Klättrar på väggarna

och faller längre och längre ned i galenskapen. Här händer inget. Jag har inga känningar alls, enstaka onda sammandragningar men inget som inte har hållit på i över en månad utan att ge ett uns av resultat. Jag ser inget slut på det här. Kan inte se att lillasyster någonsin kommer komma levande ut och ligga varm i min famn utan att kallna. Jag vill att hon ska födas så att jag kan ha en ärlig chans att rädda henne om något skulle hända. Jag vill träffa henne levande, se hennes ögon, behöver se om hennes ögon är lika Winstons. Mina mörkaste tankar tar över nu. Många av tårarna handlar om Winston. Jag saknar det vi hade. Saknar vår pojke. Rädslan över allt vi upplevde den dagen han lämnade oss ger mig ångest. Rädslan för att behöva uppleva allt igen ger ännu större ångest. Tanken på ännu ett av våra barn som plötsligt och oväntat dör är kvävande. Jag är så avundsjuk på dem som inte varit med om det, på dem som har sina barn i livet. Så otroligt avundsjuk. Jag undrar så hur det känns att tänka på de barn man av kärlek skapar utan att döden är med i bilden. Jag undrar hur det känns att tänka på framtiden utan att av erfarenhet räkna med döden. Hur känns det?

Alla säger att allt ser bra ut, att det kommer att gå bra. Jag hade trott på dem om man visste att det finns en kvot av elände. Att vi nu förlorat ett barn, vi har varit med om det värsta och kommer aldrig behöva vara med om det igen. Men det fungerar inte så. Livet fungerar inte så.

Jag känner mig helt utsliten.

Hon är kvar i magen

Jo kära publik, jag är fortfarande gravid. Och extremt less och besviken efter dagens besök på sjukhuset. Det blev tårar när jag fick höra att jag inte öppnat mig något så vi diskuterade, resonerade, funderade och åkte sen hem. Doktorn tyckte inte att det såg ljust ut med en igångsättning, vi fick höra historien om en kvinna som nyss varit inne och kämpat med en igångsättning i fyra dagar utan litet skrikande resultat. Hon fick åka hem och vila efter en skräckupplevelse av värkstorm. Det var dit hon trodde vårt fall lutade. Hon sa att vi med största sannolikhet stod inför två dagars pinvärkar utan resultat och sen skulle vi få åka hem och vänta en vecka till. Mitt planerade snitt verkar hela sjukvården ha glömt bort. De hade gärna behållit oss kvar och låtit oss prova på en igångsättning men de tyckte ändå att vi tog ett "moget beslut" när vi valde att åka hem och avvakta ett gynnsammare läge. Dessutom hade de fullt på förlossningen och D skulle inte få stanna med mig inatt. Pannkaka.

Jag grät hela vistelsen på sjukhuset. Höll jämna steg med de fem barn vi genom väggarna hörde komma till världen. Alla andra verkade ha värkar och få bebisar förutom vi. Vår rumskompis undrade säkert vad alla våra tårar handlade om. Sen grät jag hela vägen hem och lär ju fortsätta ända tills hon är ute och länge därefter. Jag har ångest. Är rädd att hon ska dö i magen på mig, rädd att behöva föda ut en stilla liten bebis, det känns som om varje dag är en kamp för överlevnad för både henne och mig. Inget tyder på att hon mår dåligt på något sätt men min verklighet ser ju annorlunda ut. I min värld så dör barn som ena sekunden ser ut att må hur bra och hur levande ut som helst. Jag orkar inte mer, orkar verkligen inte mer. Detta är verkligen en tålamodets prövning och alla mina reserver är slut. Helt slut. Och ändå är jag nu tvingad att stå ut i några dagar till.




Outhärdligt.

Mittemellan

Jag och bestis har umgåtts idag. En liten sväng hos Winston som blev till att vi som vanligt blir sittande hos honom på gräsmattan någon timme. Där på dödens bakgård sitter vi och pratar om livet. Döden ingår i livet, det är vi vana vid. Vana och någorlunda införstådda med.

Men bara någorlunda.

Jag har de flesta dagarna otroligt svårt att faktiskt förstå att Winston är död. Förstå att han dog. Ena dagen var allt bra, vi var lyckliga, hade allt. Ena sekunden var allt bra. Nästa sekund var det borta. Och vi trodde att det aldrig skulle komma fler dagar.

Men det blev fler dagar. Fler dagar, fast annorlunda från innan.

Det mest påtagliga, förutom ilskan, tomheten, tårarna, hopplösheten; sorgen, är att alla mina "mittemellan tankar" helt förändrats. Mittemellan-tankar är de tankarna som finns när man egentligen inte tänker på något särskilt. Jag har ingen vidare koll på vad de tankarna förut bestod av. Nu består de bara av Winston. När jag inte aktivt tänker på något/någon annat/annan så finns de där. Tankar på Winston. Jag tänker på vart han kan vara nu. Om han saknar oss. Jag tänker på att han levde och att han dog. Jag tänker och undrar. Var han lycklig? Var vi bra föräldrar? Kunde vi gjort något annat? Kunde vi gjort något alls för att han skulle leva istället för att dö? Hur kunde han dö, bara sådär?? Hur kunde det bli så här? Varför blev inte hans liv längre än så? Jag tänker att jag inte förstår. Jag kan inte förstå, vill inte förstå. Jag vet men förstår inte. Jag tänker att jag skulle ge vad som helst för att få tillbaka honom. Tankarna går kring vem jag kan förhandla med för att få honom tillbaka. Vad har jag att köpslå med? Vad som helst Hur skulle det kännas att hålla om honom en gång till? Bara en gång till. Skulle jag kunna släppa honom igen? Nej, aldrig igen. Winston, Winston, Winston. Hans namn ekar i mitt huvud. Tanken på honom finns där. Alltid.

Och nu är det bara två nätter, en hel dag och en kort morgon kvar innan vår pojke ska bli storebror. Han kommer bli en fin storebror men det gör så ont att han inte får träffa sin lillasyster. Att han inte fått vara med och sett mammas mage växa, att han inte får komma med till BB och hämta hem sin lillasyster. Det gör ont att han, för henne, kommer bli storebror Winston som inte finns längre. En sten på kyrkogården. En liten pojke som saknas, som fattas i vår familj. För henne kommer storebror Winston att vara minnet från en tid innan henne, för henne blir han mammas och pappas tårar. Det är så orättvist. Så jävla orättvist för dem båda och för oss.

Jag är rädd inför torsdag. Det är då vi chansar på livet igen och jag är rädd, så otroligt skräckslagen för att döden ska ingå för tidigt ännu en gång, rycka livet ur händerna på oss. Med två nätter, en hel dag och en kort morgon till så är jag rädd. Riktigt rädd.

Desperate times call for desperate measures

Jag fick en påse hallonbladste av en vän. I mina desperata försök att få igång en spontan förlossning så häller jag gärna i mig några koppar av det som sägs innehålla ett ämne som stimulerar livmodern till sammandragningar. Har haft onda förvärkar och sammandragningar hela helgen men så fort jag tar ett bad så går det över. Till min stora besvikelse (och D´s stora lättnad, han är rädd för en dikesförlossning, fegsnöret).

Idag var vi en sista sista sväng på mvc. Tjejen sparkade runt för fullt i magen och sista sf-måttet blev 37 cm. Hennes puls låg på 135-140 slag/min och bm uppskattade hennes vikt till 3450 gram, dock en ren gissning. Huvudet ner men enligt bm fortfarande rörlig. Vår lilla verkar helt enkelt ha det gott där inne utan planer på att komma ut.

Men bara 3 dagar till, sen är det vida världen som gäller för hennes del, hur mysigt det än må vara i "hotel Mama".



Förresten så skakade vi hand med en bilhandlare idag och en svart Saab 9-5 2.3t blev vår. Kombi och automat. Vuxenpoängen bara dräller in.

5 dagar till

Nej ingen bebis i famn än. Och ja, jag är otålig.

Vi var in för en mognadskoll i onsdags. Tyvärr blev resultatet inte som vi hoppats på, det var inte gynnsamt för en igångsättning. Livmodertappen var mjuk men jag var inte öppen något. Så vi fick ta våra väskor, babyskyddet och lillan kvar i magen och åka hem igen. Jag blev uppriktigt skitledsen. Trots att jag försökt ställa mig in på att det var så det skulle bli så rullade tårarna. Mest av ren utmattning. Jag är slut nu. Enligt beräkningarna är hon fullgången nu så det känns som om jag går på övertid. Räknar man efter sista mens så är jag i 39+6 och beräknat datum är imorgon. Enligt rutinultraljudet är jag i v37+2. Vilket man än går efter så är hon färdig. Jag försökte dölja tårarna men det var omöjligt så det bestämdes att oavsett hur mognaden ser ut så blir det igångsättning på torsdag nästa vecka, den 29:e juli. 5 dagar till nu.

5 dagar till.

13

Idag är det 13 månader sen Winston föddes. Han hade varit så stor nu, kunnat gå och säga mamma och pappa. Ätit riktig mat och gått på förskola. Han skulle bott med oss här i vår familjs nya hem, i sitt alldeles egna rum. Vi skulle sparkat boll på vår gräsmatta, byggt slott i vår sandlåda, gungat högt, högt, högt på våra gungor. Det var så det skulle vara.

Så här är det istället.

Vi har lagt ned det planerade snittet. Jag har funderat och kommit fram till att en vaginal förlossning antagligen är bäst för oss alla tre. Så om dagar, mindre än veckor handlar det istället om en igångsättning för att jag ska slippa vara gravid med all oro som det innebär för mig. Jag är jättenervös. D är lugn. Han litar på mig och han litar på henne. Han litar på livet. Jag är tyvärr för skadad, för skakad av döden.

Äntligen hemma

Det var så det kändes när vi i lördags sov vår första natt i vår nya lägenhet.

Flytten gick efter omständigheterna bra, tack vare våra två bästa vänner och världens bästa mamma (min!), så trots ett kilometertjockt lager slipdamm och att det var årets varmast helg blev det av. Vi trivs och mår bra här. Så bra vi kan må i alla fall. Lite så där härligt nykära i varandra och i vårt hem. Vi ser varandra i ett nytt ljus när det inte dunklas för mycket av allt vi förlorade i vår gamla lägenhet. Här känner ingen oss, vi är nya och det är skönt. Vi börjar inte om, vi har allt med oss men här ser inte alla grannar på oss med medlidande, undran, nyfikenhet, rädsla eller sympati. Här framkallar inte vi minnet av en kall, blåsig oktobermorgon då två ambulanser kommer och hämtar ett litet barn. Här är vi nya och ingen vet mer än det vi berättar. Och vi är inte de som gärna pratar med okända folk.

Hur vi än trivs här så var det dock svårt, mycket svårare än vi trodde, att lämna gamla lägenheten. I vemod plockade vi bland det sista. Strök med händerna över väggarna och tänkte på allt de skulle säga om de kunde prata. Där mellan väggarna, i mitt och D's första gemensamma hem där vi upplevde ett helt liv. Där vi hade så många drömmar, så mycket lycka. Där vi förlorade så mycket, allt, på mindre än två år. Vi kramades och grät av ångest i hallen, gick ned för trappan och ropade innan vi stängde dörren; Winston, nu flyttar vi! Du ska följa med, kom och ta pappa i handen så går vi!

För övrigt så är jag fortfarande gravid. För dagen v 36+2. Stor som ett hus men klarar av värmen galant tack vare en fläkt som står på dygnet runt in my face. Vi boar så gott det går och har idag varit på svindyraste babyaffären i stan (enda tyvärr) och köpt ett babyskydd så att lillan åker så säkert som möjligt i vår dödsfälla till bil. Skötbordet är laddat. Vaggan och vagnen är bäddad, jag har tvättat så gott som alla bebiskläder och rent praktiskt så är vi väl redo. Jag väntar på att min hjärna ska fatta att det snart kommer ett barn men det ser tyvärr inte ljust ut. Det är rädslan för att snubbla på mållinjen.. den är nära nu och mina ben är så trötta.

Alldeles strax kommer en man hit och besiktigar vår lägenhet. Jag är nervös. Vi har målat om väggarna, det gjorde vi när vi flyttade in och i sann 'äh-anda' alá oss så gjorde vi det lite halvdant för inte trodde vi att vi någonsin skulle flytta och då behöva bry oss. Tänka framåt är inte vår grej. Sen har vi ju såklart skruvat upp vår tv med 16 feta plugg och skruvat upp projektorn, bioskärmen, hyllor, tavlor och speglar. Hälften av allt det har jag skruvat upp och jag har inte tålamod för mätning, jag litar blint på mitt ögonmått som tyvärr mer än ofta fallerar. Så det som kräver ett hål döljer 5-6 hål bakom. Och det slutgiltiga rycket var att de bruna listerna fick bli vita. Utan att fråga om lov gav vi oss på det. Hoppas att kartongerna förtar lite av intrycket.

Usch, mest är jag nog rädd för att få skäll. Löjligt egentligen. Att bli tvungen att betala något vore inte heller så kul dock.

Edit: Besiktningen tog fem minuter varav han som besiktigade pratade i telefon i fyra minuter. Allt godkänt, han verkade inte bry sig om varken det ena eller andra. Nu far vi och hämtar nycklarna till nya lägenheten. Jo, det känns skönt!

Kaos

Vi bor i ett nu. Det är kartonger överallt, vi har försökt begränsa det till köket men kaos har ju en tendens att välla över de begränsningar vi sätter. Det är typiskt mig och D. Vi flyttar redan på lördag, från ett kaos till ett annat, men tack och lov ett kaos i stan istället för slumäckelområdet vi bor i nu.

Magen växer. Idag är jag och lillan i v36. Det har gått fort men nu släpar sig dagarna fram. Olidligt.