We found love in a hopeless place

Jag tror att just den raden handlar om oss.

Graviditeten med Elvira var känslomässigt problematisk, det var nio månader som kunde liknas vid ett liv i limbo. När det blev ett plus på stickan grät jag förtvivlat. Veckorna av illamående kändes helt meningslösa. Jag minns första gången jag såg henne på ett ultraljud, första gången jag hörde hennes hjärta slå och avsaknaden av glädje. Visst fanns det känslor av lättnad, men ingen glädje. När hon sparkade i magen kände jag ingen anknytning. Nio månader med henne inuti mig spenderade jag i ett förvirrat tillstånd, nedsvärtat av sorg efter mitt första barn som så brutalt gått förlorat. I 39 veckor var jag arg på det andra barnet som växte i min livmoder. Arg för att det fanns plats och tid för henne, arg för att hon skulle komma och kanske ersätta honom, arg för att hon skulle komma och kräva kärlek. De stunder jag inte var arg så var jag orolig. Stel av skräck inför tanken på att tvingas begrava ännu ett barn. Har man barn som lever så har man tur och jag var livrädd för vår otur. Jag kände ingen kärlek. Jag brydde mig  om barnet jag bar på men det fanns inte plats för kärlek. Graviditeten med Elvira var sannerligen ett liv i limbo. Jag var full av liv men uppslukad av död.

Sen kom hon. Och jag tänker inte skriva att allt blev bra, för det funkar inte så. Men jag slutade vara arg på henne. Jag slutade vara arg på henne för att det blivit en plats och tid för henne i mitt liv. Jag slutade vara arg på henne för att hon kom och krävde kärlek. Hon kom och det var inte någon storslagen kärlek vid första ögonkastet, det vore en lögn och efterkonstruktion att skriva så om vårt förhållande. Men hon kom, ilskan försvann och det blev plats för ett frö att växa. Och allteftersom att vi fått tid att växa tillsammans så har jag omfamnat att hon är på riktigt och att det är på riktigt att vi haft både otur och tur i livet. Fröet växte och blev till mitt livs största kärlek.

 Att ha nåden att få uppleva ett barn är verkligen världens bästa grej.

2 i 1

Jag har låtit datorn vila några veckor medan jag funderat på min blogg och vart den är och vart jag vill att den ska ta vägen. Och så har jag funderat på dess funktion och betydelse för mig (och för andra). Jag har tvekat men bestämt mig för att den får vara kvar i sin nuvarande form. Här skriver jag när andan faller på och jag tänker fortsätta skriva om det enda jag egentligen har ett behov av att skriva om. Vilket sen ett tag tillbaka och antagligen ett bra tag framöver är det som i mitt liv är färgat svart. Ibland önskar jag att jag kunde dela med mig av allt fint och skriva lättsamma texter om familj, kärlek och vardag men jag har inget behov av att skriva om hur jävla lycklig jag är - det gör andra mycket bättre - så jag fortsätter så här... Med ännu ett inlägg i följetongen om livet efter W.

Den här hösten har satt mig ur spel. Värmen försvann och blev ett minne blott. Muskelminnet gav sig till känna och utan förvarning förde inandningen av kylig luft mig tillbaka till den mörkaste tiden jag någonsin genomlidit. För andra året i rad är alla årsdagar kring Winston överlevda och avklarade. Och kvar står vi med än mer tid mellan oss och honom. Ju mer tiden går, desto mer osynlig blir sorgen. Förut var den skriven i pannan och definierade hela mig. Nu finns den bara skriven i min själ. Jag känner mig brännmärkt av min förlust. Och utanpå är jag normal. Inuti känner jag mig som drabbad av ett svart hål. Utanpå är jag glad. Utanpå lever jag, tar hand om min familj, sköter mitt jobb, engagerat och passionerat, träffar mina vänner, går på fest. Jag skrattar och har kul. Men inuti suger det svarta hålet, med en ohejdbar dragningskraft, i sig glädje så att det aldrig kan få riktigt fäste. Det kan liksom aldrig sätta sig och bli så där innerligt. För längst inne i mig finns det inte längre något. Det är svårt att beskriva hur det känns, för ”tom” är ett så litet och fjuttigt ord på ynka tre bokstäver. Men det är nog det jag är. Det jag blivit. Tom. Det är svårt att beskriva hur det är att förlora ett barn och aldrig någonsin bli den man var för den man var har dött. Och så har jag minnet kvar av hur jag brukade vara, så jag går runt och låtsas att jag fortfarande är den personen. Att jag fortfarande är den där Jenny. Fast jag egentligen inte är någonting alls längre. Svammel kanske, jag vet inte. Fet klyscha men utanpå skrattar jag och livet är en fest. Men inuti är jag en hög, ett ras, alldeles paj. Förtvivlat storgråtande och hulkandes. Men utanpå är tårarna slut. Med tiden så tog de slut.

Men Elvira då? Jo, man kan vara trasig bortom räddning samtidigt som man är fullkomligt hel.

Två år utan

Igår blev Winstons död två år gammal. Och vi fick konstatera att han inte lever idag heller. Knäppt egentligen. Man vet ju att det är så livet och döden står i förhållande till varandra. Det finns inget liv som inte slutar i död. Det finns ingen död som ångrar sig och ger tillbaka till livet. Logiskt och lätt att begripa. Det knäppa ligger väl i att när ens barn dör först så störs ordningen. Den man gav livet kom med en tro om att dens död inte var något som man själv skulle erfara. När ordningen blev fel flög logiken ut genom fönstret. Jag vet att Winston är död. Jag vet det. Men jag har inte förstått det. Jag har inte accepterat det. Jag har inte accepterat att han är död och borta för alltid och att vi aldrig kommer att ses igen. Där acceptansen vägrar infinna sig så bor istället ett litet hopp. Därför blir jag nog lite chockad när tiden bara går, går och går. Det är ingen stor chock, men en liten chock, en sån där som ligger som en klump i magen tillsammans med besvikelsen. Besvikelsen över att tiden gick men livet och döden kunde inte tänka sig att ändra på sina villkor. Inte ens för oss.

Vi köpte blommor och var hos Winston två gånger. Vi pratade om honom och om tiden som var, tiden vi fick och om tiden som gick. Vi var tillbaka i den där dagen när allt tog slut, han kall i mina armar. Förtvivlan. Jag grät en ocean och tillät mig själv att tycka att livet är skit.

Oktober, oktober, jävla oktober

Jag har alltid rader på g. För jag måste skriva. Det är ju min ventil och jag har övertryck mest hela tiden. Så jag kladdar ner rader på kvitton, servetter och papperssnuttar här hemma. Bara för att få ur mig alla ord om vardagen, kärleken, tiden, tankarna, glädjen, sorgen och det dära livet emellan. Men jag är för trött för att ta fram datorn, den står och dammar i ett hörn på obekvämt avstånd från soffan och sängen. Trött för om sanningen ska fram så är det en riktigt jävla uttröttande grej att vara förskollärare och förälder, i alla fall i det fallet där det rör som om barn i exakt samma ålder. Från morgon till kväll och natten igenom är jag omgiven av 1-14 ettåringar. Klart det kan vara kul det med men det är definitivt inte det ultimata (speciellt inte eftersom att E sover så dåligt att ”min barnfria tid” på dygnet reducerats till 1 timme, om jag har tur). Hur som helst, ikväll är det lugnt och jag har det där kliet i fingrarna och behovet att se mina känslor i svart text på vit bakgrund för att inte koka över, sväljas av skiten och dö. Den värsta månaden är ju här.

Oktober.

Mörkaste, kallaste, oktober. Eländiga, ångestframkallande, oktober. Helvetes jävla fanskap till oktober. Svartaste oktober. Sorgligaste oktober. Hela september har jag spenderat med fruktan inför oktober. Jag har känt den i kroppen och den har sakta men säkert närmat sig och bit för bit, rivit små hål i min stackars ärrade själ. Genom de små hålen, där rinner glädjen ut. Och så kommer den tillbaka med förnyad kraft, den stora sorgen. Den långa, stora skuggan när solen står lågt på himlen. Och snart är det kolsvart igen.  Kanske blir det inte så illa vad vet jag, men faktum är att bara vetskapen om att det är oktober i år igen har satt sorgen och saknaden i fokus och kraftigt försämrat mitt allmäntillstånd som annars varit helt okej. I vanliga fall så tänker jag alltid på honom. Varenda dag, i alla situationer. Lika ofta som jag tänker på E. Men jag gör det nästan uteslutande med positiva känslor och glädje för att jag haft honom. Men i oktober, då är det andra känslor förknippade med tankar och minnen kring honom. I oktober är det bara sorg. Så står jag där och bryter ihop på jobbet. Gråter hysteriskt men tyst och kort. I bilen, högt. Mitt i natten, länge, när ångesten och saknaden är som värst så går det inte att torka några tårar, så jag sover på våta kuddar. Oktober, oktober oktober. 5:e idag. 5:e då, för två år sen, och dagarna var räknade, utan att vi visste om det. Vad gjorde vi då? Det då som då var ett nu. Hade vi det bra, var vi lyckliga? Tog vi vara på dagarna? Vilka var vi, vi som var då? 5:e oktober och han levde. Vilka blev vi sen och vart tog de andra vägen? Jag saknar och sörjer dem också. Men mest av alla saknar jag honom. Alltid, alltid, alltid. Men extra i oktober när vår tid tog slut och det stora mörkret kom. 5:e oktober och han levde i 11 dagar till.

Hälsar på

 Jo, så här är det.  

Skamlöst skryt

Elvira är så fantastisk! Nu kan hon kissa och bajsa på toa. Hon kommer och säger "tiss" när hon vill kissa och"ajs" när hon vill bajsa. Då sätter jag henne på toaletten, and magic happens! Och detta har hon listat ut själv, att det är så det funkar! Det började med att hon, genom att själv ta av sig blöjan när hon bajsat, visade att hon tyckte att det var obehagligt och visste att bajset var problemet. Sen har jag har varit lyhörd på hennes signaler och uppmuntrat hennes intresse. Vilket har resulterat i att jag inte bytt en bajsblöja, eller knappt ens våt blöja, på två dagar! Superbt! Vi förväntar oss inte att hon vid 13 månader ska bli blöjfri så vi pressar och tjatar inte, räknar inget som "olyckor", men så länge detta funkar och hon själv visar att hon vill så kör vi på.  

/stolt så hon spricker

Tre i livet

Jag kan ibland känna mig skitbitter och sur på att min kropp bär tunga spår och slitningar efter två täta graviditeter och förlossningar men att jag ändå bara har ett barn som räknas i min skara när det kommer till syskonfrågan. Jo, vi vill ha fler barn. Vi vill att Viran ska ha syskon i praktiken och inte bara i teorin. Förut sa vi att vi skulle skaffa oss tre barn. Nu säger vi att vi önskar oss fyra barn, tre i livet. Eller så många vi nu får. Vad man önskar och vad man får stämmer inte alltid överens, det händer bara om man är lyckligt lottad. Men önskar oss fler, det gör vi. D antagligen några fler och snarare än jag. Han ställer klockan och följer "Livet på BB" och "Förlossningskliniken" med suckande bebislängtan. Och jag känner press. Inte från honom men från tiden som går. Jag inser att jag inte kommer att orka med ännu en graviditet på länge och att det kommer att bli glest mellan barnen nummer 2 och 3. Nu är hon 13 månader och med hennes ettårsdag kom också frågorna; Vill ni ha fler barn? Är det snart dags för ett syskon? Och jo, för inte ska hon bli ett i praktiken ensambarn. Men jag är trött och njuter av att inte vara havandes utan bo själv i min kropp. Så nästa barn får vänta på sin tur.

"Ensambarnet"

Det finns ingen andra sida

Jag har funderat lite kring ett uttryck. Det där man säger till de som är med om något hemskt. ”Vilken jobbig sak att gå igenom.” Jag vet inte hur många gånger jag fått det sagt till mig i samtal med nyinvigda kring mitt föräldraskap till min döda son. Alltid i all välmening och jag tar det alltid bra. Med svaret att ”vi går fortfarande igenom det.” För så är det. När W dog så började vi en resa. Den där resan som kan kallas för resten av våra liv. Livet efter livet liksom. Eller snarare livet efter döden. Hans, vår.

Nu har det snart gått två år. Den värsta sorgen har mattats av. Blivit gråaktig istället för becksvart.  Trubbig och bara ibland så där fasansfullt vass och den sticker hål på allt. Fortfarande lämnar den svart sot på allt jag tar mig för. Men jag andas lättare. Jag lever mer, på riktigt. Men jag har inte tagit mig igenom någonting alls. Jag gråter sällan, säkert inte mer än vad jag gjorde innan döden. Men jag vaknar fortfarande varenda dag och inser att han var död igår, är död idag, död imorgon. Barn lever, växer, upplever och lär sig varje dag. Och varje dag tänker jag på att Winston inte gör det. Varje gång jag lämnar/hämtar på E förskolan och ser alla barnens hyllor så tänker jag på hur gärna jag hade velat se ”Winston” på en förskolehylla. Hur mycket jag önskar att det var så istället för ”Winston, vår älskade skatt” med ett dödsdatum på en sten. Varje månad den 20:e får jag barnbidraget insatt på kontot. 1050 kr. Varje månad den 20:e tänker jag att det är 1050 kr för lite. Varje år kommer hans födelsdag som han inte får uppleva. Och hans dödsdag som vi tvingas återuppleva. Döden, saknaden, hålet, sorgen är liksom med överallt, likt en skugga följer de mig och beroende på hur jag mår, hur min sol står på min himmel så är skuggan ibland enorm, ibland så liten att den knappt syns.

Så nej, jag har inte gått igenom det och kommit ut på någon andra sida där man kan lägga katastrofen bakom sig och pusta ut, glömma och gå vidare. Jag går igenom det nu, är mitt uppe i det just nu. Livet.

Syskonkärlek

Vi har en låg bänk i vårt vardagsrum. På den bänken står två kort på Winston. I vita superbilliga plastramar för nio kronor från Ikea. Dessa har Viran funnit. Några gången om dagen ställer hon sig framför korten och utbrister sitt gladaste: (h)eeejj! Sen grabbar hon tag i korten och småpratar lite med det lilla barnet hon har på bild framför sig. Hon provar att lägga korten ned. Dra dem fram och tillbaka. Ställa upp dem. Och så leker hon att de är bilar. Ofta tar hon med ett kort och kryper upp i soffan, visar mig och pussar på kortet. Än så länge tror hon nog att det är hon själv. Hon älskar kort på sig själv. Jag pekar och säger: Det är Winston, ser du Winston, Viran? Vivivi! säger hon då. Ja, ni, ni, ni, älskade barn.

Så stod hon på näsan

På Virans förskola finns det en grön vagn som hon är väldigt förtjust i. Andra dagen hon var där fann hon den och kollade vad den gick för. Då det inte är någon lära-gå-vagn så har den inget motstånd och rullar alldeles för fort för Virans vingliga stil. Så hon föll och skrapade händerna. I slutet av förra veckan var hon på vagnen igen. Och sure enough, även den här gången drog hon i backen. Face first! Men hon är modig, mitt lilla barn. Hon grät en halv minut, blev avtvättad men absolut inte avskräckt! Ut och tillbaka till vagnen som hon bestämt sig för att bemästra! Bästa ungen med sitt mod!

Med hjärtat på skjortärmen

Vi lever! Men man blir trött av att ha en vardag som drastiskt ändrats, från att ha gått och drönat dagarna i ända har jag nu kastat mig in i något nytt. Förra veckan började jag jobba! Det är härligt, men slitsamt som sig bör de första veckorna på ett helt nytt jobb. Och idag började Virans inskolning. Första dagen i hennes nya värld. Vi fick ett fint kvitto på att vi hittills gjort ett förbaskat bra jobb med ungen, hon är fantastisk och ägde scenen helt! Hon tog för sig, vågade leka, ta kontakt med andra barn och vuxna och visade upp en trygg personlighet. Gott!

***

Och jösses så mycket jag lämnat ut mig själv under de här dagarna. Ett antal gånger har jag fått frågan om Elvira är vårt enda barn. Och jag kan inte säga ja. Det går bara inte, det känns som en omöjlig lögn. Så istället säger jag sanningen. Jag berättar om Winston som kom, levde och dog. En kort version ibland. En lång om de frågar mer. Och det känns faktiskt bra att prata om honom. Det känns bra att våga ta steget och inte göra det till något onämnbart, det ofattbara. Han är ju en del av min historia, en del av mig, en allt för stor del för att bara dela med vissa om jag på något sätt ska kunna vara en hel människa på alla arenor. Så jag säger som det är. Två barn i mitt liv. Bara ett som lever.

Ja må hon leva uti hundrade år!!

Jag vaknade med ett leende på läpparna och med Elvira, varm och go på armen min. Stensovandes. Föga anandes att det idag är hennes födelsedag! Den andra, fast första om man inte räknar den här dagen förra året. Ett år med Elvira. Ett helt år med underbara, busiga, roliga, fantastiska, alldeles livs levande Elvira. När hon vaknat fick hon morgonvälling och pussar av mamma och pappa. Sen hämtade pappa ett stort blått paket med en röd bil i. Hon blev glad! Och vi är glada! Glada i na' och glada att vi har na'!

 

I eftermiddag ska vi gå till lekparken och träffa de av släkt och vänner som har barn. Det blir utelek och lite gott i magen. Ikväll käkar vi tacos, Viras favoritmat. Och så ger vi alla ett fyrfaldigt leve för vår lilla Elvira som nu har blivit lite större. Hon leve, HURRA, HURRA, HURRA, HURRA!!!

Ord

Kollade på Oprah nyss, någon repris. Hon intervjuade en man vars hela familj blivit mördad av en galning. Hans sa något tänkvärt som satte ord på mina tankar:

"Om man förlorar sina föräldrar blir man föräldralös. Om man förlorar sin fru blir man änkeman. Förlorar man sin man blir man änka. Vad blir man när man förlorar sitt barn? Vi har inget ord för vad man blir när man förlorat sitt barn, antagligen för att det är så hemskt att det inte finns ord för det." 

Den jävla ondskan

Jag drömmer mardrömmar om Utöye. Jag drömmer att jag är ett barn. Där på ön i idyllen. Någon börjar skjuta och vi springer för livet. Idyllen blir ett helvete, ett inferno. Mina vänner dör omkring mig och jag är rädd. Livrädd. Sen drömmer jag att jag är mamma och vet att mitt barn är där. Jag känner paniken. Jag drömmer att jag går runt på ön, letar bland liken efter mitt barn.

Sen vaknar jag med en klump i magen.

Det är för mig ofattbart. Jag lider så med de drabbade och inte ens i min värsta mardröm kan jag sätta mig in i vad man som förälder känner när en galning med sjuka idéer har mördat ens barn. Jag kan inte tänka mig smärtan man känner när man vet att ens barns sista känslor var ren skräck och sista upplevelse av livet var ondska i sin mest jävliga form.

Färglära

Lite kuriosa så här på kvällskvisten... Min mamma kommer från Liberia, som ligger i Afrika. Hon är helt och fullt biologiskt afrikan. Hon är till hudfärgen "svart". Fast jag tycker att hon är mer mörkbrun. Min pappa är helsvensk. "Vit". Fast jag tycker att han är mer rosa, eller orange-beige, som alla andra vita. Jag är blandad. Halvafrikan. (Och helsvensk). En sån där som man kallar för "mulatt". Brun. Typ som Marabou mjölkchoklad. Daniel är "vit". Mina och Daniels barn blir således en fjärdedels svarta och tre fjärdedels vita. Och den blandningen kallas "kvadron".

Elvira är ganska ljus, hon ser lite lätt solbränd ut, året runt. Winston var något lite mörkare. Båda barnen fick lockigt hår och mörka ögon efter både mamma och pappa.

Ikväll hände något fantastiskt!

Elviras stapplande första steg. Sen hon var sex månader har hon rest sig upp och gått längs med möbler och med hjälp av en trygg hand i sin. Vi har tålmodigt väntat på att hon ska våga släppa taget. Ikväll lurade vi henne lite, höll i henne några steg, sen släppte vi taget och under uppmuntrande hejarop så gick hon! Två-tre steg åt gången innan hon föll i famnen på mamma eller pappa. Inget mindre än fantastiskt!

Jag ler, skrattar och klappar händerna. Och inuti mig rasar kriget mellan känslorna. Den enorma glädjen över Elvira. Mitt barn och hennes fantastiska framsteg. Glädjen och upprymdheten trängs med sorgen. Den oändliga sorgen. Sorgen över mitt första barn som aldrig hann. Winston fick aldrig några steg. Mitt barn fick aldrig göra framsteg. Känslorna trängs och bråkar sådär så det känns som om min kropp är för liten, lite som om mitt skinn är för trångt. Mycket för trångt. Ännu trängre blir det med alla frågorna som aldrig får svar. När skulle Winston lärt sig gå?

Det är en konst, att leva med ett sånt krig inuti, att inte låta sorgen förta glädjen. Ikväll låter jag leendet vinna och lägger Elviras första steg den 19 juli 2011 till min säck med alla vackra minnen jag har. Alla mina vackra minnen från mina vackra barn.

Igår skrev jag under mitt anställningsavtal. 75 %, vikariat hela läsåret på en småbarnsavdelning på en förskola som ligger nära Elviras förskola och D's kontor. Det ska bli helt fantastiskt underbart att börja jobba, jag börjar i augusti. Veckan efter att jag börjat jobba ska D skola in Elvira på förskolan. Fredagarna blir sen min och hennes lediga dag. Och häromveckan fick jag det äntligen i min hand: Examensbeviset. Där stod det, svart på vitt, att jag har klarat det som för mig kändes som det omöjliga. Jag gav mig själv en klapp på axeln och en kram. Jo, jag är skitstolt! 

Helt plötsligt...

så blev hon så stor.

Hänger i soffan, drar lite välling och kollar på Days of our lifes. Soft!

Alltså det här med vänskap...

Nu ångrar jag föregående inlägg, svaret på kommentaren i Mias gästbloggsinlägg. Det svaret jag gav speglar ju någon som jag absolut inte vill vara; någon som är rädd för att inte vara omtyckt. För grejen är ju den att jag inte har plats för folk som inte tycker om mig eller som tycker att jag måste vara tacksam för att jag fick stöd i en situation där stöd är den enda man kan kräva från en vänskap.

Visst, jag har en del vänner. Men absolut inte många. Jag har aldrig tyckt om det där "facebook-konceptet" där man samlar ytliga vänner på hög. Jag har få vänner, få men nära och det är de som jag kallar för mina riktiga vänner. Resten är ytligt bekanta. Mina riktiga vänner är de där vår vänskap är oberoende av tid vi spenderar ihop men där vi är säkra på vart vi har varandra, där det finns en bra balans och ett genuint och ömsesidigt intresse för att följa varandra. De ytligt bekanta är människor som jag bryr mig (mer eller mindre) om men som egentligen inte känner mig och jag känner egentligen inte dem, alltså är vi ju inte vänner. Inte vänner på riktigt. Jag ser livet som en resa där våra medmänniskor spelar större eller mindre roller som medresenärer. Och för mig är det helt ok, något jag accepterar helt och fullt. Jag känner således ingen bitterhet över att människor, vänskaper, kommer och går i mitt liv.

Och i förlusten av Winston så kom och gick det människor. Det fanns de som jag inte pratat med på flera år, ytligt bekanta, som visade sig vara ett enormt stöd och som blev mina vänner under en tid. Helt nya tillkom och fick en enorm betydelse. Och det fanns de som jag fram tills då räknat som mina närmaste vänner som gled iväg och blev ytligt bekanta. Det fanns de som var med där, dagen efter Winstons död som fanns i några månader men som jag inte pratat med på över ett år. Det fanns de som var med som jag inte skulle kunna klara att inte prata med. Huvudsaken är, och har sen W dog, att mina vänner vet att jag inte tar dem för givet, att jag uppskattar dem och bryr mig om dem, även om vi inte pratat på ett år.

Av de som var med dagen efter Winstons död så räknar jag inte längre alla som mina vänner även om det inte betyder att jag inte uppskattar det de gjorde den dagen. Låter ju kanske iskallt och säkerligen otacksamt om man nu vill se det så. Egenligen är det två personer som jag helt tog bort ur mitt liv, av olika anledningar men båda kopplade till Winstons död och den person jag blev när jag förlorade mitt barn. Jag avskyr kryptiska inlägg men har ändå respekt för andra människor och det som skedde mellan oss, det håller jag mellan oss. Men just för att jag inte vill vara en sån som är rädd för att inte bli omtyckt så har jag sagt vad jag känner till de personerna. Och häri ligger det att jag ångrar min reaktion på min känsla kring den kommentaren. De av mina vänner som verkligen betyder något för mig, de vet det. Och grejen med tacksamhet i vänskap så är det så sant som min Mia alltid säger: "Du behöver inte tacka mig, jag gör det för att jag vet att du hade gjort exakt samma för mig."

Och där fick det vara nog om det.

Det fanns väldigt många fler

I kaoset efter Winston så var vänskap verkligen det som räddade livet på oss. Helt utan tvekan. Det här med att nöden prövar vännen det är inget man säger bara för att, det stämmer i allra högsta grad. Men vi hade tur för det visade sig att de flesta av våra vänner var av segare virke som kunde klara stormen och erbjuda oss livlinor när vi behövde dem. Och för det är jag evigt tacksam, det är inget som någonsin glöms bort, inte när det var ett stöd som för oss handlade om liv eller död.

Jag fick en kommentar på det förra inlägget som min bestis Mia skrev:

"Fler vänner finns faktiskt omkring dig Jenny.Vi som var med dagen efter Winstons död ex."

Och jag blir väldigt, väldigt ledsen om den kommentaren innebär att det finns någon av mina vänner därute, någon av mina riktiga vänner därute, som tror att jag glömt. För de samtal jag ringde 16-17:e oktober 2009, de är samtal jag aldrig kommer att glömma. Folksamlingen som stod utanför sjukhuset... Hur vi steg ur bilen och gick mot den folksamlingen. Vårt folk. Samlade. För oss.Tårarna, förtvivlan och den enorma tröst som det innebär att de kommit för att ta farväl av Winston och bara finnas vid vår sida i vår svåra stund. Jag kommer aldrig glömma alla samtal in på sena kvällar. Jag glömmer aldrig att vi inte var ensamma ens en sekund på veckor efter den 16:e oktober. Jag glömmer aldrig all mat som köptes och lagades, hur det alltid var någon som städade och tvättade åt oss, såg till att vi åt, sov, duschade. Det var många som såg till att vi överlevde. Det var många som gjorde som Mia, som lyssnade när jag berättade, som gav av sin tid, som inte ställde krav, som inte väntade sig något av mig, som var närvarande. På riktigt närvarande. Jag glömmer aldrig.

Att Mia fick skriva ett gästinlägg innebär inte någon form av otacksamhet gentemot mina andra vänner och den roll som just de spelat i detta drama. Det handlade om att ge ett annat perspektiv än mitt. Och då ville jag ge min allra bästa bestis perspektiv. Hennes beskrivning av tiden som var, vår vänskap, som den såg ut och vad den betydde för oss och i det skede som vi var i våra liv och vad mitt barns död innebar för oss. Hennes egna ord och beskrivningar av hennes upplevelser, hennes känslor kring min sorg, mitt barn, hennes roll, hennes barn, vår vänskap.

Men jag vet att ni är fler som skulle kunna ge ert perspektiv. En dag kan ni kanske berätta. Tills dess, vet att jag älskar er.

När det händer din nästa

Jag och min bästa vän var gravida samtidigt och överlyckliga fick vi varsitt barn med några veckors mellanrum. Mitt barn dog och hennes lever. När världen rämnade omkring mig fick vänskap en helt ny betydelse. Vad det innebar att stå bredvid ett ohjälpligt kaos är svårt att tänka sig. Min bästa vän gjorde allt som var rätt för oss, i vår situation, i vår vänskap. Här gästbloggar hon om hur det kändes för henne att stå bredvid mig i den värsta stormen kring vår förlust av Winston.

Om att hålla i, hålla om och hålla ut

Jag satt med min åtta veckor gamla dotter i famnen, i fåtöljen som gungar sådär bra så hon alltid somnade, när det ringde på dörren. Jag öppnade och där stod min bästa vän och hennes D och grät, efter det blev allting svart. I mitt huvud försökte jag hitta en rationell lösning på den absurda och fruktansvärda verkligheten, så som vi alltid hittat vägar ur våra tillfälliga problem. Men den här gången gick det inte. Det fanns ingen lösning, det var inte tillfälligt, utan ett faktum som inte gick att rubba.

Den natten och många nätter framöver hade jag ångest över minnesbilden av dödsbeskedet och av avskedet från Winston på sjukhuset. Jag hade ångest över att min bästa vän aldrig någonsin skulle få träffa sitt barn igen och jag hade skuldkänslor över att mitt barn fortfarande levde. Det påverkade min relation till min dotter under en tid då jag var distanserad till henne och vågade inte knyta an. Jag försökte glädjas åt att hon fanns där, men sorgen över Winston gjorde att jag under en period kände mig likgiltig när jag höll i henne. Jag kände mig besvärad när våra gemensamma vänner var intresserade av hur Agnes mådde eftersom jag kände skuld över hennes existens, men också för att det påminde mig om min bästa väns förlust av sin fina son.

Jag pratade aldrig om Agnes när jag var med Jenni. Ett medvetet val från mitt håll, för jag tänkte att om jag hade förlorat min dotter så hade jag själv inte velat veta någonting om andras barn. Speciellt inte när andras barn går igenom utvecklingsfaser som mitt barn i sådana fall aldrig skulle komma till. Men också för att jag anser mig känna Jenni så pass väl att jag visste att det var något hon uppskattade. Det var en känslomässig kamp att inte kunna dela med sig av den glädje som jag kände när Agnes lärde sig prata, skratta och krypa till den person som jag helst av allt vill dela alla händelser i mitt liv med. Jag och Jenni har alltid haft en väldigt speciell relation, ända sedan den dagen vi träffades för 13 år sedan. Vi är närmare än vänner, snarare livskamrater. Vi ser oss som systrar och benämner varandra som mostrar till våra barn. Och jag älskar Jennis barn lika mycket som jag älskar henne, eftersom att det är hon som skapat dem.

Att vara anhörig till någon som förlorar sitt barn är en komplicerad process, men jag var redo att göra vad som helst. Min och Jennis relation förändrades och istället för det ge-och-ta-förhållandet som man normalt har i en vänskapsrelation, så bildades en relation där jag gav och Jenni tog. Jag ställde aldrig några krav på att det skulle vara på något annat sätt, utan lät allting ta sin tid. Det handlade inte om mig och mina vardagsproblem eller om mig och min familj. Det handlade om henne och honom. Jag lyssnade och hon berättade. Jag sköt mig själv åt sidan för det var vad som krävdes och vad hon behövde. Det handlade inte om att säga bra eller rätt saker, utan snarare visa på ett personligt engagemang och en fullständig närvaro. Kan man klara av att ge av sig själv utan att få något tillbaka? Jag fick något tillbaka! Kärlek. Tacksamhet. Det gäller bara att uppskatta det lilla i en sådan komplex situation. En liten handtryckning då jag höll hennes hand när vi satt i mörkret och rökte på balkongen.

Under tidens gång återställdes balansen mer och mer och jag minns att Jenni en dag frågade något om Agnes. Jag minns den dagen Jenni berättade för mig att hon kommit till insikt att andra barns liv inte gjorde Winston mer död. Jag kände en förhoppning över att hon ville träffa den del av mig som jag hållit i skymundan i nästan ett år. Idag umgås vi ofta tillsammans med barnen och Agnes är stormförtjust i ”nenni” och ”bipan/vivan”. Det blev en vardag igen även om en stor del fortfarande saknas. Han saknas.

/Mia

Imorgon kommer ett gästinlägg

Jag vill egentligen inte att detta ska vara en "sorgeblogg". För jag har ju inte bara sorg, utöver sorgen så har jag otroligt mycket glädje i mitt liv. Fast även om jag inte vill att det jag skriver enbart ska handla om sorg så har jag alltid använt mitt skrivande som en ventil när jag haft det känslomässigt tufft. Och sorgen efter ett barn är tuffa känslor att tampas med även om det nu för min del har blivit en vardagskamp. Så det blir mycket sorg här. En del av mina läsare har jag förstått är föräldrar till förlorade barn och det gör mig ledsen. Inte för att de läser, det gör mig bara glad, utan för att det hela tiden händer; att barn dör och att det finns de som känner igen sig i den förtvivlan, den saknad och det mörker som jag ofta ger uttryck här på bloggen. Trots att jag är ledsen för alla förlorade barn är jag glad att det finns de, både med barn i och efter livet, som hittat hit, läst lite, kanske/kanske inte känt igen sig, gråtit, skrattat - reflekterat. Att dela med mig av mina erfarenheter av något svårt och veta att det landar och kanske hjälper någon annan känns bra.

Med den tanken har jag ordnat så att det imorgon händer något fint här på bloggen. Min allra bästa bestis ska gästblogga. Ett inlägg väntar er om hur det känns att stå bredvid när ens bästa vän förlorar sitt barn, om hur komplicerat förhållandet till ens egna barn kan bli, om hur vänskapen förändras och om modet att finnas kvar. Missa det inte!

Elvira: A som i awesome. B som i busig. C som i charmig. D som i dunder. E som i envis. F som i fantastisk. G som i grann. H som i hetlevrad. I som i ivrig. J som i jättefin. K som i kavat. L som i livlig. M som i modig. N som i nyfiken. O som i otrolig. P som i perfekt. Q som i ql. R som i rar. S som i sinnlig. T som i trygg. U som i underbar. V som i varm. W som i winner. X som i x-traordinär. Y som i ypperlig. Z som i zuperb. Å som i åh så bra. Ä som i älskad.

Ö är för mig. Ö som i att jag är överlycklig för att jag har dig.

"Nä, du ska sova nu Viran"

Jag hatar, hatar, hatar, vinter. Jag avskyr den eländiga årstiden med intensiv hetta. Jag skulle inte gråta en tår, inte darra på läppen, inte känna ett uns av saknad om jag aldrig någonsin behövde uppleva vinter eller så mycket som se en snöflinga igen under resten av mitt liv. Och jag älskar sommar. Men det här ljusa nätterna som kommer med sommaren har visat sig vara bitterljuva.

Rutiner är A och O här hemma. Viran ska sova kl 20. Skoningslöst. Undantagstillstånd råder om vi är ute på galej, då kan hon få vara vaken. Oftast är vi dock hemma någorlunda nära kl 20, just för att rutinerna är A och O. Det är mycket för hennes egen skull, men lika mycket för min skull. Kvällarna, när hon har somnat och lugnet sänker sig över lägenheten är heliga för mig. Jag behöver "barnfri" tid för att fungera normalt på dagarna.  

Och det är här som sommarnattens annars så ljuvliga ljus har visat sig vara en troublemaker. Tredje kvällen i rad nu... Lillan har upptäckt powernapsens mirakel, sover i 30 min kl 20 och tycker sen att det räcker. "Varför ska jag sova när ni är vakna och det är dag?" liksom.  Kl är 23.31 och från sovrummet hörs ett mantra: "Nej Viran, du ska sova nu", ackompanjerat av envist illvrål från små men ack så starka stämband. När hon inte skriker håller hon konversation med nallarna, leker tittut, klättrar omkring, tjatar om sin bok, tjatar om lampan och drar alla tricks hon kan. Suck.

Senare kl 00.11, mörkret kommer och hon däckar i min famn.

Olägligt

Elände, elände, elände. Turbon på bilen har rasat. Kaputt. Och vips blev vi 10.000 kr (som vi inte har) fattigare. 10 tusenlappar, 20 femhundralappar, 100 hundralappar.

Yes, it sucks.

Tvåårsdagen

En tvååring är nyfiken. Livsglad och bekymmersfri. En tvååring älskar att utforska världen och upptäcka livet. Tvååringar springer, pratar och leker. Sån är min tvååring. Fast bara i min fantasi. I verkligheten är min tvååring fyra månader och aska i en liten urna på kyrkogården. Ett minne, en fantasi, en saknad.

För det mesta klarar jag numer det här med att ha två barn men bara ett i livet ganska bra. Jag har flest av dagar som är bra. Bra dagar. En del perfekta. Men så finns det de andra dagarna. De dagarna då jag tar farväl av Winston om, och om, och om, och om igen. De dagarna då hans frånvaro syns överallt. Det finns de dagar då det känns som om luften helt gått ur mig. Det finns de dagar då sorgen känns tyngre att bära. De dagarna är Winston mer död.

Lördagen, då Winston skulle fyllt två om han levt, var känslomässigt hemsk. Tårarna började rinna kl 00.03, hans klockslag, och fortsatte stötvis hela natten och hela dagen. Det fanns ingen glädje. Jag ville bara ha min Winston. Min älskade, älskade, älskade finaste världens bästa Winston. Jag ville vara glad, glad för att han kom den där dagen för två år sen. Glad för att han varit här. Men istället var jag bara ledsen. Det var en sån där dag. Hans frånvaro syntes överallt. Sorgen var blytung och tog luften ur mig. På hans tvåårsdag sa jag hej då till honom om, och om, och om, och om igen. På hans födelsedag var han mer död än vanligt.

Jag ville bara ligga i sängen hela dagen med täcket över huvudet. Jag hade ingen lust att göra något och tack och lov fick jag inte lov att inte göra något. Vi åkte till Winston under dagen, (jag gjorde det två gånger). Vi pyntade och gjorde fint med ballonger, blommor och ljus. Sen fikade vi på ett fint ställe vid sjön och min storebror bestämde att det skulle bli traditionen vid Winstons födelsedag då vi firar att han kom. Älskade, älskade, finaste, världens bästa Winston.

Winstons dag

Vi älskar och saknar dig!

Hurra!!

I måndags var jag på anställningsintervju.

Och idag fick jag ett jobb!! : )

Ilskan och felen, del 2

Dödsdagen: Ja... Misstagen fortsätter rulla på hela kvällen den 16:e oktober 2009 (och tiden som följer). Inget fanns förberett på sjukhuset inför förlusten av ett barn. Vi fick själva ta med färg och göra hand och fotavtryck. Vi fick själva klippa hans hår. Vi fick själva ta kort på honom, med vår egna kamera. Den kameran har aldrig blivit använd igen efter den kvällen. Vi lämnade Winston på kvällen med känslan av att han inte längre är vår för vi fick inte veta något om vem som skulle att ta hand om honom, inga nummer till ansvariga läkare. Inget.

Uppföljningen: Några dagar senare fick vi hem en kallelse om att vi har en tid till barnläkaren. Det var tydligen standardförfarande när ett barn gått bort, att föräldrarna får komma och prata lite efter en vecka. Barnläkaren frågade om vi fortfarande är mycket ledsna. "Att barn dör, det är sånt som händer", "en bra idé är att börja jobba så snart ni kan, och skaffa ett nytt barn."

Vi fick bestämma lite om obduktionen. Stora eller lilla undersökningen av hjärnan. Hon rekommenderade den lilla undersökningen och garanterade att inget avvikande skulle finnas så den stora undersökningen var onödig. Hon garanterade att det var PSD. Obduceringen drog ut på tiden, vi hann knappt få hem Winston i tid till begravningen. Ingen hade svar på varför trots att vi upprepade gånger ringde och frågade varför det tog tid. Sen fortsatte tystnaden. Vi hörde inget svar från obduktionen på tre månader och vid jul ringde vi barnläkaren och frågade - barnläkaren lovade att och påstår sen att hon ringde och frågade den läkare som varit ansvarig över obduktionen och att den läkaren sagt PSD (detta vet vi ju i efterhand är lögn eftersom att de direkt funnit en klar dödsorsak). Sex månader efter döden kom obduktionsrapporten. Och chocken. Hon erkände att Winstons feber som vi en vecka innan han gick bort sökt för var en ganska säker indikation på att han hade en hjärnskada. Varför de inte kollade upp utan skickade hem ett barn som hade feber varannan dag kan man ju fråga sig. Obduktionsrapporten var fyllig, det var ett sällsynt fall. Men vi fick veta mycket lite, inget närmare förklarat. Locket på. "Lika bra kanske, han hade ju kanske aldrig lärt sig prata eller gå". "Nu har ni ju ett nytt barn på väg, var glada för det och tänk positivt och framåt".

Inga svar: Vad heter de som kom och hämtade Winston med ambulanserna? Varför fick vi aldrig träffa dem? Vad gjorde man i ambulansen på väg in? Hur försökte man rädda honom? När konstaterade man att han var död? Hur lyder dödsorsaken? I efterhand känner vi oss starkt kritiska till varför vi inte direkt fick veta att de funnit dessa nervskador i Winstons hjärna, varför kunde de inte pratat med oss och frågat om vi ville att de gjorde den stora undersökningen av hjärnan utöver den lilla? Kanske hade vi fått fler svar och inte det luddiga svar vi nu lever med. Barnläkaren vill typ inte svara på frågor. Hon tyckte att det var onödigt att vi skulle få en kopia på obduktionsrapporten, den fick jag tjata till mig och ge en motivation till varför jag ville ha den. Flera gånger under det 1,5 år som gått sen Winston dog har jag träffat henne, och nästan varje gång frågat om och försökt reda ut frågetecknen kring Winstons död och dödsdag. Trots det har hon aldrig tagit initiativet att utöver den enda gång hon berättat om dödsorsaken än en gång gå igenom obduktionsrapporten och Winstons journal. När vi träffats har hon "attityden" som vittnar om att vi bör vara glada nu, vi har ju fått ett nytt barn. Winston var i hennes ögon skadat gods och det är bäst att glömma och gå vidare.

Det mest förjävliga är: Att vi inte är ensamma. Den här läkaren som är överläkare på barnenheten på sjukhuset har blivit anmäld flera gånger och har fler anmälningar på gång. Och det kommer inte att stoppa henne, inte alls.

Vi har haft tur i oturen. Vi behöver inte fundera kring om vårt barn blev felbehandlat och dog till följd av det. Så var det ju inte. Vi har ingen anledning att dra igång någon anmälningsprocess. Det finns de som går igenom det helvetet och gentemot dem känner jag oerhörd sympati och empati. Ja, det finns alltid de som har det värre och i jämförelse med det så är väl det osmarta bemötande som vi fick en spott i havet. Men för oss har det varit, och är fortfarande en kritisk punkt. Det svider och gör ont i hjärtat att det blev så fel i bemötandet och att det är så mycket vi inte vet om varför vår son dog och om omständigheterna kring hans död.   

Ilskan och felen, del 1

Ibland, ofta, ingår ilska i sorg. Min psykolog frågar mig ofta om jag är arg på någon för att Winston dog. Förbannad på någon fysisk person som jag skulle vilja sparka och slå på, skylla på för att han inte längre lever. Jag brukar svara nej. Jag är inte arg på någon. I alla fall inte alltid. För det finns ju ingen att skylla på. "Slumpen" och "Otur". Men dem kan jag inte sparka och slå, för jag vet inte vart de sitter och häckar. Ibland blir jag lite arg på mig själv. Arg och besviken på min kropp när orden ekar i huvudet; "skadan uppstod under fosterstadiet". Men den ilskan och besvikelsen på mig själv varar inte länge, jag vet ju att jag hade skyddat honom med mitt liv om jag bara hade fått chansen. Jag tror inte på någon Gud. Så någon sån kan jag inte vara arg på.

Jag är inte arg på någon för att Winston dog. Men det finns de som jag är urförbannad på i och med hans död. Det är sjukhuspersonalen och barnöverläkaren som jobbade med oss den dagen. Jag kan inte anklaga dem för att ha gjort något fel i vården av Winston, för han var redan död när han kom till sjukhuset. Men anhörigvården, att på lämpligt sätt ge dödsbesked till chockade föräldrar, att fånga upp föräldrar som precis har förlorat ett barn, bemötande, förståelse, det vet de inget om.

Att förlora mitt barn kändes för mig som att uppleva ett krig på en dag. Från det att jag fick samtalet från akuten, de fruktansvärda orden; "Du måste komma hit så fort du kan, din lille pojke... det är inte bra med honom", tills några dagar efter döden minns jag allt som i ett brus. Ett högljutt dån ligger över minnet. Det är antagligen ljudet av min egen röst jag minns. Hur jag skrek, bönade och bad att det inte skulle vara sant att min finaste, mest älskade hade lämnat oss. Precis i förlustögonblicket är alla sinnen är helt vidöppna. Jag minns hur det luktade på akuten, hur obekväma skor jag hade på mig, Daniels skräckfyllda ansiktsuttryck. Man är helt naken och utlämnad som människa när man är i situationen där man inte vet hur man ska överleva att ens barn har dött. Då, när döden ändå är ett faktum är det av yttersta vikt att bemötandet från personalen på sjukhuset är genomtänkt och sker enligt en handlingsplan. Någon sådan plan finns inte på det sjukhus där vi fick vårt dödsbesked. Jag är säker på att det har dött barn förut där men de betedde sig helt handlingsförlamat och fel, efter fel, efter fel begicks.

Det börjar med att jag springer genom akuten, sliter tag i någon och säger att jag är Winstons mamma. Blir ledd fram till ett rum. Där sitter Daniel. Panikslagen. Livrädd. Han gråter och skakar. En sköterska håller om honom. Hon ser skräckslagen ut. "Han andades inte, han andades inte!" gråter Daniel fram. Jag irrar runt. Har panik. Gråter. Skriker. Sliter tag i sköterskan och beordrar henne. "Ge mig mitt barn!".

Fel nr 1: Svaret; "Du ska få se honom." Hon borde inte sagt så. Jag fattar då, att hon menar att jag ska få se honom för att hon vet mer än vi. Hon vet att han är död. Annars hade hon sagt att jag skulle få träffa honom.

Fel nr 2: Efter att hon hasplat ur sig att vi ska få se honom så lämnar hon oss ensamma. Man ska aldrig lämna chockade anhöriga ensamma, inte för ens en sekund.  Hon lämnar oss i rummet. Chockade och helt panikslagna. Förstörda. Helt ensamma med varandra. Jag minns vad som händer men ändå inte. Vi går runt i rummet. Vi försöker trösta varandra. Sen sitter vi på golvet. Vi gråter och skriker. Daniel upprepar det enda han vet och söker tröst för skulden han känner: "Han andades inte, han andades inte. Förlåt, förlåt, förlåt". Känslorna som rev i kroppen under de minuterna är känslor som jag inte har något annat ord för än total skräck. En enorm rädsla för att det värsta skulle vara sant. Tillslut ligger vi på golvet. Jag tror att jag håller om Daniel. Så öppnas dörren. Där står barnläkaren.

Fel nr 3: I famnen har hon ett litet barn invirat i en landstingetgrön filt. En liten fot sticker ut. Jag känner igen foten. Han hade mina fötter. Det är min fot i miniatyr. Läkaren ser ledsen ut där hon står och glor på oss med vårt barn i famnen. Jag konstaterar: "Han är död." Hon nickar. Man ger inte ett dödsbesked till föräldrar genom att komma in med det döda barnet i famnen. Den bilden kommer jag aldrig att få ur mitt huvud, det är för alltid fast i mitt inre som mitt allra värsta mest fruktansvärda minne. Det som följer är en minut dränkt i mitt skrik. Sen sätter jag mig upp och tar Winston i famnen. Jag fattar fortfarande inte vad som hänt. Han levde ju, bara timmar tidigare.

Fel nr 4: Vi får själva ringa våra anhöriga, trots att vi gång på gång säger att vi inte vill, inte kan, inte vet hur vi ska berätta. Tänk dig att ringa dina föräldrar och berätta att deras barnbarn dött. Någon av personalen på sjukhuset borde ringt åt oss.

Fel nr 5: Kuratorn som kommer in kallar Winston för Vincent, Willhelm, William... Sen sitter hon bara och glor. När våra anhöriga kommer reser hon sig inte upp utan verkar sitta bekvämt på sin stol. Tyst. Förutom när hon gång på gång kallar honom vid fel namn.

Fel nr 6: Jag vill ta hem honom, sitta med honom i soffan och få ta farväl hemma. Våra föräldrar tycker inte att det är någon bra idé. Läkaren, kuratorn, någon borde sagt att det är av yttersta vikt att föräldrarna gör som de vill och instinktivt känner, det ska inte finnas utrymme för ångrande av sådanna handlingar. Jag ångrar mest av allt att vi inte tog hem honom och tog farväl hemma.

Fortsättning följer...

Efterlängtad som anlänt

Som vi har väntat och äntligen, i förra veckan, fick vi välkomna Melker! Det är underbart att just du nu finns i våra liv!

Stort grattis till min bästa bestis och hennes fina familj!

Förskolebarnsföräldrar - vi!

Imorgon 18.15 är vi på väg ut. Vi ska på informationsmöte på den förskolan där Viran ska gå. Det är så spännande och känns som en big deal! Hon kommer att vara ett år och tolv dagar när hon börjar och många timmar av hennes fem-sex första år kommer att spenderas där. Är det något jag är mån om så är det att allt ska kännas rätt med förskolan och jag har höga förväntningar på dem i omhändertagandet av henne och på att (och hur) de fullföljer sitt pedagogiska uppdrag.

Utöver att hon ska trivas är jag mest engagerad i förskolans arbete med och ståndpunkt i genusfrågan. I vår uppfostran och vårt förhållningssätt gentemot Viran är vi genusmedvetna (jag dock mycket mer engagerat än D), vilket jag förväntar mig att även förskolan ska vara (och det ska de enligt läroplanen). Jag hoppas att de mycket medvetet integrerat genus i allt de gör och därför inte behandlar och bemöter flickor och pojkar olika utifrån värderingar och förväntningar. Jag vill inte höra talas om dumheter som att "flickor och pojkar bäst delas upp", "tjej- och killfärger", "hemvrån är för flickor och snickarvrån för grabbar", "alla flickor har en prinsessperiod", "flickor behöver leka med dockor", "boys will be boys - och leker därför vilda våldslekar" eller att barnen hälsas på med värderingar som "vilken fin rosa klänning du har idag!". Jag kommer att vara en überjobbig förälder på den punkten, om så behövs. Jag vill ju det bästa för mitt barn, och en del i det är för mig att hon inte pressas in i en mall med unkna värderingar om vad som är manligt och kvinnligt och tyngs ner av förväntningar på att hon ska bete sig på ett visst sätt som anses passa en människa med snippa. Jag önskar henne tillgång till och uppmuntran i upptäckandet av alla sina sidor och allt hon är, kan och vill bli. Jag vill ge henne tillgång till alla roller och det får hon om hon inte endast blir bemött och värderad utifrån sitt kön. Först och främst är hon en person (inte bara flicka) och allt vad det innebär för unika henne. Jag är inte så orolig dock, förskolan hon ska gå på är framåt och nytänkande så jag känner hopp!

Inför mötet imorgon kväll har jag och Daniel funnit oss i en ny känsla av att vi är så jädra vuxna. Visst, att vi är vuxna, det vet vi ju. Vi är färdigutbildade, betalar räkningar i tid, har körkort, kör kombi, pensionssparar, Daniel har ett företag med anställda, vi tar ansvar för våra handlingar och så vidare. Men att vi nu dessutom har ett barn som kommer att ingå i ett sammanhang, som en påverkande samhällsmedborgare, känns stort. Och fint!

Skruttan som snart ska ut i stora världen!

Barnafödande

Jag sitter och håller ett halvt öga på femman som ikväll visar "Livet på BB", Englands version och föregångare av svenska "En unge i minuten". Innan jag själv hade fött barn så hade jag ett jätteintresse för den typen av program. Jag kunde läsa förlossningsberättelser i timmar. Jag blev aldrig rädd, jag var ju ung när jag stod inför min första förlossning och ungdom innebär ju oftast en viss naivitet. Jag tänkte typ att "hur illa kan det vara, egentligen". Efter Winstonförlossningen var jag inte så kaxig längre, inte efter att ha spottat smärtan i ansiktet och fått en käftsmäll tillbaka. En käftsmäll som golvade mig totalt. Jag är inte smärttålig visade det sig. Inte mycket i alla fall. Värkar är den värsta fysiska smärta jag någonsin varit med om (bortsett från den fysiska smärta jag kände dagarna efter Winstons död).

Inför Elviraförlossningen ville jag inte se på eller höra något om andras förlossningar. Det handlade om en så djupt rotad avundsjuka. Jag ville inte se andra lyckliga föräldrar med deras levande barn. Jag slutade lyssna, slutade bry mig om att det fanns gravida kvinnor, levande barn, fina förlossningar utan (desperat) oro. Nu har jag kommit långt. Jag älskar att vara i närheten av barn, (mitt yrkesval därav!). Jag gläds åt andras graviditeter (även om det alltid kommer att finnas ett stygn av avund för den lycka de står inför och den naivitet de har). Jag kan prata om förlossningar. Och jag kan hålla ett halvt öga på program om förlossningar och lyckliga föräldrar.

Hur som helst, kvällens program förde mig tillbaka till rummen där mina barn har välkomnats till världen och drog mig till minnes om den kvinna jag blir när jag föder barn. Mitt alter ego. I vanliga fall är jag lugn, jag kan hantera mina känslor. Men när jag föder barn så blir jag ett litet monster, I fold under pressure. Jag har panik. Jag skriker, jag svär, jag gråter och gnäller om att jag vill spy. Jag hetsandas lustgas och hyperventilerar mellan värkarna. Spänd som en pilbåge. Och hög som ett hus drar jag dåliga skämt. Jag vill ha varenda drog de har att erbjuda och med Winstonförlossningen visade sig epiduralen vara min bästa vän. Den förlossningen minns jag som i en dimma. Efter över 30+ timmar med etablerat värkarbete utan att öppna mig nått så hände allt sista timmarna. 3cm-5cm-7cm-krystvärkar-bebis ute, på två timmar, mitt i natten. Med Elviraförlossningen gick det också fort som tusan. Det gick från noll till hundra på ca 40 minuter. Det var hemskt. Och det enda jag ville ha var ryggmärgsbedövningen. Och det hade jag blivit lovad av en barnmorska som inte ville annat än hålla sitt löfte. Så när jag var fem cm öppen, med hanterbara värkar kallades narkosläkaren in. Minuter senare när han kommer ligger jag likt en mask på en krok och vrider mig i smärtor. Desperat försökte alla få mig att vara stilla. Narkosläkaren bedömde ganska snabbt att jag snart skulle föda och att det inte skulle vara någon idé med bedövning. Men bm trugade och bad honom att stanna och mig att vara still. Fem minuter efter att narkosläkaren kommit in känner jag mig kissnödig. Öppen 7 cm. Sen kommer de; krystvärkarna. Men jag bestämmer mig för att hålla tyst. Och hålla emot i hopp om att narkosläkaren ska hinna ge mig bedövningens varma famn innan någon märker att jag har krystvärkar. Men den planen spricker snart. Krystvärkar går inte att ignorera, tillslut börjar ju kroppen trycka på av sig självt vare sig man vill hänga på och hjälpa till eller inte. Så tio minuter eller så efter att narkosläkaren kommit in erkänner jag: Faaaaan, jag har krystvärkar!!! Narkosläkaren kläcker ett "told you so" till bm och hastar iväg. Tre krystvärkar senare kommer en urförbannad Elvira ut. Och jag blir mitt vanliga jag. Fast en unge rikare. 

Ikväll när jag såg på "Livet på BB" blev jag påmind om vilket mirakel det är, när ett barn kommer till världen (hur nu det än går till), hur vackert det är och hur lyckligt lottad jag är som fått uppleva det - twice. Och med spänd förväntan finns mina tankar och mitt hjärta hos min bästa vän. Deras andra barn ska snart födas. Any day now. Mirakel!

Junimånad är Winstonmånad

Hans födelsedag närmar sig. I år känns det annorlunda i jämförelse med förra året. Förra året, inför hans ettårsdag, kände jag hur paniken steg för varje dag som tog oss närmare den 18:e. Jag var livrädd. Livrädd för att behöva möta hans dag men ändå inte kunna vara (bara) glad. Livrädd för att inte klara det, falla ned i ett mörker utan ljus. Livrädd för att fira hans födelsedag utan honom. Förra året klarade jag det med hjälp av vänner. Så kommer det att bli i år också. Winstons dag ska firas. Vi är glada för att han kom, mitt under en stormig natt för två år sen. Då förändrades vårt liv, för alltid. Nu har vi haft Winston i två år. Han finns inte kvar för resten av världen med vi har honom fortfarande.

Förra året hade jag enorma skuldkänslor gentemot Winston. Jag gjorde allt nästan lite tvångsmässigt rätt, det var ballonger och tårta. Och ångest. För tänk om vi inte gjorde det så, då skulle han kanske känna sig bortglömd. I år tänker jag lite annorlunda. Jag vårdar hans minne för min och för vår familjs skull. Och nu handlar firandet mer om oss och den glädje vi känner för att Winston var och är vår son och storebror. Och så handlar det om Viran. Visst, hon kommer inte att minnas att vi är på kyrkogården och firar. Men jag vill ändå införa traditionen. Det kommer att ta många, många år innan Elvira fullt ut förstår vad det innebär att någon är död, vad det innebär att Winston är död. Döden och att den innebär begrepp som för alltid borta och aldrig tillbaka är för abstrakta för ett litet barn att begripa. (Det är ju knappt så att jag förstår). När vi är på kyrkogården så pratar vi med Winston, så som man pratar till ett barn. Därför så kommer Elvira att förstå att han är ett barn. Och på barns födelsedag så ska det vara kalas. I alla fall ballonger, liten present och något gott.

Elvira hos Winston i våras.

Slutligen. Jag märker ju hur morsk och modig jag framstår. Men det är jag egentligen inte. Det gör för jävla skitont i hela kroppen att han fyller två men inte är här. Dagarna känns mörkare och hålet, hålet i hjärtat blir svartare. Ett svart hål. Att undra hur ens barn hade varit och sett ut som tvååring - men aldrig få veta - det gör ont.

10 månader

 

 

Foto: M. Enskog

Jag har avslutat det jag påbörjade

Nu är det färdigt. Jag är hemma från opponering. Det gick bra, jag fick beröm för mitt arbete som examinatorn tyckte var riktigt bra, intressant och välskrivet. Arbetet är godkänt och om jag vill så kan jag ändra småsaker. Jag känner mig helt tömd. Upprymd fast ändå tom på samma gång. Det är en märklig kombination av känslor. Jag är glad. Helt otroligt glad att det nu är gjort, att jag klarade det. Vägen som har lett fram till den här dagen, den här stunden, har kantats av mycket svårigheter som jag aldrig trodde att jag hade styrkan att överkomma. Men det hade jag. Så därför är jag glad!

I bilen på väg hem grät jag, antagligen för att så mycket spänning släppte. Några lyckotårar. Jag längtade hem till Elvira och Daniel och enorma känslor av saknad efter Winston körde över mig helt. Ledsentårar. Nu är jag ju där, på ett sätt är jag någorlunda "back on track". Jag har (åter)tagit en bit av livet som jag skulle haft med honom. Men ingen Winston kom tillbaka. 

Well, om några dagar, när de andra känslorna har lagt sig så kanske det landar lite - att jag nu är färdig lärare och examensbeviset är endast administrativt arbete bort. Och då lär jag ju bli överlycklig. Tills dess gottar jag mig i en relativt behaglig känsla: Lättnad.

Baby, I'd be lost without you

Fotograf: M. Enskog

Ibland är det nog bättre att hålla käften

Eller i alla fall välja sina strider med större omsorg. Det är inte första gången det händer att jag ställer mig upp, ryter ifrån och inte får mer än locket på. Eller locket slängt rakt i ansiktet snarare. Kursansvarig kunde inte bry sig mindre om att jag tyckte att jag fått ett oprofessionellt bemötande från min handledare. Uppenbarligen är hon konflikträdd och fann hela situationen mycket jobbig. I valet mellan att stå upp för en student eller hålla en kollega bakom ryggen så valde hon att ta den enkla vägen. Rådet jag fick från henne löd i stil med att det bästa för mig nu är att koncentrera mig på mitt arbete och förbereda mig inför opponeringen istället för att tjafsa. "Vad tror du att du, lilla obetydliga student har för rättigheter egentligen? Och vad fick dig att tro att jag skulle bry mig?" liksom. Det säger ganska mycket om henne som lärare. Och hela situationen säger massor om Högskolan i Skövde. Inkompetensen lyser relativt klar. Jättesorgligt. Det värsta tycker jag nog ändå är att de som skulle lära mig att bli lärare är de sämsta lärare jag träffat. Genom så gott som hela min utbildning har jag hållt de som ska föregå med gott exempel som raka motsatsen till hur jag tycker att en bra lärare ska vara.

Arbetet är hur som helst färdigt och jag var, trots att handledaren inte kunde ge ett tydligt svar, med på schemat för opponering. 1:a juni blir det. Spännande! Det känns helt overkligt att det är så nära nu. När W dog trodde jag aldrig att jag skulle kunna bli färdig. Jag trodde inte att det var möjligt. Men nu ser jag det, det är så nära att jag nästan kan ta på det...

Vinka, fräsa, lampa, klappa

Hon är så go, trollungen.

Det är ett digert arbete att stå upp för sin rätt

Mejl till kursansvarig. Konflikträdd kursansvarig som inte vågar svara i telefon. Tjänstefel. Mejl till studentkåren... Irritation. Men jag vägrar ge mig. I alla fall i de fallen då jag vet att jag har rätt. 

Ta ingen skit!

I bemötandet med mina medmännniskor behandlar jag alla, så långt det bara är möjligt, med respekt, förståelse och som jämlikar. Jag förväntar mig det samma tillbaka. Men när jag inte får det tillbaka, när det kommer till orättvis behandling, respektlöshet och översitteri, då blir jag en pitbull, arg som ett bi, jag tänder på alla cylindrar. Vare sig det gäller mig själv eller att andra blir orättvist behandlade så blir jag ursinnigt förbannad och i nio fall av tio så kan jag inte hålla käft. Jag kan inte tyst se på eller sitta och muttra om hur jävligt det är. Jag måste säga ifrån. Högt. Så är det bara.

Högskolan och den skit som kommer därifrån har varit en av de saker som riktig retat mig de senaste fem åren. Jag vet inte hur många gånger jag sagt ifrån när något varit fel och arga mejl har skickats när det brustit i just respekt och bemötande. Och inte skulle det väl sluta bättre... Så nu är jag och min handledare för mitt examensarbete i luven på varandra. Efter att han rakt igenom hela arbetet med mitt examensarbete riktigt sugit på att handleda (bland mycket annat inte svarat på mejl i rimlig tid och varit inkonsekvent) så var det droppen sent igår kväll. Jag fick följande svar på den enkla frågan om han godkänner mitt arbete för opponering eller inte (vilket jag behöver och ska få veta för att kunna förbereda mig);

På maj 18, 2011 vid 12:52 em, (a06jenry) skrev:

Hej!

Tack för dina kommentarer, ska se över och göra det bästa av dem! En kanske lite dum fråga men har du godkänt arbetet för opponering? Jag känner att jag behöver få bekräftat att du (senast idag) meddelat detta till kursansvarig. Hälsningar Jenny

På maj 18, 2011 vid 4:31 em, (caru) skrev:

Hej! jag sköter allt administrativt när jag är klar. Återkommer ang. opponering,

/Urban

På maj 18, 2011 vid 6:06 em, (a06jenry) skrev:

Det svaret var luddigt. Är min uppsats godkänd för opponering eller inte? Jag hoppas ju verkligen att den är godkänd då information om annat borde kommit från dig för länge, länge sen.

/Jenny

På maj 18, 2011 vid 10:15 em, (caru) skrev:

Informationen kommer när jag säger till, jag fattar inte vad som gjort dig sur. Jag arbetar jättemycket med ditt arbete och du är faktiskt inte ensam skall du ha klart för dig. tråkigt avslut med den attityden. Jag ser inga hinder att du går upp.

/Urban

Och gissa om det gjorde mig redigt förbannad. Grejen är ju den att oavsett vad han än tycker om mig eller hur han än uppfattar mig så förväntar jag mig ett professionellt bemötande. Speciellt då jag inte gett honom något annat, trots att jag i ett antal månader tyckt att han suger exeptionellt på sitt jobb. Att kalla en student för "sur" och på det sättet antyda att det skulle vara fel på min attityd är bara omoget och oprofessionellt. Att uttrycka att jag ska "ha klart för mig att jag inte är ensam" är lågt och förminskande gentemot mig. Jag vet att han har mycket att göra, men det handlar om att han ska göra det arbete som han tagit åt sig, jag ska inte bli lidande för att han inte kan bedöma hur mycket han bör ta åt sig. Sen är det respektlöst av honom. Det handlar om mitt examensarbete, min högskoletids viktigaste uppgift. Det handlar om min lärarexamen, om min framtid och om mina möjligheter att försörja min familj. Han fick ett syrligt (men moget och inte otrevligt) svar tillbaka och sen fick kursansvarig ett mejl som informerar om situationen och att min handledare varit riktigt respektlös och oprofessionell i sitt bemötande.

Well, sån är jag. Jag tar ingen skit. Och blir man svartlistad hos mig så har jag oerhört svårt att komma över det, i alla fall utan en uppriktig ursäkt. Det finns de som skulle kalla mig för hetsig, långsint och envis på den punkten. Och att det skulle vara en svaghet eller brist. Jag ser det snarare som en styrka och tillgång. Ett tecken på självrespekt, mod, integritet och gränssättande. Mig sätter man sig inte på.

Och vad gäller Högskolan i Skövde så skulle inte jag, och ingen annan som jag känner som studerat där rekommendera den högskolan till någon, inte under några som helst omständigheter. De vet inte vad de håller på med. Tydligen speciellt inte på lärarprogrammet, då den inte möter kraven och därför tvingas lägga ner. Pinsamt.

En bra tjugofemårsdag

Jag väcktes med frukost på sängen och presenter! Älsklingen min hade fixat och gjort så fint. Dagen har kantats av besök från allra finaste bestis, svägerska och brorsdotter, mamma, än mer presenter och en hel massa rosor!

Viran är sen två dagar tillbaka sjuk. Snuva, hosta och feber. Men hon är glad ändå. Vi hade tänkt åka till pappa och få födelsedagsmiddag men med liten sjuk fick vi stanna hemma. Lika väl det, vi hängde och hade roligt, lilla familjen vår. Vi åt tacos och nattade bebisen. Nu blir det film, Harry Potter.

Sen jag kom på att jag inte längre bara är rund utan istället blivit tjock så har jag käkat Gi. Och blivit lite mindre tjock. Men ikväll ska vi äta kolhydrater i sin grannaste form - gratis prinsesstårta från ICA.

Dagen avslutas med ett glas vitt och en stund på balkongen. En utmärkt födelsedag!