Mittemellan

Jag och bestis har umgåtts idag. En liten sväng hos Winston som blev till att vi som vanligt blir sittande hos honom på gräsmattan någon timme. Där på dödens bakgård sitter vi och pratar om livet. Döden ingår i livet, det är vi vana vid. Vana och någorlunda införstådda med.

Men bara någorlunda.

Jag har de flesta dagarna otroligt svårt att faktiskt förstå att Winston är död. Förstå att han dog. Ena dagen var allt bra, vi var lyckliga, hade allt. Ena sekunden var allt bra. Nästa sekund var det borta. Och vi trodde att det aldrig skulle komma fler dagar.

Men det blev fler dagar. Fler dagar, fast annorlunda från innan.

Det mest påtagliga, förutom ilskan, tomheten, tårarna, hopplösheten; sorgen, är att alla mina "mittemellan tankar" helt förändrats. Mittemellan-tankar är de tankarna som finns när man egentligen inte tänker på något särskilt. Jag har ingen vidare koll på vad de tankarna förut bestod av. Nu består de bara av Winston. När jag inte aktivt tänker på något/någon annat/annan så finns de där. Tankar på Winston. Jag tänker på vart han kan vara nu. Om han saknar oss. Jag tänker på att han levde och att han dog. Jag tänker och undrar. Var han lycklig? Var vi bra föräldrar? Kunde vi gjort något annat? Kunde vi gjort något alls för att han skulle leva istället för att dö? Hur kunde han dö, bara sådär?? Hur kunde det bli så här? Varför blev inte hans liv längre än så? Jag tänker att jag inte förstår. Jag kan inte förstå, vill inte förstå. Jag vet men förstår inte. Jag tänker att jag skulle ge vad som helst för att få tillbaka honom. Tankarna går kring vem jag kan förhandla med för att få honom tillbaka. Vad har jag att köpslå med? Vad som helst Hur skulle det kännas att hålla om honom en gång till? Bara en gång till. Skulle jag kunna släppa honom igen? Nej, aldrig igen. Winston, Winston, Winston. Hans namn ekar i mitt huvud. Tanken på honom finns där. Alltid.

Och nu är det bara två nätter, en hel dag och en kort morgon kvar innan vår pojke ska bli storebror. Han kommer bli en fin storebror men det gör så ont att han inte får träffa sin lillasyster. Att han inte fått vara med och sett mammas mage växa, att han inte får komma med till BB och hämta hem sin lillasyster. Det gör ont att han, för henne, kommer bli storebror Winston som inte finns längre. En sten på kyrkogården. En liten pojke som saknas, som fattas i vår familj. För henne kommer storebror Winston att vara minnet från en tid innan henne, för henne blir han mammas och pappas tårar. Det är så orättvist. Så jävla orättvist för dem båda och för oss.

Jag är rädd inför torsdag. Det är då vi chansar på livet igen och jag är rädd, så otroligt skräckslagen för att döden ska ingå för tidigt ännu en gång, rycka livet ur händerna på oss. Med två nätter, en hel dag och en kort morgon till så är jag rädd. Riktigt rädd.