Han växte och utvecklades normalt, älskades och uppskattades av alla runt omkring honom, framför allt av oss. Månaderna gick och livet med honom, vårt fantastiska barn, var underbart.
I oktober 2009 tog det slut och tillvaron blev nattsvart. Den 16 somnar Winston oväntat och plötsligt in bredvid sin pappa i vår säng, två dagar innan sin fyramånadersdag. Han vaknar aldrig igen (dödsdagen). I ett halvår trodde vi och läkarna plötslig spädbarnsdöd, det fanns inget som sa något annat, Winston var frisk och hans död syntes oförklarlig.
Obduktionsrapporten kom som en chock. Winston saknade nervtrådar i hjärnan, en skada som uppstått under det tidiga fosterstadiet. Winston hade kunnat fortsätta utvecklas normalt eller blivit lidande av sin skada, det kunde läkarna inte säga så mycket om. Men som skadan såg ut var det inte förenlig med liv. Han borde enligt läkarna inte ens ha överlevt graviditeten som borde blivit ett missfall. Vi är otroligt tacksamma för att han var stark och kom till oss, lät oss vara hans föräldrar och lärde oss om kärlek.
Obduktionsrapporten kom som en chock. Winston saknade nervtrådar i hjärnan, en skada som uppstått under det tidiga fosterstadiet. Winston hade kunnat fortsätta utvecklas normalt eller blivit lidande av sin skada, det kunde läkarna inte säga så mycket om. Men som skadan såg ut var det inte förenlig med liv. Han borde enligt läkarna inte ens ha överlevt graviditeten som borde blivit ett missfall. Vi är otroligt tacksamma för att han var stark och kom till oss, lät oss vara hans föräldrar och lärde oss om kärlek.
Hans begravning ägde rum den 4 november 2009, när den första snön föll. Och aldrig kommer våra tårar sluta falla för Winston, vårt första barn. För alltid älskad, aldrig glömd. Han fattas oss.
