Ett långt. Ett kort.

När jag tänker på Winston så känns mitt liv alldeles, alldeles för långt. Om det nu är så att vi ses igen så är det långt dit. Lång tid att sakna och längta. Även om vi inte ses igen, om det inte är så livet och döden fungerar så känns livet, med sorg efter ett barn, oändligt långt.

Sen tänker jag på Elvira och då känns mitt liv alldeles, alldeles för kort. På tok för kort.

Stormigt

Vi mår lite dåligt just nu. Lite sämre. Både jag och D. Vi sover dåligt och oron ligger tung i luften. Vi gråter en hel massa tårar. Mindre sjöar här hemma. Vi är skadade av att Winston dog - att han dog bara sådär. Vi drar i Elvira. Petar på henne när hon sover. Vill alltid vara nära, alltid förvissa oss om att hon lever, att hon andas. Kanske är det för att det gått ett år sen vårt barn inte gjorde det - andades, levde. Kanske är det för att hon börjar bli lik honom, när han tog slut, i ålder och storlek. Kanske är det för att vi växt ihop så, för att vi vågat tänka och tro att hon kommer att stanna. Vi vet inte, men något är det i alla fall. Svallvågor antagligen. Det är tungt att aldrig kunna, aldrig få tänka och känna att något så hemskt som ett barns död inte händer oss. Innan det hände så tänkte vi så. Vi rationaliserade bort oron och tänkte, kände, trodde att det inte händer oss.

Sen hände det oss och nu är det skyhöga vågor.

En pappa sa till sin dotter att han läst ett kinesiskt ordspråk och tänkt på sitt barnbarn

 

När du föds gråter du - och dina anhöriga ler.
När du dör gråter dina anhöriga - men du ler.

 

Tack pappa!

♥ Lovelylillviran

De säger mer än tusen ord.

Första fallet

Nyss inkommen från en promenad. Av med Elviras alla ytterkläder och så ställer vi oss och kikar ut genom vårt stora vardagsrumsfönster. Årets första snö faller. Jag tänker på förra årets första snö. Det året föll snön tung, blöt och illavarslande. Vi gick en lång och kall vinter till mötes. Det var den dagen vi höll begravning för vårt första barn. Jag var iskall inuti. Mitt blods värme var stulit från mig. Nu står jag och kikar ut på detta årets första snö som faller lätt, liksom dansar runt. Mitt andra barn på armen. Vi kramas hårt.

Jag har tinat upp lite inuti.

Tro, hopp och kärlek

När Winston dog så kunde jag inte tro att det var sant. Jag trodde att jag drömde, den värsta av mardrömmar. Jag kommer ihåg att vi for hem, lämnade Winston på sjukhuset, åkte hem för att hämta kläder till honom. Han dog i bara blöjan. Jag minns att jag stod i badrummet och trodde att det var en dröm. Jag hoppades att jag skulle vakna. Ögonen var mörkt röda av tårarna och jag kände inte igen mig själv. Jag vägrade tro att mitt barn precis gått bort. Före mig. Jag hoppades att han skulle vara vaken när vi kom tillbaka. Jag kunde inte tro på dem som sa att han var död. Vi for tillbaka, klädde på, pussade, kramade, låg bredvid i en säng. Sista gångerna av allt det med Winston. Fast det trodde jag inte på. Jag hoppades att han skulle vakna, leva igen. Och jag sa till dem att det inte var sant att han var död. För jag älskar ju honom och det är bara för hemskt att ens tro på att han är död.

Första natten tänkte jag att bara jag klarar den här natten så kommer Winston att leva imorgon. Jag hoppades att det skulle vara så. Men så blev det inte. Jag trodde att om vi gav honom en vacker begravning, den kärleksfullaste vi kunde tänka oss, då skulle han leva igen. Åh så jag hoppades att det var så det fungerade. Men det gjorde det inte. Så jag tog ett halvår, överlevde ett halvår. När halvåret gått tänkte jag; Ok, nu har jag klarat ett halvår. Förväntansfull önskan om att mardrömmen ska få ett slut. Nu kommer han tillbaka. Jag har ju trott det hela tiden. Hoppats det. Fortsatt älska honom. Så blev det inte. Ingen levande Winston. Inget misstag som döden gjort rättades till. Sen närmade sig året. Och jag kände i hela kroppen; NU, nu kommer han tillbaka. Jag har överlevt ett år. Levt ett år. Varit stark som alla sa att jag var tvungen att vara. Jag har klarat av prövningen. Nu tror jag att han kommer tillbaka. Jag hoppades så att han skulle komma tillbaka. Men gissa vad.. Det gjorde han inte. Inte ens efter ett år då jag gjort allt extra mycket, alltid med honom i tanken och hjärtat. Jag har haft och har tro, hopp och kärlek som kan försätta berg men som tyvärr inte kan ändra på döden. Inte ens ändra död till liv för det mest älskade av barn. Besviken.

Jag och Leos mamma. Vi åker runt till två kyrkogårdar, hälsar på våra pojkar. Kallt, blåsigt. Och vi är mörkrädda båda två. Vi håller oss nära varandra, för det är läskigt på kyrkogårdar. Och det gör ont att våra pojkar ligger där. Så vi tröstar varandra genom att lyssna och nicka. Det tröstar att gråta tillsammans och veta att det inte finns någon tröst. Vi tröstar genom att skratta tillsammans åt alla ljud som skrämmer, vi skrattar och låtsasskäller på våra pojkar som busar och skrämmer mammorna. Vi tror och hoppas att de hör. Vi älskar dem. I bilen hem pratar vi om just det. Tro, hopp och kärlek och vi konstaterar; När det gäller ens barn kan man aldrig ge upp dem. Tron, hoppet och kärleken.

Om lördagen, årsdagen kan jag berätta att den gick bra. Trots allt. Kvällen innan var fruktansvärd och ångestfylld. Jag tänkte hela tiden på sista natten med Winston. Och det gav en enorm ångest och rädsla för att det skulle bli en sista natt med Lillasyster. Vi kollade henne om och om och om. Självklart, bara för att jag var rädd utan dess like så (falsk?)larmade andningslarmet tre gånger den natten. Fruktansvärt. När dagen sen kom så var det vänskap som räddade mig. Min Bestis Mia och min bästa vän Johanna som kommit från Gbg för att stötta. Sms från nära som visade på omtanke och hos Winston fanns massor med vackra nya blommor. Ihågkommen, saknad och det som stod på en liten svart sten med silvertext som någon lämnat vid hans grav visade sig stämma; Älskad från första stund. Inte ens döden kunde ändra på det.

Jag har varit på efterkontroll på mvc idag. Blev ok:ad. Och tagit cellprov. Med hopp om att bli ok:ad. Jag kommer sakna vår barnmorska som heter Susanne. Jag blev gravid med Winston någon gång i september. För typ 24 månader sen. Av dessa 24 månader har jag sen varit gravid 18 månader och träffat Susanne i snitt en gång i veckan. Nu ska vi inte ha barn igen förrän om ett och ett halvt år. Om livet går som vi vill. Men det gör det ju sällan.

Är vid relativt gott mod och hoppas på att kunna sova natten som kommer. Natten som gick spenderade jag sömnlös bredvid en snarkande D och en sparkande E. De stensov båda två. Och jag kände mig klarvaken. Irriterande och tröttsamt men inte tillräckligt tydligen.

Jag har fått ett litet pris

Ett litet värmande bevis på uppskattning av mina ord. I priset ingår att man ska skicka utmärkelsen vidare till 7 bloggar och berätta 7 saker om sig själv.

Jag börjar med 7 saker om mig.

• Egentligen heter jag Jenny. Med y. I varje klass jag gått har vi varit minst tre Jenny. Det blev Jenni med i utan e när jag gick på gymnasiet i samma klass som en hel hög med Jennys. Det blev jobbigt. Sen dess hänger det i. Jenni med i.
• När jag tog körkort körde jag upp fem gånger. Kuggade fyra. Anser att jag blev felbedömd vilket måste stämma för jag kör bil som en Gud.
• Jag har klippt mig hos frisör tre gånger i hela mitt liv. Sammanlagt har mitt hår blivit klippt färre än 20 gånger.
• Jag har jobbigt stora fötter. Större än vad man som tjej enligt skoaffärer får ha.
• Jag blir åksjuk av att åka bil, köra bil, stå nära snurrande karuseller, tänka på karuseller, bada i vågor, gungor och av att sitta på/vid stolar/bord som har ett för kort ben och vippar.
• Jag flyttade hemifrån när jag var 16 år. Nu bor jag i min sjätte egna lägenhet.
• Jag har varit i Kina och gått på muren. Jag grät, jag var höjdrädd och jag längtade hem.

De 7 bloggar som jag vill ska få utmärkelsen är följande;

• Tildas mamma. Det var av henne jag fick utmärkelsen. Tack för det fina du för utmärkelsen och för den fina motiveringen! Hennes blogg hittade jag när jag helt förtvivlad, för ett år sen, sökte runt på nätet efter andra som förlorat barn. Jag var tvungen att känna att jag inte var ensam. På gott och ont så var jag inte det. Jag fann hennes blogg och kände igen mig.
• Linaslivilimbo. En blogg om en värld som jag inte känner särskilt mycket till, en värld med en prematur liten flicka. Jag fann hennes blogg via någon, via någon, via någon, så som man brukar hitta bloggar. Jag fastnade.
• Minimalla. En blogg som av olika anledningar är låst så ni som inte redan läser den får inte ta del. Men jag nominerar henne ändå, för att för henne visa min uppskattning. Hon skriver ärligt och träffande om sin ängel och om de två syskonen. En människa jag inte känner men har mycket gemensamt med. Jag vet inte vad hon heter i efternamn, vet inte när hon fyller år, inte vad hon jobbar med. Men jag vet att hon och hennes ord betyder en hel del!
• A franc for your thoughts. Min bästa vän. Min sister from another mister. Min hand och tröst i det eviga mörkret. Hade alla haft en Mia hade världen varit bättre. Men eftersom att hon är unik så tackar jag gudarna att hon är min. Min Bestis. Hon skriver om sitt liv som mamma till Agnes och fru till Herr E.
• Livet då och nu. Ärligt, naket och mycket bra om sorgen efter Lykke och glädjen över Nike.
• Yuki. Att läsa om hur han saknar sin lilla dotter... det finns inte ord och de ord som finns de har han.
• Heidi. Änglamamma åt Linus som dog av PSD. Vi fann varandra i ett forum och så väntades våra två småsyskon samtidigt. Om saknad, sorg och glädjen över storebror Pontus och lillasyster Elsie.

Nu var det 7 man skulle nominera men jag läser fler bloggar. Några av dem är Kolbengtsson, Dolce Bambini, Älskade Familj, Själar säger aldrig farväl, Sarahs Smarties, Veronicaolin. Alla bloggar där en mamma skriver om ett förlorat barn. På gott och ont så är jag inte ensam.

Blinka lilla stjärna där, hur jag undrar vart du är

Jag vaknar. Det är kallt i rummet och kallt i mig. Min första känsla; Det är något som inte stämmer. Min andra känsla; Det är någon som fattas mig. Min första tanke; Men herregud, vart är Winston?? Han är ju inte här, vart är han??

Sen, efter någon sekund kommer jag på det. Han är ju död. Inte här längre. Sen börjar min dag. Sen fortsätter mitt liv. Fast utan honom.

Så är det varje morgon. Imorgon har det varit så varje morgon i ett år, för idag är det ett år sen jag vaknade bredvid min pojke, min livs levande pojke och inte hade jag då kunnat ana att han timmar senare skulle gå dö. Idag är det ett år sen Winston dog. Jag älskar och saknar honom. De säger att sorg är kärlekens pris. Som jag älskar och sörjer honom.

Till Winstons begravning skrev jag ett litet brev till honom;

Winston.

Busigaste, finaste, underbaraste Winston.

Vårt barn. Vårt lille marsvin. Vårt troll. Vår lille groda. Vår älskling.

Vår stolthet och glädje. Vårt ljus. Vårt hopp.

Vårt kött och blod. Vårt hjärta. Våra andetag.

Vårt allt.

Utan att veta om det så hade vi väntat på just dig hela livet och när du kom blev allt vackert. Genom dina ögon fick världen nytt ljus och allt en ny mening.

Att vakna varje morgon och mötas av ditt leende var som att vakna upp till den soligaste av dagar, varje dag.

Att känna dig tryggt somna i vår famn varje kväll var lugnet självt.

Att sova bredvid dig var som att vaggas till sömns av det lättaste av brisar och att lyssna på dina små andetag gav ro.

Att höra dig skratta var som att få höra en ängel sjunga.

Att känna ditt lockiga hår mot kinden var som att nudda vid det vackraste av allt.

Att låta dig klämma på ett finger var att hålla lyckan i handen.

Du var, är och kommer alltid att vara vårt livs största kärlek.

Vi saknar dig men i den svartaste av nätter och ljusaste av dagar finns du med oss nu. Vi tar med dig i alla våra steg. Du finns i alla barn. Du finns i alla träd. I alla vindar. I solens alla strålar. I alla marsvin, i alla troll. I vår stolthet och i vår glädje. Du finns i alla ljus. Du finns i oss. Du finns i vårt kött och i vårt blod. Du finns i våra hjärtan. I våra andetag. Du finns i allt.

Sov gott och ta med dig all vår kärlek på resan nu lille Winston.

// Pussar och kramar från Mamma och Pappa

Hoppas han hörde. Hoppas han vet. Hoppas att han har det bra, att han haft det bra. Nu när det gått ett helt år.

Den vackraste stunden i livet var den när du kom.
Den jävligaste stunden i livet var den när du gick.

Fler och fler

Om himlen finns så har Winston en kompis där, en liten Leo. Idag ringde hans mamma och frågade om jag läst i tidningen om att ännu ett barn dött i vår stad. Det hade jag inte. En liten pojke på ett och ett halvt. Stackars liten. Och det värker i hjärtat för hans föräldrar. Värker på riktigt trots att jag inte känner dem, inte har en aning om vilka de är. Men jag har en aning om hur de känner sig. Jag vet vilket kaos de står inför, vilken djup avgrund. Jag vet vilken hopplöshet och förtvivlan.

Jag och min mamma har varit hos Winston idag. Planterat murgröna, lagt dit nya vita stenar , fina flugsvampar i trä och ett mosshjärta med lite dekorationer som jag satt fast. D jobbade och Elvira passades av min Bestis. Hon får sällan följa med till sin bror, lillan. Mest för att hon kräver så mycket uppmärksamhet. Uppmärksamhet som jag mer än gärna ger henne, när som helst, förutom när jag är hos Winston. Då vill jag finnas bara för honom en stund. Kvalitetstid för mor och son.

En suddig bild för det började skymma och jag hade bara mobilen med mig. Men så här fint blev det. Det gav mig lite ro att veta att han har det fint.

Innan jag var på kyrkogården var det dags för Elviras tvåmånaderskontroll på BVC. Idag är hon två månader och elva dagar. 6405 gram tung och 60 cm lång. God och glad!

En kris i krisen

Jag var student och läste sista terminen på lärarprogrammet. D var hemma och var föräldraledig från sitt kommanditbolag. Winston var vår plan. Att han skulle leva var planen och hans död fanns inte på kartan, inte under min och D's livstid, man räknar inte med att behöva leva med det. Vi skulle klara oss med mitt studielån, D's föräldrapenning, bostadsbidrag och barnidraget. Så D hade tackat nej till en hel massa jobb för att jag skulle kunna gå klart skolan och sen få ett jobb och Winston skulle få en trygg uppväxt med två föräldrar på det torra. Det var vår plan. Och aldrig hade vi kunnat tro att Winstons liv var det som höll vår plan flytande. Men det fick vi bittert uppleva när han dog. Vi sjönk. På alla sätt och vis.

Förra oktober och november skrev jag tre inlägg. Inget av dem handlade om hur vi praktiskt var tvungna att klara livet efter Winston. Inte bara inget om praktiskt som mat, städ, sömn, andning. Jag skrev heller inget om den ekonomiska kris vi försattes i. Jag tänker mycket på allt som direkt hade med hans död och de direkta och indirekta konsekvenserna nu när årsdagen flåsar mig i nacken.

Så här låg det till; Att ha eget företag och bli sjukskriven är krångligt och vi fick veta att hur vi än vred och vände så fick D inte ett rött öre. Det får man inte när man har ett kommanditbolag och är föräldraledig. För då kan man inte visa på förlorad inkomst. Att barnets liv var villkoret för inkomsten tas inte hänsyn till. D hade tackat nej till jobb för att ta hand om livet som inte tog slut så han fick inget. Jag var student och fick fortsätta ta ut studielån tills terminen tog slut. Sen tvingades jag börja studera igen. Det eller så fick jag inget. Inte ett rött öre. Inget barnbidrag för vi hade inget barn och inget bostadsbidrag för vi var inte barnfamilj längre. Ingen idé att ens gå till läkare och försöka bli sjukskrivna för vi var inte ens berättigade sjukersättning. D började "jobba" efter en månad. Jag började "plugga" efter tre månader. Egentligen var vi två skuggor som inte fick något gjort. Det blev några månade med väldigt begränsad inkomst. Som tur i oturen var hade vi försäkrat Winston. Så vi fick 42 000 kronor, ett basbelopp som någon bestämt kan passa. De pengarna tog slut fort. På mat. Räkningar. Tillvaron som var kvar. Begravning och det som blev över för en sten. Vi fick leva upp de pengarna som vi egentligen hade behövt haft till en resa, rekreation, sinnesro och den begravning och sten vi önskat, utan tanke på kostnad. De pengarna skulle inte gå till mat och räkningar. Sanningens ord är att det känns skit att det var tvunget att vara så. Nu har vi klarat oss, jobbat upp och det mesta har löst sig. Men det är skrämmande att det fungerade så. Inte fungerade alls. Det var skrämmande att plötsligt vara som ett av alla de par man läser om i tidningarna, de par som förlorar ett barn och kastas in i ett dåligt fungerande systemet för vår sorg, vår "sjukdom" är svår att bedöma, den har ju inget slut. Det var läskigt att hamna mellan stolarna och landa på bar backe. Och det är ledsamt att det händer om och om igen. Det är skrämmande att det kan hända oss igen.

Så var det med det.

Om tre som blev två och hur det känns nu

Agnes och Isabella. Små människor som betyder hur mycket som helst för mig. Agnes är min Bestis dotter och Isabella är min brors. 09:or. Ett majbarn och ett augustibarn. Och Winston. Junibarnet däremellan. Vi umgicks jämt, i princip varje dag. Det var vi och de tre bebisarna. Men min dog.

Jag skrev ett inlägg för några månader sen om hur otroligt svårt det är att träffa just dessa barn efter att ha förlorat Winston. Jag skrev något om hur deras blotta närvaro, tanken på att se dem och hur de växer skulle få det att isa i kroppen av saknad efter Winston. Jag kände en sådan bitterhet för att han inte växer längre. Bitterhet för att han inte gör någonting alls längre, för det gör man inte när man är död. Då är man bara död. Bara död, såvitt vi vet i alla fall. Jag kunde (kan fortfarande inte) inte förstå varför just mitt barn skulle dö. Inte ville jag att något annat barn skulle dö, inte att någon annan förälder skulle tvingas genomgå det vi blev tvingade till men att se andra levande barn, föräldrar med sina barn, spädde verkligen på känslan av att livet varit så sjukt orättvist mot oss. Av överlevnadsinstinkt så var jag tvungen att sluta träffa andra dem.

Hur som helst så har jag missat större delen av dessa underbara små flickors liv. Agnes och Isabella. Flera månader. Jag har ingen aning om hur Agnes såg ut vid 8 månader. Jag får låna kläder till Lill-Viran av min Bestis som Agnes haft, men jag har aldrig sett dem förut. Jag har ingen aning om hur Isabella såg ut när hon kröp, reste sig, lärde sig gå. Det gör ont att jag missade så mycket med dem. Och det gör ont att det är för att Winston dog som jag inte vet.

Nu träffar jag dem ofta. Vi umgås, går ut och går med barnvagnarna, leker på lekplatser. Det började med att jag någon gång var tvungen att träffa dem och så gjorde jag det bara. Tvingade mig själv att vara redo. Jag höll god min och grät i min ensamhet istället. Sen gick det bättre och bättre för varje gång. Sen kom jag kom till insikt om att Winston är inte död bara för att de lever, deras liv har inget med hans död att göra. Nu går det jättebra. Det går bra och jag är inte så jättebitter och inte iskall, bara lite mer smånedkyld av saknad efter Winston när jag är runt dem. Jag blir glad av att se dem. Uppriktigt glad. Men jag kan inte se dem utan att tänka på att så stor skulle han varit nu. Han skulle också kunnat göra si och så. Också kunnat säga mamma. Och så tänker jag på hur underbart det varit att få höra honom säga mamma. Alltid småkall för att det skulle vara tre bebisar. Men min dog.

Winston bredvid kusin Isabella. Hon två månader och han en månad.

Jag och Bestis ute på promenad med våra förstfödda kottar.

När lillan kom till världen

Jag hade tänkt skriva ned den förlossningsberättelse som slutar med att Elvira kommer till världen. Jag har börjat skriva flera gånger men det känns inte som om orden jag tänker i huvudet görs sig särskilt bra på skärmen, jag kan inte återberätta den som jag vill återberätta den. Inte än i alla fall. Så jag lånar min sambos ord. Under förlossningen skrev han ned förloppet på en liten skrynklig lapp för att hjälpa oss minnas. Så här kommer berättelse om en snabb och intensiv förlossning - ur en av mansfolkets perspektiv.

07:45 Vattnet går i nya bilen, sätet förstört.

09:00 Kommer in och tar CTG. Allt ser bra ut och inga värkar. Öppen 2 cm.

11:30 Sätter ballongkateter, pyttesmå värkar. Ska ta 3 timmar att öppna fyra cm. Tar liten promenad, köper dricka, kollar skadan på nya bilen.


12:20 Katetern trillar ut. Blod, slem och annat göjs droppar från ballongen. Usch.


12:30 Jenni äter lunch. Molande värk.

14:30 Värkstimulerande dropp.


16:35 Elvira ute.

Det som D inte fick med var att vi var spända som tusan kvällen innan och nervösa utan dess like. När vattnet gick i bilen fick D en hjärtattack och jag fick springa in på McD med fostervatten rinnande längs med benen. Han skrev inte med att vi drack massor med burkcola och att byxorna jag fick låna av sjukhuset var fyra nummer för små. Han glömde skriva att vi skrattade hysteriskt åt att han blev så sjukt äcklad av ballongkatetern som ploppade ut på toa när jag skulle kissa och inte fick han med något om värkstormen som det värkstimulerande droppet drog igång. Och inte något om narkosläkaren som försökte ge mig eda medan jag vred mig i plågor och höll emot och förnekade krystvärkar för att jag desperat ville ha eda. Tillslut skickades narkosläkaren ut för jag kunde inte hålla emot och jag hann aldrig få någon smärtlindring mer än lustgas. Nada om hur fort allt gick och om hur jag inte ens hann få av mig linne, BH och med nöd och näppe hann få av mig trosorna innan lillan var ute. Och inget om hur fantastiska våra barnmorskor var och om hur underbart bra förlossningen ändå gick. Inga känslor beskrivs. Men han fick i alla fall med det viktigaste och det allra bästa - "Elvira ute".

Både jag och D är vänsterhänta

Enligt Allt För Vänsterhänta har våra barn, barn med två vänsterhänta föräldrar 26 % chans att bli vänsterhänta. Jag längtar efter att få veta om LillViran är vänster eller högerhänt. Och således är det också en stor sak jag sörjer, att vi aldrig kommer att få veta det om ett av våra barn. Om han var höger eller vänsterhänt.

Jag är så sjukt trött på det här med sorg och saknad. Det står mig upp i halsen. Jag önskar så att jag bara kunde få en paus från det hela. Att Winston kunde få komma tillbaka, ge luft i mina lungor, att jag kunde slippa vakuumet för en stund. Att jag fick hålla honom, se honom, borra in näsan i hans hals, lukta, känna, se honom i ögonen och säga hur mycket jag älskar honom. Att han bara kunde komma tillbaka en stund så att jag kunde få en paus från klumpen i magen, paus från tomheten i hjärtat. Bara en liten paus där allt kunde få vara normalt, som det skulle vara. Winston och Elvira, båda i famn. Man kan väl tro att nu när det snart gått ett år borde ha blivit normalt igen, att livet gått vidare. Och visst har det det, mitt nya liv med ett dött barn har börjat och tuffat på, med en helt annan ton än tidigare. En ton som fördunklat mitt sinne, svärtat ner mitt innersta väsen. Det är denna mörka ton jag behöver en paus ifrån.

Fast jag fattar att jag egentligen inte ska önska mig det, det är ett slöseri med tid och slöseri med önskningar. Dels för att det är omöjligt och dels för att om det skulle vara möjligt så skulle jag omöjligt kunna släppa honom igen. Det skulle vara lika omöjligt som första gången. Men ändå, om jag bara kunde få en paus.. Speciellt denna månaden behövs den. Nu när han varit död så länge så behöver jag en paus och honom levande en stund. Skitoktober. 9 dagar kvar tills dödsdagen. D-day.

10 min senare: Och så ett tillägg om Elvira. Om hur älskad hon är. Det säger väl kanske sig självt, för hon är ju min unge, mitt sockergryn, min gullegris, min livlina och alldeles extraordinärt fantastisk. Efter att ha skrivit klart gick jag in till henne där hon ligger på sin plats i mitten av vår stora säng. Pytteliten. Jag måste få höra, se, känna att hon lever. Hon snarkar och har små ljud för sig i sömnen. Är varm, mjuk och go. Hon breder ut sig med armarna rakt ut och tar sin plats i världen. Jag lägger mig bredvid en liten stund. Och bara känner hur mycket jag älskar henne. Massor. Obeskrivligt mycket.

Idag är jag bara så jävla arg

Så jävla arg på oktober. Och jag bara skäller och gapar på stackars D som bara sväljer. Jag gapar och bryter sen ihop i tårar inlåst på toa. Skäller och skriker för allt och inget. Inget av något jag skäller för är hans fel. Jag är bara arg. Arg på oktober. Arg för att Winston dog. Arg för att jag är så ung. Om det är som optimisterna säger så ses vi igen. När mitt liv är slut, på andra sidan, där väntar han. Men det är ju ett helt långt liv dit. Jag är bara 24. Bara. Så är jag så besviken på livet som jag har kvar. Visst kan jag väl välja att göra det bästa av det, njuta av det jag har. Och jag försöker. Men hur jag än vrider och vänder så är ju mitt barn dött. Smaka på det lite. Känn hur fel det är. Barn och död i samma mening. Jag är arg för att det är ett fel som de flesta kan hålla med om men sättet som det felet skulle bli rätt igen, det finns inte. Man kan inte väcka de döda. Visst finns det de som har de värre, krigsoffer, svältande barn och allt det där. Men för det gör det inte mindre ont i mig att mitt barn inte lever. Jag är arg för att jag saknar honom så mycket. Och för att jag kan gnälla om det precis hur mycket som helst. Älta hur många gånger som helst. Gråta mina tårar hur jag vill. Det spelar ingen roll, han kommer inte tillbaka för det. Det gör mig arg. Arg och frustrerad. Och jag är urförbannad på min jävla skitkropp som inte gjorde jobbet rätt. Som inte gjorde honom rätt. En hjärnskada som uppstod under tidiga fosterstadiet. I mig. Varför i faan kunde det inte få bli rätt? Varför kunde han inte bli rätt? Varför kunde inte min jävla kropp bara göra honom rätt. Skitkropp. Läkaren sa att "något hände under utvecklingen, något hände som störde". Inte ditt fel sa både hon och han. Jag känner; Mitt fel. Inte med flit mitt fel, men ändå, i mig, mitt fel.

Och jo, jag har dåligt samvete för att jag inte skriver om hur underbar och fin lilla Elvira är. För att jag inte skriver om kärleken. För att jag inte skriver om matning, blöjbyten, nattningar, babyrytmik, promenader, fikor, nappar och allt sånt där som hör vardagen till. Jo, jag har dåligt samvete för att jag inte skriver mer om glädjen hon tillför, för att jag inte skriver mer om hur fint det känns att ligga bredvid henne om nätterna och lyssna på hennes små snarkningar, på livet bredvid, mellan mig och D. Men om sanningen ska fram så lindrar hon ingen sorg, hon läker inget sår. Och det hade inte varit rätt att begära det av henne heller. När Winstonabstinensen sätter in som värst så hjälper det inte att krama Elvira. För det är ju honom jag saknar. Det är ju kärleken för honom jag behöver få utlopp för. När jag kramar Elvira får hon sin kärlek, det jag känner för bara henne. Underbara lilla henne. Och allt det jag känner för Winston lagras upp inuti. Blir till klump i magen. Blir till ångest om morgonen när solen snart går upp och bara jag är vaken för att jag inte kan sova. Klump. Ont. Ond olycklig kärlek.

Skitliv. Faan vad jag behöver en paus. Och faans skit vad jag hatar jävla oktober. Han dog ju i mitten av oktober. När löven föll som tyngst. Året senare gör de de igen. Faller tungt, och jag med dem. Helvetes skitoktober. Pardon my french men idag känns det bara så... så jävligt.