onsdag, april 27, 2011

Mot bättre form

Ett fiskpinnebloggsinlägg;


Igår skulle jag och Daniel göra armhävningar. Jag klarade en halv. Daniel klarade två. Situps gick lika dåligt det. D klarade ingen och jag fixade en. Blott.


Idag har vi raskt promenerat 8,5 km i ett desperat försök att fixa vår form som börjar bli ett uppenbart problem.


Imorgon behöver vi vila.



/Stel










tisdag, april 26, 2011

Jag kom på en sak jag hade gjort annorlunda

Det handlar om kort. Foton. Jag hade tagit betydligt fler kort på Winston om jag hade fått chansen att resa i tid och rum. Och jag önskar att vi hade tagit kort i studio. Familjekort på oss som vi såg ut då. Och jag önskar att jag hade fler kort på mig och Winston tillsammans. Han hade ett födelsemärke på rumpan. Eller om det var på låret. Höger eller vänster minns jag inte. Jag önskar att jag hade det på kort.

I helgen hade vi middagsbjudning hemma. Vi pratade om Elviras lockiga hår. Och frågan om Winstons hår kom upp. Jag tvekade, letade snabbt i minnet. Hur var det nu... Inte alls lika mycket, lite rakare än hennes, en stor lock uppe på huvudet. Om jag minns rätt. Jag vill ju aldrig glömma och kommer aldrig att göra det men tiden som går stjäl skärpan i detaljerna. En del av dem blir liksom lite oklara. Minnet är suddigt nu när det är över 1,5 år sen vi sågs. Ett och ett halvt år och tio dagar.

I min mobil har jag över 500 kort och 20 filmsnuttar. 99 % är på Elvira. Jag kompenserar.

onsdag, april 13, 2011

Underbara ungen

Hon har fått en tand, lärt sig klappa händerna, peka på lampan och säga "tta", (titta) och "ddä" (den/där). När hon är ledsen kryper hon mot mig och säger "mmmamma". Och så kom vi på att det är mindre än fyra månader kvar, sen börjar hon på förskolan. Det går för fort.

Då: 5 timmar. 4000 g, 51 cm.
Nu: 8 månader. 9170 g, 72 cm.

Välkommen värme

Snön har smält bort och tjälen har släppt. Det blev dags för vårstädning och plantering hos vår älskling. Vi satte minipenséer och minililjor. Vi la dit nya stenar och gjorde fint. Vårfint hos Winston!
Viran i vagn, äntligen utan åkpåse!

Vårglad!

Varmt och skönt på vår balkong!




söndag, april 10, 2011

Alldeles nyss...

Sökte jag ett jobb. Jag önskar helt galet mycket att de vill ha mig.

Det var livet och inte döden som lärde mig allt jag vet om kärlek

Tre av världens bästa filmer är trilogin om "Tillbaka till framtiden" från 1985. Ni vet, den om Marty McFly och Doc Brown som reser i tid och rum med hjälp av en tidsmaskin i form av en bil. En Delorean.

Många tusen gånger, ofta när lamporna släckts och jag väntar på sinnesro för sömn, tänker jag på hur det skulle vara att resa tillbaka i tiden och få återuppleva en dag med Winston. Jag skulle sätta mig i en egen Delorean och vips skulle jag vara tillbaka i 2009 - innan 16:e oktober. Men jag skulle veta allt det jag vet idag. Det skulle vara fantastiskt underbart att få en dag till med honom i min famn. Och förödande grymt, jag skulle ju veta att det finns ett slut och jag skulle ha ångest inför att dagen skulle ta slut. Det är när jag tänker på det som jag inser vilken tur vi hade som kunde få vara med Winston utan vetskapen om att våra dagar var räknade. Jag inser att vi hade tur som inte visste att Winston skulle dö. Man mår bra av att ta en framtid med sina barn lite för givet. Man mår bra av att få tro att det finns en framtid, att kläderna man hamstrar på sig kommer att växas i, att förskoleplatsen man ställer sig i kö till kommer att användas, att det kommer bli skolstart, studentfirande och barnbarn. Om man inte vet att man kommer tvingas begrava sitt barn inom en snar framtid, så kan man leva och älska utan en stor ångestkaka och rädsla för morgondagen nerkörd i halsen.

Med tanken kring vad jag skulle göra om jag fick resa tillbaka i tiden så kommer självklart också frågan om jag skulle gjort något annorlunda. Och nej, det skulle jag inte. Tiden med honom var fantastisk - jag var en  helt vanlig mamma med en helt otrolig kärlek till mitt barn. Vissa dagar klarade vi allt, oövervinnerliga, andra dagar var jag dödstrött och fattade inte varför vi skaffat barn. Helt normalt och helt underbart. Jag älskade det normala och det unika i just vår lille unge. Vi kunde inte älskat honom mer. Jag kunde inte varit närmare, jag kunde inte uppskattat honom mer. Att vara förälder är att älska. Det lärde vi oss genom att livet.

 

måndag, april 04, 2011

No matter how long the winter, spring is sure to follow


Äntligen. Äntligen är det varmare. Äntligen är det ljusare. Äntligen blommar det. Äntligen!