar haglar in i brevlådan. Vet man vart man ska leta finns det en halv uppsättning av allt man behöver till ett barn att få gratis på nätet. Så födsel. Inget av detta är svårt för alla hjälper med allt. På BB får man all information upptänklig om hur man ammar, matar med kopp/flaska, badar och så vidare. Sen vet hela världen att man fått barn. Personnummer och registrering är inget man behöver tänka på, namnet fyller man i på en lapp som man får hem. Skickar in, klart! Barnbidraget kommer av sig självt, GoBoken ringer och tycker att vi ska premunerera, sjuhundra försäkringsbolag slåss om våra pengar. Gratis exemplar av diverse föräldra/barntidningar dyker oombedda upp. Bvc som håller koll på utveckling och hälsa, (öppna) förskolan. De alla vill komma och hälsa på, beundra bebisen. Telefonsamtal man får startar alltid med frågor om bebisen. And so on. Det här med att få barn och inträdet in till den världen, den övergången är mjuk, varm och mysig.

Och så givetvis har jag tänkt på den raka motsatsen och hur hårt, kallt och brutalt man kan kastas ur den världen. Men då är det ingen som fångar. Ingen information, inget gratis. Vi fick vår döda son, invirad i en filt, sen stod vi där och hade ingen aning om vad vi skulle göra. Hur många gånger man bör hälsa på sitt barn på bårhuset för att inte ångra i efterhand, det får man lista ut själv. Sjukhuset vet inget om communitys eller föreningar för dem som förlorat barn. Hänvisar till Google. Ingen begravningsbyrå ringer, det får man göra själv. Och ingen begravning fick man gratis heller. Försäkringsbolaget vi valde har ingen aning om att barnet de hade full koll på var fött nu dött, så dit får man ringa själv. Samma gäller för alla premunerationer. Vill du ha psykolog får du fixa det själv. Staten vet om att barnet gått bort och barnbidraget slutar komma med det är väl en av få saker som sker per automatik. Men inga informationsträffar, ingar broshyrer. En del orkar komma men vi är inte alls lika intressanta längre utan en liten gullig bebis utan bara tårar. Det är inte roligt att ringa oss. Nej, att förlora ett barn är svårt och ensamt. Hårt, kallt och ett famlande i mörker. Ett totalt jävla mörker.

Inget av detta tycker jag är konstigt för jag förstår om barn som dör inte är något som någon vill tänka på, inte kännas vid utan snarare blunda för och hoppas på att slippa uppleva. Ingen vill tjäna pengar på barn som dött. Jag fattar allt det. Men att man, beroende bristen på information och hjälp känner sig så ensam just när man förlorat ett barn , det tycker jag är knäppt. Knäppt för vi är ju egentligen inte så få.

Well, det blev kanske rörigt, klockan är halv ett på natten och jag är aptrött. Men nu fick jag ur mig det. Imorgon ska jag tänka på något annat.

Hon skriker sig hes

Våra dagar och kvällar är fyllda av gnäll och skrik från en liten som inte verkar tycka att någonting alls är bra. Vi provar med extra mat, extra aktivitet, extra sömn, mindre aktivitet, extra lugnt, närhet kan hon knappt få mer av för vi sitter för tillfället ihop Vi bär, vi vaggar, vi sjunger och dansar. Eller låter henne sitta själv och gunga lite i babysittern. Men inget duger, inget hjälper, gnäll, gnäll, gnäll. Hon somnar på kvällen och vaknar 5-10 gånger och skriker helt hysteriskt och otröstligt till hon utmattad somnar i mammas eller pappas famn. Detta har pågått hela veckan och nu låter hon som en liten kråka med sin lilla hesa pytteröst. Tack och lov sover hon hela natten från kl 23 ungefär. Men innan dess.. Innan dess kommer irriterad, trött och ledsen utan dess like, som ett brev på posten adresserat Mamma. Och med de känslorna kommer ett dåligt samvete inslaget i grilligt presentpapper. Jag är ju inte mer än mänsklig och ett skrikande, kinkigt och konstant gnälligt barn är jättepåfrestande. Men jag kan ändå inte hjälpa att jag får dåligt samvete för att jag tusen gånger bara önskat att hon ska vara tyst, tyst, tyst en liten stund så att jag får lugn och ro. Och så blir jag rädd att jag drar elände och olycka över oss när jag önskar så. Hemska tanke att hon skulle bli för tyst och aldrig skrika mer. Och så får jag dåligt samvete för att känslan av att man inte får vara annat än tacksam för det barn man har när man förlorat ett ligger ganska tung över mig. Det är jobbigt i alla fall, alltihopa. Vi har hur som helst listat ut att hon antagligen har en tillväxtperiod (?) och att det kanske är därför som hon är lite känslig just nu. Tills de säljer tålamod på ICA är det väl bara att stå ut. (Gissa om jag nu fick dåligt samvete för att jag skrev "stå ut". I grund och botten, mittemellan och ända till toppen så njuter vi ju egentligen av vår kotte.)

Nu sover hon för natten och mellan skriken ska jag och D ge oss på lite Kinect!

"Människan är den enda levande varelsen som vet om att vår tid på jorden är kort"

Det sa prästen ikväll på Minnesgudstjänsten. Jag satt där med tårar rinnande nerför mina kinder och min Bestis hand stadigt och varmt kring min. Japp, ikväll var vi i kyrkan. Varken jag eller min familj är troende, inte på något sätt alls. Jag är snarare på alla sätt icketroende. Den himmel jag hoppas att Winston nu finns i, den tillhör i min värld och i min tro inte Gud. Egentligen är jag ju inte ens säker på att det finns en himmel, ett bättre varande, en existens efter livet, så egentligen är väl "himlen" ett önsketänkande jag tagit till. Nöden har ingen lag eller hur säger man.. Hur som helst.. Ikväll var min mamma, Bestis och jag på Minnesgudstjänsten i den kyrka som hör till kyrkogården där Winston ligger. Jag gick för att jag ville höra hans namn. Jag fick hem en inbjudan där det stod att hans namn skulle läsas upp och de skulle tända ett ljus. Jag älskar hans namn, det finaste vi kunde komma på. Winston Gren. Självklart hade jag hellre hört hans namn sjungas i en förskolegrupp, sett hans namn på en hylla på förskolan, hans namn på en klasslista, hans namn i tidningen vid födelsedagar, hans namn på ett studentplakat. Det hade varit något det. Istället får jag hålla tillgodo med att hans namn lästes upp på Minnesgudstjänsten i år. Han var en av säkert 40 som de läste upp. De andra lät äldre. Winston var barnet. Och så Leo. Barnen vars föräldrars snyftningar ekade i kyrkan.

Det var trångt i raderna och bredvid mig satt en dam, jättenära. När jag grät som värst och tafatt försökte torka tårarna med tröjärmen, precis efter att de sagt Winston och tänt ett ljus för honom, tog hon upp ett litet paket pappersnäsdukar och gav mig en. Det var fint. Undrar om hon kunde tänka sig att det var min son jag grät så häftigt över, om hon kunde tänka sig att det var för honom jag sjöng. "Blott en dag, ett ögonblick i sänder". Tiden vi fick var för kort. Bara ögonblick egentligen.

Det blev en bättre dag

En dag när jag orkade gå ut och njuta lite granna av livet. Med lilla VickeViran. Så här vackert är det i vår stad, några stenkast från vår lägenhet.

Vet ni, jag vill skänka tack. Ett stort tack för de värmande, stöttande, omsorgsfulla, tankfulla och tänkvärda kommentarer jag får på det jag skriver. Det ger ett enormt stöd, så mycket större än ni anar. I helgen tände vi ljus för vår ängel. Och för era.

4:e november

Jag minns exakt känslan jag hade på Winstons begravningsdag. Jag minns hur jag mådde när jag vaknade den morgonen. Overklighetskänsla och otroligt, otroligt tung och ledsen. Jag trodde aldrig att jag skulle behöva begrava mitt egna barn men när jag vaknade den 4:e november 2009 så var det det som stod på schemat för den dagen. Jag minns en vacker och kärleksfull begravning med musik, dikter och mängder med ljus genom mitt tårfyllda och fortfarande chockade perspektiv. När Winstons begravning och minnesstund var över och åkte vi hem, jag och D. Hem till den enorma tystnaden. Den kvällen, den natten och de nästföljande dagarna minns jag som rent vidriga. Ett barns begravning är ingen begravning som ger någon ro. Tystnaden som slog emot oss var öronbedövande. Tomheten var total. Det var som att luften gick ur oss och hela tillvaron. Vi hade gjort allt vi kunde för Winston, givit honom en begravning som ett tecken på all vår kärlek och saknad. Sen fanns det inget kvar. Ingen liten pojke kvar att älska och all denna kärlek till övers.

Idag har jag haft samma känsla. Ungefär. Fast med perspektiv men inte distans. Distans till mitt barns död och begravning det lär jag aldrig få.

Imorgon hoppas jag på en bättre dag.

Saknad

Så liten plats en människa tar på jorden.
Mindre än ett träd i skogen.
Så stort tomrum hon lämnar efter sig.
En hel värld kan inte fylla det.

Så litet en människas hjärta är.
Inte större än en fågel.
Rymmer ändå hela världen
och tomma rymder större än hela världen
ändlösa tomma rymdskogar av tystnad sång.


Inger Arvidsson

Sista gången jag såg dig

Winston. Då hade du en ljus pyjamas med Mumin på. En svart mössa med vita ränder på huvudet. Jag satte på dig dina raggsockor för dina fötter var så kalla. Sista gången jag såg dig var hela du kall. Dina små händer hade blivit mjuka igen och jag höll dem. Jag höll hela dig. Du låg i en korg med dina nappar och gosedjur bredvid dig. Försiktigt lyfte vi över dig till din kista. En liten vit. Där fick du ligga på vackra lakan med spets, en liten vit kudde. Sista gången jag såg dig såg du lite frusen ut så jag bestämde att du skulle få ha din vita filt på dig. Den vita, virkade, mjuka filten jag köpte när du låg i min mage. Du fick med dig nappar och en leksak. Den där solen som skallrade som du tyckte så mycket om. Sista gången jag såg dig hade dina läppar blivit mindre och mörkare. Du var blek och såg inte riktigt ut som dig själv, men jag tyckte att du var fin ändå - för du är min.  Du luktade sjukhus. Sista gången jag kunde så pussade jag din kalla kind, höll en hand på din lilla mage och viskade i ditt öra - att jag alltid kommer att älska dig. Sen lade vi på ett lock. Ett kistlock. Ett litet vitt.

Sista gången jag såg dig, Winston, det var idag för ett år sen. Idag för ett år sen visste jag att imorgon, då är det begravning. Din begravning.

 

Mamma saknar dig.

 

Idag blev Elvira 3 månader. Så här glad var hon när hon vaknade. Intet ont anande om att två sprutor väntade henne på BVC. Nu går hon på alvedon.

3 november -10. Lillasyster, 6740 g, 62 cm

Så här såg Winston ut på sin tremånadersdag. Här har han feber och sitter och myser i babysittern sin som nu flitigt används av lillasyster.

16 september -09. Storebror, 7120 g, 64 cm

Under tiden det tog att skriva det här inlägget störde jag Elviras sömn tre gånger

Idag skulle jag klippa Elviras naglar som växer som ogräs till långa klor som hon ligger och rivs med nätterna i ända. Vi har en sådan där nagelklippare i storlek pytte. Jag är alltid försiktig och det har aldrig hänt någon olycka. Men idag råkade jag klippa henne i fingret. Ett djupt sår, en ledsen liten Skrålla, en massa blod som inte ville sluta rinna och ett enormt dåligt samvete. Jag ringde helt förstörd till D för att berätta vad jag gjort och Bestis fick komma över för att bedöma skadan. Bvc sa >Ingen fara, lätt hänt, håll rent och slappna av! Lilla lugnade snabbt ned sig, det gjorde väl inte så ont som det såg ut att göra. Men i mig gör det ont. Inte bara för att jag, om än oerhört oavsiktligt, råkade skada mitt lilla barn, utan också för att katastroftankarna blev sten, berg, i magen. I min värld, där livet inte är självklart, blir ett litet sår till ett infekterat sår, feber, sjukhus, död. En förkylning blir hjärnhinneinflammation och död. En leverfläck blir cancer och död och så vidare.

Den här stormen blir värre. Nu har orosmolnen blivit tvångstankar. När hon sover byggs det upp en ångest inuti mig. Var tionde minut blir ångesten så stark att jag måste gå och kolla henne. Det kryper i hela kroppen. Håller andan tills jag ser att hon lever. En kort sekund känner jag lugn. Bara en kort, kort sekund. Sen börjar ångesten byggas upp igen. Det känns som om hennes liv hänger på att jag gör så. Nej jag kan nog till och med skriva att jag är övertygad om att hennes liv hänger på att jag gör så. Jag tycker att Elvira ser sjuk ut, alldeles blek och röd kring ögonen. Hon är säkert sjuk. Och så krånglar hon med maten, hon spottar och fräser, sparkar och slår och vill inte äta ordentligt. Det gör mig orolig, rädd att hon lider av någon mystisk tarmsjukdom. Säkert därför hon är så blek. Varje gång jag lämnar henne försöker jag minnas exakt hur hon ser ut levande, så att jag minns sista gången om det skulle vara så. Det är jobbigt att vara ifrån henne. Jag kan inte vara ifrån henne och höra en ambulans utan att tyst bryta ihop. Allt för att jag älskar henne så. Allt för att jag vet att det inte finns någon kvot av elände och barnadöd som vi redan uppfyllt. Även hon kan tas ifrån oss.

Jag kan helt enkelt inte skaka av mig känslan, nej övertygelsen om att barn inte lever - de överlever. Om man har tur. Och jag har känslan, rädslan för att Elviras liv hänger på en skör tråd. Dinglar tillsammans med mitt förstånd.

Min psykolog kämpar i motvind i stormen. Kämpar för att jag ska hitta ett annat förhållningssätt, känna normal föräldraoro och inte på-väg-att-bli-knäpp-oro. Kämpar för att få mig att förstå, hålla med henne om att Elvira inte är sjuk. Att hennes liv inte hänger på mina tvångstankar och inte på någon skör tråd. Att hon lever. Även fast Winston dog. Hon kämpar för att jag ska tänka logiskt. Men det hjälper inte. För barn ska inte dö, det är ologiskt och för oss verklighet så logik biter inte på mig. Och som pricken över i är jag orolig för Winston. Tänk om han är ledsen och saknar mig, tänk om han inte har det bra där han är nu, tänk om han inte har frid. Ologiskt?

Min psykolog frågade om jag i alla fall pratar om det, berättar för någon om hur jag känner. Jag sa nej. Men nu vet du.

Ett långt. Ett kort.

När jag tänker på Winston så känns mitt liv alldeles, alldeles för långt. Om det nu är så att vi ses igen så är det långt dit. Lång tid att sakna och längta. Även om vi inte ses igen, om det inte är så livet och döden fungerar så känns livet, med sorg efter ett barn, oändligt långt.

Sen tänker jag på Elvira och då känns mitt liv alldeles, alldeles för kort. På tok för kort.

Stormigt

Vi mår lite dåligt just nu. Lite sämre. Både jag och D. Vi sover dåligt och oron ligger tung i luften. Vi gråter en hel massa tårar. Mindre sjöar här hemma. Vi är skadade av att Winston dog - att han dog bara sådär. Vi drar i Elvira. Petar på henne när hon sover. Vill alltid vara nära, alltid förvissa oss om att hon lever, att hon andas. Kanske är det för att det gått ett år sen vårt barn inte gjorde det - andades, levde. Kanske är det för att hon börjar bli lik honom, när han tog slut, i ålder och storlek. Kanske är det för att vi växt ihop så, för att vi vågat tänka och tro att hon kommer att stanna. Vi vet inte, men något är det i alla fall. Svallvågor antagligen. Det är tungt att aldrig kunna, aldrig få tänka och känna att något så hemskt som ett barns död inte händer oss. Innan det hände så tänkte vi så. Vi rationaliserade bort oron och tänkte, kände, trodde att det inte händer oss.

Sen hände det oss och nu är det skyhöga vågor.

En pappa sa till sin dotter att han läst ett kinesiskt ordspråk och tänkt på sitt barnbarn

 

När du föds gråter du - och dina anhöriga ler.
När du dör gråter dina anhöriga - men du ler.

 

Tack pappa!

♥ Lovelylillviran

De säger mer än tusen ord.

Första fallet

Nyss inkommen från en promenad. Av med Elviras alla ytterkläder och så ställer vi oss och kikar ut genom vårt stora vardagsrumsfönster. Årets första snö faller. Jag tänker på förra årets första snö. Det året föll snön tung, blöt och illavarslande. Vi gick en lång och kall vinter till mötes. Det var den dagen vi höll begravning för vårt första barn. Jag var iskall inuti. Mitt blods värme var stulit från mig. Nu står jag och kikar ut på detta årets första snö som faller lätt, liksom dansar runt. Mitt andra barn på armen. Vi kramas hårt.

Jag har tinat upp lite inuti.

Tro, hopp och kärlek

När Winston dog så kunde jag inte tro att det var sant. Jag trodde att jag drömde, den värsta av mardrömmar. Jag kommer ihåg att vi for hem, lämnade Winston på sjukhuset, åkte hem för att hämta kläder till honom. Han dog i bara blöjan. Jag minns att jag stod i badrummet och trodde att det var en dröm. Jag hoppades att jag skulle vakna. Ögonen var mörkt röda av tårarna och jag kände inte igen mig själv. Jag vägrade tro att mitt barn precis gått bort. Före mig. Jag hoppades att han skulle vara vaken när vi kom tillbaka. Jag kunde inte tro på dem som sa att han var död. Vi for tillbaka, klädde på, pussade, kramade, låg bredvid i en säng. Sista gångerna av allt det med Winston. Fast det trodde jag inte på. Jag hoppades att han skulle vakna, leva igen. Och jag sa till dem att det inte var sant att han var död. För jag älskar ju honom och det är bara för hemskt att ens tro på att han är död.

Första natten tänkte jag att bara jag klarar den här natten så kommer Winston att leva imorgon. Jag hoppades att det skulle vara så. Men så blev det inte. Jag trodde att om vi gav honom en vacker begravning, den kärleksfullaste vi kunde tänka oss, då skulle han leva igen. Åh så jag hoppades att det var så det fungerade. Men det gjorde det inte. Så jag tog ett halvår, överlevde ett halvår. När halvåret gått tänkte jag; Ok, nu har jag klarat ett halvår. Förväntansfull önskan om att mardrömmen ska få ett slut. Nu kommer han tillbaka. Jag har ju trott det hela tiden. Hoppats det. Fortsatt älska honom. Så blev det inte. Ingen levande Winston. Inget misstag som döden gjort rättades till. Sen närmade sig året. Och jag kände i hela kroppen; NU, nu kommer han tillbaka. Jag har överlevt ett år. Levt ett år. Varit stark som alla sa att jag var tvungen att vara. Jag har klarat av prövningen. Nu tror jag att han kommer tillbaka. Jag hoppades så att han skulle komma tillbaka. Men gissa vad.. Det gjorde han inte. Inte ens efter ett år då jag gjort allt extra mycket, alltid med honom i tanken och hjärtat. Jag har haft och har tro, hopp och kärlek som kan försätta berg men som tyvärr inte kan ändra på döden. Inte ens ändra död till liv för det mest älskade av barn. Besviken.

Jag och Leos mamma. Vi åker runt till två kyrkogårdar, hälsar på våra pojkar. Kallt, blåsigt. Och vi är mörkrädda båda två. Vi håller oss nära varandra, för det är läskigt på kyrkogårdar. Och det gör ont att våra pojkar ligger där. Så vi tröstar varandra genom att lyssna och nicka. Det tröstar att gråta tillsammans och veta att det inte finns någon tröst. Vi tröstar genom att skratta tillsammans åt alla ljud som skrämmer, vi skrattar och låtsasskäller på våra pojkar som busar och skrämmer mammorna. Vi tror och hoppas att de hör. Vi älskar dem. I bilen hem pratar vi om just det. Tro, hopp och kärlek och vi konstaterar; När det gäller ens barn kan man aldrig ge upp dem. Tron, hoppet och kärleken.

Om lördagen, årsdagen kan jag berätta att den gick bra. Trots allt. Kvällen innan var fruktansvärd och ångestfylld. Jag tänkte hela tiden på sista natten med Winston. Och det gav en enorm ångest och rädsla för att det skulle bli en sista natt med Lillasyster. Vi kollade henne om och om och om. Självklart, bara för att jag var rädd utan dess like så (falsk?)larmade andningslarmet tre gånger den natten. Fruktansvärt. När dagen sen kom så var det vänskap som räddade mig. Min Bestis Mia och min bästa vän Johanna som kommit från Gbg för att stötta. Sms från nära som visade på omtanke och hos Winston fanns massor med vackra nya blommor. Ihågkommen, saknad och det som stod på en liten svart sten med silvertext som någon lämnat vid hans grav visade sig stämma; Älskad från första stund. Inte ens döden kunde ändra på det.

Jag har varit på efterkontroll på mvc idag. Blev ok:ad. Och tagit cellprov. Med hopp om att bli ok:ad. Jag kommer sakna vår barnmorska som heter Susanne. Jag blev gravid med Winston någon gång i september. För typ 24 månader sen. Av dessa 24 månader har jag sen varit gravid 18 månader och träffat Susanne i snitt en gång i veckan. Nu ska vi inte ha barn igen förrän om ett och ett halvt år. Om livet går som vi vill. Men det gör det ju sällan.

Är vid relativt gott mod och hoppas på att kunna sova natten som kommer. Natten som gick spenderade jag sömnlös bredvid en snarkande D och en sparkande E. De stensov båda två. Och jag kände mig klarvaken. Irriterande och tröttsamt men inte tillräckligt tydligen.

Jag har fått ett litet pris

Ett litet värmande bevis på uppskattning av mina ord. I priset ingår att man ska skicka utmärkelsen vidare till 7 bloggar och berätta 7 saker om sig själv.

Jag börjar med 7 saker om mig.

• Egentligen heter jag Jenny. Med y. I varje klass jag gått har vi varit minst tre Jenny. Det blev Jenni med i utan e när jag gick på gymnasiet i samma klass som en hel hög med Jennys. Det blev jobbigt. Sen dess hänger det i. Jenni med i.
• När jag tog körkort körde jag upp fem gånger. Kuggade fyra. Anser att jag blev felbedömd vilket måste stämma för jag kör bil som en Gud.
• Jag har klippt mig hos frisör tre gånger i hela mitt liv. Sammanlagt har mitt hår blivit klippt färre än 20 gånger.
• Jag har jobbigt stora fötter. Större än vad man som tjej enligt skoaffärer får ha.
• Jag blir åksjuk av att åka bil, köra bil, stå nära snurrande karuseller, tänka på karuseller, bada i vågor, gungor och av att sitta på/vid stolar/bord som har ett för kort ben och vippar.
• Jag flyttade hemifrån när jag var 16 år. Nu bor jag i min sjätte egna lägenhet.
• Jag har varit i Kina och gått på muren. Jag grät, jag var höjdrädd och jag längtade hem.

De 7 bloggar som jag vill ska få utmärkelsen är följande;

• Tildas mamma. Det var av henne jag fick utmärkelsen. Tack för det fina du för utmärkelsen och för den fina motiveringen! Hennes blogg hittade jag när jag helt förtvivlad, för ett år sen, sökte runt på nätet efter andra som förlorat barn. Jag var tvungen att känna att jag inte var ensam. På gott och ont så var jag inte det. Jag fann hennes blogg och kände igen mig.
• Linaslivilimbo. En blogg om en värld som jag inte känner särskilt mycket till, en värld med en prematur liten flicka. Jag fann hennes blogg via någon, via någon, via någon, så som man brukar hitta bloggar. Jag fastnade.
• Minimalla. En blogg som av olika anledningar är låst så ni som inte redan läser den får inte ta del. Men jag nominerar henne ändå, för att för henne visa min uppskattning. Hon skriver ärligt och träffande om sin ängel och om de två syskonen. En människa jag inte känner men har mycket gemensamt med. Jag vet inte vad hon heter i efternamn, vet inte när hon fyller år, inte vad hon jobbar med. Men jag vet att hon och hennes ord betyder en hel del!
• A franc for your thoughts. Min bästa vän. Min sister from another mister. Min hand och tröst i det eviga mörkret. Hade alla haft en Mia hade världen varit bättre. Men eftersom att hon är unik så tackar jag gudarna att hon är min. Min Bestis. Hon skriver om sitt liv som mamma till Agnes och fru till Herr E.
• Livet då och nu. Ärligt, naket och mycket bra om sorgen efter Lykke och glädjen över Nike.
• Yuki. Att läsa om hur han saknar sin lilla dotter... det finns inte ord och de ord som finns de har han.
• Heidi. Änglamamma åt Linus som dog av PSD. Vi fann varandra i ett forum och så väntades våra två småsyskon samtidigt. Om saknad, sorg och glädjen över storebror Pontus och lillasyster Elsie.

Nu var det 7 man skulle nominera men jag läser fler bloggar. Några av dem är Kolbengtsson, Dolce Bambini, Älskade Familj, Själar säger aldrig farväl, Sarahs Smarties, Veronicaolin. Alla bloggar där en mamma skriver om ett förlorat barn. På gott och ont så är jag inte ensam.