Baby, I'd be lost without you

Fotograf: M. Enskog

Ibland är det nog bättre att hålla käften

Eller i alla fall välja sina strider med större omsorg. Det är inte första gången det händer att jag ställer mig upp, ryter ifrån och inte får mer än locket på. Eller locket slängt rakt i ansiktet snarare. Kursansvarig kunde inte bry sig mindre om att jag tyckte att jag fått ett oprofessionellt bemötande från min handledare. Uppenbarligen är hon konflikträdd och fann hela situationen mycket jobbig. I valet mellan att stå upp för en student eller hålla en kollega bakom ryggen så valde hon att ta den enkla vägen. Rådet jag fick från henne löd i stil med att det bästa för mig nu är att koncentrera mig på mitt arbete och förbereda mig inför opponeringen istället för att tjafsa. "Vad tror du att du, lilla obetydliga student har för rättigheter egentligen? Och vad fick dig att tro att jag skulle bry mig?" liksom. Det säger ganska mycket om henne som lärare. Och hela situationen säger massor om Högskolan i Skövde. Inkompetensen lyser relativt klar. Jättesorgligt. Det värsta tycker jag nog ändå är att de som skulle lära mig att bli lärare är de sämsta lärare jag träffat. Genom så gott som hela min utbildning har jag hållt de som ska föregå med gott exempel som raka motsatsen till hur jag tycker att en bra lärare ska vara.

Arbetet är hur som helst färdigt och jag var, trots att handledaren inte kunde ge ett tydligt svar, med på schemat för opponering. 1:a juni blir det. Spännande! Det känns helt overkligt att det är så nära nu. När W dog trodde jag aldrig att jag skulle kunna bli färdig. Jag trodde inte att det var möjligt. Men nu ser jag det, det är så nära att jag nästan kan ta på det...

Vinka, fräsa, lampa, klappa

Hon är så go, trollungen.

Det är ett digert arbete att stå upp för sin rätt

Mejl till kursansvarig. Konflikträdd kursansvarig som inte vågar svara i telefon. Tjänstefel. Mejl till studentkåren... Irritation. Men jag vägrar ge mig. I alla fall i de fallen då jag vet att jag har rätt. 

Ta ingen skit!

I bemötandet med mina medmännniskor behandlar jag alla, så långt det bara är möjligt, med respekt, förståelse och som jämlikar. Jag förväntar mig det samma tillbaka. Men när jag inte får det tillbaka, när det kommer till orättvis behandling, respektlöshet och översitteri, då blir jag en pitbull, arg som ett bi, jag tänder på alla cylindrar. Vare sig det gäller mig själv eller att andra blir orättvist behandlade så blir jag ursinnigt förbannad och i nio fall av tio så kan jag inte hålla käft. Jag kan inte tyst se på eller sitta och muttra om hur jävligt det är. Jag måste säga ifrån. Högt. Så är det bara.

Högskolan och den skit som kommer därifrån har varit en av de saker som riktig retat mig de senaste fem åren. Jag vet inte hur många gånger jag sagt ifrån när något varit fel och arga mejl har skickats när det brustit i just respekt och bemötande. Och inte skulle det väl sluta bättre... Så nu är jag och min handledare för mitt examensarbete i luven på varandra. Efter att han rakt igenom hela arbetet med mitt examensarbete riktigt sugit på att handleda (bland mycket annat inte svarat på mejl i rimlig tid och varit inkonsekvent) så var det droppen sent igår kväll. Jag fick följande svar på den enkla frågan om han godkänner mitt arbete för opponering eller inte (vilket jag behöver och ska få veta för att kunna förbereda mig);

På maj 18, 2011 vid 12:52 em, (a06jenry) skrev:

Hej!

Tack för dina kommentarer, ska se över och göra det bästa av dem! En kanske lite dum fråga men har du godkänt arbetet för opponering? Jag känner att jag behöver få bekräftat att du (senast idag) meddelat detta till kursansvarig. Hälsningar Jenny

På maj 18, 2011 vid 4:31 em, (caru) skrev:

Hej! jag sköter allt administrativt när jag är klar. Återkommer ang. opponering,

/Urban

På maj 18, 2011 vid 6:06 em, (a06jenry) skrev:

Det svaret var luddigt. Är min uppsats godkänd för opponering eller inte? Jag hoppas ju verkligen att den är godkänd då information om annat borde kommit från dig för länge, länge sen.

/Jenny

På maj 18, 2011 vid 10:15 em, (caru) skrev:

Informationen kommer när jag säger till, jag fattar inte vad som gjort dig sur. Jag arbetar jättemycket med ditt arbete och du är faktiskt inte ensam skall du ha klart för dig. tråkigt avslut med den attityden. Jag ser inga hinder att du går upp.

/Urban

Och gissa om det gjorde mig redigt förbannad. Grejen är ju den att oavsett vad han än tycker om mig eller hur han än uppfattar mig så förväntar jag mig ett professionellt bemötande. Speciellt då jag inte gett honom något annat, trots att jag i ett antal månader tyckt att han suger exeptionellt på sitt jobb. Att kalla en student för "sur" och på det sättet antyda att det skulle vara fel på min attityd är bara omoget och oprofessionellt. Att uttrycka att jag ska "ha klart för mig att jag inte är ensam" är lågt och förminskande gentemot mig. Jag vet att han har mycket att göra, men det handlar om att han ska göra det arbete som han tagit åt sig, jag ska inte bli lidande för att han inte kan bedöma hur mycket han bör ta åt sig. Sen är det respektlöst av honom. Det handlar om mitt examensarbete, min högskoletids viktigaste uppgift. Det handlar om min lärarexamen, om min framtid och om mina möjligheter att försörja min familj. Han fick ett syrligt (men moget och inte otrevligt) svar tillbaka och sen fick kursansvarig ett mejl som informerar om situationen och att min handledare varit riktigt respektlös och oprofessionell i sitt bemötande.

Well, sån är jag. Jag tar ingen skit. Och blir man svartlistad hos mig så har jag oerhört svårt att komma över det, i alla fall utan en uppriktig ursäkt. Det finns de som skulle kalla mig för hetsig, långsint och envis på den punkten. Och att det skulle vara en svaghet eller brist. Jag ser det snarare som en styrka och tillgång. Ett tecken på självrespekt, mod, integritet och gränssättande. Mig sätter man sig inte på.

Och vad gäller Högskolan i Skövde så skulle inte jag, och ingen annan som jag känner som studerat där rekommendera den högskolan till någon, inte under några som helst omständigheter. De vet inte vad de håller på med. Tydligen speciellt inte på lärarprogrammet, då den inte möter kraven och därför tvingas lägga ner. Pinsamt.

En bra tjugofemårsdag

Jag väcktes med frukost på sängen och presenter! Älsklingen min hade fixat och gjort så fint. Dagen har kantats av besök från allra finaste bestis, svägerska och brorsdotter, mamma, än mer presenter och en hel massa rosor!

Viran är sen två dagar tillbaka sjuk. Snuva, hosta och feber. Men hon är glad ändå. Vi hade tänkt åka till pappa och få födelsedagsmiddag men med liten sjuk fick vi stanna hemma. Lika väl det, vi hängde och hade roligt, lilla familjen vår. Vi åt tacos och nattade bebisen. Nu blir det film, Harry Potter.

Sen jag kom på att jag inte längre bara är rund utan istället blivit tjock så har jag käkat Gi. Och blivit lite mindre tjock. Men ikväll ska vi äta kolhydrater i sin grannaste form - gratis prinsesstårta från ICA.

Dagen avslutas med ett glas vitt och en stund på balkongen. En utmärkt födelsedag!

Lärare på riktigt

Det är jobbigt att det i jakten på ett lärarjobb har visat sig vara så viktigt med en lärarexamen och att man utan den automatiskt blir andrahandsval. Det är skitsvårt och känns menlöst att i det ena pesonliga brevet efter det andra behöva svara i "typ färdig lärare"-form på frågan om jag har en lärarexamen eller inte. Alltså, jag fattar ju att en examen är viktig, jag tycker också det, jag är skitförbannad på att det finns de som outbildade sitter på ett jobb som det naturligtvis krävs en utbildning för. Har du inte en lärarutbildning så är du inte lärare även om du arbetar som lärare. Men nu, när jag måste söka jobb men inte än har ett examensbevis att visa upp så känns det lite... ja typ jävligt.

Jag har ju gått hela utbildningen. Jag är en bra (snaaart färdig) lärare och jag är helt och fullt säker på att mitt examensarbete, som även om det är väldigt bra, intressant och har lärt mig massor, inte kommer att göra mig till en så radikalt mycket bättre (riktig) lärare bara för att det är godkänt av en examinator. Jag är helt enkelt trött på att inte räknas som en riktig lärare än utan bara som en "typ-lärare". Jag vill ha mitt examensbevis NU.

Att älska ett barn som bara funnits och inte längre finns

Att vara förälder till ett barn som gått bort innebär ett annorlunda föräldraskap. I mitt uppdrag att vara förälder åt Winston har jag inte många uppgifter. Det största går ut på att ömt vårda hans minne. Det går ut på att se till att han och jag får tid för varandra i mitt inre. Mitt fysiska uppdrags enda uppgift gentemot honom är att hålla fint vid hans grav. Det är det enda som åligger mig, det enda jag kan göra. Det finns inga broschyrer, tidningar eller goda råd jag kan ta till mig när jag inte orkar, eller när jag tvivlar på om jag gör rätt. Det är ett onormalt föräldraskap på alla sätt och vis.

Det enda som påminner om ett vanligt, ett normalt föräldraskap är att det finns kärlek. Jag älskar Winston, med varenda vrå av mitt hjärta och allt jag är. På många sätt är jag uppfylld av kärleken till honom. Trots att vi inte fick lång tid tillsammans så älskar jag honom för att jag varit med om honom, mitt barn - det innebär en kärlek som kom naturligt och som gav min själ en ny färg. Att jag kommer att älska honom för alltid, det vet jag med säkerhet. Men det är svårt, för det är nu en olycklig kärlek på så många sätt. Det är svårt att behålla glöden i kärleken till någon man inte träffat på så länge. Det är svårt att älska någon man inte kan ta på, hålla nära, se i ögonen och få bekräftat att han vet att jag älskar honom. Att vilkorslöst älska sitt barn är med säkerhet lätt, i vanliga fall. Men i ovanliga fall, som vårt, så är det inte alltid så enkelt. Inte när det finns ett villkor, ett pris: Att vi betalar för vår kärlek med sorg. Vår kärlek innebär sorg. Om jag inte älskade honom så förbannat mycket så skulle det inte göra så fruktansvärt ont att han inte är här.

Det är också svårt för att kärleken inte förnyas och inte växer - det kan den inte göra för vi är inte med om någonting tillsammans längre. Vår kommunikation är en envägskommunikation. Från mig till honom. Helt utan respons, helt utan samspel. När barnet är vid liv, närvarande, på riktigt, existerande, då är det lätt. Det är lätt att se på sitt barn och älska allt man ser. Ögonen, den lilla fina näsan, födelsemärken, allt som gör barnet unikt. Det är lätt att älska sitt barns personlighet. Allt ändras ständigt med ett barn, allt växer, förfinas, förnyas och blir mer och mer älskvärt. När barnet inte längre lever, inte finns att se på och samspela med blir det svårt. Jag älskar det jag har i minnet, det jag minns av Winston. Men det kan inte förnyas, inte växa. Så kärleken växer inte den heller. Den finns där, den kärleken som var och alltid kommer att bestå. Det som håller den vid liv beror egentligen endast på att det en speciell typ av kärlek, en kärlek vars existens inte ens döden kan rå på - föräldrakärlek.

Då ska vi fira!

Det blir inget storslaget firande av min födelsedag. Detta trots att 25 är en big deal. Jag har aldrig varit mycket för firandet av att jag blir äldre. I alla fall inte sen jag slutade räkna halvår och insåg att år som går inte längre innebär att jag får göra roliga saker utan snarare att det stämmer det där man säger. Om små barn och små bekymmer, stora barn och stora bekymmer. Och just i år känner jag synnerligen inte att det är så mycket att fira. Att bli 25 är ju ingen bedrift. Bedriften skulle väl på sin höjd ligga i att jag överlevt ett år till sen sist den 13:e maj inföll. Nej, det  blir en bit tårta - med närmaste familjen. Och jag hoppas på en present. Sen får det vara nog.

Vi ska spara firandet, och jag vet precis till när. När jag står där, med ett godkänt examensarbete och en lärarexamen i hand, då ska vi fira! Då ska jag slå klackarna i taket och ge mig själv en rejäl kram och klapp på axeln. Då har jag åstadkommit något, bestigit ett av de allra största hinder för ett fortsatt liv som tornade upp sig likt ett obestigligt berg, där i slutet av 2009. När jag har bestigit berget, tagit mig både upp och ned levandes, då kan jag ärligt säga att jag genomfört mitt livs bedrift. Utan att glida på någon räkmacka, inga bananskal, ingen hänsyn tagen till min livssituation. Bara ren och skär viljestyrka, kämparglöd, blod, svett, tårar och oberäknelig tid. Då, när det ligger bakom mig och framtiden ligger framför - då ska vi fira. Stort! 

(Här kan det väl då vara passande med en liten statusuppdatering angående examensarbetet: Jag är på banan. Tack vare ett enormt moraliskt stöd från min allra bästa vän har jag hållt i och hållt ut. Det är sex dagar kvar innan slutmanus ska lämnas till handledare. Tolv dagar kvar tills det ska godkännas för opponering. Med 36 sidor skrivna är jag nu i slutskedet med diskussion och finslip. Jag är definitivt på banan.)

Idag är hon nio månader

Det går så fort och hon har blivit så stor. Hon knatar runt, tränar på att stå själv lite, har fått två små tänder och egna intressen. Vår fantastiska, underbara unge. Jag kan inte begripa att vi har sån tur som får uppleva Elvira. Älskade Elvira! När jag ser på henne känner jag mig rikast i världen.

***

Ikväll tog batteriet till andningslarmet slut. Skit, skit, skit. Vi hade bestämt oss för att inte köpa något nytt, att när batteriet tar slut så får hon sova olarmad. Det var lätt att vara morsk, men nu känns det jobbigt att fullfölja. Vi har nog inte riktigt lärt oss än att fullt tro på livet.

/Något ångestladdad.

Att bli 25

Om tio dagar fyller jag 25 år. Min familj är helt hysteriskt på och tycker att vi måste fira. Att det bara är så. För några veckor sedan fick jag hem ett brev i lådan från lokaltidningen om att min födelsedag och vad jag hittills gjort i livet är en lokalnyhet. De tyckte att jag skulle skriva några rader om mitt liv och skicka in tillsammans med ett kort. Och idag fick jag ett presenkort från vårt ICA Kvantum. De bjussar på tårta. Att bli 25 är tydligen en big deal.

Jag vill inte bli arbetslös

Verkligen inte. Jag är rädd för att inte behövas, för att vara en på tusen. I limbo. Och det är dit jag är på väg. I augusti är jag inte längre föräldraledig, dagarna var vi tvugna att ta slut på. I augusti, då ska jag stå till arbetsmarknadens förfogande och ha kirrat barnomsorgen. Det innebär att Elvira blir ett femtontimmarsbarn på förskolan och jag blir arbetslös. Och oersatt. Noll i inkomst. Crap.

/Skitskraj.

Det är så jag säger det

I svallvågorna av förlusten av Winston funderade jag mycket på framtiden. (I alla fall efter att jag tvingats inse att det fanns en framtid vare sig jag ville eller inte). Många tankar som jag hade då kretsade kring hur jag skulle göra i vissa situationer, främst då i situationer där jag måste berätta något om mig själv, exempelvis hur många barn jag har eller önskar mig. Jag minns att jag letade febrilt efter rätta svar, erfarenhet och visdom från andra som förlorat barn, som redan gått vägen jag precis ramlat in på. Ibland fann jag svar, ibland fanns inga svar att finna. Jag tänkte i alla fall dela med mig av ett inlägg, ett "så här gör jag" utifall en vilsen själ med hål i hjärtat efter dött barn skulle råka ramla in här i hopp om svar.

För tydligen kom en framtid och jag har blivit försatt i ett antal situationer då den informationen om mig själv har varit relevant att dela med andra. Och jag har en tumregel;

Jag går på känslan och gör som jag vill. Ibland säger jag att jag har två. Ibland gör jag det inte. Det beror helt på situationen, på personen som frågar och på hur och om frågan ställs. Om en person som jag inte känner pratar med mig om barn så känner jag inget behov av att berätta hur många jag har. Om en främling frågar om Elvira är vårt enda barn säger jag bara "nej, vi har en son också", följdfrågor om hans ålder svarar jag ärligt på. En fråga om hur många barn jag fått kan jag ju inte svara annat än två på. På en direkt fråga om hur många barn jag har säger jag oftast "två, varav ett i livet". Frågar någon hur många barn jag vill ha säger jag att jag vill ha så många som livet önskar ge mig, helst två till. Alltså vill vi ha fyra barn, tre i livet.

Nu är jag ställd inför en ny utmaning, jag söker jobb. I mitt personliga brev har jag i valet om vad jag berättar om mig själv utgått från arbetsgivare och från vad jag vid tillfället jag söker önskar berätta om mig själv och bli ihågkommen för. Att i ett personligt brev berätta att man förlorat ett barn, det sätter en prägel och i mitt yrkesliv (eller inte i något liv alls) vill jag inte att förlusten av mitt barn ska definiera mig. Här följer två exempel på hur jag gjort, ett berättande och ett ickeberättande;

"... Jag och min sambo har två barn, Winston och Elvira. Winston fick vi ha i fyra månader innan han tragiskt gick bort. Elvira är hans lillasyster och vår lilla solstråle i livet... "

"... Jag är mamma och sambo. Jag lever ett aktivt liv där jag tar vara på livets små och stora glädjeämnen! Vid en intervju berättar jag gärna mer om mig själv! ..."

Sen får det bära eller brista!