Jag tror att just den raden handlar om oss.
Graviditeten med Elvira var känslomässigt problematisk, det var nio månader som kunde liknas vid ett liv i limbo. När det blev ett plus på stickan grät jag förtvivlat. Veckorna av illamående kändes helt meningslösa. Jag minns första gången jag såg henne på ett ultraljud, första gången jag hörde hennes hjärta slå och avsaknaden av glädje. Visst fanns det känslor av lättnad, men ingen glädje. När hon sparkade i magen kände jag ingen anknytning. Nio månader med henne inuti mig spenderade jag i ett förvirrat tillstånd, nedsvärtat av sorg efter mitt första barn som så brutalt gått förlorat. I 39 veckor var jag arg på det andra barnet som växte i min livmoder. Arg för att det fanns plats och tid för henne, arg för att hon skulle komma och kanske ersätta honom, arg för att hon skulle komma och kräva kärlek. De stunder jag inte var arg så var jag orolig. Stel av skräck inför tanken på att tvingas begrava ännu ett barn. Har man barn som lever så har man tur och jag var livrädd för vår otur. Jag kände ingen kärlek. Jag brydde mig om barnet jag bar på men det fanns inte plats för kärlek. Graviditeten med Elvira var sannerligen ett liv i limbo. Jag var full av liv men uppslukad av död.
Sen kom hon. Och jag tänker inte skriva att allt blev bra, för det funkar inte så. Men jag slutade vara arg på henne. Jag slutade vara arg på henne för att det blivit en plats och tid för henne i mitt liv. Jag slutade vara arg på henne för att hon kom och krävde kärlek. Hon kom och det var inte någon storslagen kärlek vid första ögonkastet, det vore en lögn och efterkonstruktion att skriva så om vårt förhållande. Men hon kom, ilskan försvann och det blev plats för ett frö att växa. Och allteftersom att vi fått tid att växa tillsammans så har jag omfamnat att hon är på riktigt och att det är på riktigt att vi haft både otur och tur i livet. Fröet växte och blev till mitt livs största kärlek.
Att ha nåden att få uppleva ett barn är verkligen världens bästa grej.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar