Döda barn ser ut som om de sover

Och tvärtom. Jag får hjärtsnörp typ 700 gånger om dygnet.

Till, på och från

När Winston varit död i en månad åkte jag och D till IKEA. Spontant. Även om det kändes konstigt att åka iväg och göra en normal grej så var det skönt att komma iväg. Andas någon annan luft. Jönköpingsluft. Vi gick där och var som alla andra. Långt bort från alla som ville oss så väl och såg på oss med sorgsen blick, från bårhus, kapell, begravning, aska och det tysta hemmet. Jag minns att jag grät i bilen på väg dit. Sen där var vi som alla andra på IKEA i Jönköping. Tills vi kom till barnavdelningen. Ångest. Tomhet. Saknad. Vi hade ju inget att köpa där. Ingen kvar att köpa till. Så vi grät utanför barnavdelningen. Jag minns att jag sa till D att jag också vill ha någon att köpa till. Att jag också vill ha barn. Att jag vill ha tillbaka vårt barn. D sa att vi har barn. Bara inte som alla andra. Sen grät jag på vägen hem. Hem till tystnaden.

I helgen var vi på IKEA igen. Mest för att det är skönt att komma iväg lite. Vi lämnade Elvira hos min Bestis. Trots separationsångest så bestämde vi oss för att hon har det bättre hos dem, i ett lugnt skönt hem där hon får ta sin tid med mat och allt än i ett stort varuhus med två stressade föräldrar. I bilen på väg dit pratade vi om Winston. Och så pratade vi om Elvira. Våra två ungar. Precis som alla andra föräldrar pratar vi om våra barn. Men vi har tårar mellan skratten. När vi kom fram var vi som alla andra på IKEA i Jönköping. Tills vi kom till barnavdelningen. Förväntan. Glädje. Jag kramar D och säger >>Vi har också barn! Som alla andra på barnavdelningen. Fast lite gladare.

På vägen hem tänkte vi på vilket hål ett dött barn lämnar. Hur man planerar framtiden efter barnen, de viktigaste. När barnet föds så föds också plats i hjärtat för minnen och upplevelser som barnen kommer innebära. När barnet dör blir det tomt på den platsen. Istället för första smakportionen blir ett hål. Istället för första steget blir där ett hål. Istället för första pulkafärden, första semestern, första doppet i havet, första skoldagen, sista skoldagen, sommarlov, studenten, barn och barnbarn så blir där hål. Hål i hjärtat. Hål som inget annat barn kan fylla för alla andra barn har egen plats för egna minnen och upplevelser. Vi pratade om det och jag sa >Om Winston varit med idag hade han kunnat käka korv med bröd. Det hade han nog tyckt om. Sen grät vi för istället för korvätning på IKEA i Jönköping så blev det ett hål.

Vi torkade varandras tårar. Och bestämde att vi kanske gifter oss nästa år. Käkade pizza. Hämtade hem Elvira och fortsatte livet.

Växtvärk, magknip, hjärnont och hjärtskav.

Vi har sovit dåligt inatt.

Fem i tolv

Det är ofattbart att 11 månader har gått idag. Jag trodde inte att jag skulle leva ens en dag utan. Nästa gång det gått ännu en månad så har det blivit ett år. Ett sorgeår. Redan nu känner jag att ett sorgeår inte räcker, det kommer att bli ett sorgeliv. Sorg för det livet som slocknade. Winston som kom med ljuset och efterlämnade mörkret.

Varje månad runt den 16:e mår jag sämre - döden är närmare. Jag blir oroligare. Mer rastlös. Tänker mer på om. Om den 16:e oktober förra året hade sett annorlunda ut. Vi fick svar på varför, varför Winston inte kunde leva, det vet vi. Vi vet att det inte hade spelat någon roll om vi inte badat kvällen innan, om vi tagit på pyjamasen, om vi haft annat pålägg på mackorna, om vi släckt lamporna vid en annan tid. Det hade inte spelat någon roll om jag fler gånger, sista kvällen, berättat hur mycket jag älskar honom. Det hade inte spelat någon roll om jag stannat hemma den morgonen. Det hade inte spelat någon roll om D varit vaken, de säger att Winston skulle dött i alla fall. I alla fall. Inte i något fall skulle han kunnat leva med det han dog av. Underutvecklade nerver. Ofta tänker jag på hur livet hade sett ut om vi vetat om att han hade det. Jag frågar mig själv, om vi vetat att han inte skulle leva särskilt länge, hade vi älskat honom mer? Hade vi utnyttjat dagarna med honom bättre? Men nu, 11 månader senare, har jag svaret på den tanken. Där, på den punkten, har mitt dåliga mammasamvete fått ge vika - Om man kan älska sitt barn tillräckligt så gjorde vi det. Vi älskade honom tillräckligt. Jag vet inte hur vi hade kunnat älska honom mer. Han fick allt.

Och han får fortfarande. Så mycket kärlek får älskade lille Winston. Så mycket att det gör ont. Kärleken, den underbara ljuva. Och saknaden, den kalla fruktansvärda. Och längtan, denna olidliga längtan. Allt det gör ont.

Ibland precis lika ont som den dagen. Ibland mer ont för att sekunder som går blir till minuter, timmar, dygn, veckor, månader, snart år - det var så länge sen vi sågs. Ibland mindre ont för att smärtan blivit vardag. Fortfarande gör det dock ont. Hur skulle det inte kunna göra ont att älska och sakna ens egna barn?

11 månader senare och jag har skrattat idag. På babyrytmik med Elvira. Skrattat med henne (som stensov) och för Winston. För att jag måste leva för båda mina barn. Det finns glädje. Och det finns framtid. Det finns liv och jag ser framåt. Framåt och bakåt. Jag har ont men jag lever - idag bara lite mera död.

Traumatiserad

Idag har Elvira blivit passad av min bestis - hennes moster Mia. Jag har varit hos psykologen för att vårda min psykiska hälsa. Det var till henne jag skulle men mötet slutade med att hon av oro för min fysiska hälsa fixade ett akutbesök hos läkare på vårdcentralen. Yrsel, darrhänthet, huvudvärk, suddig syn, kallsvettig, ohjälplig trötthet, hjärtklappning, överdriven törst och overklighetskänsla pekade oroväckande mycket mot diabetes som vi har både typ 1 och 2 av i släkten. Elvira fick vänta på mamma i två och en halv timme när diverse prover skulle tas. Blodtryck, blod och urinprover samt grundlig undersökning visade att min kropp är frisk som en nötkärna. Slutsatsen blev att jag har en fysisk reaktion på den stress det innebär att inom loppet av ett och ett halvt år vänta barn, få barn, förlora barn, vänta barn, få barn, och ständigt frukta att åter förlora barn. Sorgen, kärleken. Han kallade det ett trauma som nu tar sig fysiska uttryck. Psykosomatiskt alltså.

För att trösta mig som nu fått diagnosen; sjuk av oro, och för att fira att jag inte har diabetes köpte vi 2 liter Cola och en stor påse Kexchoklad. Skål!

Andnigslarmet

Fungerar bra och har inte larmat igen. Hon har det på sig nätterna igenom och vid enstaka sovpass på dagen om vi sover samtidigt. Vi är tacksamma för att vi har det. Men. Skit vad jag hatar det. Jag hatar att vi måste ha det. I alla fall hatar jag att det känns som om vi måste ha det. Jag vet ju att vi inte måste ha det så det jag hatar är väl känslan av att om vi ens för en natt väljer att sova utan det så spottar vi ödet i ansiktet. Utmanar det. Och då riskerar vi att få världens loska tillbaka. Rakt i ansiktet. För ödet utmanar man inte med någon kaxig tro om vinst.

(När jag förresten nu ändå skriver om andningslarmet så kan jag ge ett tips till de eventuella läsande föräldrar som använder Respisence Ditto på sin kotte. Vi tyckte att det var lite meckigt att ha larmet fäst i blöjan under en pyjamas så en alternativ lösning blev en strumpbyxa som klipptes av till ett litet "skärp" att dra på bebisen och sen fäster man larmet i skärpet och eventuellt viker en servett och fäster i larmet så det sitter ännu säkrare. På detta sätt så ser man det jämt, man kan lätt justera hur det sitter och så slipper man leta runt i pyjamasen efter ett larm som lossnat och börjat larma.)

Just chillin'

En minut och sexton sekunder av henne. Min lilla, fina, goa bebis.

Viljan finns

Jag vill skriva om hur det går. Att det går bra, att Elvira sover bra på nätterna, att hon inte skriker utan relativt uppenbar anledning och att hon växer så duktigt. Jag vill skriva om hur mycket vi älskar henne och om hur glada vi är för att vi har henne. Jag vill skriva om hur lätt det är. Och jag vill skriva om hur svårt det är. Om hur tungt allt är, hur ont vi har. Om våra skratt och om våra tårar. Jag vill skriva om hur fint det är att se på henne,uppleva det underbara i att känna hennes värme, närhet och liv. Hur bitterljuvt lik hon är sin bror. Hur det lilla barnet ibland ser ut exakt som honom, men inte är han. Och jag vill skriva om hur frustrerande det är att hålla henne samtidigt som man saknar att hålla Winston. Jag vill skriva om den överväldigande känslan av kärlek och saknad och om hur ont det gör att inse att hon inte alls fyller något hål. Och om hur ont det gör att världen runt oss verkar tro det. Jag vill skriva om hur bra hon fyller våra famnar men samtidigt beskriva känslan av att famnen ändå är halvtom. Eller halvfull. Vilket som. Aldrig hel i alla fall.

Men jag har inte ord som täcker in det.

Annonserat

Så här blev Elviras födelseannons som vi satte in i vår lokala tidning för några veckor sen. Det var ju det där med glädjen och sorgen.

Å ena och andra sidan

Idag var vi på ettårskalas. Utöver att jag njöt av tårtorna, det fina sällskapet, Agnes goa miner när hon öppnade alla fina paket och värmen från vår lilla Elvira i min famn så fann jag gång på gång att mina tankar flög iväg. Bort till det som aldrig blev. Vårt ettårskalas som aldrig blev. Paketen han aldrig fick öppna, istället var det väl några enstaka nallar på kyrkogården som dränktes av otaliga mängder regn. Så saknade jag första julen, våren, sommaren, första tänderna, steget, orden, kalaset, dagis, allt med honom. Och tänkte på allt vi kommer att missa; jularna, kalasen, tänderna, stegen, orden, hela livet. Hela livet utan honom. Allt som bara kommer att bli mer och mer utan honom. Och jag lät det göra precis så där jävla skitont som det gör. Fast ljudlöst av ren vana. Sen tillät jag mig själv att längta efter det ettårskalas vi ska ha. Längtar efter hösten, vintern, julen, vår, sommar, tänder, steg, ord, dagis. Livet. Hela livet med henne. Mer och mer med henne om det får bli som vi vill. Och så upplever jag klyschan som de flesta föräldrar som förlorat och fått kan skriva under på; Sorg och glädje, hand i hand.

Och så kan jag bjuda på lite nyheter om vår lilla kicka. En förväntad nyhet; Hon växer! Precis som hon ska och säkerligen lite till. Nu drygt 4,5 kilo tung och 55,5 cm lång. Alltså ligger hon plus 700 gram och 4,5 cm på hennes ynka 26 dagar långa liv. Fantastiskt! Och som vi älskar henne.

Om, om inte och "allt ser bra ut"

Vi har andningslarm på lillan. Inte skulle vi klara av ens den kortaste av natt utan det. En liten dosa som man fäster i blöjan eller byxan med en liten lampa som blinkar i takt med hennes andning. En orange eller grön lampa som blinkar i takt med livet. Om hon slutar andas vibrerar den lilla dosan efter 15 sekunder för att "väcka" henne, påminna henne om att andas. Om andningsuppehållet fortsätter så larmar dosan för att väcka oss. Ett öronbedövande ljud i stil med ett brandlarms ljud som stegras.

Det ljudet vaknade jag av i lördags.

Vi kom i säng ganska sent efter att ha varit på kräftskiva hos en av mina föräldrar och en bit in i natten och en god bit in i sömn och dröm börjar det tjuta så det skakar i hela rummet. Jag flyger upp med världens fart och inser på halvsekunden vad det är som väsnas så ångestframkallande. Skräcken växer sig enorm på nästa halvsekund när jag hårt lägger en hand på min lilla dotter som inte reagerar för fem öre. I det kalla skenet från gatlampan utanför ser hon blå ut. Den färgen har jag sett förut. Jag börjar skrika 'Elvira, Elvira!!' och ruskar henne. Ingen reaktion. Jag har ingen tidsuppfattning under tiden som min panik växer och det enda jag egentligen hinner tänka är "Nej. Gör det inte gumman. Inte du också, lämna oss inte." Det går en sekund, kanske tio, men så tar hon ett djupt andetag. Skruvar lite på sig och sover vidare. Levande. Larmet som jag slitigt av henne fortsätter tjuta och gör kaoset i mitt huvud ännu mer kaosartat och tårarna som nu forsar gör det svårt att se vart avstängningsknappen är. Att jag hade panikångest och inte sov en blund till den natten behöver jag kanske inte ens skriva. Resten av natten malde det i mitt huvud; OM och OM INTE. Hade hon ett för långt andningsuppehåll? Vad hade hänt om vi inte haft larmet på henne? Var det ett falsklarm?

I veckan som följde har vi varit på BVC och jag berättade om incidenten. De tar oss på blodigaste allvar så vi fick tid hos deras barnläkare och sen en tid på sjukhuset för lyssning på hjärtat och koll på hennes syresättning.

Allt ser bra ut. Men om och om inte kan de inte svara på. Och jag sover med ett öga öppet.

Ja, men...

Jag: - Ja hej, jag ringer för jag fick barn den 3:e augusti och jag undrar om man måste anmäla något för att få barnbidrag eller om det kommer igång automatiskt?

Tjejen på försäkringskassan: - Det kommer automatiskt. Och om barnet är fött den 3:e augusti så kommer barnbidraget att komma i september. Så den 20 september får du två barnbidrag utbetalade till dig.

Jag: - Två? Varför ska jag få två barnbidrag?

Tjejen på försäkringskassan: - För att du har två barn... ?

Jag: - ... Ja, jag har två barn. Men bara ett som lever.

Tjejen på försäkringskassan: - Jaha! Ok, men då får du ett bidrag den 20 september.

Jag: - Ok, tack, hej!

Tjejen på försäkringskassan: Tack, hej då!

*klick*

Jag: Sjönk ihop i en hög av tårar på köksgolvet. Vissa ord och konstateranden är så hårda och tunga. Även fast vi vet det varje dag, tänker på det varje sekund så blir det ibland så verkligt. "Bara ett som lever".

Sagt på kort

Av en kär vän med vacker son fick vi igår, utöver besök med presenter, ett kort med ord som agerar varm filt runt hjärtat.

"Man har fått höra att lilla Elvira gick omkring på ett stort köpcentrum, ungefär som IKEA, fast istället för möbler fanns där mammor och pappor. Och där vid fyndhörnan hittade hon två kantstötta och nästan lite trasiga. Hon föll direkt! Och tänkte: Dessa vill jag ha och dem ska jag vårda!"

Tack för den värmen S.

16:e aug, 10 månader sen den där fruktansvärda dagen

Så älskad och så saknad du är Winston.

Det ska börjas i tid

Elvira, 11 dagar gammal, ligger tryggt vid mitt bröst när vi stoppade henne i sjalen och drog på spelning i parken runt vårt hörn.

The best things in life are free

Jo. Det bästa i livet är gratis. Kärleken till ens barn. I alla fall för de allra flesta. Men det känns inte så för oss. Vi visste att vi valde bort vår sinnesro när vi valde att efter att ha förlorat Winston skaffa ett syskon till honom. Vi betalar ett lite högre pris än gratis. Många säger att oro kommer med barn. De är ett paket som hör ihop. Men vår oro är inte obefogad. Vi kan inte ens för en sekund skjuta den åt sidan och tänka; "Det händer inte oss". För det har det gjort. Döden har drabbat oss och den lämnade inga garantier för att den inte kommer drabba oss igen.

Vi har kommit in i det nu. Hon finns här levande, vi ser henne, hör henne, känner henne. Hon är vår och hennes liv och välmående är vårt ansvar. Vi har kommit in i kärleken. All den kärlek som vi hade över när den inte längre fysiskt kunde slösas på Winston, den får hon. Och hon får sin egen kärlek, den som är till för bara henne. Hon får kärleken för att hon är lillasyster och hon får kärleken för att hon är Elvira, alldeles egna Elvira. Och vi fick, utöver kärlek tillbaka från henne, oron. Denna fruktansvärda oro och ångest över att något ska hända henne. Tänk om något händer henne. Det är nu vi börjar betala för att ha förlorat ett barn. Rädslan över att det händer igen är enorm och den tynger oss. Otaliga gånger i timmen blir hon petad och puttad på för att vi ska få se henne dra ett djupt andetag. Inga får utebli. Det blir rutin att om natten vakna av ångest. Se på henne, hon ligger blickstilla, de små nätta andetagen syns inte, hörs inte, hon ser blå ut i ljuset från gatulampan utanför. Man lägger snabbt en hand på henne. Ingen reaktion. Panik. Och på en millisekund hinner tankarna komma; Hon är död. Vem gör HLR? Vad är numret till SOS?? Kommer det att kännas likadant? Vad ska jag säga till alla när jag ringer och berättar? Vi tar de och de blommorna till begravningen. Hon får ligga bredvid Winston. Vi vet hur stenen ska se ut. Klarar vi det igen? På en sekund, innan hon rör sig, så gör sig döden så jävla påmind. Och för oss är den inte främmande så alla planer går fort att göra upp. Men så rycker hon till av att vi skakar henne, hon tar ett djupt andetag, lever och sover vidare. Med oss tätt, tätt intill, alltid halvvakna.

Winston dog ju inte av PSD så det finns egentligen ingen anledning för oss att vara oroliga för det. Men det är vi. Vi är inte rädda för vad Winston dog av, för det förstår vi att Elvira inte kommer att dö av. Vi är rädda för hur han dog. Plötsligt, oväntat, obegripligt. I sömnen. Den som ska vara trygg. Det tynger.

Och så kan jag ju avsluta med att berätta att det trots allt funkar ganska bra här hemma. Det märks att hon är vårt andra barn, vi törs till och med gå ut med henne för vi vet att det inget gör om hon skriker, ingen tänker att vi är dåliga föräldrar som har ett barn som skriker. Amningen funkar inte alls och jag har fått en lättare mjölkstockning och Elvira är för lat för att suga ordentligt.

Och det fanns plats i hjärtat för dem båda. Hjärtat växte och det rymmer båda våra barn på alla sätt och vis.

Och varje dag gråter jag för att jag saknar honom så mycket

Vi har varit på kyrkogården för första gången med Elvira. Och det gjorde ont. Mer ont än vad jag ens kunnat föreställa mig. Ut i tomma luften, med med hopp om att Winston hör sa vi ; Här är din lillasyster älsklingen lille. Och till Elvira sa vi; Här ligger din storebror. Världens finaste storebror.

Så fel.

Så fel att vi fått två men bara har ett. Så fel att Winston fanns men inte längre finns. Det blir så tydligt nu. Han fanns. Hon finns. Han är död. Hon lever. Han är där. Hon är här. Hans liv har tagit slut, hennes har precis börjat. Vi har ett barn på var sin sida. Ett av varje. Att hon finns är helt rätt men det blev tydligt, nu när vi har ett levande barn igen, hur fel det är att ha ett dött barn.

Hon är lik honom. Och nu kommer vi i 120 dagar, så länge som Winston levde, kunna tänka att hon ser ut som honom. Men sen tar det slut. Fyra månader, sen tar Winston slut. Jag kan fortfarande inte fatta att mitt barn tog slut.

Lillasyster är kommen

Vi har blivit tvåbarnsföräldrar. I tisdags, den 3 augusti startade förlossningen spontant genom att vattnet gick i bilen på väg in till förlossningen där vi hade en tid för igångsättning. Några få smärtsamma och intensiva timmar senare såg vår dotter, Winstons lillasyster

ELVIRA

dagens ljus. Att höra henne skrika, alldeles levande och varm tinade upp våra frusna hjärtan. En fantastisk känsla som jag nu haft turen att två gånger i livet fått uppleva. Känslan av ren, äkta kärlek.

Vi har varit två nätter på BB och NÄL har skött sig exemplariskt. Personalen har varit underbara från första sekund, alla har varit inlästa på vilka vi är och vad vi varit med om. Vi fick ett eget rum och full förståelse, empati, sympati och all upptänklig hjälp när amningsproblem uppenbarade sig. De tog gärna hand om Elvira så att vi skulle få sova när oron var som värst och de torkade våra tårar när vi grät över vår pojke som inte fick leva. Innan vi skrevs ut hade tre läkare sett över vår flicka och ultraljudet på hjärnan gav henne en slutgiltig OK-stämpel.

Nu är vi hemma och vi är trötta men glada. Och ledsna för aldrig har Winston fattats oss så mycket som nu. Vi ville komma hem till mer än ett kort på honom och ett ljus att tända för att hedra vår lille som nu blivit storebror. Vi ville få ha dem båda och på riktigt få uppleva våra två underbara barn.

Min bestis som, utöver sin fullkomliga förträfflighet är mästerfotograf har varit här och myst med lilltjejen massor och knäppt några kort. Dem lånar jag från hennes blogg.

Har du en tumme över?

Idag åker vi ännu en gång till förlossningen. Den här gången har vi i samråd med våra två barnmorskor och psykolog, som ringt många samtal nu och pratat med fl-läkare på NÄL, bestämt att ännu en hemgång med lillan i magen inte vore att föredra. Då blir jag garanterat knäpp. Vi är spända och nervösa inför vad som ska komma, en igångsättning eller ett snitt, vi får se hur det blir men något måste hända idag. Vi är beredda på att de kommer att bli jobbigt, hur beredd man nu kan vara på det.

Det hålls en del tummar för oss och vi behöver alla vi kan få!

Jag håller ut

med nöd och näppe. Många timmar sover jag bort. Andra spenderas gråtandes i D's famn. Resterande är jag mer eller mindre apatisk. Det känns som om tiden står still. Jag har tappat matlusten, orken, viljan och tron. Och stackars D tappar hår för att han är orolig för mig och det håll vart åt min mentala hälsa barkar.

Vi behöver ha ut henne.

Klättrar på väggarna

och faller längre och längre ned i galenskapen. Här händer inget. Jag har inga känningar alls, enstaka onda sammandragningar men inget som inte har hållit på i över en månad utan att ge ett uns av resultat. Jag ser inget slut på det här. Kan inte se att lillasyster någonsin kommer komma levande ut och ligga varm i min famn utan att kallna. Jag vill att hon ska födas så att jag kan ha en ärlig chans att rädda henne om något skulle hända. Jag vill träffa henne levande, se hennes ögon, behöver se om hennes ögon är lika Winstons. Mina mörkaste tankar tar över nu. Många av tårarna handlar om Winston. Jag saknar det vi hade. Saknar vår pojke. Rädslan över allt vi upplevde den dagen han lämnade oss ger mig ångest. Rädslan för att behöva uppleva allt igen ger ännu större ångest. Tanken på ännu ett av våra barn som plötsligt och oväntat dör är kvävande. Jag är så avundsjuk på dem som inte varit med om det, på dem som har sina barn i livet. Så otroligt avundsjuk. Jag undrar så hur det känns att tänka på de barn man av kärlek skapar utan att döden är med i bilden. Jag undrar hur det känns att tänka på framtiden utan att av erfarenhet räkna med döden. Hur känns det?

Alla säger att allt ser bra ut, att det kommer att gå bra. Jag hade trott på dem om man visste att det finns en kvot av elände. Att vi nu förlorat ett barn, vi har varit med om det värsta och kommer aldrig behöva vara med om det igen. Men det fungerar inte så. Livet fungerar inte så.

Jag känner mig helt utsliten.

Hon är kvar i magen

Jo kära publik, jag är fortfarande gravid. Och extremt less och besviken efter dagens besök på sjukhuset. Det blev tårar när jag fick höra att jag inte öppnat mig något så vi diskuterade, resonerade, funderade och åkte sen hem. Doktorn tyckte inte att det såg ljust ut med en igångsättning, vi fick höra historien om en kvinna som nyss varit inne och kämpat med en igångsättning i fyra dagar utan litet skrikande resultat. Hon fick åka hem och vila efter en skräckupplevelse av värkstorm. Det var dit hon trodde vårt fall lutade. Hon sa att vi med största sannolikhet stod inför två dagars pinvärkar utan resultat och sen skulle vi få åka hem och vänta en vecka till. Mitt planerade snitt verkar hela sjukvården ha glömt bort. De hade gärna behållit oss kvar och låtit oss prova på en igångsättning men de tyckte ändå att vi tog ett "moget beslut" när vi valde att åka hem och avvakta ett gynnsammare läge. Dessutom hade de fullt på förlossningen och D skulle inte få stanna med mig inatt. Pannkaka.

Jag grät hela vistelsen på sjukhuset. Höll jämna steg med de fem barn vi genom väggarna hörde komma till världen. Alla andra verkade ha värkar och få bebisar förutom vi. Vår rumskompis undrade säkert vad alla våra tårar handlade om. Sen grät jag hela vägen hem och lär ju fortsätta ända tills hon är ute och länge därefter. Jag har ångest. Är rädd att hon ska dö i magen på mig, rädd att behöva föda ut en stilla liten bebis, det känns som om varje dag är en kamp för överlevnad för både henne och mig. Inget tyder på att hon mår dåligt på något sätt men min verklighet ser ju annorlunda ut. I min värld så dör barn som ena sekunden ser ut att må hur bra och hur levande ut som helst. Jag orkar inte mer, orkar verkligen inte mer. Detta är verkligen en tålamodets prövning och alla mina reserver är slut. Helt slut. Och ändå är jag nu tvingad att stå ut i några dagar till.




Outhärdligt.

Mittemellan

Jag och bestis har umgåtts idag. En liten sväng hos Winston som blev till att vi som vanligt blir sittande hos honom på gräsmattan någon timme. Där på dödens bakgård sitter vi och pratar om livet. Döden ingår i livet, det är vi vana vid. Vana och någorlunda införstådda med.

Men bara någorlunda.

Jag har de flesta dagarna otroligt svårt att faktiskt förstå att Winston är död. Förstå att han dog. Ena dagen var allt bra, vi var lyckliga, hade allt. Ena sekunden var allt bra. Nästa sekund var det borta. Och vi trodde att det aldrig skulle komma fler dagar.

Men det blev fler dagar. Fler dagar, fast annorlunda från innan.

Det mest påtagliga, förutom ilskan, tomheten, tårarna, hopplösheten; sorgen, är att alla mina "mittemellan tankar" helt förändrats. Mittemellan-tankar är de tankarna som finns när man egentligen inte tänker på något särskilt. Jag har ingen vidare koll på vad de tankarna förut bestod av. Nu består de bara av Winston. När jag inte aktivt tänker på något/någon annat/annan så finns de där. Tankar på Winston. Jag tänker på vart han kan vara nu. Om han saknar oss. Jag tänker på att han levde och att han dog. Jag tänker och undrar. Var han lycklig? Var vi bra föräldrar? Kunde vi gjort något annat? Kunde vi gjort något alls för att han skulle leva istället för att dö? Hur kunde han dö, bara sådär?? Hur kunde det bli så här? Varför blev inte hans liv längre än så? Jag tänker att jag inte förstår. Jag kan inte förstå, vill inte förstå. Jag vet men förstår inte. Jag tänker att jag skulle ge vad som helst för att få tillbaka honom. Tankarna går kring vem jag kan förhandla med för att få honom tillbaka. Vad har jag att köpslå med? Vad som helst Hur skulle det kännas att hålla om honom en gång till? Bara en gång till. Skulle jag kunna släppa honom igen? Nej, aldrig igen. Winston, Winston, Winston. Hans namn ekar i mitt huvud. Tanken på honom finns där. Alltid.

Och nu är det bara två nätter, en hel dag och en kort morgon kvar innan vår pojke ska bli storebror. Han kommer bli en fin storebror men det gör så ont att han inte får träffa sin lillasyster. Att han inte fått vara med och sett mammas mage växa, att han inte får komma med till BB och hämta hem sin lillasyster. Det gör ont att han, för henne, kommer bli storebror Winston som inte finns längre. En sten på kyrkogården. En liten pojke som saknas, som fattas i vår familj. För henne kommer storebror Winston att vara minnet från en tid innan henne, för henne blir han mammas och pappas tårar. Det är så orättvist. Så jävla orättvist för dem båda och för oss.

Jag är rädd inför torsdag. Det är då vi chansar på livet igen och jag är rädd, så otroligt skräckslagen för att döden ska ingå för tidigt ännu en gång, rycka livet ur händerna på oss. Med två nätter, en hel dag och en kort morgon till så är jag rädd. Riktigt rädd.

Desperate times call for desperate measures

Jag fick en påse hallonbladste av en vän. I mina desperata försök att få igång en spontan förlossning så häller jag gärna i mig några koppar av det som sägs innehålla ett ämne som stimulerar livmodern till sammandragningar. Har haft onda förvärkar och sammandragningar hela helgen men så fort jag tar ett bad så går det över. Till min stora besvikelse (och D´s stora lättnad, han är rädd för en dikesförlossning, fegsnöret).

Idag var vi en sista sista sväng på mvc. Tjejen sparkade runt för fullt i magen och sista sf-måttet blev 37 cm. Hennes puls låg på 135-140 slag/min och bm uppskattade hennes vikt till 3450 gram, dock en ren gissning. Huvudet ner men enligt bm fortfarande rörlig. Vår lilla verkar helt enkelt ha det gott där inne utan planer på att komma ut.

Men bara 3 dagar till, sen är det vida världen som gäller för hennes del, hur mysigt det än må vara i "hotel Mama".



Förresten så skakade vi hand med en bilhandlare idag och en svart Saab 9-5 2.3t blev vår. Kombi och automat. Vuxenpoängen bara dräller in.

5 dagar till

Nej ingen bebis i famn än. Och ja, jag är otålig.

Vi var in för en mognadskoll i onsdags. Tyvärr blev resultatet inte som vi hoppats på, det var inte gynnsamt för en igångsättning. Livmodertappen var mjuk men jag var inte öppen något. Så vi fick ta våra väskor, babyskyddet och lillan kvar i magen och åka hem igen. Jag blev uppriktigt skitledsen. Trots att jag försökt ställa mig in på att det var så det skulle bli så rullade tårarna. Mest av ren utmattning. Jag är slut nu. Enligt beräkningarna är hon fullgången nu så det känns som om jag går på övertid. Räknar man efter sista mens så är jag i 39+6 och beräknat datum är imorgon. Enligt rutinultraljudet är jag i v37+2. Vilket man än går efter så är hon färdig. Jag försökte dölja tårarna men det var omöjligt så det bestämdes att oavsett hur mognaden ser ut så blir det igångsättning på torsdag nästa vecka, den 29:e juli. 5 dagar till nu.

5 dagar till.

13

Idag är det 13 månader sen Winston föddes. Han hade varit så stor nu, kunnat gå och säga mamma och pappa. Ätit riktig mat och gått på förskola. Han skulle bott med oss här i vår familjs nya hem, i sitt alldeles egna rum. Vi skulle sparkat boll på vår gräsmatta, byggt slott i vår sandlåda, gungat högt, högt, högt på våra gungor. Det var så det skulle vara.

Så här är det istället.

Vi har lagt ned det planerade snittet. Jag har funderat och kommit fram till att en vaginal förlossning antagligen är bäst för oss alla tre. Så om dagar, mindre än veckor handlar det istället om en igångsättning för att jag ska slippa vara gravid med all oro som det innebär för mig. Jag är jättenervös. D är lugn. Han litar på mig och han litar på henne. Han litar på livet. Jag är tyvärr för skadad, för skakad av döden.

Äntligen hemma

Det var så det kändes när vi i lördags sov vår första natt i vår nya lägenhet.

Flytten gick efter omständigheterna bra, tack vare våra två bästa vänner och världens bästa mamma (min!), så trots ett kilometertjockt lager slipdamm och att det var årets varmast helg blev det av. Vi trivs och mår bra här. Så bra vi kan må i alla fall. Lite så där härligt nykära i varandra och i vårt hem. Vi ser varandra i ett nytt ljus när det inte dunklas för mycket av allt vi förlorade i vår gamla lägenhet. Här känner ingen oss, vi är nya och det är skönt. Vi börjar inte om, vi har allt med oss men här ser inte alla grannar på oss med medlidande, undran, nyfikenhet, rädsla eller sympati. Här framkallar inte vi minnet av en kall, blåsig oktobermorgon då två ambulanser kommer och hämtar ett litet barn. Här är vi nya och ingen vet mer än det vi berättar. Och vi är inte de som gärna pratar med okända folk.

Hur vi än trivs här så var det dock svårt, mycket svårare än vi trodde, att lämna gamla lägenheten. I vemod plockade vi bland det sista. Strök med händerna över väggarna och tänkte på allt de skulle säga om de kunde prata. Där mellan väggarna, i mitt och D's första gemensamma hem där vi upplevde ett helt liv. Där vi hade så många drömmar, så mycket lycka. Där vi förlorade så mycket, allt, på mindre än två år. Vi kramades och grät av ångest i hallen, gick ned för trappan och ropade innan vi stängde dörren; Winston, nu flyttar vi! Du ska följa med, kom och ta pappa i handen så går vi!

För övrigt så är jag fortfarande gravid. För dagen v 36+2. Stor som ett hus men klarar av värmen galant tack vare en fläkt som står på dygnet runt in my face. Vi boar så gott det går och har idag varit på svindyraste babyaffären i stan (enda tyvärr) och köpt ett babyskydd så att lillan åker så säkert som möjligt i vår dödsfälla till bil. Skötbordet är laddat. Vaggan och vagnen är bäddad, jag har tvättat så gott som alla bebiskläder och rent praktiskt så är vi väl redo. Jag väntar på att min hjärna ska fatta att det snart kommer ett barn men det ser tyvärr inte ljust ut. Det är rädslan för att snubbla på mållinjen.. den är nära nu och mina ben är så trötta.

Alldeles strax kommer en man hit och besiktigar vår lägenhet. Jag är nervös. Vi har målat om väggarna, det gjorde vi när vi flyttade in och i sann 'äh-anda' alá oss så gjorde vi det lite halvdant för inte trodde vi att vi någonsin skulle flytta och då behöva bry oss. Tänka framåt är inte vår grej. Sen har vi ju såklart skruvat upp vår tv med 16 feta plugg och skruvat upp projektorn, bioskärmen, hyllor, tavlor och speglar. Hälften av allt det har jag skruvat upp och jag har inte tålamod för mätning, jag litar blint på mitt ögonmått som tyvärr mer än ofta fallerar. Så det som kräver ett hål döljer 5-6 hål bakom. Och det slutgiltiga rycket var att de bruna listerna fick bli vita. Utan att fråga om lov gav vi oss på det. Hoppas att kartongerna förtar lite av intrycket.

Usch, mest är jag nog rädd för att få skäll. Löjligt egentligen. Att bli tvungen att betala något vore inte heller så kul dock.

Edit: Besiktningen tog fem minuter varav han som besiktigade pratade i telefon i fyra minuter. Allt godkänt, han verkade inte bry sig om varken det ena eller andra. Nu far vi och hämtar nycklarna till nya lägenheten. Jo, det känns skönt!

Kaos

Vi bor i ett nu. Det är kartonger överallt, vi har försökt begränsa det till köket men kaos har ju en tendens att välla över de begränsningar vi sätter. Det är typiskt mig och D. Vi flyttar redan på lördag, från ett kaos till ett annat, men tack och lov ett kaos i stan istället för slumäckelområdet vi bor i nu.

Magen växer. Idag är jag och lillan i v36. Det har gått fort men nu släpar sig dagarna fram. Olidligt.

Tidsfördriv...

Hur många poäng lyckas du skrapa ihop? För att ha haft dator i princip hela livet och gått en medieutbildning är jag förvånansvärt (och nästan pinsamt) kass på att hitta tangenterna i tid. Jag kommer till level 4 och 700-nått poäng. Välj din nivå, tryck på play och kör.

Det beror på

Jag fann ett litet citat, på någon blogg jag ramlade in på;

"
When people you know become people you knew
-Seeing people change
isn't what hurts.
What hurts is remembering
who they used to be.

"

Och jag funderade ännu ett varv på det här med att förlora. Att förlora ett barn har gjort att jag förlorat i princip hela mig och allt det jag trodde mig veta. Allt jag var säker på att jag visste. Hela mitt varande vacklade till och det som inte satt fast ordentligt trillade av. De som inte höll i, höll om, höll ut, de trillade av. Undrar om det är många som saknar mig nu men som inte kan lära känna mig nu. Sorgen står i vägen. Nu med ett annat perspektiv men med samma utgångspunkt ser jag lite klarare. Jag förlorade inte bara mig, jag förlorade många andra på köpet. En del vänskaper gick upp i rök. Andra visade sig betyda mer än de först gav sken av.

Det visade sig alltså, när det väl kom till kritan, att relationer var och är något relativt.

Jag är trött

Får sova i snitt 4-5 h per natt. Har en massa mardrömmar, värk, ångest, oro och är rädd. Och sorgtyngd. Det sliter i själen och känns i kroppen, illamående och noll matlust. Gråter mest hela tiden och känner att jag inte orkar mer. Och dagarna går så långsamt.

Lätt

45 minuter dit. Mötet på NÄL, neonatalavdelningen med barnläkare Johan tog ca 13 minuter. 45 mintuer hem. Och det var det enda som behövdes för att jag och D skulle andas ut lite grann, känna att man hör och ser oss som föräldrar som varit med om det allra värsta och som alltid räknar med det värsta. Vi kommer inte behöva kämpa så förbannat. Inte med detta i alla fall.

På vårt sjukhus i vår stad, med "vår" läkare har vi fått höra att det Winston dog av, det ska vi inte ens tänka så mycket på, inte oroa oss över, för risken att det ska hända igen är lika med noll. På vår desperata vädjan att trots den låga risken ändå kolla upp allt som kan kollas upp fick vi höra; "Njaaa man kan ju kolla, om det verkligen skulle vara nödvändigt. Men det är en stor och dyr undersökning (magnetröntgen) som kräver att man söver barnet och det är ju hemskt farligt och obehagligt. Och sen om man hittar samma skada så kan man ändå inte göra något åt det. Så frågan är ju om man verkligen vill veta?"

Om man verkligen vill veta? Om man verkligen vill veta???!! Klart som faan att man vill veta. Man vill veta om man en dag kommer att vakna upp bredvid sitt livlösa barn eller om man riskerar att få ett samtal från akuten. Man vill veta för att vara säker på att man inget mer kunde gjort, man vill veta att man utnyttjade varje dag till max och fyllde dem med kärlek, bara kärlek. Man vill veta.

Nu, på ett annat sjukhus än det i vår stad, med en annan läkare, så kommer vi att få veta. Risken är enligt dem också lika med noll och de räknar med att hon är frisk men nu fick vi höra; "För er skull kollar vi vad som helst. Det kostar ingenting och är små undersökningar för att ni ska kunna känna er lugna. En ultraljudsundersökning av bebisens hjärna innan ni lämnar BB är det minsta vi kan erbjuda. En magnetröntgen gör vi mer än gärna om ni vill. Bebisen sövs inte och det är en undersökning som inte tar lång tid. Det kostar sjukhuset inget och det är undersökningar vi gör hela tiden. Om ni känner att ni behöver det så ska ni få det. Ni behöver få veta."

Tack underbara doktor Johan!

Innan

vi åker mot NÄL har jag ju såklart inget att göra. Jag väntar ju bara, på stort och smått. Så jag har nu börjat packa och tänker att vi får stå ut med lite kartonger ett tag. Om 19 dagar får vi nycklarna till nya lägenheten och jag har ju lovat mig själv att denna flytt kommer att bli organiserad, lugn och harmonisk. En förlossning mitt i allt ihop kräver ju att logistiken fungerar in i minsta detalj. Så nu börjar jag rensa och packa och sånt vi inte använder. Redan har jag flera kassar med kläder och böcker som ska skänkas till välgörenhet. Mer lär det väl bli och tippen får sig också en rejäl påfyllning. Otroligt vad man samlar på sig skit när man haft 31 respektive 24 år på sig.

Jo

Vi överlevde Winstons första födelsedag, trots det fruktansvärt ofattbara att han inte gjorde det. Dagen tillbringades för min del tillsammans med min bestis när D var på jobbet och den gjordes därför uthärdlig. Vi åkte till honom på förmiddagen med nalle, blommor, ljus, ballonger, en flagga och lite frukost. Vi satt där i några timmar. Jag och D åkte sen tillbaka på kvällen för att han skulle få gratulera sin son. Det hade då varit anhöriga där och Winston hade fått massor med fina blommor och små presenter vilket kändes fint. Vi var hos honom en bra stund där på kvällen och bara höll om varandra, saknade honom, tänkte på hur det hade kunnat vara. Nu är det som det är dock. Men jag kommer aldrig att vänja mig vid att höra D's gråt. Och han kommer antagligen aldrig att vänja sig vid att se mina tårar. Vi kommer aldrig att vänja oss vid att vårt första barn inte lever. Det gör för ont. Vi åt i alla fall bakelse på kvällen. För Winston.


Idag då: Strålande sol och vi ska snart tillbringa två timmar i en kokhet Fiesta utan AC. Idag ska jag och D till NÄL och träffa en barnläkare. De har läst Winstons journaler samt obduktionsrapport och tycker således att det, enbart för vår skull, kan ligga något i att lägga upp en plan för det kommande barnet. Jag är nervös och orolig. Egentligen är det väl inget att vara orolig över, men det har blivit en del av mitt nya, mindre behagliga, state of mind.

Grattis på 1årsdagen hjärtat mitt!

Den vackraste stunden i livet var den när du kom.

Andra graviditeten man genomgår

Är normalt sett inte lika spännande och inte alls lika stort mirakel som första. Detta kan jag skriva under på. Jag följer inte direkt barnets utveckling på en mängd faktasidor som jag gjorde förra gången. Jag tar inte kort på magen för jag märker ju att den växer ändå. Jag har inte lika mycket ångest över att min kropp förändras, jag vet att ångesten är lönlös. Jag för inte dagbok över vad jag är/inte är sugen på och jag läser inte sida upp och sida ned om förlossning. Jag har inte heller så stor panik över att allt inte är fixat och klart tills bebisen föds. Jag vet ju nu att det enda som egentligen behövs är lite kläder, blöjor, mat i någon form och massor, massor, massor med kärlek och närhet från mamma och pappa. Och en napp (livsviktigt!). Allt det andra kan fixas i efterhand och löser sig alltid. Med allt detta i avseende så är jag en helt vanlig mamma som genomgår sin andra graviditet. Jag har även helt vanliga funderingar som blivande tvåbarnsmammor har; Kommer jag att kunna älska nästa barn lika mycket? Hur ska jag kunna känna att tiden räcker till för båda barnen? Räcker jag till? Jag har dåligt samvete gentemot mitt första barn som kommer att vara tvungen att dela oss med någon annan. (Detta låter kanske osannolikt men Winston tar och får, trots att han inte lever, hur mycket tid och känslomässig uppmärksamhet från mig som helst. Det är mer tidskrävande än man tror att vara änglaförälder).

Och jag har helt vanliga tankar och funderingar som en änglaförälder har, betydligt mörkare än vanliga föräldrars. Det är ett av de pris man får betala och vi som förlorat lever ett dyrt liv. Jag finner ingen ro i graviditeten. Jag tror att varje spark var den sista. Jag törs inte köpa något med rädsla för att då straffas för min naivitet. Jag tvivlar på hur jag ska kunna tycka om och älska någon annan än Winston och än mindre den som kom till för att han inte fick leva längre. De första månaderna önskade jag hett att det skulle bli en pojke som vi kunde döpa till Winston och sen flytta långt, långt härifrån och låtsas som om vi aldrig förlorat den riktiga Winston. En desperat plan för att göra verkligheten mer overklig om vi liksom inte låtsades om den. Nu önskar jag bara det i allra största hemlighet några sekunder lite då och då men vet ju att det inte går, det funkar inte så och skulle inte vara rätt. Den största funderingen av alla; Hur länge ska vi få behålla detta barnet?

Och mitt i allt detta växer ett barn. En liten flicka (tills motsatsen är bevisad). Nu är jag och hon tillsammans i graviditetsvecka 33 som innebär:

Kroppen: Trots att magen är stor är det bra att försöka hålla i gång musklerna så gott det går. Promenader, simning och yoga för gravida brukar kännas bra. Vissa kan inte vara aktiva på grund av olika besvär – för att inte gå upp för mycket i vikt kan man kompensera bristen på motion med att inte äta mer än vanligt. Graviditeten gör att du behöver ungefär 300 kalorier extra per dag. Det motsvaras av ett mellanmål med till exempel en tallrik filmjölk med lite flingor, en smörgås och ett äpple. Ju tyngre du blir desto vanligare är det att fötter och ben svullnar. Ligg gärna med benen högt en stund och använd stödstrumpor hela dagen. Det är bra att sätta på stödstrumporna redan innan du kliver ur sängen. Ett bad kan hjälpa.

Barnet: Barnet ökar snabbt i vikt och väger drygt två kilo. Om det skulle födas nu behöver det lite andningshjälp, värme och hjälp med att få i sig mjölk under några veckors tid. Det finns inte längre så mycket utrymme för barnet att vända sig i livmodern, barnet ställer därför slutgiltigt in sig i förlossningsställning. Vanligast är att barnet vänder sig med huvudet neråt. Tre-fyra procent förblir kvar i sätesställning.

Det är nu 55 dagar kvar till beräknad förlossning. Jag vet dock att det inte är mer än 48 dagar kvar, högst. Hon är livlig i magen och på så sätt redan lik sin storebror.

Och i ett lite tafatt försök att vara lite mer normal och ha lite mer av ett "framåt-tänk" så kan jag ju erkänna att jag de sista dagarna funderat en del över vagn och kommit fram till att fick jag önska så skulle klumpiga Brio Happyn helt magiskt förvandlas till en smidig Bugaboo istället. Men den önskningen skulle kosta 10-13000 och det är det väl inte riktigt värt, inte ens 5-7000 för en begagnad. Men det vore nice om man fick en gratis.

Hopplösheten

Nyss var jag hos Winston och satt en lång, lång stund. Jag sitter framför hans gravsten och är så nära honom som det är fysiskt möjligt. Där, en halvmeter under jorden finns askan av hans kropp. Hos mig, i mitt knä, sitter en liten pojke. Min pojke. Han lutar sig bak mot min runda mage och skrattar alltid förtjust när han känner sin lillasysters knuffar inifrån. Hon sparkar alltid mycket när jag är på kyrkogården. Han skrattar för att hennes rörelser kittlar honom. Han är hemskt kilsen och älskar när man busar med honom. Hans hår luktar så gott , det har blivit så lång, och vi kramas. Jag pussar hans runda lena kinder och säger: Jag älskar, älskar, älskar, älskar dig!! Han är nära, så nära. Även om det bara är i min fantasi, så de stunder jag sitter hos Winston så sitter han alltid i mitt knä. Och det är skönt. Alldeles bitterljuvt. Idag tog jag bort alla nallar som tidigare var där, de hade blivit förstörda av regnet och så måste det ju finnas plats för 1årsdagens ballonger. Han fick som vanligt ett ljus och hans mormor hade plockat en stor bukett lupiner åt honom. Jag älskar att sitta där och vara så nära honom som det bara går. Och jag hatar att det inte är på riktigt som han sitter i mitt knä. Jag ser på hans namn på stenen. Smeker med fingrarna över bokstäverna.

W i n s t o n. Vår älskade skatt.

Och gräset vattnas med mina tårar. Det är helt ofattbart att vårt barn ligger begraven där. Mitt och D's första kärleksbarn. Att det är MIN Winstons sten. Det hugger till i bröstet, går en stöt genom hela kroppen varje gång jag, för en kort sekund, inser det definitiva i att han har en gravsten. Det kan man som förälder bara inte förstå.

På vägen hem stannade jag och plockade en bukett med ängsblommor åt Leo. Ännu en själ vars tid på jorden var alldeles för kort. Han rycktes från sina fantastiska föräldrar och syskon. Underbara människor som drabbades så hårt. Han ligger på en annan kyrkogård än Winston. På väg till honom betraktar jag sten efter sten på den kyrkogården. Jag går alltid en lång väg. Förbi kapellet där vi inom loppet av ett år höll begravning för två älskade familjemedlemmar. "Hoppets kapell", där vi inte känt annat än hopplöshet. Jag läser namnen på stenarna och gör alltid snabb överslagsräkning från året de föddes till året de dog. 92-åringar. 74-åringar. 86-åringar. Sen kommer raden som är full av nallar. Raden där små änglar vilar. Bebisar som fötts stilla och tysta med bara ett datum. 4-åringar. 6-åringar. 1-åringar. Där, i den raden, har tiden stannat för så många föräldrar som fått begrava sina barn. Omsorgsfullt valda stenar med ord och symboler, kärleksförklaringar, på. Det ofattbara. Luften är salt där, salt av alla tårar som vittnar om en så oerhörd saknad. Ett parallellt universum. Där vi som tyst går fram och tillbaka för att få hälsa på våra barn är så smärtsamt medvetna om att det faktiskt händer på riktigt. Att barn dör.

Det är en annan värld för andra, också för mig en gång i tiden. Nu lever jag i världen där kyrkogårdarna har rader fulla med barn. De har det bra. De lider inte. Men vi gör det. Och jag fattar inte hur vi egentligen står ut. Hur Leos föräldrar står ut. Hur Mathildas föräldrar står ut. Hur står Lovas föräldrar ut. Kalles föräldrar, hur står de ut? Linus, Isaks, Veras, hur står de ut? Hur står jag och D egentligen ut? Inte har det något med styrka att göra i alla fall.

På Winstons sten sitter ett fint lejon, samma som på hans snuttefilt.

8:e månaden

8 månader sen de tvingade oss att ta farväl. Säga "hej då älskling, nu ses vi aldrig mer på jorden". 8 månader. Det är ingenting i det stora hela.

Jag tänker tillbaka på den dagen då allt blev svart. Då livet förlorade mening. Då jag glömde allt jag lärt mig. Vilket brutalt jävla sätt att förlora allt på. Ett ögonblick så blev det becksvart. Jag tänker tillbaka med rysningar i hela kroppen och en känsla av att vilja fly, men vart skulle jag ta vägen? Så länge jag lever så är ju jag och han så långt bort ifrån varandra som man bara kan komma. På var sin sida.

Livet mitt som jag en dag ska se tillbaka på är uppdelat i tre delar: Livet före Winston. Livet med Winston. Och livet efter Winston. Jag skulle ge allt för att livet i mitten, den lyckligaste tiden, hade fått vara för evigt. Att livet efter aldrig hade kommit. Men vad jag än ger så kan jag aldrig ge tillräckligt. Det som togs går aldrig att få tillbaka.

8 månader och det är fortfarande nattsvart, med enstaka stjärnklara nätter. Jag har lärt mig att gå på mina brutna ben trots att det gör ont för varje steg jag tar. Jag har lärt mig att bära tyngden utan att det syns. Jag har lärt mig le igen och mena det. Jag gör det omöjliga, lever utan mitt barn. Jag har blivit den som kan segla förutan vind. Jag kan nu ro utan åror. Men jag kan aldrig ens tänka på att jag skiljdes från mitt barn, alldeles för tidigt, att jag tvingades ta farväl av vännen min, utan att inom mig fälla tårar.


Winston, mitt mest älskade allt. Min skatt. Snälla kom tillbaka. Kom till oss och till lillasyster. Vi behöver dig.

Aldrig nöjd

Nej det är för svårt att alltid vara nöjd. Vi ska ju flytta, äntligen!! En fin liten 3:a mitt i stan, så centralt det går om man inte vill bo på torget. Den har en söt liten balkong och ska renoveras helt innan vi flyttar. Hyran är i princip skit och inget. Ändå känner jag mig inte nöjd. Jag har lite lätt ångest över tapeterna, valde vi rätt golv och blir det verkligen bra med vita köksluckor? Hur tusan ska vi få plats i de små rummen? Skulle vi valt lägenheten som låg på första våningen istället? Hade vi kunnat få bättre om vi bara väntat lite till? Antagligen skulle vi kunnat få bättre och nu kan jag inte låta bli att leta på hemsidor som erbjuder lägenheter och jag hittar den ena pärlan efter den andra. Faan för min impulsivitet och rotlöshet. Jag försöker påminna mig själv om att jag inte vill bo på första våningen i stan, är otroligt rädd för fönstertittare, inbrottstjuvar och mördare. Och den lägenhet vi ska flytta till är perfekt för oss, för vår ekonomi och vita luckor är det enda jag i längden kan stå ut med. Det blir säkert bra. Men missnöjet gnager i mig ändå.

Skit.

Förlossningsberättelsen

Idag för ett år sen var det en dag kvar med gravidmage innan förlossningen skulle till att sätta igång och världens sötaste, bästa unge skulle komma ut. Jag tänker ofta på förlossningen och speciellt nu när jag är 57 dagar ifrån att på ett eller annat sätt gå igenom mitt livs andra förlossning. Och i brist på annat att göra och eftersom att jag ändå tänker på den så, bättre sent än aldrig: Här är historien om när Winston kom till världen.

***

Graviditeten hade flutit på bra utan några värre komplikationer än lågt blodtryck och dåligt HB. Dock hade den varit kantad av relativt mycket sammandragningar och förvärkar. Hela graviditeten hade jag gått i skolan och när det var ca 3 veckor kvar till beräknad födelse fick jag mitt sommarlov. Bebisen var beräknad till midsommarafton som var den 19 juni det året, 2009. Vårt första barn som vi inte visste könet på.

Den sista veckan innan förlossningen startade var lugn men jag var trött och svullen av sommarvärmen som tryckte över landet. Vi hade startat ”projekt vräkning” och försökte med både det ena och det andra för att få ut ungen. Övertygad om att vara tvungen att gå över tiden ”som alla förstföderskor gör”, så blev jag faktiskt lite förvånad när sammandragningarna helt plötsligt blev regelbundna. Detta var den 16 juni, 3 dagar innan BF.

Vi började klocka sammandragningarna som inte gjorde särskilt ont men som kändes. De var regelbundna och kom med några minuters mellanrum. Vi ringde till förlossningen när det var 5 minuter mellan dem och vi fick rådet att jag skulle ta två alvedon och ett varmt bad. Någon gång runt här så lossnade slemproppen och jag började förstå att nu var det på G. Jag badade och andades mig igenom sammandragningarna som nu började göra lite ont. Till slut ville jag inte bada mer utan klev upp och gick på toa. Såg då att jag blödde lite. Vi ringde in till förlossningen igen och fick rådet att vi skulle komma in för en koll. Sagt och gjort, vi tog ett sista kort på magen, satte oss i bilen och for mot KSS dit vi kom fram vid halv 12 på natten. Sekunden jag gick innanför dörren stannade värkarna av och CTG’n visade på ett piggt barn i magen men oregelbundna värkar. Och den vaginala undersökningen visade till vår stora besvikelse att jag inte öppnat mig ett smack. Vi fick då välja om vi ville stanna kvar eller åka hem. Vi åkte hem med sovdos och var hemma vid 1. Daniel satte upp grinden till trappen ifall jag skulle bli snurrig av sömntabletten och sen gick vi och la oss. Jag somnade direkt och vaknade 6 timmar senare med värkar från helvetet. Nu gjorde det ont på riktigt. Knaprade alvedon och i ett desperat försök att parera värkarna badade jag lite. Vi var modfällda av att inget hänt dagen innan och vi hade en tid till vårt mvc som vi sa att vi kunde gå på och låta vår bm känna hur öppen jag var istället för att åka den långa resan till KSS igen. Så kl 11 infann vi oss på mvc och i väntrummet blev det riktigt jobbigt. Värkarna var intensiva, starka och kom tätt var annan till var tredje minut. Jag hängde på Daniel och stod och gungade och jämrade mig. Barnmorskorna som gick förbi fattade vad som pågick och helt plötsligt hade vi en armé runt oss som tipsade om hur jag skulle andas. I efterhand har vi fått veta att utifrån hur min smärta yttrade sig och hur täta värkarna var så var barnmorskorna oroliga över att de skulle bli tvungna att förlösa mig där på britsen. Men en vaginal undersökning gjordes som visade på att jag inte öppnat mig någonting alls. Här var besvikelsen total. Jag hade så ont till vad som kändes som ingen nytta alls. Vår bm ringde iaf till förlossningen för att rådfråga och berätta status. Förlossningen tyckte att vi kunde bestämma själva när vi ville komma in men att det inte var någon fråga om att förlossningen startat. Vi valde att vänta lite och åka iväg för en fika någonstans.

Vi åkte till OK Q8 och Daniel köpte oss varsin macka sen åkte vi till hamnen för att se på vattnet. Värkarna fortsatte att rulla över mig och det var ett rent helvete att sitta i bilen och ta dem. Det gjorde så mycket ondare än vad ens kunnat föreställa mig och jag hade panik mellan varje värk. Hur som helst så försökte jag peta i mig mackan och precis när vi ätit upp fick jag en stark värk och känner hur det blir vått i trosorna. Jag ser på Daniel och säger ”nu gick vattnet”. Tack och lov hade vi varit förutseende så jag satt på plastad frotté för att inte förstöra sätet. Vi bestämmer oss för att åka till förlossningen och kl 13 blir vi inskrivna. CTG registrerar regelbundna starka värkar var tredje minut och vattenavgång konstateras. Vaginal undersökning visar att jag är öppen för lillfingret. Så frustrerande! Vi får iaf ett förlossningsrum och jag börjar andas lustgas. Sen går det många, många timmar med smärta utan dess like. Jag får akupunktur som inte hjälper ett skit mer än gör ont med nålar på obekväma ställen. Man tar vattnet igen då jag hade flera hinnor och den här gången forsar det ut mängder med fostervatten i takt med varje värk. Varje vaginal undersökning visar att inget händer. Jag börjar bli modfälld och trött av smärtan. Jag hyperventilerar och får mer och mer panik. CTGn visar på bra hjärtljud från bebisen men med jämna mellanrum lossnar banden och det blir tyst. Övertygad om att barnet dör kopplar jag då bort värkarna och ligger och stirrar på maskinen i över en timme. Man sätter istället en skalpelektrod på barnet. Det bestäms att jag måste få en ryggbedövning för att orka. Jag som egentligen inte ville ha bedövning går med på det. In kommer efter ett tag en narkosläkare och presenterar sig. Jag gråter. Jag får sätta mig på kanten av sängen och blir tillsagd att kuta på ryggen. Här blir jag livrädd och börjar protestera. Jag är rädd för nålen och att han ska sticka fel. Värkarna kommer så tätt och jag hinner inte vila mellan och inte få luft, kan inte sitta still. Jag gråter och säger att jag inte vill, stackars narkosläkaren blir lite stressad och ber mig lugna mig. Samtidigt som jag sitter på sängen står Daniel framför mig och fullkomligt badar i allt fostervatten som forsar ur mig. Hans tygskor och jeans är helt genomblöta. Till slut bestämmer jag mig, tar tag i lustgasen och andas djupa andetag, värk eller inte, och tuppar av mot Daniels bröst i någon minut. EDAn läggs och några minuter senare ber jag narkosläkaren om ursäkt för mitt beteende, så gott som smärtfri. Sen somnar jag och sover i vad jag tror är 20 min men enligt Daniel sover jag i långt över en timme. Daniel hinner gå ut och parkera om bilen och ringa några samtal.

När jag vaknar får jag värkstimulerande dropp för att jag ska öppna mig men fortfarande händer ingenting. Det börjar göra ont igen och jag har konstant panik. Lustgasen hjälper men jag är så rädd för att må illa att jag inte lyssnar på kroppen och tar den i tid. Man höjer värkstimulerande och man höjer EDAn. Timmar flyter. Jag ligger på sidan i sängen, gråter och vägrar röra mig. Det gör så fruktansvärt ont och jag är så fruktansvärt rädd. Daniel peppar och är världens bästa stöd. Barnmorskor byts ut med skiften och inne hos oss händer det ingenting. Det blir mörkt ute. Till slut säger bm åt mig att jag måste sätta mig upp annars kommer det inte att gå. Jag vägrar först men sätter mig sen motvilligt upp på en stol vänd bak och fram. Då öppen två centimeter. Daniel sitter bakom och masserar mitt ryggslut. Jag andas lustgas och gråter. 40 minuter senare får jag lägga mig i sängen igen och en vaginal undersökning visar att jag är fullt öppen! Strax därpå börjar det trycka på nedåt och jag sliter tag i barnmorskan och säger att jag måste bajsa! Hon skrattar och säger lite ointresserat och det är bebisen som kommer nu, behöver du trycka på så gör det. Jag säger att ”men jag åt typ ett kilo lassagnette igår och har inte bajsat efter det så skyll dig själv!”. Jag gör iaf som hon säger och ligger på sidan och trycker på i varje krystvärk. Plötsligt vill de ha mig i gynställning istället för på sidan och här börjar kaoset. Sängen går sönder och det går inte sätta dit benstöden. Barnmorskan glömmer av att jag ligger och krystar för livet och det blir ett himla kackel om sängen och en tredje utomstående tas in för att hjälpa till att laga sängen. Bredvid mig står Daniel och är orolig för att de inte ska ta emot barnet som vilken minut som helst är ute. Så säger barnmorskan: Oj så mycket hår jag ser nu! Och jag ser på Daniel som börjar gråta. Han har i efterhand berättat att det var i det ögonblicket som han på riktigt fattade att vi skulle få ett barn, ett riktigt barn. Jag krystar och krystar, tänker att nu jävlar. Jag skriker, svär och håller så hårt jag bara kan om Daniel. Jag är helt innesluten i mig själv och varken hör eller ser någon runt mig. Allt mitt fokus ligger på att ta i för att få ett slut på skiten.

Sen bränner det till utan dess like, huvudet är ute, och jag hör långt bort hur barnmorskan skriker till mig att jag måste trycka på även fast jag inte har värk. Jag gör som hon säger men bedövningen gör det svårt så jag tar i med hela kroppen och så slinker någon ur mig och kl 00.03, den 18 juni 2009 läggs en varm, kladdig liten bebis på min mage. Barnmorskan utbrister: Oj! En så stor bebis! Jag pustar ut och sekunden senare kommer ett litet argt skrik. Jag håller om bebisen, tittar ned lite fort och ser mörkt jättelockigt hår. Sen ser jag på Daniel som till min stora förvåning sitter och gråter! Han ler och gråter. Jag skrattar. Det första vi säger är att stackars liten med så lockigt hår! De frågar oss vad det blev och vi säger i kör att vi inte vågar se efter. Till slut lyfter jag upp bebisen lite och ser en snopp och en pung och utbrister: Det är en pojke! Daniel gråter ännu mer! Lilla pojken får en mössa och man vänder på honom så att han ligger på rygg vilket gör honom riktigt förbannad, han skriker och fäktar med armar och ben. Jag tänkte något i stil med att det var förvånande att en så liten kunde skrika så högt. Daniel får klippa navelsträngen och sen tycker jag att han kan hålla lillen lite. Han får pojken till sig invirad i en filt och aldrig har jag sett någon så stolt och så lycklig som Daniel var när han första gången höll sin son. 3885 gram tung och 54 cm lång, det minsta och finaste vi någonsin sett.

Lycka och kärlek i sin renaste form!

Väntar

Jag har absolut ingenting att göra mer än att vänta. Jag väntar på den 18 juni, Winstons födelsedag. Och på att E3-mässan ska vara över så att D kan komma hem i vettig tid igen. Nu är jag gräsänka i stort sett dygnet runt.Jag väntar på vår flytt. Och jag väntar på att vårt andra barn ska födas. Och på bättre tider som alla andra.

All denna tid med bara väntan att ta mig an lämnar mycket utrymme för tankar och funderingar. En fundering jag har är kring barn som dör och hur det bemöts av den yttre omgivningen. När jag på frågan svarar att den väntade lilla i magen inte är vårt första barn och säger att vår första pojke inte lever längre får jag nästan alltid, efter att de lagt huvudet på sned och tyckt lite synd, en viss handling + kommentar: En blick eller klapp på min runda mage och orden. "Lycka till med detta barnet då". I all välmening, det förstår jag ju självklart men jag tycker ändå att det är en ganska konstig sak att säga. Det är ju inget man skulle säga till en fru som förlorat sin första man men sen gift om sig. En klapp på hennes nyfunna kärlek och orden "lycka till med denna gubben då". Även om jag vet att det inte är menat så, låter det i mina öron som om barn är något man kan lyckas eller misslyckas med och om man misslyckas, barnet dör, så borsta av dig och upp i sadeln för nytt försök. Bättre lycka nästa gång liksom. Konstigt.

Det är sommar nu. Och Winston missar allt. Snart, om 14 dagar, skulle vi firat ettårsdag. Ett fint kalas med färgglada ballonger, tårta, presenter, skratt, glädje och lycka. Istället blir det en födelsedag som är full av tomhet för döden fick i slutändan övertaget. Det är så jävla orättvist. Winston borde fått fira sin första och många, många födelsedagar därefter. Vi hade givit honom det bästa av liv.

Vi kommer att fira, den lyckligaste dagen i våra liv, den ska vi fira. Men det blir inte på rätt sätt. Inte som det skulle fått vara. Bara fel och tomt. Man ska inte överleva sina barn.

Faan vad jag saknar honom. Jag var så lycklig när jag hade honom, det är jag inte längre. Min älskade pojke, jag vill ha tillbaka honom. Det gör så förbannat ont och det tar aldrig slut.

Specialistmödravården

Först fick jag ligga och ta en ctg i en kvart eller så. Det är fint att sitta och lyssna på det rytmiska ljudet av liv som finns i min mage, även om jag är livrädd för en plötslig tystnad som vi inte skulle kunna göra något åt igen. Kurvan blev i alla falla bra och visar på en frisk bebis och inga värkar. Även ultraljudet visade en liten piggelin som sög på tummen, höll om fötterna och grejade. 1,6 kilo tung. Fortfarande en tjej.

Kontrakt skrevs idag på vår nya lägenhet. Vi fick bestämma allt som ska renoveras och det blev ek-parkett i hela lägenheten, vita väggar och vita köksluckor. Så neutralt som möjligt.

Jag vann

Imorgon ska vi på ultraljud och sen skriver vi kontrakt på vår nya lya.Vi har valt och jag vann. Nu är vi rörande överens och den 1 aug går flyttlasset mot centrum. Det blir nog bra. Vi har två månader på oss att packa och svårast kommer bli att öppna Winstons garderob och bestämma vad vi ska göra med alla hans kläder och grejer, det som användes och det som aldrig fick användas. Beslut som jag så hett önskar vi slapp att ta.

Andra mötet på NÄL med Aurora-bm avklarades idag. Vi pratade om kejsarsnittet och jag fick bestämma det som bestämmas kan. Vi lade också upp en plan för om förlossningen startar innan snittdatum. Då kör vi på och försöker göra det så bra som möjligt. Jag fick titta på förlossningsavdelningen, operationsrummet och jag gick därifrån översköljd av information och känslor, trött av fällda tårar, men lite tryggare. Jag vill hoppas att det blir bra.

Flyt

Idag gjorde jag sista dagen på VFU. Det känns otroligt skönt att det är färdig och att jag förhoppningsvis är godkänd och klar med den kursen. Efter att jag varit där och sagt hej då till barnen for jag till mvc och lyssna på mitt barns hjärta som låg på 135 slag/min. Ett fint ljud. Mitt blodtryck är lågt, vilket kan förklara att jag fysiskt mår som jag mår. Kass. Tester, mätningar och blodprover i vanlig ordning.

Sen helt plötsligt, när jag kommit hem, så hände det. Vi fick en lägenhet. Två till och med, ser det ut som, så vi får antagligen välja. Ikväll blir det för- och emot-listor för hela slanten. Jag tänker slåss för den 400 kr dyrare men 1,5 kvadrat större som ska nyrenoveras innan inflytt, 2 vån, inflytt 1 aug. D vet jag tänker slåss för den billigare, mindre på 1 vån med fin em och kvällssol, inflytt redan 1 juli. Idag är jag i alla fall lite glad att vi blir unnade lyxen att komma härifrån och vilken vi än väljer så bor vi i princip sen mitt i stan vilket passar mig utmärkt.

Och jo.. tanken har slagit mig att vi flyttar ifrån hemmet där vi hade Winston. Jag har fullt slagsmål med alla tankar hela tiden och det är sällan jag vinner. Här bar jag honom i nio månader. Här startade värkarna, jag stod i hallen och hängde på D när smärtan och paniken klöv mig på mitten. Jag minns så tydligt hur liten han var där han satt i sin bilstol när vi kom hem med honom, bara några timmar gammal. Jag minns första natten, hur vi vankade omkring med en vansinnig bebis och undrade vad faan vi gett oss in på. Jag ler när jag tänker på värmeböljan som sköljde över landet och Winston hade bara blöja i en månad, allt annat blev sjöblött av svett. Jag minns hur fyllt av liv det var här hemma. Och jag har sen den 16 oktober 2009 levt med den paralyserande tystnaden som uppstod sen han tog sitt sista andetag här. Det handlar inte om att fly och det handlar inte om att gå vidare eller börja om på nytt. Vi kan inte fly, vart skulle vi ta vägen? Och vi kan inte börja om, det skulle innebära att vi glömmer och det kan vi aldrig. Vi kan inte gå vidare för livet tog slut och vi lever nytt liv nu. Winston och minnena tar vi med oss vart vi än flyttar. Han finns i mig och D och det är där hans hem var, är och alltid kommer att vara.

Ljudlöst fall

Det har gått bra på vfun. Tills idag. Jag kände redan när jag vaknade att; Nej, idag är ingen bra dag. Men envis som jag är så gick jag upp ändå och åkte iväg. När jag kom dit kände jag direkt att jag hade en toleransnivå på noll och inget intresse för barnen överhuvudtaget. Och en klump i halsen som bara växte och växte. Antagligen växte den sig så stor att den bestämt påverkade både mitt fysiska och psykiska mående. Klumpen blev till tårar som brände bakom ögonlocken och till envisa sammandragningar. På lunchrasten la jag mig på soffan i klassrummet för att vila lite och försökte stänga ute ljudet utifrån, barnskratt. Men de var där och det ledde till tankar. Tankar på att aldrig höra Winston igen. Att han inte kommer att få bli stor. Inte leka med sina kompisar, aldrig gå i förskoleklass. Den ena tanken ledde till den andra och så började minnet blanda sig i och det värsta av allt kom upp likt en film i mitt inre. Minnet av hur läkaren kommer in med min Winston. Dödsbeskedet. Så likt en slägga slår den omkull mig. Den fruktansvärda känslan och jag är där, i det rummet på akuten igen. Skakar i Winston för att få honom att leva igen, men han är så tyst och så stilla. Så fin och så varm som om han sov först men sen så kall. Och det gör så ont. Överallt. Lite överrumplad men inte förvånad, tog jag mig upp från soffan, styrde mot mobilen och ringde nödsamtal till D som fick ändra sina planer, slänga sig i bilen och hämta mig. Mest för att jag visste att härifrån kommer det inte bli bra. Den känslan som det minnet alltid efterlämnar sig kommer att agera översittare några dagar nu. Så jag låste sen in mig på en toalett och stirrade in i mina nu högröda ögon och på mina strimmiga kinder. Tårar. Jag hatar att gråta när folk ser eller hör, mest för att de vet att de inte kan trösta mig och det leder bara till tre saker. Antingen lägger de huvudet på sned och ger mig en viss blick som säger att de tycker så fruktansvärt synd om mig. Eller så kramar de om mig och säger att de tycker det är så hemskt och att jag får gråta. Det tredje som händer är att de tänker på sina egna barn och tackar högre makter att de fått behålla sina älskade barn och att det är jag och inte de som tvingas leva med mardrömmen. Hur som helst så leder alternativen till att jag bara gråter ännu mer. För jag tycker också synd om mig själv. Och det är förjävligt jävla fruktansvärt hemskt att min Winston inte kunde få leva. Och jag gråter av svart, djup, olycklig avundsjuka. Så där satt jag alltså, inlåst på toaletten och gjorde allt för att snyfta så ljudlöst som möjligt. Vilket är i princip omöjligt.

Sen kom D och skjutsade hem mig.

Ljud inifrån

Jag tänker försöka mig på ett sånt där helt normalt och vanligt inlägg som jag förut kunde skriva. Ett inlägg om den lilla person jag har i magen. Jag kan fortfarande inte skriva något, i alla fall inte så mycket, om någon längtan. När jag känner längtan så är det alltid efter Winston och så vips har längtan bytts ut mot saknad. Oändlig saknad. Jag försöker tänka på den som ska komma som någon som skulle kommit till oss oavsett vad livet slängde efter oss den 16:e oktober. Jag försöker verkligen tänka att hon skulle kommit ändå, att hennes liv inte har med Winstons död att göra. Min logik vet bättre, att vi inte hade velat bli gravida så tätt inpå. Men jag vattnar ibland tanken på att "kanske, kanske hade det blivit så ändå".. Hur som helst, nu skulle jag ju försöka skriva ett vanligt inlägg. Fast detta blir ju iof ett vanligt inlägg för detta är mitt vanliga liv. Ett barn i hjärta, minne och ett barn i magen. Två i själen, för jag älskar och känner dem båda egentligen. Det jag i alla fall, efter mycket trött svammel, nu tänkte dela med mig av var att jag har ett klickande barn i magen. Hon bökar runt och stökar, idag har jag haft en liten fot som envist tryckt och sparkat under mitt vänstra revben. Och något som tydligen ska vara normalt men som jag aldrig varit med om tidigare; ofta när hon rör sig så låter det "klick" från hennes leder. Känns lite skumt.

Allt som oftast när jag står och hänger på vfun så ställer sig ett barn från min klass bredvid och klappar magen eller lägger ett öra intill för att lyssna och känna efter rörelser. De kramar gärna på magen dessutom, det kanske skänker dem någon form av trygghet. Och det ger mig lite värme i min kalla själ att se hur deras små ögon lyser upp av att få en spark i handen. Det är fint.

Från en sak till en annan. Imorgon ska vi kolla på två lägenheter. En av dem ska bli vår, det har jag bestämt för jag är trött på vårt vidriga skitområde nu. Lite flyt och en flytt skulle inte skada oss.